Direktreferat känns lite poänglösa när det är fredagnatt hemma i Sverige och de flesta av er antigen sover eller står vid bardiskar och ljuger.
Men här följer ändå en lång (förlåt, Ros...) rapport , skriven i hygglig realtid, från fredagskvällen i Garden.
* * *
En timme till nedsläpp. Sitter i det lilla pressrummet på sjätte våningen och ögnar laguppställningar, statistik och färska tidningsklipp. Alla tunga players är förstås på plats. Larry Brooks från Post, John Dellapina från News, coola Lynn Zinser från Times, Sam Weinman från Journal News och Steve Zipay från Newsday. Alla har trevligt över en asiatisk gryta så torr att den skulle kunna tjänstgöra som frukost-müsli. Utom Brooks. Han håller sig i sitt eget hörn. Som alltid. Så är han bäst också.
Magnus från Bäckisbloggen har också gjort entré. Han ser stark ut.
* * *
Pressläktaren nu. Nästan uppe i taket. Värmning pågår och man kan redan ana att det åtminstone inledningsvis blir avslagen stämning ikväll. Det är fredag och det må innebära feststämning i Ejendal. Här innebär det att åskådarna sitter kvar på stan med sin after work-öl och kommer nån gång i slutet av första perioden.
För övrigt anser jag att flera svenskar borde värma upp utan hjälm. Man får ju det i NHL – och det ser tufft ut.
* * *
Arenan släcks ner och speakern drar sin klassiska ramsa:
– Ladies and gentlemen, welcome to Madison Square Garden – The wooorld’s most famous arena. Tonight, Madison Square Garden proudly presents, The Washington Capitals against THE NEW YORK RANGERS.
Jag älskar den harangen och brukar, om jag är på det humöret, dra den på krogen.
* * *
Nationalsång. Slutar som vanligt med att fansen vrålar sig rakt igenom sista verserna. Sedan lineup. ”Henke” får tyngst ovationer. Och så är det varje match. Efter två år i den här arenan tycker jag fortfarande att det är är en liten rysare.
* * *
The garden faithful buar ut honom så fort han rör pucken. Nej, inte Nylander. Honom verkar de faktiskt strunta i. Det är Tom Poti som drar på sig motviljan. Han var impopulär redan när han spelade i Rangers för två år sedan. Som Islanders-spelare förra säsongen blev han inte precis mer omtyckt – och aversionen sitter i.
* * *
Upptäcker att jag har Ottawas GM, fjolårstränaren Bryan Murray, två platser ifrån mig. Ja, Ottawa spelar ju här på lördag kväll. Spionage pågår alltså. Han antecknar mycket flitigt, hela tiden. Så nu vet ni – om Senators kommer med ett hemligt vapen ikväll uppfanns det intill mig.
* * *
Några minuter innan första pausen börjar läktarna äntligen fyllas – och stämningen är det inget fel på alls. Hemmalaget leder med 3-1 och har spelat utmärkt, främst i sina talrika powerplay. Jagr är särskilt het, vilket assist på samtliga tre mål vittnar om.
På grund av Capitals alla utvisningar – sammanlagt fem stycken – får vi inte se så mycket av ”Bäckis”. Han spelar ju inte i numerära underlägen.
* * *
Periodpaus nu. Lite orolig. Eken brukar hämta kaffe åt mig, men han är hemma i Sverige på bröllop. Ska jag själv behöva gå ner i pressrummet och hämta en kopp? Nej, Bäckisblogg-Magnus, liksom Eken från Gävle, gör en insats. Brynäs-gossarna vet hur man ska behandla en leksing…
* * *
Man kan föreställa sig hur Capitals-coachen Hanlon – som jag tycker ser ut som Börje Salming, by the way – i pausen gapat om att hans manskap måste sluta ta så mycket utvisningar. Så går dom ut till andra akten – och efter 50 sekunder åker Kozlov för en satans boarding. I anfallszon…
* * *
Rangers fortsätter dominera och vore det inte för ”Olie the goalie” – alltså Olaf Kolzig – skulle nuffrorna rinna iväg
Följaktligen rullar den eviga Let’s go Rangers-ramsan runt de nu fullsatta läktarsektionerna.
* * *
”Hey ho, let’s go”. De slutar aldrig spela Ramones här. Varför, åh varför, är det ingen som kan välja sådan musik i elitseriehallarna?
* * *
Andra pausen. Nu rör jag faktiskt på fläsket. I pressrummet har de i vanlig ordning färdigställt info om, vilka kändisar som är på plats. Brukar inte vara någon särskilt imponerande uppställning och är det inte nu heller. Skådisen Will Arnett, hallå?
* * *
Caps pressar lite på slutet och hemmapubliken hjälper Lundqvist med den taktfasta ”HEN-RIK, HEN-RIK”-tiraden. Det hjälper. Kungen tar allt och den som sköter musiken kan fläska på med Neil Diamonds ”Sweet Caroline” – Rangers särskilda segersång. Publiken sjunger lyckligt med.
* * *
Det är aldrig särskilt kul att gå in i omklädningsrum där det sitter lag som just förlorat. Stämningen är i bästa fall dämpad och i sämsta så deprimerande tryckt att man får andnöd. Hos Caps råder mellanläge denna afton. Men ”Bäckis” håller färgen riktigt hyggligt och svarar redigt på alla frågor, dumma som mindre dumma. Nylander, däremot, försvinner utan ett ord. Det gör han alltid efter förluster. Och för det mesta även efter vinster. Men får man väl tag på honom någon gång är han trevlig, tro inget annat…
Hos Rangers är det lättsammare. De diggar Kiss’ ”New York groove” och skrattar med lokalpressen. ”Henke” sitter i sitt hörn, längst in till vänster bakom entrén, och ler nöjt när svenska murvlar tränger sig fram mellan skydd och klubbor för att få en kommentar.
* * *
Pressrummet, sent. Det är tyst och lätt pressat. Alla, utom möjligen jag, ”randar” på snäva deadlines. Vill bra gärna se vad Brooks har för funderingar i sin lap top, men man sneglar aldrig på andras texter. Så jag tar hissen ner till entréplanet, går ut i den plötsligt påtagliga kylan på åttonde avenyn och ställer mig i taxikön. Efter några minuter kommer Sean Avery, med armen i mitella, och tränger sig förbi ett 20-tal frusna fans. How very Avery…
Okej, så här långa romaner är det inte meningen att det ska bli särskilt ofta. Men jag tyckte att ni, så här i början, skulle få hänga med på en helafton i Garden. Hoppas det framgick att det inte finns något roligare…
