Står på parkeringen utanför Wachovia Center och röker och beundrar Philadelphias skyline.
Den lyser verkligen grandiost i höstkvällen någon kilometer norröver.
Misstänker att Atlanta-spelarna, som samtidigt tränger in sig i en buss för omedelbar transport till flygplatsen, har svårare att uppskatta den.
Sjätte raka förlusten.
4-0.
Sammanlagt nio mål på sex matcher – varav fem senast mot New Jersey.
Att gå in i det omklädningsrummet var, kan jag meddela, som att stiga in i en gammal Joy Divsion-låt.
Huh, det är inte kris hos Thrashers.
Det är dödsmässa nu.
Hedberg och de andra kanske kan trösta sig med att de ska möta New York Rangers i nästa omgång. De har inte gjort mer än tio mål de heller. Kan bli en underhållande uppvisning i hur man sumpar chanser, den matchen.
* * *
I hissen ner till omklädningsrummen efter slutsignalen hävdar Philadelphia Enquirers främste hockeyskribent att det finns en bortglömd X-faktor i den forsbergska spekulationsfestivalen:
Flickvännen.
– Hon kommer ju härifrån och vill säkert flytta tillbaka.
Ja, det ska kanske tas i beaktande det också.
* * *
”The harder the battle, the sweeter the victory”.
Så står det på en stor skylt i Flyers omklädningsrum.
Jag vet inte om de behövde battla så väldans hårt mot Atlanta, men sweet verkar spelarna ändå ha så det räcker och blir över efteråt.
En hel drös spelare – Biron, Richards, Lupul, Randy Jones och Jason Smith – står kvar i evigheter och gafflar och har kul med lokalpressen.
Kontrasten mot fjolåret kunde inte vara mer bjärt.
Så det kan ju Foppa veta, om han överhuvudtaget överväger en återkomst. Det är kul här nu.
* * *
Riktigt svagt av Montreal att torska hemma mot Florida.
* * *
Tittar länge efter Atlanta-coachen Bob Hartley i korridoren bakom spelargången. Det kan ju vara det sista jag ser av honom.
* * *
Tobias Enström fortsätter ändå att imponera med moget och smart backspel.
– Jag tycker det känns rätt bra för egen del och jag får ju mycket förtroende av coachen, instämde ynglingen när jag försökte peppa honom i den där katakomben till omklädningsrum.
– Men det är svårt att glädjas åt sin egen insats när laget har det tungt.
Ja, det var ju det också.
* * *
Nu ska jag se om ”Ocean’s 13” på hotell-tv:n och sen försöka ignorera att någon ligger och hostar på andra sidan en patetiskt tunn vägg.

Ah, moderna, nordamerikanska ishallar. Love them. Att besöka ställen som Wachovia Center är överhuvudtaget inte som att vara i en hockeyhall . Det är som att vistas på en resort; snyggt, bekvämt, varmt och tillbakalutat i största allmänhet. Tjocka heltäckingsmattor i alla utrymmen backstage…sånt får mig att ticka.
Jag vet att man egentligen ska tycka bättre om de klassiska hallarna, de där plåtlådorna som påstås ha så mycket själ. Det finns inte många kvar längre. Det är väl bara Nassau Coliseum på Long Island, superfula Mellon i Pittsburgh, Joe Louis Arena i Detroit och…ja, kanske kan man räkna dit Garden också.
De har sin rustika charm, det medges,  men jag föredrar deluxe-upplevelsen. Förmodligen för att den kontrasterar så skarpt mot den torftiga korv-med-bröd-stämning som rådde i de hallar och tält – ja, i Borlänge hade vi ett sketet tält – man tillbringade sin svenska uppväxt i. 
* * *
Så fort man som svensk journalist visar sig i pressrummet i den här hallen börjar Foppa-frågorna hagla.
Favoriten för dagen lyder:
– Vad tror du?
Ja, vad tror jag? Jag tror att Foppa är helt och fullständigt ärlig när han säger att han inte bestämt sig ännu. Om någonting.  Och tror man det finns inte så mycket mer att säga.
Flyers-murvlarna vill gärna se världens bäste passningsspelare i en svart-orange tröja igen, men de gör sig inga större förhoppningar – om han nu skulle bestämma sig för att komma över Atlanten igen. De menar att Foppa blev illa behandlad av klubbledningen före trejden till Nashville och att det fortfarande finns för mycket bad blood mellan de inblandade parterna.
* * *
Hiss sju våningar upp till takåsarna och pressläktaren. Uppskattas. Efter gårdagens trapprace fungerar mina ben sämre än Atlantas powerplay.
Fast jag har aldrig fattat det där med att det ska vara nåt med att sitta högt upp. Man får sån överblick, säger dom. Ja, men man går miste om feelingen, nerven, intensiteten. Jag tycker det ska vara som i gamla Rosenlundshallen, där pressläktaren var placerad bakom spelarbåsen och man kunde höra Fredrik Stillman skrika ”gubbjävel, du är för gammal” åt Dan Labraaten.
– Nej, fräste Curt Lundmark åt sin backstjärna, så där håller vi inte på.
Men det gjorde dom.
* * *
Johan Hedberg står för Thrashers ikväll. Känns på nåt sätt riktigt att han gör det samma natt som Ed Belfour för första gången sover hemma i Leksand.
”Moose” svarar också för några riktigt svettiga ingripanden medan denna text skrivs. Det är för hembygdens skull, låtsas jag.
* * *
Blir lite svartsjuk när jag ser en annan mellan Knuble och Gagne. Och en annan i tröja nummer 21.
Men jag tröstar mig med att vare sig Daniel Briere – som nu officiellt vill heta Danny, men det går vi naturligtvis inte med på – eller Jason Smith håller samma klass som den de efterträtt.
* * *
De mutar oss med väldigt goda popcorn på den här pressläktaren. Kanske hoppas de att kritikerna ska glömma att Flyers fått två spelare avstängda i mer än 20 matcher – efter fem omgångar.
* * *
Nu kommer det en lokal reporter och frågar om jag känner Thomas Tynander. När jag svarar att jag gör det ser han imponerad ut. Det får man förstå.
* * *
Mycket nytt i Philadelphia alltså. Men Derian Hatcher – mannen som gav fjolårets brist på tempo ett ansikte – är kvar. Och han har inte blivit snabbare. Farten är sällan högre än den var i den där trappan igår…
* * *
Nu tar vi paus här. Så det inte blir för långt för serietidningspubliken.

Jaha, nu är jag i Philly. Körde Jersey Turnpike söderut under förmiddagen – med-gissa-vem-i-bilstereon – och sitter här och väntar på att det ska bli gametime i Wachovia Center; ”nya”  Flyers tar emot krisens Atlanta.
Hit brukade vi – jag och Aftonbladets New York-fotograf, Höken – pendla när Foppa spelade här. Nu blir det mer sällan, vilket är rätt synd. Jag gillar Philadelphia, det är en vacker storstad med typisk östkustnerv och, samtidigt, en helt egen, småkaxig ”vibb”. 
Området vid Wachovia Center, strax utanför de centrala delarna, kommer dock ingen att skriva längtansfull poesi om. Det är en jättelik åker fullsprängd av överdimensionerade idrottsarenor. Fotbollslaget Philadelphia Eagles har sitt rymdskeppsliknande monster till hemmaplan här, liksom basebolllaget Philadelphia Phillies. Och vägg i vägg med själva Wachoiva Center ligger gamla Spectrum, där Pelle Lindbergh var kung och där Big Kjell Samuelsson idag coachar – bland andra – Lars Jonsson under Phantoms AHL-fajter.
Hockeyhallar ska ligga mitt i stan, det är min åsikt.
* * *
Har följt rapporteringen från Ed Belfours tocuhdown hemma i Dalarna med lika delar förundran och upphetsning. Jag har fortfarande svårt att fatta att det där kan vara sant  – men det är samtidigt otroligt roligt. Särskilt härligt har det idag varit att höra radiorapporterna signerade Cee-Jay Bergman, Falu-Kurirens egen Hyland. Kolla på webben.
* * *
Nu börjar det dra ihop sig. En philly cheese steak-macka – when in Rome, för tusan – och sen iväg mot Wachovia.
Thrashers sjunker ännu längre ner i dyngan i natt, det är mitt tips.
Rapporter kommer här.

Ännu verkar någon form av fred råda i Calgarys omklädningsrum.
Men vänta bara.
Mike Keenan kommer med tiden att ställa till med kontroverser som får Leif Boork att framstå som konflikträdd.
Han är liksom bara den typen, en sådan som trivs i motsättningar och strid och orolig, osäker atmosfär.
En mig närstående jämtlänning – vi kan kalla honom Ricard Persson, för det är så han heter – blev en gång i tiden trejdad från New Jersey Devils till St Louis Blues. Där var var just Keenan coach då, och han mötte ”Rico” med följande öppningsfras:
– Tjena. Kan du skjuta slagskott?
Att fråga en professionell hockeyspelare om han kan skjuta slagskott är som att fråga en porrstjärna  om han vet var på kvinnokroppen vaginan sitter, men det är den sortens mindgames Keenan gillar att leka med sina spelare.
När en förbryllad Persson till slut svarade att jo, det hade han väl hunnit lära sig, då replikerade demontränaren kort:
– Bra, då är du forward i nästa match
Att ”Rico” varit back ända sedan ”Kungen” lärde honom stå på ett par grillor hemma i Östersund, och att färdigheter i ämnet slagskott logiskt sett borde  passa bättre för just en back, spelade ingen roll.
Forward fick han va’.
Välkommen till Missouri, liksom.
* * *
Det var annars en härlig tid när Persson hade Scottrade Center (arenan hette nåt annat då, men jag minns inte vad) som hemadress. Jag kunde åka över och följa ett NHL-lag inifrån, på nära håll.
Stod man bara ut med  Marc Bergevins ständiga lustigheter var det magiskt.
En gång satt jag –  då med ett ganska avsevärt krull på hjässan –  på läktaren i träningsarenan och följde powerplay-gnuggning när den glade skojaren åkte förbi och gjorde några underliga rörelser runt halsen och hakan.
Det hände flera gånger och till slut gick jag, i all min blyghet, ner och frågade vad han ville.
– Du måste knäppa hjälmen, annars blir det utvisning…
Hm.
* * *
”Ricos” bana har sedan fortsatt i Kanada, Tyskland och Österrike. Och nu på sensommaren drog han till Asien för att  avsluta karriären i den japanska ligan. Han hade väl egentligen tänkt sluta redan nu, men kunde inte motstå utmaningen i att få bo och spela i ett så häftigt land.
Han är lika mycket hjälte som vän, Persson.

Ledsen att det blivit så långt uppehåll, men just som jag satt mig för att skriva nytt inlägg gick brandlarmet. Och när jag stack ut snoken i korridoren luktade det mycket riktigt rök. Bor man på 48:e våningen, vilket jag gör, är man inte så kaxig i såna lägen. Fick störta ner för 48 trappor, tillsammans med yrvakna och uppjagade grannar.
Det visade sig att nåt arsel på 21:a våningen hade ställt ett värmeelement för nära en soffa och så utbröt eldsvåda.
Den släcktes dock snabbt och brandmännen nere i lobbyn har försäkrat oss att allt ska vara lugnt nu.
Så nu är jag tillbaka, lätt  omskakad och med en mjölksyra i benen som skulle imponera till och med på Tomas Holmström.
* * *
Hann innan mitt eget drama se det som utspelades mellan Buffalo och Toronto i HSBC Arena.
Konstigt . Först hände ingenting. Sedan hände allting på några minuter i tredje. Och fyra sekunder innan övertiden var över fick Kotalik in det avgörande 5-4-målet.
I vad mån matchen sa något om vad de bägge lagen får för slags säsonger, vilket jag på förhand påstod att den skulle göra, är väl högst tveksamt. Det var ett vildsint derby, varken mer eller mindre.
Däremot kan man konstatera att det just nu ser ut som att Buffalo saknar hjärtsjuke backen Teppo Numminen mer än de saknar Briere och Drury. De har fortfarande speeden framåt, men det är rätt skakigt bakåt.
Toronto går det inte att bli klok på. Ena stunden är de briljanta, nästa suger de hårdare än Electrolux samlade maskinpark.
* * *
Buffalos unge stjärnkeeper Ryan Miller satt på bänken mot Leafs, av mycket förklarliga skäl. Han har annat att tänka på just nu. Så sent som i söndags var han med och begravde Matt Schoals – en 18-årig kusin som i flera år slagits mot en elak cancer och till slut alltså förlorade den matchen.
Matts  minne lever dock vidare, bland annat med hjälp av den berömde kusinens målvaktsmask, som han designat och signerat.
Ryan har lovat att bära den resten av sin karriär – kväll efter kväll efter kväll.
* * *
Nu ska jag spilla upp en liten drink. Den tog på nerverna , den där flykten nerför trapporna.

Om man skulle ta och skriva lite om New York Rangers. Att döma av kommentarerna tycker somliga att det är på tok för lite av den varan här…
Ah, så här – jag tänkte slänga in namnet Rangers i spekulationerna om Foppas nästa klubbadress. Det har inte alls diskuterats, är tvärtom gripet ur luften – och skulle rent lönetaksmässigt bli aningen komplicerat. Men ändå. ”Världens bäste hockeyspelare” skulle nog bra gärna vilja bo på Manhattan. Ja, det vill väl alla som är korrekt ihopskruvade. Men Forsberg verkar ha ett särskilt gott öga till stan. Under tiden i Philly såg han ofta till att stanna kvar här efter matcherna på Garden. I kraft av sin status som superstar, veteran och ledare var sådana arrangemang inte svåra att få till stånd.  Han tycks trivas med Henrik Lundqvist också. De hängde i alla fall ihop ute i Flushing Meadows under U.S Open förra sommaren.
Så, ja, New York City utgör ändå en liten dark horse i var-tar-Foppa-vägen-racet.
Annars är Dallas en väldigt cool stad också…
* * *
”Homer” och ”Zäta” åller på att växa ut till ett klassiskt radarpar i NHL.
* * *
Sabres mot Maple Leafs i natt. Jag får för mig att man efter den säkerligen hetsiga uppgörelsen kommer att kunna dra en hel del slutsatser om de heta rivalernas respektive säsonger.
* *  *
I en New York Post-krönika idag om måltorkan på Broadway listar Larry Brooks de som varit bäst under Rangers inledande matcher.
Etta: Henrik Lundqvist.
Nämns som kommentar till de jantelagssympatisörer om ständigt hör av sig med anklagelser om att jag överdriver ”Henkes” framgångar.
* * *
För övrigt:
New York Rangers! New York Rangers! New York Rangers!
Ha!

Fattar ingenting.
Här har man blivit bloggproffs de senaste två åren.
Så kommer en nöjesnörd in på hockeybloggandet och blåser skiten med allt och alla.
Per Bjurman – imponerande.
Inläggen må vara långa.
Men väl så läsvärda.
Undrar om Bjurman får bonus för ju fler ord han skriver.
Något lurt är det i alla fall.
***
När Bjurman rört sig bland och småflinat med Alfredsson, Lundqvist, Avery, Malik, Jagr har jag varit i Luleå och Sundsvall och pratat med Roger Rönnberg och Johan Andersson.
Såg Buffalo-Washington på tv på Scandic i Sundsvall.
Ok match.
Buffalo har fortfarande en otrolig speed i laget. Mest anmärkningsvärt i matchen var skotten, 53-26 till Buffalo.
Det är ovanligt att ett lag skjuter 40 skott. Kollar jag i historieboken så har inte Buffalo skjutit 53 skott sedan 1988.

Red Wings spelar i Los Angeles i natt. De gör ju det med jämna mellanrum. Med lika jämna mellanrum har de långflygningar till San Jose, Phoenix, Vancouver, Calgary, Edmonton, Denver och Dallas. För Detroit hör ju, i strid med all logik, hemma i västra konferensen. Jag tycker det känns rätt taskigt. Kolla på en karta får ni se, Detroit tillhör rent geografiskt Nordamerikas östra sfär. ”Lidas” & co skulle få ett avsevärt mycket lindrigare resschema om de bytte konferens.
Visst, NHL måste  dra gränsen någonstans – och NHL-gossar reser inte direkt i ekonomiklass med Fuck You Airlines, som vi vanliga dödliga. Alla lag chartrar (eller äger)  egna, förstaklassinredda flygplan. De bor dessutom bara på lyxhotell. I natt slaggar Red Wings-spelarna till exempel på…låt mig se i mediaguiden de förser oss med…ja, Marriotts grymma anläggning i Marina del Rey.
Men ändå, att flyga långt är vidrigt. Jag skulle bli vansinnig över att ständigt sitta på en fyratimmarsflight till den kanadensiska prärien. Någon gång borde de få byta med en konkurrent i öst. Atlanta till exempel. Det skulle fucka upp divisionsindelningar och annat, men jag tycker så ändå.
* * *
Bara två matcher i natt, både på västkusten. Och ingen av dem sänds i HD. Jag tror bestämt jag går på Elaine’s ikväll istället.

Stackars, stackars, stackars, stackars, stackars Atlanta.
I natt hade de ledningen med 4-2 efter halva matchen. Sedan fick New Jersey – den enda konkurrent i öst som varit i närheten av en lika kass start som Georgia-laget – vända och gå om till 5-4. 16.40 in i slutperioden lyckades Kovalchuk dock kvittera och det såg ut som att åtminstone en poäng skulle gå att bärga.
Men 27 sketna sekunder från slutet avgjorde Devils-ikonen Patrik Elias med ett kvickt handledsskott.
Heartbreaking, kallar man sånt
* * *
Stackars, stackars, stackars, stackars, stackars Marek Malik i New York Rangers också.
Att han blir utbuad av sina egna fans är inget nytt. Men i natt slog det över i ren mobbing. När Ottawas Christoph  Schubert körde över den gänglige tjecken så våldsamt att han fick en tvåminutare för charging, då ställde sig Rangers-fansen upp och jublade. Hånfullt.
Jag är medveten om att även jag hackat på Malik, och fumlet innan Ottawas första mål var tyvärr rätt karaktäristiskt, men va fan…karln  är inte Idi Amin.
Man får beundra det faktum att han bara fortsätter, till synes oberörd av all illvilja. Svagare karaktärer hade dränkt sig i Hudson-floden vid det här laget.
* * *
Igår återvände Islanders-misfiten Chris Simon efter sin rekordlånga avstängning a’ 25 matcher.
Och vad hände?
Han kastade handskarna och slogs som en huligan med Flyers Riley Cote.
Jag såg inte matchen och känner således inte till alla detaljerna, men man kan lugnt konstatera att Simon i alla fall inte är insmickrande….
* * *
Det är bara två månader sedan det tog slut med undersköna Elisha Cuthbert, men enligt skvallertidningen Star – en sällan sedd gäst i de pressluntor NHL-lagen ställer i ordning innan matcherna –  har Sean Avery redan hittat en ny skådespelerska.
Lake Bell, heter hon. Känd från…ja, inga filmer Star kan komma på i alla fall. Men hon har tidigare dejtat Collin Farrell och Jason Biggs.
Och det är säkert en trevlig tjej.
Men Elisha var en gudinna, en dröm, en ängel som frälste oss hålögda Garden-besökare med sin blotta närvaro. Att Avery dumpade henne är nästan svårare att förlåta än den där taxistölden häromkvällen…
* * *
Får ta tillbaka det där med att det inte är några hotta kändisar på Rangers-matcherna. I natt satt själve Nikki Sixx på en av vip-stolarna längst ner. Så mycket mer kan man inte önska sig.

Ikväll har Senators bråttom hem från New York. För i morgon söndag spelar  Bruce Springsteen & The E Street Band hemma i Scotiabank Place i Ottawa.
– Jag ska definitivt gå. Det kommer att bli kanon, sa Daniel Alfredsson efter värmningen på Madison Square Garden i morse.
Det kan NHL-bloggen, som förstås redan sett nya showen, bekräfta att det nog blir.
* * *
Chicagos andra seger mot på Detroit på två försök. Och the youngbloods,  Kane och Toews,  var inblandade i åtminstone ett av målen i går natt. Hm, den där Ros kanske ändå är något på spåren här…
* * *
Så Fredrik Sjöström satte inte bara två mot Nashville. I efterhand fick han sig även ett tredje mål tilldömt. Inte mig emot, vill de får de gärna ge den gode västgöten alla sex målen.
* * *
Kom till Ottawa-träningen lite tidigt i morse och fann mig plötsligt alldeles, komplett ensam inne i Madison Square Garden. En sällsam känsla. Särskilt som jag inte kunde låta bli att tänka på alla äggen Godzilla la i den legendariska gamla arenan i den där Matthew Broderick-filmen…
* * *
Apropå biljettpriserna Ros nämner här nedan: I Garden har de tagit bort måldomarsätena på kortsidorna. Där finns nu istället fyra så kallade premium-stolar. Dem kostar det tusen dollar att sitta på. Per match. Det kallar jag att ta betalt.
* * *
Undras vilken Springsteen-låt ”Alfie” gillar bäst?
Med tanke på hur han spelar borde det kanske vara ”Prove it all night”. Eller ”Point blank”. ”I’m on fire” och ”Tougher than the rest” är andra tänkbara alternativ.
Fast jag tror att det i första hand är ”You can look (but you’d better not touch”  – med tillägget ”för då jävlar får du med Chris Neil att göra”.
* * *
”Sens” vinner i natt. Med 4-2. Säger den värdelöse tipparen…
Även Flyers, Canucks, Sharks och stackars Thrashers (mot Devils måste det ju lossna) har min röst.