Eastern Stars vinner till slut med 8-7. Boston-snipern Marc Savard avgör 21 sekunder från slutet.
Det är dock hans kedjekamrat Eric Staal som utses till MVP och får en sprillans ny Dodge-kärra.
Att skänka en bil till en NHL-spelare är väl ungefär som att  belöna Donald Trump med en sjysst tvåa på Upper East Side, men ändå. Vi är förstås glada för Carolina-Erics skull
* * *
Henrik Sedin utses härmed till bäste svensk på banan.
Han står inte bara för de enda två blågula poängen – han ser överhuvudtaget  spelsugen ut. 
– Framförallt var det kul att spela med Joe Thornton, kommenterar ”Swedish MVP”.
– Han är en jäkla blick. Klart roligare att spela med än mot.
Henrik berättar att han haft en trevlig helg i Atlanta, men hållit en låg profil i det allmänna gafflandet i omklädningsrummet.
– Ja, jag säger inte så mycket. Det är mest kanadensarna som håller på och tuggar med varandra.
* * *
Kommentatorerna i NHL-bloggen får medhåll av Jarome Iginla:
Kristian Huselius borde ha varit med i Atlanta.
– Ja, framförallt skulle han gjort succé under den där breakaway-tävlingen igår. Ingen har bättre moves än Kristian, säger Calgary-stjärnan med ett brett leende.
* * *
Kovaltjuk är så målkåt på slutet att han håller på att hoppa ur skridskorna, men det blir inget.
– Jag är förkrossad, konstaterar han på en presskonferens.
Med ett ganska glatt leende, är det kanske bäst att jag lägger till.
* * *
Nicklas Lidström har varit med i tio All Star-matcher och man kan se på blicken att han är så lagom upphetsad.
– Själva matchen är nog roligare för forwards. Det är de som får komma tre mot en, ler han
* * *
NHL-spelare är inte de som gillar att ligga och trycka på hotellrum i onödan. När ni läser detta sitter Lidas, Alfie och Hank redan på flygplan åt olika håll på den nordamerikanska kontinenten.
Festen tar snabbt slut och Atlanta återgår till att vara…ja, Atlanta.
Nästa år hålls All Star-evenemanget i Montreal 
Jag kommer säkert att vara där och klaga också.
Mors.

Försöker intala mig själv att inte vara så gnällig, men…den här perioden är ju om möjligt ännu segare.
Vad gäller målproduktionen skulle man nästan kunna tro att man är på en helt vanlig Rangers-match.
* * *
Sedin spelar i alla fall fram till Scott Niedermayers reducering i slutet.
Det är enda poängen so far.
Alfie får jobba hårt om han vill ha den där bilen.
* * *
Nabokovs plock på publikälsklingen Kovaltjuks är periodens enda behållning.
Den slutar också i fin rysk förbrödring på isen.
* * *
Det har förresten varit match mellan NHL-klubbarnas maskotar också.
Rangers kunde inte vara med – för New York-laget har ingen maskot.
Se där, ytterligare ett skäl att ha sina sympatier på Manhattan.
* * *
Ne-Yo är inne på isen och uppträder i andra periodpausen.
Hives var bättre.
* * *
Nu får det bli lite mer underhållning här. Annars tror jag att till och med Wiener Sängerknaben tappar intresset. Och då vet man att det är illa.

Att nånting som är så roligt när det gäller nånting, kan vara så trist när det inte gör det….
Hockey utan tacklingar…det är som vodka utan alkohol.
Meningslöst.
* * *
Min vän från Wiener Sängerknaben har dock kul.
– Hur kan du såga det här? Det är ju underbar hockeypropaganda, febrar han på pressläktaren.
Körgossarna, de är ju så lättroade.
* * *
Det står alltså 5-1 till Eastern – och ännu så länge är det Ovetjkin som varit mest sevärd.
Han verkar ha förstått att det ska vara lite show såna här kvällar – också.
Så har han lyckats bli populär i Atlanta också.
När han presenterades igår möttes av burop från Philips Arena-publiken, som ju till vardags håller på Capitals divisionskonkurrent Thrashers.
Nu jublas det när ryssen visar sig.
Stort.
* * *
Man ska komma ihåg att Eken är brynäsare också.
Det kan ju verkligen vara en förklaring till att han har utbyte av låtsashockey.
* * *
Nu börjar det snart igen.
OJ, vad spännande det ska bli!

The Hives inte bara värmer upp publiken med lite fin Fagersta-rock.
De står för introt när spelarna presenteras också.
Och jag hör nog:
Chris Dangerous piskar trumskinnen extra hårt när Lidas, Alfie och Hank Sedin skrinnar ut på isen.
* * *
Jag tycker Howlin’ Pelle kunnat få sjunga nationalsångerna också, men tyvärr.
Det gör Atlanta Boy Choir.
Då blir Eken glad. Han var nämligen med i Wiener Sängerknaben som liten.
Det visste ni inte, va?
* * *
Jag sitter hänger förresten själv i Hives loge innan matchen.
Det är roligare där än i hockeystjärnornas omklädningsrum.
Vigilante Carlstroem dricker till exempel grogg innan han ska ut och uppträda.
Det gör inte Daniel Alfredsson.
Tror jag.
* * *
Matchen hinner börja innan den här rapporten är färdigskriven – och Rick Nash gör  1-0 till Western redan efter tolv sekunder.
Det är, meddelar man, nytt rekord för en All Star-match.
Visst, de håller stenhård koll på statistiken även i såna här tillställningar.
* * *
Alfie verkar vara på spelhumör.
Han vill bli MVP och vinna en bil, verkar det som.
* * *
I exakt rätt ögonblick i den amerikanska nationalsången är det förresten en person i Philips Arena som, helt ensam,drar det klassiska Garden-skriet:
– Let’s go, Rangers.
* * *
Mer senare.

Lugn kväll igår.
Vi satt några murvlar i baren på Marriott  Marquis och ondgjorde oss över Idi Amin och andra clowner som huserar i NHL-lagens media departments.
Andra ämnen som helt chockerande dryftades:
Foppa, Sudden, Zätas rygg, olika tidningars sportchefer, Vesa Toskala (ja, det var finländare på plats också), Per Gessles pengar, mängden enkelriktade gator i centrala Atlanta, Gud och hur man ska göra för att lura de där cheferna att man måste se en match i Carolinas RBC Center – en arena ingen varit i.
* * *
Verkar som att Malik till sist har gjort sitt i Rangers nu.
Efter 4-0 segern mot Atlanta i tisdags vägrade tjecken  tydligen att ta coachen Tom Renney i hand – upprörd över att han inte längre är given i laget.
Medspelarna som såg incidenten skällde lätt chockade ut  klumpeduns-backen och för det får man ju ha full förståelse.
Som en av dem, anonymt, säger till New York Post:
– Om man tillåter sådant är vi inget lag längre.
Malik, som förstås var petad matchen därpå och nu kommer att trejdas till första bästa loser-organisation, är alldeles uppenbart en idiot.
Under de här åren när fansen i Garden vänt sig mot den olycksalige 32-åringen har Renney inte bara låtit honom spela vidare. Han har försvarat sin back i försvar, bedyrat hans kvaliteter både som hockeyspelare och människa och bannat Rangers-fansen för elakheterna.
Ändå uppför sig 32-åringen som en bortskämd liten skitunge när han nu – helt  korrekt – får alternera som sjundeback med Jason Strudwick och Paul Mara.
Man häpnar.
* * *
Innan matchen ikväll händer i stort sett ingenting, men jag ska gå ut och se om jag inte kan hitta någon bakfull stjärna att rapportera om.
Vi hörs kring matchen.

Mja, jag vet inte jag.
Den här sortens tillställningar är för det mesta rätt meningslösa – och var det ikväll också.
Men, tja, det är rätt mycket kul runt omkring. Kan vi väl säga.
* * *
Tomas Kaberle stod för prickskytte i Ragnar Skanåker-klass och var skills-tävlingen stora stjärna enligt min mening.
* * *
Enström försvarar sig mot illvilliga rykten om att han skulle ha sovit över morgonträningen.
– Näää…jag bor ju här och det var sagt att jag inte behövde komma, säger han.
Däremot förnekar han inte att det blev en halvlång Wyclef-konsert.
– Jo, det var ju det också….
* * *
Ovetjkin var också uppe där med Kaberle.
 Hans volleysnurrar vittnar om ett showmanship de inte sett i de här trakterna sedan James Brown var ung.
* * *
Frågar ”Alfie” om de där prickskytte-tallrikarna verkligen är så svåra att träffa och han bara flinar.
– Vi fick ju stå och vänta på isen så länge. Jag var stel som en pinne. Men okej då, det gick helt värdelöst, erkänner  sjupoängsmannen.
Det var han som sa det.
* * *
Och nu tror ni spelarna ska ut på fylleslag?
Verkar inte så.
– Nej, jag har hustrun och två yngsta barnen med mig.  Så jag ska ha hemmakväll, berättar ”Lidas”.
– Jag ska bara ut och äta middag med Hossa och en kompis. Det blir lugnt, uppger ”Alfie”.
Henrik Sedin har dock redan hunnit försvinna ut i Georgia-natten när vi kommit till Western-kabyssen, så vem vet: Han kanske försvarar den svenska brännsvinsäran.
* * *
För att hotta upp de här tillställningarna borde de bjuda in de bästa slagskämparna också.
Laraque mot  Brashear i en showdown i mittcirkeln…det vore något annat än sketna straffar det.
* * *
I ett litet moment  tvingades målvakterna visa sina färdigheter i klubbteknik.
Så det kanske ändå är tur att Henrik Lundqvist inte är här…
* * *
Vi frågar Enström om vi kan använda hans namn för att komma in på Atlanta-klubbarna.
– Då blir ni bara utslängda, svarar han.
* * *
Chris Pronger är verkligen en lång jävel – även utan grillor.
* * *
Hela Hives har kommit.
Så nu kan det bli en svettig kväll.
Har vi tur klarar jag ändå av att avlägga något slags rapport i morrn.

Klarar mig undan Vigilantes barhäng, förmodligen för att han är och fiskar brax och kommer till Atlanta först idag idag, men andra Hives-människor är på plats och  – ja, fråga inte hur det går till men plötsligt står vi i Old 97’s loge på suveräna klubben Tabernacle.
Det eminenta bandets medlemmar visar sig vara klassiskt sympatiska texaner med starka känslor  för Dallas Stars.
– Niklas Grossman, han är svensk, va? Stor talang, säger sångaren Rhett Millers.
Sen spelar Wyclef på samma klubb och det är i alla fall tidvis så bra att jag börjar yra med Eken om att jag längtar tillbaka till musikvärlden, men det ska ni inte ta på så stort allvar.
* * *
Ett mysterium under lördagsmorgonen kombinerade träning och pressmöte:.
De svenska ungbloden Tobias Enström och Nicklas Bäckström är båda frånvarande.
Deras respektive pr-gubbar muttrar undvikande när vi undrar varför.
– Öh, jag tror Nicklas behöver vila en fot, säger Washinton-mannen och flackar med blicken.
Här vill vi förstås inte komma med några insinuationer, men…ja, den där Wyclef-konsertern igår kväll var väldigt upphetsande.
* * *
Det Front 242-Ros avslöjade redan för länge sedan blev alltså offentligt idag:
Ottawa inleder mot Pittsburgh i Stockholm nästa säsong.
Daniel Alfredsson får förstås frågor i ämnet och inleder varje svar på samma sätt:
– Nu är ju jag från Göteborg…
Just det.
Hade det inte varit smart att lägga åtminstone den ena av matcherna på Scandinavium?
* * *
När Nicklas Lidström står på sitt podium och ger intervjuer är det faktiskt omöjligt att höra att han inte är nordamerikan.
Han pratar perfekt engelska.
Tomas Holmström borde lyssna någon gång…
* * *
Får,  i trängseln i pressrummet, en lätt armbåge i sidan av Kovaltjuk.
Så känsliga som NHL:s disciplinjönsar är kan jag förmodligen få honom avstäng för det.
* * *
Det är förresten två stycken som lyckas stå helt stilla under Wyclefs helt vildsinta crescendo: 
Rangers-kidsen Brendan Dubinsky och Marc Staal.
De hänger i baren och är väldigt…ja, vita är nog ordet jag letar efter.
* * *
Det är inte varje dag man ser bröderna Sedin åtskilda, men i Atlanta får Henrik allt utrymme själv.
– Det har jag väntat på ända sedan draften, skrockar Henrik.
När kanadensisk media på fullt allvar försöker pressa honom på hur det känns att ha konkurrerat ut Daniel får han dock poängtera att det inte är någon större deal.
* * *
Fansen i och runt Philips Arena har All Star-balunsen till ära plockat fram sina finaste matchtröjor
Den coolaste ser jag på lunchen inne i CNN-centrat vägg i vägg:
En gammal Atlanta Flames-tröja.
* * *
Jag får nästan en armbåge av Nordström på Expressen också.
När Lidström efter många om och men avslutar sitt podium-snack och går mot omklädningsrummet, gör han en stilig inbrytningsmanöver så att jag –  med bristande fotarbete så tidigt på morgonen – hamnar helt offside.
Snyggt jobbat, får man erkänna.
Men det är som sagt tidigt och matchen har bara börjat…
* * *
PR-Idi Amin står utanför östra konferenslaget omklädningsrum och skrattar med några vänner, i den mån man nu kan föreställa sig att någon kan vara vän med honom.
Tills han ser mig.
Då slutar han tvärt.
Det är förmodligen inte meningen att såna som jag ska kunna misstänka att han har helt vanliga, mänskliga sidor också.
* * *
Hamnar bakom tre stiliga kostymer när jag kliver ut i det nästan punkiga bakgårdsgyttret utanför backstage-entrén vid  Philips
Det visar sig vara tre av västra konferensen största som tar en stilla promenad ihop:
Pavel Datsyuk, Jarome Iginla och Henrik Sedin.
All Star-evenemanget må vara ett rätt poänglöst jippo, men såna magiska syner får en lätt att glömma det.
* * *
Nu är det snart Young Stars-match, skills competition – och primärval i South Carolina.
Det blir en jonlör-kväll på pressläktaren, men det ska väl gå det med.
Återkommer.

Nicklas Bäckström börjar bli väldigt långhårig, kan man konstatera när han står på sitt privata lilla podium i Philips Arena och babblar med den nordamerikanska hockeypressen.
Det har även lagkamraterna i Washington Capitals noterat.
– Ja, de tjatar ständigt om att jag måste klippa mig. Men ju mer de tjatar, desto fastare blir jag  i beslutet att inte göra det, flinar ”Bäckis”.
Vad mamma Catta hemma i Valbo tycker är inte känt, men man kan ju tänka sig.
– Hon? Hon har slutat tjata. Hon vet att det inte lönar sig, säger hippie-sonen.
* * *
Det har alltså inte börjat på riktigt här ännu.
Bara the youngbloods är på plats – i alla fall officiellt (en sån som Daniel Alfredsson lär inte ha flugit  hem från Tampa för att sedan ta sig söderöver igen ett dygn senare; han sitter nog och trycker på nåt lyxhotell i Buckhead).
Men de bjuder pressen på ett litet genrep och står alltså på varsitt litet podium i den stora intervjuhallen och ger löpande-band-intervjuer – precis som de stora pojkarna  ska göra idag.
Det är så konstlat att det blir roligt.
* * *
Tobias Enström har hemmaplan här i Georgia.
Så det är han som för befälet över landsmännen Bäckström och Alexander Edler under de nattliga övningar som nu följer. 
– Om jag ska ta ut dem på dåligheter? Lita på det, försäkrar han med ett flin bredare än ett Kjell samuelssonskt  skridskoskär.
* * *
Hade hoppats på lite värme down south.
Men det råder permafrost här också.
Skandalöst.
* * *
New York Rangers elake PR-kejsare, vi kan kalla honom J.R, håller stilen även på bortaplan.
Vi råkar mötas i en korridor så trång att det i princip är omöjligt att inte hälsa, men – jodå. Trots att snälle Biffen  vågar sig på en liten nickning går han bara förbi, med en blick kallare än syntarna i de Front 242-låtar Tomas Ros brukade digga.
Jag tyckte ett tag att det där var obehagligt, men nu börjar jag bli imponerad. Vi snackar ju om otrevlighet och arrogans av yttersta världsklass. Idi Amin, eat your heart out.
* * *
Alexander Edler kommer från Östersund och precis som jag misstänkt hör han därför till den exklusiva skara i världen som förstått vilken hjälte Ricard Persson är.
– Ja, honom var man ju imponerad av. Han dök upp på hockeyskolan om somrarna ibland. Det var väldigt häftigt.
Givetvis har Edler även haft med Persson senior, känd som ”Kungen” i Jämtland, att göra.
– Han brukade träna med oss en gång i veckan. Jag minns framförallt att han hade väldigt ruttna skridskor.
Replik från ”Kungen” är att vänta…
* * *
Nu ska jag försöka undvika att fastna hos Hives-gitarristen Vigilante Carlstroem i hotellbaren.
Om det lyckas hörs vi i morgon bitti igen….

1) Markus Näslund gjorde sin 1000:e match på torsdagsnatten. Varför får han inte större uppmärksamhet i Sverige?
Ros: – För att han misslyckats i Tre Kronor och han var bland annat inte med i OS i Turin där bland annat Nicklas Lidström togs till nåder av det svenska folket.
Bjurman: – Han håller en ganska låg profil vid sidan av isen också.

2) Varför är NHL jämnare än någonsin.
Ros: – Bra fråga. Antar att lönetaket och draftsystemet slagit ut till fullo. Sedan har bottenlaget tagit sig i kragen och lyft sig ett par knäpp. I år kan man inte ens räkna ut NY Rangers.
Bjurman: – Det är effekterna av lönetaket som börjar bli synliga på allvar nu. Herregud, i år kan man ju inte ens räkna ut Blackhawks.

3) Varför kommer inte Bjurman med en Avery-intevju?
Ros: – Vet inte. Cheferna i Stockholm vill hellre läsa om Panathinaikos, Pato och Fabiano. Tråkigt. Avery är värd en Bjurman-intervju.
Bjurman: – Det är inte bara att åka ut till träningsanläggningen och börja prata. Rangers är restriktiva vad gäller avery-intervjuer. En större fråga är; när får vi läsa industrisyntaren Ros stora Front 242-analys?

Men tänka sig.
Rangers skärper faktiskt till sig i tredje, trycker till slut in en kvittering bakom suveräne Hedberg och vinner sedan på straffar.
Så nu slipper de alltså skämmas.
Eller som Lundqvist, omutlig under straffarna, säger efteråt.
– Man vill kunna se tillbaka på en sån här kväll och känna att det gick bra.
* * *
Taskigt för Hedberg, dock.
Efter drömspelet i slutperioden förtjänar han en seger.
Plocken när Shanahan i princip har öppet mål i början kommer vi att få se på Youtube inom några timmar.
Tyvärr hinner jag aldrig få tag i ”The Moose” förrän han inleder den New York-semester han ska ha med familjen under All Star-uppehållet, men orsaken till att jag kommer för sent – alltså Rangers-målvakten… – passar på att ge kommentarer i ämnet:
– Han var grym. Men han är av någon anledning alltid bra mot oss, menar Henke.
* * *
Tung – i alla bemärkelser – kändisspaning i spelargången strax efter slutsignalen:
Joe Gannascoli.
Det vill säga Vito Spatafore i ”Sopranos”.
Senast man såg honom hade den förbannade Phil Leotardo just kört upp ett basebollträ i ömma delar av underredet på honom.
Nu kramas han med Gardens brutala vakter.
Det är en magisk syn.
* * *
Hävelid har en hel stockholmskoloni på besök i korridoren utanför gästernas omklädningsrum och ser till att en liten knatte får autografer av de stora stjärnorna i Thrashers.
Jag vill också ha…
* * *
Jodå, Valiquette är på mig igen.
– Har du nu flugit hit från Sverige igen? Din tidning måste ha en imponerande resbudget, flinar The Queen.
* * *
Nej, Kovaltjuk återkommer aldrig till pressläktaren.
Jag förstår honom.
Det är nog inte så mysigt att  sitta med ryggen åt New York-fyllon som en hel period gapar om ”Koval-suck”…
* * *
Det är egentligen Larry Brooks fel att jag kommer försent till Atlanta-kabyssen.
Jag har för en gångs skulle hunnit på Henke innan hela det lokala uppbådet när New York Posts grand old superexpert kommer fram, flinar rått och säger:
– Hey, swedes last…
Och då blir det så.
* * *
Ser Ken Klees söndertrasade näsa på nära håll och kan ändå, nånstans längst in, känna glädje över att jag aldrig blev hockeyproffs.
* * *
Nu gör jag som Thrashers och flyger till Atlanta.
Räkna med bloggfest under helgen.