PHILADELPHIA – PITTSBURGH 3-2 (Slut, OT)
• • •
Oh, sicken läcker avslutning av Laughton.
Det är just sån där grannlåt man sedan tolfte mars gått omkring och hulkat åt att man inte får se.
Dessutom kan det sudden-målet ses som den perfekta slutklämmen på en tv-upplevelse som överträffade åtminstone mina förväntningar och fick febern att stiga inför fortsättningen.
Halleluja för denna hockeyns comeback!
• • •
Närmast: Klassikermöte mellan Leafs och Habs och ni, mina kära vänner, är välkomna att pumpa på i spåret, men jag har massor jag måste få klart innan helgen så ikväll blir det inget mer bloggande.

PHILADELPHIA – PITTSBURGH 2-1 (Period 2)
• • •
Igen: Det här kommer bli bra.
Tänk nästa vecka, när vi ser direkt avgörande matcher i playin-rundan….vi kommer redan då ha glömt att det inte är som det brukar.
Men jag måste tänka genom situationen här i korresoffan. Både den – soffan – och resten av vardagsrummet måste pimpas upp för slutspelet om jag ska sitta här på mitt feta arsle varenda dag till början av oktober.
Några inredningstips?
• • •
Kenta har rätt, Hayes är verkligen bra.
Han kan bli en av den här sensommarfestens stora profiler.

PHILADELPHIA – PITTSBURGH 2-1 (Period 1)
• • •
Första intrycket är – mycket positivt.
Det är klart att det här inte är tillnärmelsevis samma sak som med publik på läktarna, men NHL och NBC har verkligen gjort det bästa av en omöjliga situation.
De snygga skärmarna de använt för att kamouflera de tomma läktarsektionerna, den verklighetstrogna ljudkulissen de tankat in i sändningarna, kameravinklarna, den allmänna känslan…jo, det här ska man nog kunna stå ut med i några månader.
• • •
Bra hockey får vi se också – i alla fall om man jämför med hur värdelösa vanliga träningsmatcher brukar vara.
Tempot och intensiteten är hundra gånger högre än i sömngångarshowerna i september.
• • •
Det ser ut lite som en blandning av Winter Classic och ett tv-spel, gör det inte?
• • •
Conor Sheary skriver in sig i historieböckerna med första return-to-play-målet.
Men fan, jag trodde han spelade i Buffalo…
• • •
Skillnaden mellan detta och senaste veckans baseboll-sändningar är lika stor som mellan ”La La Land” och en stumfilm.
Nästan.
Hurra för NHL, höll jag nästan på att säga.
• • •
Just ja, skulle ju inte live-blogga…men nu blev det så ändå.
Vi får se om jag fortsätter.

Strax efter halv tio på kvällen elfte mars, lokal Pacific-tid, gick slutsignalen i den sena matchen mellan Los Angeles Kings och Ottawa Senators i Staples Center i downtown LA.
Martin Frk gjorde en rinkside-intervju med en lokal tv-station, för det var han som hade fixat sjunde raka Kings-segern med sitt 3-2-mål med knappt fem minuter kvar av tredje perioden. Sedan vinkade han åt åskådarna och försvann in i spelargången.
Det var det sista vi såg av NHL under våren. Sedan dess – i exakt 139 dygn – har ligan legat i mörker och The Greatest Show on Earth bara varit ett vagt minne i våra understimulerade pandemi-hjärnor.
Men nu, en kväll i det sena juli, när sommaren är som hetast och hockey vanligen det sista vi tänker på, hissar Gary Bettman flaggan igen.
De tre första träningsmatcherna inför helgens slutspelsstart ska avgöras i Toronto respektive Edmonton.
Flyers går upp mot Penguins, Canadiens mot Maple Leafs och Flames mot Oilers.
Det kommer säkerligen bli jättekonstigt att se, surrealistiskt rentav, men det är ju samtidigt helt otroligt att vi efter all denna väntan, utan några som helst substitut att trösta oss med, ska få se ishockeymatcher igen.
Välkommen tillbaka, NHL.
Du har saknats oss.
• • •
USA fick en ljuvlig weekend med baseboll – sedan utbröt, till ingens förvåning, kaos.
Elva spelare och två ledare i Miami Marlins har testats positivt för corona efter en match mot Phillies och hela laget sitter nu i karantän på ett hotell i Philadelphia – och såväl deras måndagsmatch mot Baltimore Orioles som New York Yankees dito mot Phillies har skjutits upp.

Men så har ju MLB anammat en helt vettlös comeback-plan också, med sedvanligt resande och matcher på platser där smittspridningen skenar – bland dem Texas, Arizona, Kalifornien och just Florida.
Klart som fan det inte kommer gå att slutföra säsongen under de premisserna.
I skenet av denna cirkus framstår NHL:s upplägg med två hub-städer i Kanada, och ett helt reglemente av oerhört detaljerade riktlinjer, så väldigt mycket klokare och mer genomtänkt och mer lyhört och, frankt uttryckt, mer professionellt.
Faktiskt, jag blir mer och mer imponerad av hur långt ligan – liksom myndigheterna i de två inblandade städerna – gått i sina ambitioner att säkra detta unika projekt.
Bara en sån här sak: Hela sektioner av stadskärnorna i Edmonton och Toronto är avspärrade, med snitslade banor från bubbelhotellen till arenorna och restauranger avsedda enkom för spelarna, och att ta sig in – eller ut – förefaller lika omöjligt som att svänga förbi Vita huset för en spontanfika med presidenten, vem som nu suktar efter en sådan.
Det innebär inte att det inte kan bli problem, viruset finns även i Kanada, men det haveri MLB serverat sig själv kommer man garanterat undvika.
• • •
Frk är och förblir ett jäkla namn.
Hade de inte kunnat knöla in åtminstone en vokal bland konsonanterna? Eller två. Ett E och ett A efter R:et hade varit kul.
• • •
Själv är jag påfallande nervös inför dagens och kvällens matcher.
Inte för att de betyder något – träningsmatcher är hockeyns svar på rockkonserter utan förstärkare och högtalare – men vi får ju en första försmak av hur tv-sändningarna kommer te sig.
Måtte de vara just så spektakulära och underhållande som ligan lovat. Om inte – om det ser lika torftigt ut som under helgens baseboll-föreställningar – kan detta bli längsta sensommaren i historien.
• • •
Så, i söndags hade vi – jag och sjutton andra hockeymurvlar här borta – vår online-draft för att spika den pool som ska rulla hela slutspelet.
Det tog sin tid, om man säger så. Särskilt som några kollegor tyckte det var ett bra tillfälle att ställa till med lite party hemma vid laptoppen.
Reglerna var, och är, enkla. Alla fick plocka en spelare per lag – och en av dem måste vara målvakt. Sedan räknas poäng rakt upp och ner – plus antal vinster för målvakten.
Här är mitt lag – och ha nu i åtanke att man får karva i bottenskrapet när man passerat artonde-nittonde draftrundan…
Arizona: Niklas Hjalmarsson
Boston: Zdeno Chara
Calgary: Sam Bennett
Carolina: Warren Foegele
Chicago: Alexander Nylander
Colorado: J.T Compher
Columbus: Alex Wennberg
Dallas: Alexander Radulov
Edmonton: Andreas Athanisiou
Florida: Jonathan Huberdeau
Montreal: Jesperi Kotkaniemi
Minnesota: Victor Rask
Nashville: Viktor Arvidsson
NY Islanders: Johnny Boychuk
NY Rangers: Mika Zibanejad
Philadelphia: Joel Farabee
Pittsburg: Evgeni Malkin
St. Louis: Oskar Sundqvist
Tampa: Cedric Paquette
Toronto: William Nylander
Vancouver: Jacob Markström (MV)
Vegas: Tomas Nosek
Washington: Michal Kempny
Winnipeg: Dimitri Kulikov
Om Pittsburgh, Rangers, Toronto och Florida åker ut direkt blir det inte kul – men nu vet ni vilka ni ska hålla extra mycket på.
• • •
Just när intrycket att Coyotes ändå är en normal klubb bland andra börjat sätta sig utbryter kalabalik igen.
Alla detaljer är inte kända, men mindre än en vecka innan slutspelet startar säger unge general managern John Chayka alltså upp sig och pajkastning monumentale utbryter mellan honom och klubben.
Trist. Jag gillade honom och tycker han gjort ett bra jobb – och en värre distraktion inför en omstart av säsongen går ju svårligen att tänka sig.
• • •
Philip Broberg är värd en applådåska. Att åka över och mot alla odds ta en plats i en trupp som Oilers i det HÄR läget – det kräver både en begåvning och en mental styrka få besitter.
• • •
Att leva i en bubbla låter inte så kul, men helt ärligt – vad vad jag sett på bilder och videoklipp från hub-städerna ser det rätt…mysigt ut.
Snälla kommissionären, kan jag inte få komma upp en sväng?
• • •
Lill-Nyllet borde inte alls klippa sig. Långhåriga hockeyspelare är coola.
• • •
Men tänk att vissa lag, efter allt dessa vedermödor och allt detta omak, snart är på väg igen. Tre raka förluster i playin-rundan och de har gjort sitt i bubblan redan i mitten av nästa vecka.
Å andra sidan:
Det kanske finns enskilda spelare som i lönndom hoppas på just det…
• • •
Dåliga nyheter för Hurricanes – men desto bättre för Rangers.
Dougie Hamilton tycks inte vara redo för spel riktigt ännu.
• • •
–Let’s go, Kraken!
Har ni tagit in hur det kommer låta?
• • ‘•
Vanliga journalister har ju inte tillträde till bubblan, men ett par stycken som jobbar åt nhl.com är inne. Jag känner dem mycket väl och ska se till att vi här i bloggen får en exklusiv bakom-kulisserna-rapport vad det lider.
• • •
– Det här kan bli första gången någonsin jag inte blir utbuad när jag delar ut bucklan.
Gary Bettman har i alla fall lite självdistans….
• • •
OK, folks – hockey is back!
Men träningsmatcher är som sagt träningsmatcher och även jag behöver några dagar på mig att hitta tajming, tempo och snits.
Så det blir inget traditionellt bloggande från vare sig kvällens övningar eller från de som väntar onsdag och torsdag. Krutet ska vara torrt på lördag, känner jag.
Men spåret är öppet och ni är oerhört välkomna att dela med er av synpunkter – och vem vet, faller andan på hos bloggaren så gör den.

Vi var ju förvarnade. Det har mumlats om det konstiga namnet hela vintern. Men ändå: När det slutgiltiga beskedet nu kommit att det 32:a NHL-laget verkligen ska heta Seattle Kraken känner jag…missmod.
Det fanns ju så många utmärkta alternativ.
Wonders (självskrivet för oss som läst Gunnars böcker om Adam Wallgren!).
Metropolitans.
Sea Lions.
Seal.
Emeralds.
Grunge.
Cobains.
Men Kraken ska de stackars krakarna – förlåt, lovar sluta med det här…åtminstone ett tag – heta och vi får bara ta och finna oss i det.
Förhoppningsvis tar det, som vi är inne på i ett färskt podcast-avsnitt, bara ett par omgångar under jungfrusäsongen innan vi vant oss – och sedan går det inte att tänka sig något annat.
Just nu, just denna kväll sommaren 2020, vill jag dock ha sagt att Kraken är ett av de fulaste ord jag hört och sett.
• • •
Ikväll var det Opening Night för den förkortade baseboll-säsongen här i USA.
Underbart, på många sätt. Efter corona-våren behöver nationen sin sägenomspunna sommarförströelse som den behövde en drink efter förbudstiden.
TV-sändningarna, inför helt tomma läktare, förskräckte dock. Det kändes väldigt…torftigt. Blir det lika under det stundande Stanley Cup-slutspelet har vi en lååååång sensommar framför oss.
Men dessbättre – det verkar det inte bli.
Under onsdagens ingående press-briefing om hur allt kommer fungera i hubstäderna sades bland annat detta:
Regarding game presentation, Mayer said it was important for the NHL to cater to the television audience because there will not be fans in either arena.
”Rather than taking advantage of virtual fans or cardboard cutouts or putting teddy bears in the stands, we’ve decided that we’re going to do something that really caters to the fans at home, the fans that are enjoying the television experience,” Mayer said. ”We want to educate them. We want to entertain them. We want to visually excite them.”
The League is using video, audio and lighting that will allow every game to look different from the previous game. There will be LED screens, monitors and stages around the ice to create the unique television-friendly look.
Det låter kort sagt som att sändningarna från Toronto och Edmonton kommer bli stora visuella upplevelser – ja, rena Broadway-showerna – och dessutom skifta dramatiskt från match till match.
Lovar gott, det.
• • •
Krakens logga tycker jag dock var riktigt snygg.
Men färgerna…nä, tröjan påminner lite för mycket om Winnipeg Jets och det är ingen favorit här i Biffens neck of the woods.
• • •
Ansträngningarna för att förhindra att Maple Leafs och Oilers upplever hemmaplansfördel i Scotiabank Arena respektive Rogers Place dras verkligen till det yttersta.
Under de matcher i den inledande playin-serien då Blue Jackets officiellt är hemmalag kommer kanonerna att eka när de gör mål på dansken – och när Chicago scorar mot Oilers ska Fratellis ”Chelsea Dagger” dåna i PA-anläggningen.
Det är något komiskt med det.
• • •
Now, laget får förstås heta och se ut hur det vill – det ska alldeles oavsett bli ett sant nöje att resa till Seattle och kolla NHL-hockey säsongen 21-22.
Det är en kanonstad jag inte sett så mycket av sedan jag var där på inspelningsreportage med fantastiska The Nomads för…eh, 25 år sedan.
• • •
Personligen blir jag bara mer och mer häpen ju mer jag läser och hör om vilken apparat som tydligen krävs för att försluta den bubbla NHL-spelarna ska vistas i framöver.
Studerar man exempelvis den här videon framgår ju att det skulle vara lättare att ta sig in till Trump i Ovala Rummet än att ens morsa på en Carl Hagelin eller en Kleffy Klefbom de närmaste månaderna.
Jisses.
Men – de kommer ha det väldigt bra i sitt luxuösa fängelse, pojkarna…
• • •
Du som undrade i spåret – jag tror inte det finns någon riktig fantasy för pandemi-slutspelet. Poolen jag ska vara med i är en helt privat grej.
• • •
Om bara några dagar – på tisdag – får man alltså se William Nylander spela hockey igen.
Ofattbart.
Men – enormt kul.
Eller hur?

– Hallå…är det någon här?
Att kliva in i den här bloggen igen känns lite som att öppna dörren till en sommarstuga som varit igenbommad hela vintern.
Jag ryggar tillbaka lite av den instängda, lätt unkna luften – och av känslan att något övervintrat här inne. Kanske ett djur, en tjuv – eller rentav några spöken.
Då ropar man så, lite tvekande:
– Hallå…är det någon här?
Men allt verkar lugnt,
Så vänta lite….jag ska bara vrida lite på persiennerna, vädra ut, sätta på elen, ladda kylskåpet med proviant och bädda rent.
…Och nu var det gjort och jag ber att få förkunna:
NHL-bloggen är återigen öppen – för fortsättningen av säsongen 2019-2020.
Det lär bli det konstigaste vi som följer den här ligan någonsin varit med om men det är lika för alla så vi bestämmer här och nu att vi i alla fall i detta forum försöker hålla the spirit uppe och redan från start gör det bästa av situationen.
Är vi överens om det?
Bra.
Välkommen tillbaka till NHL-säsongen!
• • •
Och hur var sommaren varit för bloggens fina lilla community so far?
Här är ju livet satt på undantag tills vidare, vilket jag berättat en del om i grannbloggen, ifall någon där ute inte känner till den.
Men ni – hur har ni tagit er fram genom den blågula blomstertiden utan NHL och annan live-sport?
Do tell!
• • •
Länge var jag skeptisk till den förestående omstarten av sässen mitt i högsommarvärmen. Avogt inställd, kan man till och med säga. Jag kände mig ärligt talat mindre peppad än inför ett tandläkarbesök och tyckte att det bästa vore att skita i alltsamman och satsa på nästa säsong någon gång i vinter istället.
Men när de släppte spelschemat förra veckan, med klockslag och allt, då sjöng det plötsligt till i gamle Biffens bröstkorg.
Ja, man kan fortfarande diskutera det moraliskt försvarbara i att spela hockey mitt under pågående pandemi, särskilt som det här projektet kommer ta så enormt mycket test-kapacitet i anspråk, men jag kan inte längre förneka att det efter fyra månader av ingenting känns kittlande att återigen få se världens bästa spelare gå i clinch – och det pretty much omedelbart i matcher med skyhöga insatser.
Släpp pucken – nu!

• • •
Larry Brooks analys om att det förmodligen är Storken som står i Rangers kasse i första matchen mot Carolina väckte förbryllande mycket uppmärksamhet i Sverige, tycker jag.
Den unge, ryske stjärnan hade ju redan övertagit förstaspaden i februari och mars och varför skulle det ha ändrats bara för att vi haft ett oändligt uppehåll?
Ja, Henke har bra lifetime-facit mot Canes och under vanlig serielunk kan sådana faktorer för all del påverka laguttagningar, men nu är det slutspel direkt och självfallet kommer coach Quinn ställa den keeper han ser som nummer ett mellan stolparna.
Huruvida den lätt arrogante Burt Lancaster-kopians sedan har rätt kan man förstås debattera.
• • •
Sedan får vi förstås se hur himlastormande det verkligen är att se Stanley Cup-dueller utan publik.
Av kollegorna som bevakar fotbollen hemma i Sverige tycker jag man på slutet kunnat ana att nyhetens behag klingat av – Robert Laul hade så sent som igår en mycket underhållande utläggning om att det inte längre var kul att kunna höra Patrick Ekwall fisa två bänkrader nedanför på Tele 2 Arena.
Men jag sätter hoppet just till det faktum att vi bara har slutspelsmatcher på menyn.
• • •
Eftersom de var på att lyfta när grundserien gjorde halt i mars, och alltid haft påfallande lätt mot just Hurricanes, tycks nästan alla nu vara överens om att Rangers kommer vinna den där inledande serien, men Keep your shirt on säger jag. Under Brind’Amours ledning har de försynta sydstatspojkarna fått en helt ny swagger – och framförallt lärt sig hur playoff-hockey ska spelas.
• • •
Ni minns korresoffan, va?
Den kommer få jobba under sensommaren och hösten.
För nä – som situationen är just nu har jag ingen möjlighet att bevaka slutspelet på plats.
I så fall skulle jag först få sitta i hård karantän på kanadensiskt hotellrum i två veckor och inte ens de rikaste mediabolagen i världen ser en sådan 14-dagarskostnad, för ingenting, som hållbar. Sedan är det med nuvarande regler för resor över gränsen mellan USA och Kanada oklart om jag alls kan ta mig tillbaka hit. Dessutom: Media kommer inte vara inne i den berömda ”bubblan” i vare sig Toronto eller Edmonton och får således inte ha någon som helst fysisk kontakt med spelare eller ledare. Alla intervjuer sker över Zoom eller liknande. Så poängen med närvaro skulle även utan gräns- och karantänbekymmer vara ganska begränsad. I alla fall för den NHL-korrespondent som har telefon och en okej adressbok…
Såklart – inläggen här i bloggen skulle få mer färg och krydda och nerv och studs om jag ramlade runt på de tomma läktarsektionerna i Scotiabank Arena och Rogers Place, och hade scenerna ute på byn i Big Smoke och Edmonton att berätta om, så för säkerhets skull är ackreditering från konferensfinaler och framåt säkrade – i fall vi har ett annat, mer gynnsamt läge framåt september.
Men utgå från en lång, lång räcka korresoffa-sessions framöver…
• • •
Tårtan Tortorella får frågan om han är orolig över hur många svordomar och fula ord som kan komma att höras i tv-sändningarna i tomma hockeylador.
Han svarar:
– To be honest, I don’t give a shit.
Det finns bara en Tårtan.
• • •
Lika lite som jag, eller någon annan, har en aning om hur det kommer gå mellan Hurricanes och Rangers – lika omöjligt är det att förutse något annat som händer nu.
Hur de här 24 lagen reagerar efter ett unikt uppehåll av den här sorten, på tomma läktare, på att leva i bubbla utan kontakt med omvärlden och på att aldrig ha hemmaplan…äh, den som tror sig veta ett endaste dugg i detta läge bara lurar sig själv.
Men låt mig redan nu varna för Vegas…
• • •
Hittills är det svårt att se något annat än att exakt rätt spelare blivit nominerade i samtliga Awards-kategorier.
Jag hade ju gärna sett Victor Goalofsson som Calder-kandidat men den långa skadefrånvaron grusade tyvärr hans chanser.
• • •
Här trodde man att begrepp som ”nytänkande” och ”innovation” var ledstjärnor för Devils-ledningen – och så blir Lindy Ruff anlitad som coach.
Det känns lite som när svenska landsortsrestauranger får för sig att de ska förnya menyn men i sista stund tappar modet och kör vidare med samma plankstek som alltid.
• • •
Det kom så abrupt och hastigt att jag knappt hunnit jubla ordentligt, men att vi redan har ett beslut om att NHL-stjärnorna ska vara med i de två kommande OS-turneringarna är ju helt mirakulöst.
Naturligtvis har jag redan hunnit ta ut Tre Kronor-truppen till Beijing 2022 vid åtminstone sju tillfällen.
• • •
För den som undrar – jo, det kommer ett nytt podcast-avsnitt den här veckan.
Ondskan Ekeliw är dock på semester med sin norska kärlek, så det dröjer ytterligare några dygn – och så lite som de unga tu kunnat ses under pandemin får vi allt visa lite förståelse.
• • •
Till helgen är det draft.
Nej, inte på riktigt – men ett antal hockeyjournalister här på kontinenten, alla svårt medtagna av abstinens efter fyra månader utan action, ska ha en fantasy-pool för hela slutspelet och nu ska vi plocka varsin spelare från var och ett av de 24 lagen.
Tunga värden ligger in potten, så wish me luck – och kom gärna med några tips på bra dark horses ingen annan tänker på.
• • •
Okej, för att få upp aptiten på oss alla ber jag att få avsluta detta comeback-inlägg med en best-of säsongens bilder här i podden.
Vi hörs inom kort.

Den fiktiva Stanley Cup-finalen mellan Edmonton och Toronto närmar sig klimax.
Här är Game 6…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 6)
”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr”
Ja, vi är i det läget i Toronto nu. Karin Boye-läget. Allt har dragits till sin yttersta spets i den första final Maple Leafs spelat sedan 1967. Drömmar generationer i Big Smoke burit på finns inom räckhåll. Allt kan avgöras ikväll – och Kanadas största stad äntligen få sin heliga redemption.
Allt det vet Chall – ny konsult i de blåvita lövens coach-stab. Så hon har under de dagar som gått sedan ”The Miracle in Alberta” introducerat Karins mäktiga rader för såväl laget som staden. De tog ett tag att sätta sig – utom hos Lill-Nyllet, Andreas Johnsson, Pierre Engvall och Rasmus Sandin, som alla hjälpt till att undervisa resten av truppen med uttal – men nu går alla runt och mässar ”Den mätta dagen…”.
Det högtidliga och ödesmättade i dikten står i bra samklang med den allmänna stämningen i Toronto. Euforin, partystämningen och de sprittande förväntningarna från tidigare i finalserien har ersatts av något annat. Det är allvar nu. Dödligt allvar. Maple Leafs kan vinna Stanley Cup ikväll och det blotta tanken känns overklig. Så hela jättemetropolen håller verkligen andan – och det gör även vanligtvis stoiska ikoner som Börje Salming och Mats Sundin.
– Jag har aldrig varit så nervös. Det är mycket värre än när jag spelade själv, säger Sudden när han till sin stora glädje fått hälsa på den nu världsberömde Ondskan Ekeliw efter morgonvärmningen som kan vara säsongens allra sista.
Börje – som även han beskriver det som ”stort” att få ta Ekeliw i hand – nickar instämmande.
– Jag har levt i 69 år. Inget jag varit med om under de 69 åren slår detta. Bara det nu inte blir för mycket för grabbarna. De är ju så unga.
Ja, det är vad alla oroar sig för när pucken ska släppas 20.23 på kvällen, efter nationalsång levererad av Celine Dion – ”aningen bättre än mistluren som sjöng i Edmonton senast”, som det står i Toronto Sun. Atmosfären inne i Scotiabank Arena är så förtätad att det nästan inte går att andas och det vore nästan konstigt om ynglingarna i hemmalaget INTE fick mjukost i knäna och sockerdricka i handlederna.
Men nä. De rivstartar, går till attack direkt och skapar tre feta chanser de första 90 sekunderna. Med det bryts anspänningen och hela Scotiabank förenas i ett veritabelt vrål.
– Jag vet vad det här är, vrålar Lasse Granqvist, titta i båset!
Ja, där står ingen annan än Chall, intill Sheldon Keefe, och nickar nöjt.
– Det är Chall-effekten, slår Lasse fast.
Oilers hänger inte med alls i inledningen och redan efter 01.44 tar Ryan Nugent-Hopkins en utvisning för hooking. Då ökar Leafs takten ännu mer. Det smäller oavbrutet i stolpar och ribba och Koskinen får rada upp regelrätta cirkusnummer för att freda gästernas kasse. 06.04 in i matchen hjälper inte ens det. I en vild röra framför honom får John Tavares tag i en studsande puck och föser in en backhand under benskydden på finländaren.
Jublet i hallen når såna decibeltal att till och med Angus Young i AC/DC skulle ringa störningsjouren och Ekeliw ramlar helt enkelt av sin stol av tryckvågen.
– Hallå hallå hallå, säger han när han reser sig igen.
Leafs fortsätter spela bra resten av perioden, men även Oilers mopsar upp sig och kommer framförallt i farliga kontringar. Det är sånär kvitterat när Oscar Klefbom i slutminuten laddar stora kanonen mitt i slottet – men puckfan går efter touch på Toronto-ben stolpe-stolpe ut.
Andra perioden ser ungefär likadan ut, med skillnaden att gästernas kontringar blir alltmer frekventa. Ja, emellanåt lyckades de till och med etablera långa anfall. Även Freddy Andersen spelar emellertid inspirerat så först i ett powerplay efter 15.37 utjämnar Leon Draisaitl. McDavid hittar honom öppen på högerkanten med en fenomenal trolleri-passning så tysken kan bara dynga in pucken i mer eller mindre öppen bur.
Ett nervöst sorl sprider sig över läktarsektionerna – och det hinner förvandlas till ett plågat kvidande innan periodpausen är över, för…visst, Edmonton går upp i ledning när bara 30 sekunder återstår. Det är Leafs som har PP, men Josh Archibald och Riley Sheahan rycker iväg två mot en mot Cody Ceci och det slutar med att den sistnämnde sprätter upp pucken i nättaket bakom dansken.
– Det börjar kännas som att vi ska flyga tillbaka till Edmonton imorrn. Jag vill till Norge nu, muttrar min pressläktargranne från Örby.
Leafs push i inledningen av tredje blir givetvis ursinnig – så ursinnig att de tvingas blotta sig bakåt ännu mer. Oilers har ÄNNU en stolpträff efter bara några minuter. Den här gången är det Tyler Ennis som drar av en svordomsramsa när han återvänder till båset. Så nära ju – och 3-1 där hade nästan garanterat en Game 7. Istället får Leafs några minuter senare ett powerplay – och då slår Lill-Nyllet till. Rasmus Sandin skjuter och Wille snappar upp returen och vinklar in pucken mellan benen på Koskinen.
Ytterligare ett par riktigt fina chanser – av den sort som utlöser skärande ”iiiiiiiiii”-skrin på läktarna – hinner noteras i anteckningsblocken på pressläktaren innan ordinarie matchtid är över, men inga fler mål produceras.
Så det blir förlängning.
I en Game 6
Med Stanley Cup-pokalen i potten.
– Jag har aldrig känt så här, konstaterar Ondskan Ekeliw när han efter ännu en vurre med bröd i tredje pausen sätter sig till rätta igen.
Nej, det finns inget annat i hela världen som kan jämföras med det som händer i en när man får uppleva såna ögonblick i Stanley Cup-finalen. Alla sinnen skärps, dopamin och adrenalin sköljer genom blodomloppet, hjärtat börjar dunka i bröstkrogen.
Och de direkt fysiska sensationerna bara intensifieras när det ser ut som i den här förlängningen, för jodå – det bara fortsätter på samma sätt. Bägge lagen tömmer bränsletankarna, kör så hårt det går och radar upp chanser som håller på att ge hela Kanada kollektiv hjärtinfarkt. Joakim Nygård och Kasperi Kapanen har till exempel YTTERLIGARE varsin puck i stolpe respektive ribba – och i en galen sekvens i slutet av första OT-perioden ska Auston Matthews bara vräka in pucken i tom kasse men blir så ivrig att han missar pucken
Först 14.43 i femte perren tar det slut – och det är en svensk som skriver in sig i historieböckerna för evigt.
William Nylander bryter ett Oilers-anfall i egen zon, för pucken över blå, spelar till Matthews i mitten i höjd med röd och han för den direkt vidare till Mitch Marner på högerkanten. Marner trampar över offensiv blå, tar sig mot kassen och avlossar ett skott. Koskinen tvingas släppa retur rakt ut och Lill-Nyllet, som kommer släpande, kan dunka in segermålet Toronto väntat på i ett halvt sekel.
2020 års final är därmed, i ett enda otroligt ögonblick, avgjord – och Maple Leafs Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1967.
Glädjescenerna som utbryter slår allt NHL sett tidigare. Såväl spelare som fans gråter, legendarer som Sudden och Salming står i bara skjortärmarna och dunkar i plexit, det vanvettiga vrålet som följde på Lill-Nyllets redan klassiska balja tar inte slut – det bara växer och växer i styrka.
Ingen kommer sig ens för att bua åt kommissionär Bettman när han kliver ut på röda mattan, lyckan är för enorm. Men han hörs knappt ändå – för att jublet aldrig avtar. Så lagkamraterna får säga åt den rödgråtne Nyllet att det är han som ska åka fram och hämta den förta trofén. Japp: De ärevördiga medlemmar i PHWA som röstar tycker att han varit slutspelets mest värdefulle och ger honom Conn Smythe Trophy.
Sedan är det Tavares som kallas fram – och när han, som förste Leafs-kapten sedan George Armstrong, lyfter Stanley Cup-bucklan inleds en fest i Toronto som alla vet kommer pågå tills nästa säsong startar.
Hans första ord till Pierre McGuire, efter att ha lämnat över pokalen till Jason Spezza, som ju är skadad och blir mästare i kostym är:
– Vi tackar Chall! Den mätta dagen, den är aldrig störst!

Resultat: 2-3 (OT)

Toronto vinner serien med 4-2 och är Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1967.
• • •
Tack för att bi hängde med under hela den här galna slutspelsfantasin. Verkligen inte samma sak som the real thing, nej, men lite roligt har vi ändå haft.
Nu laddar vi om för verkligheten – hur den än kan tänkas te sig.

Det drar ihop sig i bloggens fiktiva Stanley Cup-final. Här har vi Game 5 – med sedvanligt fantasifulle Jonathan ”Ondskan” Ekeliw som gästreferent…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 5)
”O Canada! Our home and native land! Ton front est ceint de fleurons glorieux!”
Per Bjurman, för kvällen iklädd svart kostym, svart skjorta och rosa slips, en klassisk outfit han bara tar fram vid ytterst speciella tillfällen, sjunger nationalsången i Rogers Place med kristallklar, praktfull basstämma. Han växlar mellan engelska och franska lika ledigt och elegant som vore det Frank Sinatra och Edith Piaf i duett.
Hur kommer det här sig?
Jo, efter all uppmärksamhet kring mig, Ondskan alltså, tidigare under finalserien har Kanada fått nys om mitt, Bjurmans och producent Viktor Noréns gemensamma gamla podcast-band One Two Punch feat Sophomore Slump, med potentiella världshits som ”Hallå-Hallå-Hallå”, ”Hacka inte på Jagr” och ”I Like It”. Och visst, nu kommer det stora genombrottet. Plötsligt spelas musiken nonstop i kanadensisk radio och på Spotify, där låtarna har laddats upp, registreras miljontals lyssningar dagligen.
Den samstämmiga slutsatsen folk drar är: Vilket tryck i rösten denne Per Bjurman har! Så det är en fullständig självklarhet att Aftonbladets New York-korrespondent ska sjunga nationalsången inför Game 5 i Edmonton.
Nu till själva matchen:
4.45 står klockan på när det första målet kommer, och det är gästande Maple Leafs som tar ledningen. Zach Hyman uppfattar en lurig studs i kortsargen och stöter påpassligt in 0–1 från nära håll.
Men sedan är det Oilers för hela slanten.
När den första perioden är över står det 3–1 på resultattavlan och decibelnivån i euforiska Rogers Place når, om möjligt, ännu högre höjder än efter Bjurmans storslagna sånginsats.
Och det slutar inte där…
På kort tid i den andra perioden rusar Edmonton ifrån till en 5–1-ledning (fyra av målen signerade den bländande förstakedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård) och det är verkligen omvända roller mot hur det såg ut i Game 3, där ju Leafs pulveriserade Oilers.
Medan bortalagets coach Sheldon Keefe tar timeout och byter ut Frederik Andersen mot Jack Campbell, sveper tv-kamerorna över de enorma folkmassorna i Toronto, där matchen visas på storbildsskärmar överallt. Runtom på gator och torg i downtown, inte minst vid Nathan Phillips Square och utanför hemmaborgen Scotiabank Arena, har över 3,3 miljoner segervissa Leafs-fans samlats – bara för att bevittna en total förnedring.
Men mitt i all besvikelse finns det fortfarande optimism:
– Wake up, William! Wake up, Auston! It’s not over yet. We’re gonna lift the cup here in Toronto in a few days, hörs bloggens trogna följare Chall, alltjämt på plats i Toronto, skrika i direktsändningen.
Och de orden, om de nu nådde hela vägen till gästernas bås i Edmonton, verkar ge önskvärd effekt.
Två minuter senare sätter nämligen Kasperi Kapanen det första reduceringsmålet, och i nästa anfall visar William Nylander en oerhörd offervilja när han – efter att bryskt ha tacklats omkull framför motståndarkassen – raklång fläker sig fram och petar in en retur.
Innan mellanakten är slut har Edmontons övertag krympt till blott en uddamålsledning, 5–4, då även Tyson Barrie hinner med att stänka in ett Toronto-mål, från backposition i powerplay.
”Ojvoj”, bloggar Bjurre, försedd med en tron vid pressläktarens mittersta punkt (jag får nöja mig med en kontorsstol intill, men ska inte klaga). ”Det här är ju helt otroligt! Det måste vara Challs uppmaning som har väckt Maple Leafs. Vilken retoriker, vilken inspiratör!”
Den tredje perioden sätter igång och nu är det här tveklöst Torontos match. Oilers uppträder skakat, skärrat, nervöst. Den tidigare helt hänförda publiken i Rogers Place likaså. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen ska komma – och när den väl gör det… ja, då är det ett riktigt mästerverk.
Nylander befäster sina Conn Smythe-aspirationer genom en redan legendarisk soloraid, inledd från egen zon, som avslutas med att han rundar målburen och sprätter upp 5–5 i nättaket, köksvägen.
Med fem minuter kvar kommer även 6–5 – en styrning av Alexander Kerfoot – och den makalösa vändningen är fullbordad.
Viasats Niklas Holmgren vrålar ikapp i kommentatorsbåset med Lasse Granqvist, som har flugits in för Radiosportens räkning.
Granqvist:
– Toronto vänder 1–5 till 6–5 efter en insats som bär bragdens stämpel! Jag är fullständigt färdig. Det som har hänt här i Edmonton kunde inte hända. Det var omöjligt. Det ÄR omöjligt. Jag tror jag ger upp, jag slutar med det här jobbet. Det går inte att hålla på. DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ!
Efteråt bistår Bjurman med kontaktuppgifter till Chall, som såväl tv-bolagen TSN och Sportsnet som Maple Leafs-presidenten Brendan Shanahan vill få tag i. Någon timme senare skickas ett pressmeddelande med följande rubrik ut från Torontos organisation:
”Maple Leafs add Chall, Swedish Maple Leaf fan, to the coaching staff”
Resultat: 5–6

Toronto leder finalserien med 3-2

Nästa match, Game 6, spelas i Toronto natten till lördag.

P.S Ekeliw hälsar att även här sagan är modellerad efter en verklig match – och att ni borde veta vilken.

Den fiktiva Stanley Cup-festen i bloggens parallella universum fortsätter.

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 4)
– Partyt efter den orgiastiska Game 1-urladdningen har knappt slutat på Torontos gator, barer och klubbar – men det är alltså redan dags för en ny holmgång i finalen Sportsnet beskrivit som ”det största som hänt Kanada sedan Gud uppfann snö”. Det stora landet i norr är också djupt splittrat. I Montreal och Ottawa håller praktiskt taget alla på Oilers och i Calgary och Vancouver finns lika solitt stöd för Leafs. I Winnipeg, liksom på alla andra övriga platser, väger det jämnt – om man bortser från de som sedan tidigare tillhör Maple Leafs Nation, en supporterskara med förgreningar överallt. Ett är säkert: Ingen är likgiltig. Nej, inte ens revisorn i Saskatoon, som dömdes till samhällstjänst för sitt bristande hockeyintresse. Även han har börjat twittra om hur mycket han gillar Oilers…
Kul för honom, ty den här gången är det åskådare med de sympatierna som får roligast från start. Oilers har under den spelfria dagen gång på försäkrat alla som velat lyssna att 1-8-floppen i tredje matchen bara var en fluke. ”Om vi gör en lika dålig match igen lovar jag att tatuera in ditt Hallå Hallå Hallå” på ryggen”, säger till exempel Kleffy Klefbom till Ondskan Ekeliw på sjungande värmländska. “Ojdå”, svarar Ekeliw upprymt. Och som sagt: Det börjar bra gästerna. Efter bara 53 sekunder drar Morgan Reilly på sig en onödig utvisning för high sticking och det powerplay som följer hinner bara pågå i 20 sekunder innan Adam Larsson sveper iväg en puck som via en Toronto-klubba går i en båge över Andersen och landar i kassen. ”Skit”, hör vi Chall – på plats på samma stol i Scotiabank igen, ny drottning av Toronto som hon är – vrålar genom en storm av mutter och busvisslingar. John Tavares kvitterar förvisso knappt tio minuter senare, och då börjar partyt igen, men det är uppenbart att detta kommer bli en betydligt tajtare och jämnare tillställning än den i torsdags. Alla Oilers-pjäser har ”ON”-knappen intryckt och ser till att det blir krig om varje millimeter is. Hela tiden.
Då gäller det att ta vara på de få lägen man får och det gör Oilers i ett nytt PP 4.36 in i andra perioden. McDavid och Nygård står för förarbetet – och medelst ett direktskott från blålinjen pangar Kleffy Klefbom in en ny ledningspuck.
”Det blir nog ingen tatuering”, suckar Ekeliw på pressläktaren och ser besviken ut.
Nej, någon ny blowout får vi inte se den här gången. Men 5.44 in i tredje ser Lill-Nyllet till att kvittera och den hårda dragkampen ser med säkerhet ut att gå mot förlängning. Fast…nej! Med bara drygt tre minuter kvar slår Oilers-backen Darnell Nurse en hårresande indianare i egen zon, rakt i famnen på Kasperi Kapanen och han kan hånfullt enkelt smacka in 3-2. Därmed är matchen avgjord. Edmonton försöker förstås samla sig till forcering flera gånger men kommer aldrig riktigt till några riktigt dramatiska avslutningar och när Chall och de andra blåvita fansen räknar ner slutsekunderna är frustrationen så stor att McDavid riktar ett slagskott rakt på Morgan Reilly. ”Oavsiktligt”, försöker superstjärnan påstå efteråt men ett upprört Toronto köper inte förklaringen. Det går rentav så långt att Messias himself kallas “Alfie 2” i Toronto Star.
Men spelarna är glada.
– Det är faktiskt roligare att vinna på det här sättet än med 8-1 för man vet att det svider ännu mer för dem, säger Rasmus Sandin och blir med det själv rubrikfodder i Edmonton.
Festen i Toronto blir minst lika vild som häromnatten, men ingen kosackdans utbryter i svensklägret för det är tidig flight tillbaka till Edmonton dagen efter. Sagan fortsätter…

Resultat: 2-3

Ställningen i finalserien är 2-2.

Nästa match spelas i Edmonton natten till onsdag – kanske med en gästreferent här i bloggen…

I bloggens parallella universum har hela Stanley Cup-cirkusen nu flugit från Edmonton till Toronto. Det är dags tredje kapitlet i sagan om 2020 års final….

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 3)
– Det har gått exakt 19 399 dagar sedan det senast spelades en Stanley Cup-final i Toronto. Då – i gamla Maple Leaf Garden 2 maj 1967 – hade världen, som Edmonton Sun påpekar över sitt hånfulla mittuppslag just denna torsdag, bland annat följande framför sig: Vietnam-krigets kulmination och slut. The Summer of Love. Beatles ”Sgt Peppers”. Mats Sundins födelse. Oljekrisen. Watergate. Punk. Mikrovågsugnen. Ronald Reagan. Kreditkortet. Syntpop. Internet. Kompositklubban. Så OERHÖRT länge sedan är det. Men nu – efter att generationer av hockeyfans i Kanadas största stad hunnit komma och gå utan att få ta del av denna heliga högtid – ska det till sist hända. Scotiabank Arena, tidigare känd som Air Canada Center, är all dolled up för Game 3 mellan Leafs och Oilers och Big Smoke…ja, herregud, atmosfären i hela Ontario trotsar alla beskrivningar. Att hoppas på biljett till Scotiabank är som att hoppas på Megamillions-jackpot. Det går inte. En advokat uppges ha erbjudit en Ferrari för en svartabörs-plåt – och fått nobben. De 54 000 som får plats i baseboll-arenan Rogers Centre, där matchen visas på storbildsskärm, ska skatta sig lyckliga. Likaså de 350 000 som säkrar en plats innanför avspärrningarna på Nathan Philips Square, där ytterligare en jättelik bildskärm monterats upp.
”Oerhört att få vara med om något så historiskt”, säger Ekeliw när han en halvtimme innan puckdrop sitter på pressläktaren och ser Maple Leafs-legendarer från tidigare eror paradera ut på isen, bland dem Dave Keon, Börje Salming, Darryl Sittler, Mats Sundin och Jonnas Frögren (jo, till och med han är på plats!). Well, vi som flög med kosackdansaren till Toronto tycker nästan vi varit med om historia så det räcker. För Air Canada-piloterna tyckte det var så oerhört att ha en sådan kändis med på planet att han fick komma in i cockpit och dra sin Hallå-Hallå-Hallå-ramsa i högtalarna – och blev sedan erbjuden att landa kärran. Tack och lov hade mannen som gjort go cart-banor till blodbad förstånd att tacka nej.
Annars är risken stor att vi missat tredje finalronden och det hade varit synd, för den artar sig till en oförglömlig föreställning.
Återigen blir inledningsperioden mållös – men knappast händelsefattig. William Nylander – som varit självkritisk efter två mindre spektakulära framträdanden i Edmonton och lovat att försöka återaktivera energin från tidigare i slutspelet – har till exempel två puckar i stolpen och Freddy Andersen gör en klubbskaftsräddning värd en staty när McDavid kommer loss i ett av sin flygande frilägen. Dessutom blir Jason Spezza i slutet av perioden brutalt knockad av Mike Green. Spezza stormar under en snabb spelvändning över blålinjen, slår en passning till Kyle Clifford på vänsterkanten – och en sekund senare kliver Green upp i banan och sänker den helt oförberedde veteranen med en axel i sidan av huvudet. Spezza blir liggande utslagen på isen medan ursinniga Leafs-spelare jagar Green för att få genom på truten – och buropen från läktarhåll är öronbedövande. Ändå kan Chall, som ju tillfälligt flyttat till Toronto och på något lyckats skaffa biljett på sektionen precis nedanför pressläktarsektion där svensk media häckar, höras genom kören. ”Ut med den jäveln”, skriker hon i falsett så till och med Niklas Holmgren rycker till. ”Hörde du, Wallin, det låter som att Malena Ernman är här och håller på Leafs”. Nå, Chall får sin önskan uppfylld. Green får matchstraff – och lär bli avstängd också. Men Spezza kommer inte kunna spela mer i finalen han heller, han ser riktigt groggy ut när han till slut leds ut i omklädningsrummet.
De skandalscenerna fungerar uppenbarligen som gnistan som till sist får Leafs att ta fyr, för i andra perioden exploderar hemmalaget. Redan efter elva sekunder trampar Lill-Nyllet fram på högerkanten och avlossar ett stenhårt skott som går rakt genom Koskinen. I ett powerplay drygt fyra minuter senare dunkar Mitch Marner in i ett powerplay-mål – och 11.30 soloåker Lill-Nyllet in ett shorthanded-mål. När John Tavares 15.47 gör 4-0, också det på en retur från nära håll, är det karneval i Scotiabank. Chall leder en ringdans på sin sektion – och får till slut hela hallen att hänga på genom stolraderna.
Och då har festen bara börjat. De blåvita lönnlöven gör ytterligare fyra mål i tredje – bland annat fullbordar Lill-Nyllet när han dunkar in en ny pärla i ett PP med bara 31 sekunder kvar – och vinner till slut med utklassningssiffrorna 8-1.
”Det här är största kvällen i hela stadens Torontos historia. Men den kommer snart att överträffas”, slår Toronto Star omedelbart fast på sin sajt.
Efteråt tas hattrick-Wille förstås till podiet för gemensam presskonferens med engelskspråkig media och ett tag ser det ut som att det svenska uppbådet inte ska få något eget ”snack” med hjälten. Men när superstar Ekeliw harklar sig faller Maple Leafs notoriskt besvärliga PR-gubbar till föga. ”Okej”, säger de, ”Hallå-hallå-mannen är här…då får vi hålla en extra presser på svenska här i hörnet”. ”Stort att få möta dig”, säger Nyllet och tar Ondskan i hand. Först därefter berättar att det känns rätt stort även att göra hattrick i en Stanley Cup-final.
Ute på stan är det fest a la Argentina 78 och så mycket folk att det knappt går att röra sig en millimeter, men the new queen of Toronto – Chall – har sedan länge en VIP-avdelning på The Keg bokad och där blir det yster mediabankett…
Resultat: 1-8

Edmonton leder alltjämt finalserien med 2-1.

Game 4 spelas natten mellan lördag och söndag….

P.S Spol-Jansson gissade rätt på vilka verklig finalmatch Game 2 var modellerad efter. Den här följer också ett manus som skrivits tidigare. Borde vara lättare att räkna ut.