1-0.
Och det är förstås Gomez som gör målet. På assist av Martin Straka – och Jagr.
Så mycket för min, och i ännu högre grad Simons, teori om att de inte funkar ihop.
Fast  målet kommer  redan efter en dryg minut och sen händer inte så mycket mer.
Ingen ska komma och säga att det är stor underhållning.
So far.
Men vem vet.
Tillställningen kanske exploderar  i nästa period.
Yeah, right.
* * *
Penguins får inte iväg tre skott mot Lundqvist.
Det är ingen tillfällighet.
De har alldeles uppenbart åkt till Manhattan med uteslutande defensiva ambitioner.
Och så hoppas de att Crosby, som tycks vara på isen praktiskt taget hela tiden, ska kunna utnyttja något av de misstag Rangers backar så generöst brukar bjuda på.
* * *
Nej, ingen Avery ikväll heller. Det är en tung besvikelse. Hur länge ska vi behöva vänta?
* * *
Jag har en av de verkligt jobbiga jag-är-från-Staten-Island-och-mig-kan-ingen-hindra-från-att-vråla-lallarna bakom mig ikväll.
En sån som svarar på varje ”Potvin sucks”-vissling, skriker ”shooot” så fort Rangers är i offensiv zon och med skrovlig fyllstämma slänger otidigheter efter Malik
Trots att Malik är petad idag…
* * *
Ryan Hollweg smäller på Sid The Kid så det ryker vid ett tillfälle.
Men superstjärnan blir förmodligen mer upprörd över att han lyckas förlora en tekning mot samme man.
* * *
Gör mig inga större förhoppningar om fajt ikväll.
Colton Orr är tuff, men inte så tuff att han ger sig på Georges Laraque.
Och det förstår jag.
Om Brashear är skräckinjagande är Laraque…ja, jag vet faktiskt inte vad.
* * *
OK, nu åker vi.
Later.

Idag tar det emot att gå hit, faktiskt.
Jag har fint besök hemma i holken, det har varit astrist att se Rangers på slutet, det är kallt ute, crosstown-trafiken blir mer mardrömslik ju närmar julen vi kommer och man kan ju lika gärna sitta hemma i den legendarisk sköna korresoffan och se en sprakande HD-sändning.
Men, va fan, Sid The Kid är ju här, Avery kanske gör comeback, Henke ska stå igen och om inte annat kan det vara kul att få uppleva Garden-publikens vrede first hand.
Så jag kammar till mig och går hit ändå.
Livebloggning står på programmet.
* * *
Renney avser att para ihop Jagr och Gomez igen.
Lycka till, säger jag.
Min koleriske dörrman, Simon, är mindre diplomatisk i sina kommentarer.
– Den luffaren! Jagr och amerikaner…det går för satan i helvete inte, vrålar han när jag sveper förbi, som om jag hade något med saken att göra. 
Sedan upprepar han för sju hundrade gången den senaste veckan att Renney måste få sparken.
– Jag skulle kunna göra ett bättre jobb och jag är dum i huvudet, anser Simon.
* * *
Rangers har inte satt samman några pressklipp idag.
Brooks & co har väl varit för hårdföra på slutet.
* * *
Simon förvarnar också om att Basil, dörrmannen med Islanders-sympatier, ska följa matchen på radio och sedan invänta mig framåt elvatiden.
– Så du förstår, dom måste vinna ikväll. Annars kommer Basil att ha väldigt roligt på din bekostnad.
Det låter fortfarande som att det på något vis hänger på mig.
* * *
Eken är här och tjatar om att Bäckis igår snurrade upp sin hjälte, Henrik Zetterberg, så att han – Zäta – tvingades ta en utvisning.
Jo, jag såg faktiskt det. Riktigt stiligt.
Herr Ek talar dock tystare om att Bäckström innan dess hade fått sig en en sån tryckare av samma idol att han dråsade in i en försvarslös linjedomare.
Det var också rätt stiligt.
* * *
Känner mig på att Sid The Kid iscensätter en riktigt stor show i kväll.
* * *
FivePoints, är du där? Blir sent i natt, va, med bortafajt mot Canucks? Jag har dock den bakelsen att se fram emot på tv när det här förmodade eländet är över.
* * *
Känner också på mig att det kommer att börja röra på sig på trade-fronten  om Rangers svarar för en lika slapp och tafatt insats som i de närmast föregående matcherna.
Nu åker vi.
Återkommer i pauserna.

Från Toronto Star
”Rookie Anton Stralman is likely to rejoin the Leafs after a stint with the Marlies when the team reassembles today. Colaiacovo, recovering from knee surgery, will be on the ice, too, for his first team practice in more than a month.”
Toronto-backen Bryan Mccabe har nämligen brutit tre ben i i handen och blir borta en längre tid.
Glädje för Anton – sorg för Timrå….

Det är rena familjefesten i environgerna på Garden efteråt.
Många i Coyotes har rötter här. Gretzky himself förstås, Uffe Samuelsson likaså – och inte minst Don Maloney, Glen Sathers före detta högra hand som numer fungerar som GM ute i öknen.
Dessutom verkar många av spelarna i lagen känna varandra bra.
Så många händer ska skakas, många kramar utdelas och många ”good to see you” uttalas.
Fredrik Sjöström knallar till exempel över till Rangers omklädningsrum och ber att få tala med Henke. Som kommer ut och tar i hand, om än med ett plågat leende…
* * *
Ingen kan anklaga Tom Renney för att svänga sig med de vanligaste klyschorna.
Förra gången var det nåt om tweener-team. Nu säger han så här, apropå vad han och tränarkollegorna ska göra:
– You don’t want to pump tires with a bunch bologna.
Hm.
Johan f, förklaring?
* * *
Det har gått så långt att jag är glad för FivePoints skull när Devils vinner.
Då har man börjat få alldeles för nära relation till sina läsare…
* * *
Det är så många som vill tala med Uffe att han aldrig hinner säga mer än ”tjenare” och ta  i hand.
När det till slut ser ut att bli tillfälle för en mini-intervju kommer Mikael Tellqvist gående, varpå Fagersta-raggaren rycker tag i honom och säger:
– Prata med Tellan istället, han är kung han.
Sedan springer han iväg och drar lite gamla minnen med nån  PR-jöns i Rangers.
Men han är fortfarande hjälte.
* * *
De har de gött just nu, Coyotes-spelarna.
Inte nog med att de vinner två av tre matcher i New York; till skillnad från andra som kommer hit kan de stanna kvar på Manhattan även efter denna sista fajt och sedan ta buss till Philly i morgon.
– Och då passar vi förstås på att ha rookie-middag, bekräftar Freddy Sjöström.
– Det här är ju en perfekt stad att ha en sådan i.
Tellan är inne på samma linje.
– Vi har kört ganska hårt med de nya grabbarna de senaste dagarna. Det kommer att kosta dem ikväll…
* * *
Apropå Don Maloney är det många som saknar honom här i New York. Han sägs ha varit den som stod för de begåvade besluten i Rangers front office. Somliga menar att det till och med är han om ska ha cred för det ”nya” Rangers som trädde fram efter lockout-säsongen.
Nu är Sather left on his devices igen, och ingen hindrar honom från att bygga samma svindyra hög av skit han lät äcklade Rangers-fans beskåda under slutet av 90- och början av 00-talet.
Medan Maloney, om han bara får tid och arbetsro, förmodligen kan göra något riktigt vackert av det här unga, sympatiska Coyotes-laget.
* * *
– Refund, refund, refund, skanderar större delen av publiken i sista perioden.
Det börjar nästan bli som när Knicks är här och skämmer ut sig mellan hockeymatcherna.
* * *
Freddy är förstås nöjd med att ha scorat på Garden.
Men det skulle ha varit på Henke.
– Ja, det hade ju varit roligare, flinar han.
– Men han fick ju Phoenix-sjukan. Det får man förstå…
* * *
Gretzky har två livvakter när han knallar omkring backstage.
Det är inte helt omotiverat.
Inför The Great One tappar vanligtvis hårdhudade journalister och vakter alla koncept och börjar be om autografer och bilder och små pratstunder.
Han är ytterst vänligen och ger alla vad de vill ha.
* * *
Dan Girardi säger att det plågar honom oerhört att höra The Garden faithful bua.
– Vi älskar fansen till döds och idag sårade vi dem…det känns fruktansvärt tufft.
Det är ett bra citat.
* * *
Jag ser Brooks nu, vid sin laptop. Han tar fram motorsågen, känner lite på kedjan, tar ett djupt andetag och vrider igång motorn.
Snart går den på högvarv genom köttet på Malik, Staal, Gomez, Mara, Dubinsky, Jagr och Renney.
Ah, ge mig morgondagens Post nu.
* * *
Kristian Huselius alltså.
Fem poäng – i natt igen!
Nu måste väl till och med sur-Keenan ge honom någon form av eloge?
* * *
Semestern är slut.
Nu ska jag bara jobba igen.
Hm.

Jag hinner förstås inte mer än posta påståendet att Phoenix ska ta slut – så står det 0-3.
Sen hinner det bli 0-4 också.
Och 0-5.
Morsning korsning.
Jag hade dock inte räknat med att hemmaspelarna bara skulle ställa ut skridskorna.
Men det är en motbjudande version av Rangers vi ser här ikväll.
Slarvig, slapp, oinspirerad – och man kan se med blotta ögat att nästan allihop åker omkring och väntar på att någon annan ska ta tag i problemen.
Efteråt kommer samma spelare som vanligt att stå och säga att ja, vi vet vad som är fel, men bla bla bla.
Vad som framförallt är fel att det inte är ett lag som spelar på Madison Square Garden.
Det är en samling individer som tidvis inte ens tycks känna varandra.
* * *
Coyotes har dock inget att be om ursäkt för.
De spelar med både hjärta och hjärna – och till skillnad från sina motståndare tar de vara på de chanser de skaffar sig, eller snarare bjuds på.
Naturligtvis tar de inte slut nu. Det gör man inte när man leder med 4-0 på Garden.
* * *
Mellan buropen, alltmer intensiva ju längre matchen fortskrider, hörs spridda Henrik-ramsor också.
Och när Valiquette stoppar någon fösare jublar publiken hånfullt.
Så orättvist.
Det är verkligen inte Drottningens fel att den här tillställningen har hamnat i toaletten.
* * *
Största jublet för kvällen:
När speakern meddelar att det är en minut kvar av andra perioden…
* * *
Fredrik Sjöström ser väldigt pigg ut och gör också ett mål – so far. Nu måste väl Wayne ha bänkat honom för sista gången?
* * *
En säsongskortsinnehavare precis framför pressläktaren vill ha sin gamla Gretzky-tröja signerad och är på skadade Coyotes-spelaren Mike Zigomanis, som sitter här uppe, precis hela tiden.
Till slut går Zigomanis fram och säger:
– Det finns en liten chans att jag hjälper dig. Om du håller käften från och med nu.
Lite kul.
* * *
Längtar redan efter att få läsa de lustfyllda sågningarna i morgon.
Jag vill ju bara påpeka att jag redan i somras tjatade om att Glen Sather är vansinnig som inte försöker värva bättre backar.
* * *
Nu lär vi få se Henke, snuvig or not.
Men det hjälper inte.
Matchen är över.
Om inte, om det här Rangers-laget vänder en sån här match, då lovar jag att storma isen efteråt (varmed min ackreditering för säsongen ryker, men det får det vara värt).
Återkommer när vi varit ner och gratulerat Tuffe Uffe och Freddy och Tjärnqvist.

För de som inte följer matchen på tv har vi alltså 0-1 här.
Och Rangers-fansen buar.
Det är befogat – om man avser det förvirrade försvarsspelet under de fem-sex första minuterna.
Sen är det ju en rätt så förträfflig Bryzgalov som varit skillnaden.
Men här har tålamod aldrig varit något utmärkande drag hos den här publiken.
* * *
Det är som Johan f säger i kommentatorsspåret:
Jagr har förlorat fler tänder än han gjort mål i år.
Härifrån ser vi i och för sig bara att han tar sig åt ansiktet, men jag litar förstås på rapporterna från Sverige.
Hoppas han ser lika rolig ut som senast.
* * *
Jag befarade långa preludier med anledning av Gretzkys återkomst till Garden, men såna slipper vi faktiskt helt.
Det är rätt skönt. Även om han nu gjorde sin allra sista match i blå tröja är det väl inte i första hand som Ranger världen minns den store.
Ulf Samuelsson, däremot, borde fått en hyllning…
* * *
Bryzgalov har en intressant mask. Från våra platser i taket ser han ut som en stormtrooper.
* * *
Damen som sjunger nationalsången sopar banan med alla andra som varit här och gjort samma sak, inklusive Dominic Chianese.
Och hon är 13 år…
* * *
Garden-publiken nyss nämnda otålighet blir aldrig tydligare än i powerplay.
Hemmalaget hinner inte ställa upp för tekning förrän galningarna här inne börjar skrika ”shoooooot”.
Så fortsätter det sedan överlägena igenom – även om en Straka har pucken bakom mål.
”Shooooooot”!!!
Och när spelarna inte lyder kommer buropen…
* * *
I en färsk reklamfilm som visas på jumbotronen får vi se Henrik Lundqvist försöka krama ur sig Jack Nicholsons ”You can’t handle the truth”  och…ja, det är inte ofta det skrattas så gott i den här hallen.
En klassiker, faktiskt.
* * *
Att döma av FivePoints kommenterar är det roligt ute i Jersey också.
En domare misslyckades med att ta sig hit i stormen. En reserv fick hoppa in – i Larry Robinsons lånade grillor.
Också en klassiker.
* * *
Unga Phoenix tar snart slut. De spelade igår och de spelade i torsdags. Vänta bara.
Vi hörs i nästa paus.

Back in the New York Groove.
Ja, det gick.
Jag tog mig hem, frustande snöstorm till trots.
På vägen ner studsade vi visserligen omkring i sån vådlig turbulens att till och med ateisterna bad till gud, men vad gör man inte, vad utsätter man inte sig för, när man vet att Ulf Samuelsson ska göra comeback i Garden.
Ja, högst på dagordningen står förstås det faktum  att Gretzky gör sitt första  officiella framträdande i arenan sedan avskedsmatchen 1999.
Men jag är minst lika road av att Tuffe Uffe återvänder.
Han är en av mina största hjältar alla kategorier.
Han var feg, säger ni.
Han var framförallt rolig, säger jag; en snillrikare Sean Avery med ännu kaxigare  leende och den hälsosamma skepsis mot allt och alla som den från Fagersta alltid bär med sig ut i världen.
Ser redan fram emot att gå ner och ta några citat av honom efteråt.
* * *
Henke sitter på bänken ikväll.. Han har varit förkyld i veckan, nämligen. Men inte värre än att han igår kväll var ute och åt middag med Fredrik Sjöström och  Mathias  Tjärnqvist.
Det kan man läsa om på Sjöströms blogg.
Kolla själv här
* * *
New York Jets spelar på tv-monitorerna i pressrummet och det blir plötsligt väldigt tydligt att många av journalisterna här hellre skulle rapportera om det de kallar fotboll här.
* * *
Idag har Larry Brooks en lång text om det Ros och jag rapporterade redan i veckan http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/nhl/article1431549.ab
Alltså att Henrik får ett nytt drömkontrakt efter nyår.
Men han konstaterar att Rangers av olika anledning kan tvingas betala den svenske stjärnan ännu mer än vad vi tippat.
Check it out.
http://www.nypost.com/seven/12162007/sports/rangers/cash_is_king_125219.htm
* * *
Sean Avery, för att nu för en gångs skull nämna honom, saknas extra mycket ikväll.
Med gamla divisionskonkurrenter från västkusten har han antagligen en hel hönsgård oplockade gäss och showen skulle kunna bli hur stor som helst.
Men man får trösta sig med att läsa om Rangers enda rockstjärna i pressklippen.
Ny Times har följt honom under en kväll på stan och i artikeln framgår bland mycket annat att han plågar sina lagkamrater med Sigur Ros före matcherna (”ju deppigare musik, desto bättre”), hänger med de hippaste butiksinnehavarna från södra Manhattan och vill diskutera utställningar på det nyöppnade museet för samtida konst.
Avery må vara en glappkäft, men han är i alla fall inte your average sportfåne.
* * *
Eken undrar om jag tycker att han ska berätta för Gretzky att han en gång spelat hockey med legendarens gudson, Liam Lindström, i Strömsbro.
Ja, vad imponerad The Great one ska bli!
* * *
Bryan McCabe har brutit handen. Det kan vara det bästa som hänt Toronto på hela säsongen.
* * *
Tellan gjorde en kanonmatch mot Devils igår, men det hade han inget för.
Idag är Bryzgalov tillbaka i Coyotes-kassen.
Det var ju synd. Man får hoppas att Sjöström och Tjärnqvist försvarar de blågula färgerna då.
Synd för Fredde bara, att han inte för några chanser att göra mål på kompisen Lundqvist ikväll heller…
* * *
Okej, nu åker vi snart.
Matchen sänds direkt på Canal Plus – och på den här bloggen.
Häng på.
Jag återkommer i första pausen.

Caps vinner till slut.
Brian Pothier får in 2-3 på Honken drygt fem minuter in i sista – och sedan är det som om Lightning inte riktigt orkar komma tillbaka.
– Nä, de kändes faktiskt lite tröttare än vi , säger Bäckis i en väldigt rutig skjorta efteråt.
Det var ju Caps, som fick stryk mot Buffalo kvällen innan, som skulle ta slut i tredje perioden.
– Men vi kämpade på bra. Det kändes väldigt skönt att vi kunde komma tillbaka direkt efter bakslaget igår, fortsätter unge Bäckström.
Ja,  NHL-lagen behöver gå och deppa över förluster särskilt länge.
Det kommer alltid en ny chans – direkt.
* * *
Bröllopstemat fortsätter i Forum.
I sista pausen är det en snubbe som friar till sin donna direkt i jumbotronen.
Hon säger ja, till publikens jubel.
Själv väntar jag ivrigt på att få höra någon säga nej under ett sånt där offentligt frieri.
* * *
Det är inte som att Caps direkt hinner njuta av att vara i Florida.
De kommer ner natten efter Buffalo-förlusten – och flyger direkt vidare till Detroit efter Lightning-vinsten.
Blir man inte yr i huvudet av sådant resande?
– Nej, ler Bäckis, jag är singel. Så för mig är det inga problem att vara ute och flänga så mycket.
Inte är han flygrädd heller.
– Nej, tack och lov. Jag tycker bara det här är fantastiskt. Man lever ju sin dröm.
Nu ska han alltså upp till Michigan och möta Red Wings för första gången.
– Det känns kul. Det finns många väldigt bra svenskar där och jag ser fram emot att möta dem.
Lidas, Kronwall och Lilja är förvarnade. Youngblood från Valbo vill snurra upp er.
* * *
Det är förstås surt inne hos Lightning. Ja, nästan surare än efter Calgary-debaclet. Den här sortens förluster svider uppenbarligen mer.
Spelarna får trösta sig med att de ”bor” bättre än alla andra. Det är rent löjligt hur lyxigt de har det, med tjocka ekdörrar, extrastora utrymmen, goa heltäckningsmattor och lounger och spa och gym och fan och allt vad det är.
Jag säger ju det. Det är här man ska spela hockey.
* * *
Caps-centern David Steckel märker nog inte att jag står kvar i korridoren utanför omklädningsrummet och väntar på den notoriskt senfärdige Nylander, så han får ett ogenerat utbrott över den officiella statistiken.
– What a croak of shit, skriker han och slänger papperet i den vitmålade tegelväggen.
Det är framförallt tekningsstatistiken som upprör honom.
– Fy fan, så fort jag får upp siffrorna så kommer det några jävlar och tar ner den igen. Cheap bastards.
Jag trodde inte spelarna brydde sig om den där matematiken. De brukar ju säga det….
* * *
Det är dock rena orgien i maximer och ordspråk på väggarna i Lightning-kabyssen.
”Safe is death”, lyder ett.
”You become what you belive you can become”, står det på ett annat.
Och så favoriten:
”Good is the enemy of great”.
Är det verkligen sant det? Kan man påstå att ”bra” är fiende till ”storhet”?
* * *
Nyllet kommer till sist, i en perfekt skuren kostym, och säger att han mår bra nu.
– Jag spelar, som du märker. Det är i alla fall så bra.
Och spelsugen är han.
– Det är det minsta man kan säga. Det finns inget tristare än att sitta vid sidan.
Sedan kan han inte låta bli att vara lite nyfiken över läget i Rangers.
Jag kan bara berätta att de fortfarande har svårt att hitta rätt kemi i Jagr-kedjan och ”Jags” gamle radarpartner ser väl inte direkt ledsen ut över den upplysningen.
* * *
Inte heller Tortorella märker mig när han kommer tillbaka in i Lightning-förläggningen efter sin officiella presskonferens, märkbart irriterad över någon okänd reporter som ställt för många frågor.
– Vem fan var det där, fräser han till sin PR-man och blir upplyst om att journalisten ifråga kommer från ett magasin.
– Kan han inte hålla käften och låta Damien och grabbarna ställa vettiga frågor.
”Damien och grabbarna”, det är de lokala reportrarna det.
Tortorella, som för övrigt  ser ut som en karaktär i ”Sopranos”,  håller på att bli hjälte i min bok.
* * *
Nu ska jag försöka ta mig tillbaka till New York och se Rangers fajt mot Coyotes på Garden i eftermiddagen.
Det råder dock fucking storm längs hela östkusten, så oddsen att jag ska hinna hem i tid är synnerligen usla.
Håll en tumme eller två, please.

2-2.
Och fortsatt trevligt att titta.
Men måste hylla coacher som lägger sådan vikt vid offensiven.
* * *
Synd om Scotty.
Nej, inte Bowman.
Han verkar ha det bra, där han sitter och skrockar med en Edmonton-scout.
Men det är en Scotty i publiken som via något slags lotteri har chansen att vinna en miljon dollar – om Tampa gör mål efter exakt fem minuter.
Det tycker man ju att spelarna borde uppmärksamma och hjälpa till med. Vad är ett enda mål, in the bigger scheme of things?
Men icke.
Vinnie Lecavalier väntar till 5.50 med att pricka in 2-2…
* * *
Honken är grym.
Särskilt under ett fyra minuter långt boxplay i slutet av perioden gör han några riktigt kungliga benparader.
* * *
En polis, komplett med stor pickadoll i hölstret,  blänger misstänksamt när jag tar en snus.
Tror han att jag sitter på pressläktaren och knarkar?
Det vore just snyggt om jag blev arresterad.
* * *
Någon gång, någonstans, borde jag få vara kvällens zamboni-rider.
* * *
Svaret på den eviga frågan om vem som är bäst av Crosby och Ovetjkin kan mycket väl vara – Lecavalier.
Just nu känns det i alla fall som att det inte finns någon vassare forward i världen.
* * *
För närvarande är det bara jag som inte har dataproblem på pressläktaren.
Så är jag tränad av världens bästa helpdesk också.
* * *
Nu behöver jag knarka i mig lite kaffe också.
Efter matchen, friends.

Det är 1-1 här.
Och rätt kul.
De här lagen kan varann i och för sig så bra att  det tidvis blir aningen låst, men de är båda samtidigt så offensivt lagda att de lika ofta byter chanser.
Jag är glad att jag är här.
* * *
Scotty, idag i en trevligt marinblå kostym, är aningen butter.
Först får han inte in Detroit-matchen på tv-monitorn framför sin plats och tvingas istället se Buffalo-Chicago.
Sedan får han inte igång internet på datorn och muttrar bistert åt den teknikansvarige här uppe.
Om jag, som har både internet och Red Wings på min monitor, inte vore så blyg skulle jag böja mig och över och berätta att hans lag just nu har 2-2 mot Florida och att fine Johan Franzén gjort ett av målen.
* * *
Idag får Honken – eller Homer, som Johan Holmqvist kallas internt – bättre hjälp av sina backar.
Det är på tiden.
Som Shane O’Brien sa efter Calgary-matchen.
– Jag tycker synd om Homer. Han har varit för bra för oss i år. Vi sviker honom hela tiden.
* * *
Festligt på läktarna idag också.
Störst jubel utbryter när ett par i frack respektive brudklänning håller upp en skylt där det står att de just gift sig.
As if that hadn’t ocurred to us.
Men det är ju fantastiskt. De har alltså följt upp bröllopet med – att gå på hockey.
Det hade varit rätt svårt att sälja in hos den jag en gång gifte mig med…
* * *
Bäckis visar ännu tillbörlig respekt för Honken.
Precis som Josh skulle ha gjort för Zeb…
* * *
Om Bolts gör fyra mål i kväll bjuder en lokal snabbmatskedja kallad Chicken Filet alla med biljett på kycklingmacka på måndag.
Det skulle man, med tanke på genomsnittsvikten här inne, kunna göra sig ganska lustig över, men jag är knappast mannen…
* * *
Det är bara Brashear och Ovetjkin som värmer upp utan hjälm i Caps – och bara Lecavalier, Richards och St.Louis i Lightning. Finns det oskrivna regler för det? Måste man vara stjärna, eller ha ett visst antal säsonger under bältet, för att få ta sig såna friheter? Löjligt i så fall. Jag tycker Bäckis, med sitt svall, ska kasta hjälmen. Det är ju coolt.
* * *
Apropå Brashear får han ta och klappa till någon nu. Då blir det riktigt roligt.
I’ll be back.