Det var ovanligt mödosamt och svårt i år.
Men efter djupgrubblerier värdiga en grekisk filosof, hårdföra telefondebatter med den försåtligt timide Ondskan Ekeliw och några vrål av sorten ”Nej, nu får du fan bestämma dig” i egen riktning har jag nu kommit fram till en konklusion:
Så här går det NHL-säsongen 2018-2019.
Eller hur…tjenare.
Aldrig skrattar jag så högt åt mig själv som när det låter som att jag är tvärsäker om nånting i den här branschen.
Numer är det ju för faen helt omöjligt att tippa ligan som på synnerligen goda grunder kallas världens bästa.
Även om man bortser från överraskningsfaktorn som ställde alla kalkyler på kant förra säsongen är startfältets elitskikt för månghövdat för att det ska gå att vara förvissad om någonting.
Vi har aldrig haft så många som ser ut som potentiella mästare och enligt alla gängse sätt att värdera och mäta borde kunna vinna.
Tampa, Toronto, Boston, Pittsburgh, Philadelphia, Nashville, Winnipeg, St. Louis, Dallas, San Jose, Vegas…wtf, liksom!
Och samtidigt KAN ingen seriös bedömare längre negligera risken/chansen för skrällar.
Vegas, Colorado och New Jersey visade oss förra vändan att vad som helst kan hända – och det betyder att något eller några av de lag merparten tyckare fnyser åt i år förmodligen kommer chocka oss nu också.
Detroit, Arizona, Montreal, Vancouver, Carolina…vem vet.
Något slags gissning ska en bloggare med inriktning på NHL ändå krama ur sig, så, well, i slutet av det här mastodontinlägget hittar den som är intresserad mina placeringar, finalister och mästare.
Först dock, enligt gamla traditioner, en liten titt på var och ett av de 31 lagen – i bokstavsordning.
ANAHEIM DUCKS
– Det är med Anaheim-ankorna som med de i Tony Sopranos pool – fast tvärtom. De, Tonys älsklingar, bidade sin tid, samlade kraft och lyfte sedan i exakt rätt ögonblick mot himlarna. Deras hockeysläktingar från Honda Center i Orange County har också bidat och samlat, men lyckas aldrig utveckla tillräcklig vingkraft för att få nödvändig skjuts uppåt och nu är frågan om de blir kvar i plurret för evigt. På papperet är ju detta fortfarande ett namnkunnigt och respektingivande lag, med en bredd ”down the middle” som blott några få kan matcha, och sex raka slutspelsframträdanden snackar man inte bort. Men kärnan av stjärnor börjar få betänkliga mängder grå hårstrån i skägget. Corey Perry befinner sig sedan ett par i en allt brantare utförsbacke, ständigt skakade Ryan Kesler har snart fler reservdelar än Frankenstein och när som helst kan även Ryan Getzlafs regression ta vid. Bakom dem finns för all del en fin uppsättning begåvningar på väg mot sin prime också, inte minst blågula trion Rakell och Silfverberg och alltjämt underskattade Lindholm, och även om han inte knöt till sig några nya blockbuster-namn lyckades general managern Bob Murray i alla fall karva bort lite dödkött under sommaren, i form av sådana som Bieksa och Chimera. Men frågan är om det räcker i en – förmodligen – hårdnande konkurrens i divisionen. Jag tvivlar, särskilt som Randy Carlyle fått fortsatt förtroende i båset. Han må ha modifierat sin föråldrade syn på hockey sedan han återvände från Toronto, men han är fortfarande en fyrkantig surgubbe som ingen älskar att spela för och därför får han aldrig ut så mycket ur spelarematerialet som han borde få.
Nya: Luke Schenn (b), Andrej Sustr (b), Brian Gibbons (f), Jared Coreau (mv), Carter Rowney (c).
Förluster: Antoine Vermette (cd), Francois Beauchemin (b), Kevin Bieksa (b), Jason Chimera (f), Derek Grantv (c), JT Miller (f), Chris Kelley (c), Jared Boll (f).
Förmodad förstafemma: Hampus Lindholm-Josh Manson/Rickard Rakell-Ryan Getzlaf-Corey Perry.
Målvakter: John Gibson (Ryan Miller/Jared Coreau).
Svenskar: Hampus Lindholm (b), Jakob Silfverberg (f), Rickard Rakell (f), Marcus Pettersson (b), Jacob Larsson (b).
Coach: Randy Carlyle – tredje säsongen sedan återkomsten till Kalifornien.
Tips: Tar ett eller två steg tillbaka.
ARIZONA COYOTES
– Härmed sticker jag ut min fjuniga dubbelhaka och slår fast följande: Coyotes blir årets stora sensation och häver sig inte bara upp ur bottensörjan. De utmanar i toppen av Pacific och går till slutspel. Mm, jag hävdade något liknande för ett år sedan och fick sedan stå där med dumstrut på hjässan när de åter floppade som en hel Spiderman-musikal. Men jag insisterar på att det fortfarande finns kunskap, talang och spirit nog ackumulerad i Arizona-öknen för något riktigt stort. Bara Yotes någon gång kan få en anständig start på grundserien och slipper vara avhängda redan i november, så de många unga förmågorna i truppen, till exempel superstars i vardande som Clayton Keller och Dylan Strome och Jakob Chychrun, hinner tillskansa sig lite självförtroende och en känsla av trygghet. Rick Tocchet, som är en betydligt bättre coach än fjolårsresultatet indikerar, fick dem ju att spela riktigt potent hockey under slutdelen av 17-18-säsongen och borde kunna lotsa dem i samma riktning nu – direkt. Fortfarande inte övertygad? Begrunda då att förvärven av Galchenuyk och Hinostroza ger ett helt nytt djup på centersidan, att Michael Grabner fortfarande lär ha 20-25 mål i sig, att det finns given Norris Trophy-potential hos en Oliver Ekman-Larsson med färskt åttaårskontrakt under bältet och att Antti Raanta är en mycket bättre keeper än han hittills fått cred för. Jo, här kommer hända grejor.
Nya: Alex Galchenyuk (c), Michael Grabner (f), Vinnie Hinostroza (c), Jordan Oesterle (b).
Förluster: Max Domi (f), Luke Schenn (b), Jordan Martinook (f), Zac Rinaldo (c).
Förmodad förstafemma: Oliver Ekman-Larsson-Jason Demers/Ricard Panik-Derek Stepan-Clayton Keller.
Målvakter: Antti Raanta (Darcy Kuemper).
Svenskar: Oliver Ekman-Larsson, Niklas Hjalmarsson, Mario Kempe, David Ullmark.
Coach: Rick Tocchet – andra säsongen.
Tips: Årets Vegas – utan att de nödvändigtvis tar sig hela vägen till final.
BOSTON BRUINS
– De svajiga åren är över. Efter några säsongers oroligt trippande runt strecket har Bruins, anförda av Jack Adams-värdige coachen Bruce Cassidy, åter tagit plats bland de stora pojkarna och ser, i alla fall i mina ögon, ut som en verklig contender igen. Ja, om kidsen som redan ifjol blommade ut i full prakt runt världens kanske bästa kedja – den med Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pastrnak – fortsätter utvecklas på samma sätt skulle jag nästan vilja påstå att B’s är det lag av The Big Three i Atlantic-divisionen som har bäst chanser. Och tack vare just Cassidy och hans av allt att döma utsökta handlag med ungblod finns det få skäl att se något annat än att Jake DeBrusk, Charlie McAvoy, Ryan Donato, Danton Heinen och Brandon Carlo ska bli ännu bättre. Att de förlorar sina Nashar – Riley och pensionerade Rick – kan i teorin te sig som en lite dålig nyhet, men dels öppnar det för ännu fler unga talanger som trycker på bakifrån, till exempel Jakob Forsbacka Karlsson, och dels ger det utrymme för nya megatrejder när kapprustningen i Atlantic-toppen börjar framåt trade deadline.
Nya: Jaroslav Halak (mv), Joakim Nordström (f), John Moore (b), Chris Wagner (c).
Förluster: Rick Nash (f), Riley Nash (c), Anton Khudobin (mv), Nick Holden (b), Tim Schaller (c), Brian Gionta (f), Tommy Wingels (c), Paul Postma (b).
Förmodad förstafemma: Zdeno Chara-Charlie McAvoy/Brad Marchand-Patrice Bergeron-David Pastrnak.
Målvakter: Tuukka Rask (Jaroslav Halak).
Svenskar: Joakim Nordström, Jakob Forsbacka Karlsson.
Coach: Bruce Cassidy – andra säsongen från start.
Tips: Utmanar om titeln.
BUFFALO SABRES
– Jag börjar osökt nynna på Etta James ”At Last” så fort jag tänker på Buffalo Sabres modell 18-19. För…ja, at last! At last börjar klättringen upp ur NHL-tabellens mörka, dystra källarvalv. Det måste rimligen bli så när GM Jason Botterill under sommaren rustat som en pansargeneral inför det slutgiltiga slaget. Han började med att säkra en av framtidens största backstjärnor, känd under namnet Rasmus Dahlin, vid draften i Dallas. Sedan satte han igång att jobba; trejdade till sig Patrik Berglund, Tage Thompson och Vladimir Sobotka från St Louis, Connor Sheary från Pittsburgh och slutligen Jeff Skinner från Carolina. Under denna mobilisering tvingades han också skicka Ryan O’Reilly till St. Louis, det är sant, och den förlusten svider. O’Reilly är en sann klass-center. Å andra sidan meddelande han ju i våras att all turbulens i Sabres senaste åren tagit honom så hårt att han förlorat lusten till hockey. Då är det nog bra med ett miljöombyte – för alla inblandade. Och alldeles oavsett: Sabres är ändå betydligt starkare nu än när förra säsongen slutade. Huruvida det räcker till slutspel redan i år låter jag vara osagt. Ibland går förvandlingsnumren i och för sig mycket snabbare än vad expertisen får för sig, men utöver Dahlin – som kommer bli en sensation på en gång, det är jag övertygad om – och Rasmus Ristolainen och Marco Scandela ser det fortfarande lite väl tunt ut på backsidan, och Carter Hutton känns inte riktigt som en förstemålis överhuvudtaget. Dock: De hårt prövade Sabres-fansen kommer få kul i år. At last…
Nya: Rasmus Dahlin (b), Patrik Berglund (c), Conor Sheary (f), Jeff Skinner (f), Tage Thompson (f), Vladimir Sobotka (f), Matt Hunwick (b), Carter Hutton (mv), Scott Wedgewood (mv).
Förluster: Ryan O’Reilly (c), Robin Lehner (mv), Jacob Josefson (c), Benoit Pouliot (f), Josh Gorges (b), Justin Falk (b), Chad Johnson (mv), Seth Griffith (f), Victor Antipin (b), Jordan Nolan (f).
Förmodad förstafemma: Rasmus Dahlin-Jake McCabe/Jeff Skinner-Jack Eichel-Sam Reinhart.
Målvakter: Carter Hutton (Linus Ullmark/Scott Wedgewood)
Svenskar: Rasmus Dahlin, Patrik Berglund, Johan Larsson, Linus Ullmark, Alexander Nylander.
Coach: Phil Housley – andra säsongen.
Tips: Stiger definitivt uppåt genom tabellen.
CALGARY FLAMES
– För ett år sedan beskrev jag Flames som en saftig frukt som vilket ögonblick som helst faller från trädet, ett fullmoget hockeylag, redo för stora saker. Men där tog trädgårdsmästare Bjuppie fel. Päronet från Alberta hängde kvar på sin gren tills…nja, “ruttnade” ska vi väl inte säga att det gjorde, det låter för hårt. Men den tänkta utmanaren underpresterade kraftigt och missade playoff. I kanadensisk media är de flesta nu övertygade om att det bara var en fluke, huvudsakligen beroende på uselt tajmade skador och den typ av naturlig, tillfällig tillbakagång som har en tendens att äga rum när unga lag på väg uppåt brister i ödmjukhet och börjar tro att saker och ting ska gå av sig självt. I år kommer Flames på riktigt, menar man. Och det är inte utan att det finns hypotetiskt fog för de tankegångarna. GM Treviling, som nu äntligen slipper överrocken Brian Burke, har ett solitt lagbygge på plats och vässade det ytterligare i sommar. James Neal och Elias Lindholm är fina förstärkningar, Noah Hanifin likaså. För den senare fick han förvisso ge upp Dougie Hamilton och rakt upp och ner är det lätt att beskriva som en taskig trade; Hamilton är ju ett stort namn och rakar alltid upp imponerande stats. Men han råkar, ryktesvis, också vara en krånglig personlighet och påstås alltid störa den kollektiva kemin i sina lag. Så det är inte nödvändigtvis bara av ondo att han försvunnit. Och ändå tvekar jag om Calgary. Jag kan inte riktigt förklara varför, det är mest en känsla av att det är något avgörande som saknas i uppställningen. Jag är inte heller helt såld på nya coachen Bill Peters, som aldrig lyckades kapitalisera på all potential i Raleigh. Och vad man får för säsong av åldrande keepern Mike Smith vet man aldrig. Det kan gå bra. Men det kan gå åt skogen igen också.
Nya: James Neal (f), Elias Lindholm (f), Noah Hanifin (b), Derek Ryan (c), Austin Czarnik (f).
Förluster: Dougie Hamilton (b), Michael Ferland (f), Matt Stajan (c), Kris Versteeg (f), Nick Shore (c), Matt Bartkowski (b), Tanner Glass (f).
Förmodad förstafemma: Mark Giordani-Travis Hamonic/Johnny Gaudreau-Sean Monahan-James Neal.
Målvakter: Mike Smith (David Rittich).
Svenskar: Mikael Backlund, Elias Lindholm, Rasmus Andersson, Oliver Kylington.
Coach: Bill Peters – ny från Carolina.
Tips: Utgångstipset är att de får slita för en playoff-plats.
CAROLINA HURRICANES
– Här har vi ytterligare ett lag som bloggen gång på gång haft alldeles för höga tankar om. Men no more. Canes lever ju aldrig upp till förväntningarna, hur fina förutsättningar de än får. Och nu, med en ny ägare som båda snålar och vill lägga sig i varenda detalj, en oprövad coach, en nödlösning till general manager och en rejält omstuvad spelartrupp, vet jag inte om förutsättningarna är så särskilt goda längre. Det finns guldkorn i truppen, helt klart. Ett är finländska artisten Sebastian Aho, ett annat likaledes blåvite Teuvo Teräväinen – och färska drafttvåan Andrej Svechnikov kan nog bli en av vinterns stora sevärdheter i södern. Men helheten ger dessvärre ett blekt, lätt mediokert intryck. Hamilton? Jo, han har hockey i sig. Men se Calgary-texten ovan.
Nya: Dougie Hamilton (b), Andrej Svechnikov (f), Michael Ferland (f), Petr Mrazek (mv), Calvin de Haan (b), Jordan Martinook (f),
Förluster: Jeff Skinner (f), Noah Hanifin (b), Elias Lindholm (c), Cam Ward (mv), Joakim Nordström (f), Derek Ryan (c), Marcus Krüger (c), Klas Dahlbeck (b), Lee Stempniak (f)
Förmodad förstafemma: Jaccob Slavin-Justin Faulk//Teuvo Teräväinen-Sebastian Aho-Valentin Zykov.
Målvakter: Scott Darling (Petr Mrazek).
Svenskar: Victor Rask, Lucas Wallmark.
Coach: Rod Brind’Amour – ny.
Tips: Missar playoff för tionde gången i rad.
CHICAGO BLACKHAWKS
– Tänk, det är bara tre somrar sedan de vann sin tredje Stanley Cup-titel på sex år. Då kunde man lätt inbilla sig att Blackhawks moderna storhetstid aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den, tämligen abrupt, och nu befinner sig den ständiga contendern i en småbökig rebuild – småbökig därför att vissa numer stela delar av den grånande stommen skaver mot nya, ej fullt utvecklade komponenter. Som software från olika epoker, typ. De är inte helt kompatibla. Patrick Kane och Jonathan Toews – jo, han kan än – går det för all del fortfarande att para ihop med nästan vem som helst och få lyckat resultat, men andra som varit med ett tag kan inte direkt påstås lyfta sin omgivning. Snarare tvärtom. Tråkigt för up-and-coming-gänget, som ändå rymmer några riktigt intressanta juveler. Men det dröjer nog ytterligare något år innan de uppgraderats såpass att de kan fasa ut det koagulerade blodet och skapa ny hockeyfeber i The Loop. En positiv detalj är förstås att Corey Crawford verkar vara fit for fight igen. Han garanterar åtminstone något dussin poäng på egen hand. Och skulle han han få nya hälsoproblem borde Cam Ward, som efter tretton år i Carolina blivit Blackhawk, backa upp bättre än de darriga reserverna gjorde ifjol.
Nya: Chris Kunitz (f), Marcus Krüger (c), Cam Ward (mv), Brandon Manning (b), Jordan Schroeder (f).
Förluster: Patrick Sharp (f), Anthony Duclair (f), Cody Franson (b), Vinnie Hinostroza (c), Tomas Jurco (f), Jordan Tootoo (f), Jeff Glass (mv), Lance Bouma (f), Jordan Oesterle (b).
Förmodad förstafemma: Duncan Keith-Brent Seabrook/Brandon Saad-Jonathan Toews-Alex DeBrincat.
Målvakter: Corey Crawford (Cam Ward/Anton Forsberg)
Svenskar: Marcus Krüger, Erik Gustafsson.
Coach: Joel Quenneville – elfte säsongen, och därmed med bred marginal den nuvarande tränare som varit längst i sin klubb.
Tips: Riskerar att komma sist i Central.
COLORADO AVALANCHE
– Ligans mest underskattade lag? Det kan vara Av’s. När de pressade Predators i sex matcher i första playoff-omgången i våras valde stora delar av omvärlden att se det som tecken på att Preds var lite svagare än sitt rykte. Inte på att underdogen var starkare än sitt. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur många undermåliga säsonger de hade bakom sig innan den plötsliga framstöten. Men faktum är att Klippiga bergens ishjältar spelade förtjusande kvick, aggressiv och passionerad hockey i de matcherna och med lite mer tur, och måhända mer ork i sista fajten, hade de kunnat fälla favoriten. Nu får praktiskt taget samma lag – plus karaktärsspelarna Cole och Calvert från Blue Jackets – chansen igen och det är nog klok idé, för de inte bara besitter dokumenterade kvaliteter. De har uppenbarligen en fantastisk sammanhållning också. Under den där Nashville-serien upprepade Gabriel Landeskog gång på gång att han aldrig upplevt liknande kamratskap och laganda i en grupp. Sådan dynamik kan sätta hela kontinenter i rörelse. Paradoxalt nog hänger väldigt mycket samtidigt på en enskild spelare. Avalanche är i praktiken lika beroende av Nathan MacKinnon som New Jersey är av Taylor Hall och Edmonton av Connor McDavid. Så om han åker på svårare skador eller mot alla förmodan har ett mellanår blir det besvärligt. Om inte kan kan lavinen gå igen.
Nya: Philipp Grubauer (mv), Ian Cole (b), Matt Calvert (f), Pavel Francouz (mv).
Förluster: Blake Comeau (f), Jonathan Bernier (mv), Nail Yakupov ((f), Andrew Hammond (mv), Duncan Siemens (b).
Förmodad förstafemma: Nikita Zadorov-Erik Johnson/Gabriel Landeskog-Nathan MacKinnon-Mikko Rantanen.
Målvakter: Semyon Varlamov (Philipp Grubauer).
Svenskar: Gabriel Landeskog (f), Carl Söderberg (c), Patrick Nemeth (b), Anton Lindholm (b).
Coach: Jared Bednar – tredje säsongen.
Tips: Med och fajtas om en slutspelsplats igen. Men konkurrensen i Central är brutal, ska man komma ihåg…
COLUMBUS BLUE JACKETS
– Hela tiden nära, hela tiden på gränsen, hela tiden blott en eller två små knuffar framåt från status som sann utmanare. Så har Jackets framstått i flera år – och snacka om att den bilden cementerades under senaste slutspelet. De hade 2-0 i matcher mot blivande mästarna Capitals i förstarundan, och tvingade dem till sudden i match 3. Om, exempelvis, Artem Panarin piskat in ett avgörande där hade vi säkerligen suttit med ett helt annat facit några månader senare. Men de förlorade och lyckades sedan, mycket signifikativt, tappa tre matcher i rad. Något märkligt med ett sådant spelarmaterial och med en arbetsmoral som den coach Tortorella planterat i sitt hårdföra manskap, enligt samstämmiga motståndare alltid genuint otrevligt att gå upp mot. Men Tårtan säger själv att hela klubben har en för blygsam självbild och inte kommer nå nästa steg i evolutionen förrän de kaxat till den ordentligt. Däri ser han en av sina viktigaste uppgifter och skulle den gallsprängde gaphalsen klara av att genomföra en sådan förändring kan vi ha ett the-sky-is-the-limit-scenario i centrala Ohio. Jag menar, han förfogar ju ändå över en av världens bästa målvakter, ett gyllene backpar i Seth Jones och Zach Werenski samt ett fint koppel offensiva virtuoser – nu dessutom kompletterade med eminenta breddspelarna Riley Nash och The Duke Duclair. Men det arbetet lär försvåras en del av det faktum att målvakten i fråga, Sergej Bobrovsky, och nämnde Panarin – lagets överlägsne poängkung – inte skrivit på förlängningar av kontrakt som går ut efter den här säsongen. Risken är uppenbar att deras ovilja att ”committa” ses, både inåt och utåt, som bevis för att de allra bästa helt enkelt inte vill spela i Columbus och i så fall snarast försvagas imagen. Situationen hotar att förvärras ytterligare av Tortorellas förmodade oförmåga att hålla sitt humör i schack när enskilda spelare inte visar hundraprocentig dedikation. Kan bli stökigt…
Nya: Riley Nash (c), Anthony Duclair (f), Adam Clendening (b), Jean-Francois Berube (mv).
Förluster: Jack Johnson (b), Matt Calvert (f), Thomas Vanek (f), Ian Cole (b), Mark Letestu (f), Jordan Schroeder (f), Jeff Zatkoff (mv).
Förmodad förstafemma: Zach Werenski-Seth Jones/Artem Panarin-Pierre Luc Dubious-Cam Atkinson.
Målvakter: Sergej Bobrovsky (Joonas Korpisalo/Jean-Francois Berube).
Svenskar: Alexander Wennberg, Gabriel Carlsson.
Coach: John Tortorella – tredje hela säsongen.
Tips: Har stor potential, men det kan bli distraktionernas säsong. Får slåss om wild card-plats,
DALLAS STARS
– Konstiga Dallas, ja det är konstiga Dallas…senast tycktes alla nödvändiga verktyg finnas tillgängliga under Texas väldiga himlavalv, men efter en horribel förlustsvit a’ åtta matcher under senvintern fumlade de bort hela säsongen i alla fall. Och det fast ena halvan av laget, och allra främst de fyra stora stjärnorna Benn, Seguin, Klingberg och Radulov, upprätthöll vederbörlig standard och för det mesta faktiskt spelade riktigt bra. Det var det som brukar kallas bottom six och andra och tredje backpar som…ja, svek. Där har nye befälhavaren Jim Montgomery, den mest eftertraktade av alla college-coacher i somras, sin fetaste nöt att knäcka. Elitkvartetten behöver han inte bekymra sig om. Det är bara att släppa loss de dazzling estradörerna så ställer de till med en av de mest explosiva hockeyshowerna som finns på jorden. Men han måste ägna desto mer tid och energi åt att skaka liv i andra lagdelar. Om det är möjligt – om det går att fästa startkablar i Jason Spezzas karriär, om Radek Faksa och Martin Hanzal (när han nu återvänder) kan förmås att prestera på högsta nivå på mer kontinuerlig basis, om backar som Marc Methot och Stephen Johns låter sig inspireras och om Ben Bishop piskas att vara storartad, istället för bara bra, lite oftare – skulle Stars kunna go for the kill. Men jag tror det när jag ser det. De har mycket att bevisa.
Nya: Miro Heiskanen (b), Valteri Nichushkin (f), Blake Comeu (f), Anton Khudobin (mv), Roman Polak (b).
Förluster: Kari Lehtonen (mv), Dan Haimhus (b), Antoine Roussel (f), Greg Pateryn (b).
Förmodad förstafemma: Esa Lindell-John Klingberg/Jamie Benn-Tyler Seguin-Alexander Radulov.
Målvakter: Ben Bishop (Anton Khudobin).
Svenskar: John Klingberg, Mattias Janmark.
Coach: Jim Montgomery – ny.
Tips: Har egentligen kapaciteten att ge Nashville och Winnipeg en fajt, men här vågar vi tills vidare inte tro på något mer spektakulärt än en återkomst till playoff.
DETROIT RED WINGS
– Tyvärr. Det kommer bli ännu en lång, frustrerande gäspning till säsong i Hockeytown. Det stod klart redan när vi fortfarande utgick från att Henrik Zetterberg skulle spela ytterligare en säsong, för trots att han varit orimligt bra de senaste åren har han inte längre ensam ork eller förmåga att tjänstgöra som bärande vägg åt hela Ken Hollands vingliga konstruktion. När kaptenen från Njurunda på grund av sin trasiga rygg nu tvingas i pension måste man befinna sig i ganska avsevärd förnekelse för att ens låtsas att Red Wings har en plausibel chans att undvika en tredje raka playoff-miss. Jag lider med spelarna, för det är ju inte deras fel att bara ruiner återstår av det forna storlaget. Det är Holland som suttit med armarna i kors medan ännu en sommar passerat. Inget har han gjort för att uppgradera en trupp som inte kunde göra mål, sällan fick pucken ur egen zon och missade playoff med 24 poängs marginal. Vanek? Morsning och goodbye. Att den 34-årige österrikaren återvänder demonstrerar bara hur vilsen den förr så hyllade general managern är i det nya NHL-landskapet. När resten av ligan satsar på fart och ungdom förlitar han sig, ännu en gång, på rutin. Filip Zadina, draftfyndet från Dallas, kommer nog vara rolig att titta på, men han är bara arton år och kan förstås inte förväntas göra utslagsgivande skillnad direkt. Det kommer inte löftena Dylan Larkin, Anthony Mantha eller Andreas Anastasiou heller göra. Ännu. Först om några säsonger kan de ta över och göra det här laget till sitt – och innan dess behöver de, som man förstått, skaffa sig mer karaktär och moral. Ska det bli good times i Motown igen behöver de därtill en rappare och svängigare omgivning. Och för det krävs uppenbarligen en ny general manager. Steve Yzerman till exempel…
Nya: Tomas Vanek (f), Filip Zadina (f), Jonathan Bernier (mv).
Förluster: Xavier Ouellet (b), David Booth (f), Ben Street (c).
Förmodad förstafemma: Jonathan Ericsson-Mike Green/Tyler Bertuzzi-Dylan Larkin-Anthony Mantha.
Målvakter: Jimmy Howard (Jonathan Bernier).
Svenskar: Niklas Kronwall, Jonathan Ericsson, Gustav Nyquist, Christoffer Ehn.
Coach: Jeff Blashill – tredje säsongen. Med en annan GM hade han riskerat sparken…
Tips: Kommer bara ha Ottawa bakom sig i öst.
EDMONTON OILERS
– Inte ens världens bäste hockeyspelare kan göra det helt på egen hand. Det blev vi påminda om när Oilers följde upp slutspelstriumfen 2017 med en riktig screw-up till grundserie. Dock: Connor McDavid är en sådan unik talang, beväpnad med så fantastiska skills, att lagkamraterna bara behöver höja sig lite grann för Edmonton-oljan ska börja koka igen. För det var ju inte han som fallerade förra säsongen. Det var alla andra. Och utöver specialfallet Milan Lucic, som verkligen tappade allt, tror jag förklaringen är lika enkel som klassisk: När så många spelare samtidigt har sin första playoff-framgång blir de, om inte annat så undermedvetet, lite för självsäkra och inbillar sig att medvinden fortsätter per automatik. Det gör den aldrig. Den läxan har kidsen lärt sig nu, gissningsvis. Det betyder inte tvunget att parad väntar i dammiga downtown Edmonton framåt sommaren; vi var många som överskattade Oilers en smula efter Stanley Cup-serierna mot San Jose och Anaheim. Men det är lika många som underskattar dem nu, tror jag. Connor kommer uppträda i playoff igen.
Nya: Tobias Rieder (f), Kyle Brodziak (c), Jakub Jerabek (b), Evan Bouchard (b), Mikko Koskinen (mv).
Förluster: Mike Cammalleri (f), Eric Gryba (b), Iiro Pakarainen (f), Laurent Brossoit (mv), Yohann Auvitu (b).
Förmodad förstafemma: Darnell Nurse-Adam Larsson/Ryan Nugent Hopkins-Connor McDavid-Ty Rattie.
Målvakter: Cam Talbot (Al Montoya/Mikko Koskinen).
Svenskar: Adam Larsson, Oscar Klefbom, Pontus Åberg.
Coach: Todd McLellan – fjärde säsongen.
Tips: Till playoff.
FLORIDA PANTHERS
– I Atlantic Division finns det tre lag som tornar över alla andra och fyra som fastnat på nedre planhalvan. Och mellan de två distinkta falangerna – bakom Boston, Tampa och Toronto men framför Buffalo, Montreal, Detroit och Ottawa – har vi Floridas pantrar på en egen liten platå. Där blir de kvar i år också. Jo, det här gedigna laget, kommenderat av den ypperlige Aleksander Barkovs förstakedja, får ännu mer udd med Mike Hoffman på en kant (och kanske mer strul utanför isen…), men inte så pass mycket att de kommer ikapp The Big Three. Däremot tillräckligt för att dryga ut avståndet till bottom fyra-kvartetten. En fråga är förstås om snart 40-årige Roberto Luongo håller en hel säsong till. Men om inte har de reservkraft så det räcker med både James Reimer och Michael Hutchinson på rostern. För övrigt anser jag att Panthers ska trejda till sig en svensk å det snaraste. Det är ju direkt vanhedrande att vara en av blott två klubbar helt renons på blågula inslag…
Nya: Mike Hoffman (f), Troy Brouwer (f), Michael Hutchinson (mv).
Förluster: Radim Vrbata (f), Connor Brickley (c).
Förmodad förstafemma: Keith Yandle-Aaron Ekblad/Jonathan Huberdeau-Aleksander Barkov-Evgeni Dadonov.
Målvakter: Roberto Luongo (James Reimer/Michael Hutchinson).
Svenskar: Inga.
Coach: Bob Boughner – andra säsongen.
Tips: Fyra i divisionen, tar kanske en wild card-plats.
LOS ANGELES KINGS
– Slow Train Coming, höll den gamle Dylan-gropuien på att utbrista. Småtaskigt. Men faktiskt: Efter en överraskande stark grundserie förra året, då Anze Kopitar återerövrade sin magiska mojo och till och med en antikvitet som Dustin Brown sprattlade till, blev ju Kings avklädda och avslöjade av Golden Knights under en förödmjukande sweep i den inledande playoff-rundan. Visst, Marc-Andre Fleury var obegripligt bra i de matcherna, men det var långtifrån hela förklaringen till de fyra raka förlusterna. Wild Bill Karlsson och de andra riddarna från öknen åkte långa stunder ifrån La La Land-gubbsen och fick dem att se långsamma och tröga och tafatta ut. Problematiskt indeed. Ändå kan ingen påstå att Rob Blake, general managern, slitit lungorna ur sig för att komma tillrätta med de defekterna i truppstrukturen. Han släpper ut samma sällskap i strålkastarskenet i glamorösa Staple Center i höst igen. Plus gamle Ilia Kovaltjuk – tillbaka i NHL efter fem säsonger i KHL. Den signingen tycker jag i och för sig om, Kovy är en fenomenal hockey-entertainer och jag tvivlar inte på att han fortfarande kan spruta in mål i världens bästa liga. Men han bidrar ju inte till att laget blir snabbare. On the contrary, närmast. Så när det bränner till är risken stor att det kommer vina förskräckligt om kungarnas hjässor.
Nya: Ilia Kovaltjuk (f), Peter Budaj (mv).
Förluster: Christian Folin (b), Tobias Rieder (f), Torrey Mitchell (c), Scott Wedgewood (mv), Andy Andreoff (f), Kevin Gravel (b).
Förmodad förstafemma: Jake Muzzin-Drew Doughty/Ilia Kovaltjuk-Anze Kopitar-Dustin Brown.
Målvakter: Jonathan Quick (Peter Budaj).
Svenskar: Adrian Kempe, Oscar Fantenberg.
Coach: John Stevens – andra säsongen.
Tips: Det blir lite tungt i år.
MINNESOTA WILD
– Apropå avslöjade: Wild mot lillebror Jets i april…ojvoj. De stod verkligen med byxorna nerdragna och de rödsmiskade rumporna blottade efter en brutal uppläxning i fem playoff-ronder. Förvånande, menar en och annan. Som Ekeliw i Örby. Men nja. Min uppfattning är att de överpresterade förra vintern och det gjorde de främst för att Eric Staal något otippat genomgick en pånyttfödelse och levererade som vore han tio år yngre än sina 33 vårar. Sett i större perspektiv rör sig Wild långsamt men obönhörligt i fel riktning. Jag påstår inte att tungviktarna klubben lockat till sig under senaste halvdecenniets friska all in-satsning suger helt plötsligt. Men blir skadedrabbade Zach Parise mycket bättre än nu? Har Ryan Suter sina största år kvar? Kan en Eric Staal helt självfallet räkna med fler säsonger som den förra? Nä. Och eftersom deras ansträngningar inte gett önskat resultat tidigare – de har nått playoff år efter år men aldrig trängt djupt in i the promised land – kommer de inte göra det framgent heller. Försöket att bygga en champ var lovvärt och förtjänar applåder, men nu håller fönstret på att slå igen för den här gången och supportrarna i The Hockey State får vänta tills en – inte alltför avlägsen, dessbättre – generationsväxling genomförts.
Nya: Eric Fehr (c), Matt Hendricks (f), JT Brown (f), Greg Pateryn (b), Matt Barkowski (b), Andrew Hammond (mv).
Förluster: Tyler Ennis (f), Matt Cullen (c), Daniel Winnik (f), Kyle Quincey (b), Zack Mitchell (f).
Förmodad förstafemma: Ryan Suter-Jared Spurgeon/Zach Parise-Eric Staal-Jason Zucker.
Målvakter: Devan Dubnyk (Alex Stalock/Andrew Hammond).
Svenskar: Jonas Brodin, Joel Eriksson Ek, Gustav Olofsson.
Coach: Bruce Boudreau – tredje året efter fem sässar vardera i Washington och Anaheim.
Tips: Nä, nu blir det inte ens playoff.
MONTREAL CANADIENS
– The powers that be i Montreal undvek i det längsta att ta R-ordet i bruk. Men efter Max Pacioretty-trejden för några veckor sedan gick det inte att blunda för sanningen längre. Den mest ärevördiga av alla hockeyklubbar i världen befinner sig i en rebuild. En grundlig en. De river det som varit och börjar om från början. Det är därmed inte längre ”nu” som gäller i La Metropole. Det är framtiden. Det innebär inte att den här säsongen, slutspelsförhoppningar förutan, måste vara helt förlorad. Ett nytt läckert radarpar har alla möjligheter att uppstå när Max Domi och Jonathan Drouin lär känna varann ordentligt, yngel som Jesperi Kotkaniemi och Nick Suzuki borde redan nu kunna bjuda åtminstone på kittlande förhandsglimtar av vad som komma skall och Carey Price, the last man standing i fler bemärkelser än en, frälser säkerligen Bell Centre med sina målvaktskonster i ett koppel matcher. Bara inte media, fans och veteranerna i truppen fastnar i alltför bittra grubblerier om hur Marc Bergevin på bara några få år lyckats tappa bort PK Subban, Andrej Markov, Lars Eller, Mikhail Sergatjev, Alexander Radulov, Alex Galchenyuk och Max Pacioretty…
Nya: Max Domi (f), Tomas Tatar (f), Nick Suzuki (c), Joel Armia (f), Tomas Plekanec (c), Xavier Ouellet (b).
Förluster: Max Pacioretty (f), Alex Galchenyuk (c), Ales Hemsky (f), Daniel Carr (f), Logan Shaw (f).
Förmodad förstafemma: David Schlemko-Jeff Petry (tills Shea Weber kommer tillbaka någon gång framåt jul)/Max Domi-Jonathan Drouin-Brendan Gallagher.
Målvakter: Carey Price (Antti Niemi/Charlie Lindgren).
Svenskar: Jacob de La Rose.
Coach: Claude Julien – andra hela säsongen.
Tips: Draftlotteriet blir spännande…
NASHVILLE PREDATORS
– Det finns några få lag i NHL som är byggda för mästerskap och färdiga att vinna nu. I år. Ett är Tampa, ett annat Pittsburgh och ytterligare ett, från och med trettonde september, San Jose. Och så Nashville. De har allt som krävs på det sena 10-talets stora hockeyscen. Spets. Bredd. Speed. Hårdhet.Teknisk skicklighet. Inarbetade, samspelta kedjor. Två femstjärniga backpar. Erfarenhet. Hunger. Omtalad sammanhållning. En lysande coach. Och en utsökt finsk backup-keeper mogen för huvudansvaret om hans hyllade landsman till förstemålis fortsätter vackla som i de mest avgörande lägena i våras. Lik förbannat är det långtifrån garanterat att de ens tar sig ur sin division. Så knallhård är Central. Så brutal är konkurrenssituationen mellan toppklubbarna. Det blev de varse förra säsongen, när de var precis lika bra men förlorade en klassisk sjurondare mot Winnipeg i andra playoff-omgången. Men skipper Laviolette får se till att de använder det snöpliga nederlaget som motivation och bränsle – och drar lärdomen att även den som har det förspänt alltid måste ge hundra procent, och mer, i precis alla lägen. Bara så KAN de som SKA segra också göra det.
Nya: Filip Pyrochta (b).
Förluster: Scott Hartnell (f), Alexei Emelin (b), Mike Fisher (c).
Förmodad förstafemma: Roman Josi-Ryan Ellis/Filip Forsberg-Ryan Johansen-Viktor Arvidsson.
Målvakter: Pekka Rinne (Juuse Saros).
Svenskar: Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Mattias Ekholm, Calle Järnkrok.
Coach: Peter Laviolette – femte säsongen.
Tips: Vinner Stanley Cup.
NEW JERSEY DEVILS
– Som jag skrev nånstans här ovan går framåtskridandet ibland snabbare än planerat. Under senaste säsongen hade nya, unga, attraktiva Devils exempelvis inga större anspråk än att fortsätta förkovras och avancera något hack i tabellen. Men de blev for real-bra i förtid, ökade på sin poängskörd med 27 pinnar och gick lätt förbluffande till slutspel. Huvudförklaring: Hart Trophy-vinnaren Taylor Hall briljerade för första gången i karriären oavbrutet på toppen av sin sanslösa förmåga – och ingen berättade för småglinen Jesper Bratt, Nico Hischier, Miles Wood och Will Butcher att de var för unga för att mitt i all frejdighet uppträda så vuxet och klokt. Det bästa är dock att ingen i organisationen verkar ha fått hybris av denna prematura framgång. Pappa Shero, verkligen en förebild som GM, håller fast vid sin långsiktiga plan och planerar enbart för att laget långsamt och metodiskt ska bli bättre och vara färdiggräddad contender om sådär en tre år. Såldes får varken han eller någon annan panik om det kommer en, i så fall helt naturlig, reaktion i år. Sophmore slumps är svåra att undvika när så många befinner sig i lindan av NHL-karriären på samma gäng. Men bara att vi snart får se Hart Trophy-Taylor spela hockey igen är ju så exalterande att jag blir kissnödig bara jag tänker på det.
Nya: Eric Gryba (b), Egor Yakolev (b).
Förluster: Patrick Maroon (f), Michael Grabner (f), John Moore (b), Drew Stafford (f), Brian Gibbons (f), Jimmy Hayes (f).
Förmodad förstafemma: Andy Greene-Sami Vatanen/Taylor Hall-Nico Hischier-Jesper Bratt.
Målvakter: Cory Schneider (Keith Kinkaid/Eddie Läck).
Svenskar: Marcus Johansson, Jesper Bratt, Eddie Läck.
Coach: John Hynes – tredje säsongen.
Tips: Går bäst av de tre lagen i Metropolitan-området, men det är inte säkert att det blir playoff igen.
NEW YORK ISLANDERS
– En katastrof inträffade på Long island i juli. New York Islanders förlorade en av världens bästa centrar när John Tavares helt chockerande skrev på för Maple Leafs. Men inte bara det. Han var ju franchise-spelaren, ansiktet utåt, ikonen som i nio år bar hela klubben och dess identitet och förhoppningar på sina förhållandevis smala axlar. Så han lämnar en krater bakom sig – en krater lika väldig som den som uppstod när en komet slog ner där sjön Siljan idag breder ut sig. I både idrottslig, psykologisk och emotionell mening. Och i den kraterns bottenlösa slam sjuder förstås också vreden över HUR den älskade kaptenen tog farväl. Han hade ju kunnat upplysa om att han övervägde att skriva på för andra klubbar och begärt en trade förra året, så den arma organisationen åtminstone kunnat byta till sig värdefull talang. Men han bara gick – utan att Isles fick så mycket som en kokt med bröd. Att den grupp som blivit kvar fortfarande rymmer obestridlig kvalitet – Mathew Barzal är en sensation – att oduglige Garth Snow äntligen skickats åt sidan och ersatts av Old School Lou Lamoriello, att de tar över Washingtons mästarcoach Barry Trotz och dito målvaktsorakel Mitch Korn och att det finns saftig näring att krama ur den vi-mot-världen-attityd som börjat pyra i de två hemmahallarna (well…det är som det är just nu) lindrar. Men var förberedda, fans. Första året utan ”JT” blir en prövning.
Nya: Valtteri Filppula (c), Robin Lehner (mv), Leo Komarov (f), Matt Martin (f), Tom Kuhnhackl (f), Jan Kovar (c), Yannick Rathgeb (b)
Förluster: John Tavares (c), Calvin de Haan (b), Jaroslav Halak (mv), Brandon Davidson (b), Dennis Seidenberg (b), Chris Wagner (c), Nikolai Kulemin (f), Alan Quine (f).
Förmodad förstafemma: Nick Leddy-Johnny Boychuk/Anders Lee-Matthew Barzal-Jordan Eberle.
Målvakter: Robin Lehner (Thomas Greiss).
Svenskar: Robin Lehner, Sebastian Aho.
Coach: Barry Trotz – ny från Washington, där han råkade vinna Stanley Cup i våras…
Tips: Sist i Metropolitan.
NEW YORK RANGERS
– Det är otroligt. Rangers står fantamme fast vid vinterns beslut och genomför en regelrätt rebuild. Det är absolut korrekt handlat – laget de brände upp i sin tidiga majbrasa saknade nödvändig styrka för att vinna mer än på sin höjd en slutspelsserie – men jag är ändå perplex. Eller just därför. De verkar ju på västvärldens mest otåliga idrottsmarknad, där man antingen gör succé eller får veta att man är en satans sopa som borde säljas uppåt floden, och de har en ägare som inte brukar tänka mer långsiktigt än en tonåring som håller en kinapuff med brinnande stubin mellan tummen och pekfingret. Antal sålda biljetter och loger på Garden har alltid haft högre prioritet än sportslig värdighet och spektakulära namn därför värderats betydligt högre än, ni vet, kloka strategier. Så kors i både tak och golv, faktiskt. För den pågående processen kommer ta sin tid. En allt intressantare talangpool och några småvassa, väloljade kedjor borgar för en anständig mängd poäng, och det gör också en revanschlysten Henrik Lundqvist som inte riktigt accepterar idén att hans lag ska börja vinna först om några år. Kanske räcker det, som Ekeliw varit inne på i vår podd, för en lyckad förstahalva av säsongen, när motståndarna inte börjat ro med fullt fokus ännu. Men när temperaturen stiger efter jul blir det tufft, framförallt för den gröna backskvadronen. Och det är helt planenligt. Till och Jim Dolan har insett att det är runt 2020 Rangers ska utmana igen.
Nya: Adam McQuaid (b), Fredrik Claesson (b).
Förluster: David Desharnais (c), Ondrej Pavelec (mv), Paul Carey (c), Ryan Sproul (b), Steven Kampfer (b).
Förmodad förstafemma: Brady Skjei-Kevin Shattenkirk/Chris Kreider-Mika Zibanejad-Pavel Buchnevich.
Målvakter: Henrik Lundqvist (Alexander Georgiev).
Svenskar: Henrik Lundqvist, Mika Zibanejad, Jesper Fast, Lias Andersson, Fredrik Claesson.
Coach: David Quinn – ny.
Tips: Hamnar i klungan under strecket.
OTTAWA SENATORS
– Jag är inte den som vill hälla syra i öppna sår och vill man inte det är det svårt att uttala sig om Senators. Just nu befinner sig ju den här organisationen i fritt fall. Den horribla Erik Karlsson-trejden var strået som till slut knäckte kamelens rygg. De hade den här generationens mest magnifika back och sålde honom för en näve jordnötter. Tierny, DeMelo, ett par hyggliga propspects, draftval som inte lär mynna ut i särskilt höga picks…milda makter. Det är som om ni i läsekretsen som bor i Stockholm hade fått ärva en bostadsrätt a sex rum på Östermalm – och bytte den mot en omodern etta i Grums. Och som alla vet – inte minst de stackars fansen i den kanadensiska huvudstaden – bottnar allt elände i ägarsituationen. Rörelsen drivs av en ärkeklant som lyckas förena megalomani med både snålhet och Bagdad Bob-besläktade förnekelsetendenser. Nu, efter den här sommaren, är det snudd på att ligan måste gripa in och tvinga honom – Euegene Melnyk – att sälja. Bara så kan Senators räddas. Elakt? Då bemödade jag mig alltså ändå om att hålla igen…
Nya: Mikkel Bödker (f), Chris Tierney (f), Dylan DeMelo (b), Brady Tkachuk (f), Mike McKenna (mv).
Förluster: Erik Karlsson (b), Mike Hoffman (f), Alexandre Burrows (f), Fredrik Claesson (b), Christopher DiDomenico (f).
Svenskar: Magnus Pääjärvi (f), Andreas Englund (b), Julius Bergman (b).
Förmodad förstafemma: Ja, det vetifan…
Målvakter: Craig Anderson (Mike Condon/Mike Mckenna).
Coach: Guy Boucher – tredje året. Det är då han brukar få sparken…
Tips: Given jumbo.
PHILADELPHIA FLYERS
– Han har fått krångla och jävlas och varit kreativ och tvingats ta tuffa beslut. Men nu kan Ron Hextall snart skörda frukterna av sitt hårda, målmedvetna slit. Den hopplösa mess han ärvde av föregångaren Paul Holmgren för fyra och ett halvt år sedan är i princip helt fixad och Flyers går äntligen in i en säsong med den underbara känslan att nånting riktigt häftigt står i begrepp att hända. Med en så utsökt, noggrant kalibrerad balans mellan ungt och gammalt, ivrigt och rutinerat och snabbt och hårt talar allt för att de tar sig in i nästa dimension och blir ett av ligans verkliga elitlag. På såna rosiga prognoser svarar fansen, de mest skeptiska som överhuvudtaget existerar, med buttra grymtningar om att Dave Hakstol fortfarande basar över laget och återigen lär förstöra festen genom att misshushålla med spelarmaterialet, hur väl sammansatt det nu än råkar vara. Men nä, nu måste han lärt sig att han kan lita på valparna, även fast de ibland tar stora risker, och ge Gostisbehere, Provorov, Konecny, Nolan Patrick, Lindblom och Travis Sanheim den tid och den omgivning de förtjänar. Annars ska han ju ha sparken och ersättas av en coach med en mer samtida syn på ishockey. Som brandgul-svart supporter skulle jag våndas mer över den vanliga gamla akilleshälen. Den längst bak. Brian Elliott är en sån där kluven målvaktskaraktär som varvar strålande säsonger med högst halvdana och man vet aldrig vilken Brian som dyker upp på campen. Men min podcast-kollega från Örby har upplyst mig om att 20-årige Carter Hart är näste Dominik Hasek och, om det behövs, kan ta över redan i år. Så vi får väl utgå från det då.
Nya: James van Riemsdyk (f), Christian Folin (b).
Förluster: Valtteri Filppula (c), Petr Mrazek (mv), Brandon Manning (b), Matt Read (f), Johnny Oduya (b).
Förmodad förstafemma: Ivan Provorov-Shayne Gostisbehere/Claude Giroux-Sean Couturier-Tarvis Konecny.
Målvakter: Brian Elliott (Michal Neuvirth-Carter Hart).
Svenskar: Oskar Lindblom, Robert Hägg, Christian Folin.
Coach: Dave Hakstol – tredje säsongen.
Tips: En dark horse.
PITTSBURGH PENGUINS
– Hallå, har ni glömt de här gossarna? När man ser nordamerikanska förhandsanalyser av den stundande säsongen kan man nästan få det för sig. För att vara ett lag som nyss vann två raka Stanley Cup-titlar får Pens påfallande lite uppmärksamhet. Så egendomligt. Flocken alfapingvinen Mike Sullivan samlar på isen i PPG Paints är ju i det närmaste intakt sedan den dubbla triumfen – och intakt i det här fallet betyder att några av världens bästa ingår i given. Crosby, Malkin, Kessel, Letang…ja, ni kan de skräckinjagande namnen. Och runt sig har stjärnorna även den här gången de perfekta komplementen. Hörnqvist, Guentzel, Hagelin, Brassars, Määttä, Shehan, Cullen…ja, ni kan de namnen också. Och nu har allesamman för första gången på flera år fått chansen att återhämta sig, och fokusera på träning snarare än firande och fest, under en lång sommar. Det betyder att de återvänder till the action i utomordentligt skick – och med nyväckt hunger i sina hårt pumpande hjärtan. Så för satan, alla där ute måste ta sig akt och inse att Pittsburgh är Pittsburgh i år också.
Nya: Jack Johnson (b), Matt Cullen (c), Jimmy Hayes (f), Juuso Riikola (b).
Förluster: Conor Sheary (f), Tom Kuhnhackl (f), Matt Hunwick (b), Carter Rowney /c).
Förmodad förstafemma: Brian Dumoulin-Kris Letang/Jake Guentzel-Sidney Crosby-Patric Hörnqvist.
Målvakter: Matt Murray (Tristan Jarry-Casey DeSmith).
Svenskar: Patric Hörnqvist, Carl Hagelin.
Coach: Mike Sullivan – fjärde säsongen.
Tips: Kommer tillbaka – with a vengeance.
ST. LOUIS BLUES
– En gammal NHL-nörd jag känner, en som följt ligan slaviskt ända sedan början av 80-talet, bara fnös när jag för några år sedan föreslog att det nog var dags för Blues att nypa första titeln. Han höll i och för sig med om att laget hade en mästares alla karaktärsdrag, ”men det är Blues. De har inte vinnarkultur i sitt DNA. De kommer aldrig gå hela vägen”. Det låter ju som rena mumbo jumbon, men really – ibland undrar man. I vissa organisationer verkar det verkligen inte hjälpa vad som än händer. Hur många superstars och demon-coacher de än städslar stupar de alltid på upploppet. Och när jag väger in den aspekten – högst luguber, men som sagt ändå svår att helt bortse från – dämpas den entusiasm jag först känner när jag studerar the line-up till årets bluesfestival. Doug Armstrong har verkligen rumsterat om i sin trupp, trejdat bort och skaffat nytt och spetsat till anrättningen. Om Ryan O’ Reilly trivs i St. Louis, och med Mike Yeo, blir han en av Central-divisionens toppcentrar och på samma position, fast lite längre ner i hierarkin, adderar Tyler Bozak en näringsrik klick kött och potatis på samma position. Återbördade veteranduon Patrick Maroon och David Perron bidrar med samma slags kvaliteter på varsin kant och torde fylla ut finfint i en övrigt huvudsakligen ung, lysten mix – i vilken dynamiske Robby Fabbri förhoppningsvis ingår efter två år på fel sida sargen med trasigt knä och nästan kan räknas som ett nyförvärv. Jag fortsätter också tro att Jake Allen förr eller senare slutar vara ojämn och gör en hel Vezina-säsong. Så det borde finnas hopp om glory days i hjärtat av mellanvästern. Men det var det där med DNA:n. Mot arvsmassa står man hjälplös…
Nya: Ryan O’Reilly (c), Tyler Bozak (c), Patrick Maroon (f), David Perron (f), Chad Johnson (mv), Jordan Nolan (f).
Förluster: Patrik Berglund (c), Vladimir Sobotka (c), Tage Thompson (c), Kyle Brodziak (c), Scottie Upshall (f), Carter Hutton (mv), Beau Bennett (f).
Förmodad förstafemma: Joel Edmundson-Alex Pietrangelo/Patrick Maroon-Ryan O’Reilly-Vladimir Tarasenko.
Målvakter: Jake Allen (Chad Johnson).
Svenskar: Alex Steen, Carl Gunnarsson, Oskar Sundqvist.
Coach: Mike Yeo – andra säsongen.
Tips: Svårbedömda, men det finns teoretisk potential för en lång run.
SAN JOSE SHARKS
– Ni tror mig förstås inte, men jag hade faktiskt hajarna etta i Pacific-divisionen redan innan de klev ut på Main Street för årets shootout, drog sina revolvrar snabbare än någon annan och fällde det gigantiska bytet från Ottawa. Ända sedan GM Wilson vann racet om Evander Kane vid trade deadline i början av mars, och sedan intensifierade förädlingsförsöken genom att bjuda på John Tavares och Ilia Kovalktjuk och fucka Senators i Mike Hoffman-dealen, har det liksom blåst nya, offensiva vindar runt hockeylaget i Silicon Valley. Ibland räcker den typen av aggressiva ansatser för att sätta riktig sprätt på oförlösta topplag – och ett sådant har ju San Jose varit länge. Fast vi hade, som ni vet, sett nada vid den tidpunkten. När han trettonde september bytte till sig även Erik Karlsson – för växelpengar! – växte styrkan i den där nya vindarna till orkanläge och utlöste ett jordskred. Nu är Sharks inte bara favorit i divisionen. De har vittring på bucklan. Tveklöst. Jo, Erik är en superstar av den gudomliga kaliber som stöper om ödet för hela organisationer på egen hand. Fast i San Jose jagar han ju inte själv. Han får spela med, exempelvis, fellow Norris Trophy-vinnaren Brent Burns. Att de två nu ingår i samma lag är nästan obscent. Har de dukat ett bord på Original Joe’s? Vi kan vara på väg dit i juni.
Nya: Erik Karlsson (b), Santti Suomela (c), Kyle Wood (b), Cody Donaghey (b).
Förluster: Chris Tierney (c), Dylan DeMelo (b), Mikkel Bödker (f) Jannik Hansen (f), Josh Norris (f), Rudolfs Balcers (f), Joel Ward (f), Eric Fehr (c), Paul Marin (b).
Förmodad förstafemma: Joakim Ryan-Brent Burns/Evander Kane-Joe Thornton-Joe Pavelski.
Målvakter: Martin Jones (Aaron Dell).
Svenskar: Erik Karlsson, Melker Karlsson, Marcus Sörensen, Tim Heed.
Coach: Pete DeBoer – fjärde säsongen.
Tips: Het contender.
TAMPA BAY LIGHTNING
– För Bolts har det har varit likadant i flera år nu. Stanley Cup är there for the taking. De är på det hela taget så bra som det går att vara och förlorar inte mot någon när de utnyttjar maximal kollektiv prestationsförmåga. Förstemålvakten behärskar sin konstart bättre än de flesta och har ändå inte ens börjat närma sig sina heydays, backbesättningen rymmer senaste Norris Trophy-vinnaren, en All Star-profil som nyss var hyllad lagkapten i New York samt ett av de största ryska löftena på den här sidan murens fall och framåt…ja, herregud, framåt. Alla fyra kedjorna är ju späckade med livsfarliga vapen. Och förstalinan kan man skrämma knattar med, så dödlig är den. Dock: De har till och från haft svårt att nå den absoluta maxkapaciteten i de mest avgörande, brännande situationerna. Case in point: Game 7 mot Washington i konferensfinalen i våras. Där stod de faktiskt för en häpnadsväckande blek insats. Så ett mer sammanbitet, ihärdigt fokus i skarpt läge vill till om den här glänsande Lightning-generationen ska förverkliga Stanley Cup-drömmen innan det är för sent. I år ska de presumtiva distraktioner som landade i lagets famn strax innan säsongsstarten, när först Steve Yzerman helt chockerande lämnade general manager-posten och sedan backen Jake Dotchin sparkades för att han var i för dålig form, hanteras också. Ledarna i omklädningsrummet i Amalie Arena är emellertid så rutinerade, och har varit med om så mycket dramatiskt, att de nog inte låter dylikt ”noice” utvecklas till störningsmoment.
Nya: Andy Andreoff (f).
Förluster: Chris Kunitz (f), Andrej Sustr (b), Jake Dotchin (b), Matthew Peca (c), Peter Budaj (mv).
Förmodad förstafemma: Victor Hedman-Dan Girardi/J.T Miller-Steven Stamkos/Nikita Kucherov.
Målvakter: Andrej Vasilevsky (Louis Domingue).
Svenskar: Victor Hedman, Anton Strålman.
Coach: Jon Cooper – sjunde säsongen.
Tips: Detta kan vara året…
TORONTO MAPLE LEAFS
– Inte vid ett enda tillfälle under de snart 52 år som gått sedan Maple Leafs senast vann Stanley Cup har de haft ett så gyllene tillfälle som i år att göra det igen. De var förvisso på väg åt rätt håll redan ifjol och året dessförinnan med, men nu har de sprängt in John Tavares i kaksmeten och därmed raffinerat sin ”on ice”-produkt nästan lika mycket som San Jose gjorde med sin när Erik Karlsson satte sig på ett plan och flög västerut. Den förre Islanders-kaptenen har länge haft anseende som en av världens bästa centrar, men är förmodligen ändå lite underskattad eftersom han aldrig uppträtt i riktigt högklassig miljö och därför inte kunnat spela ut hela sitt register. Från och med hösten 2018 går han i strid tillsammans med Auston Matthews, Mitch Marner, William Nylander, Patrick Marleau, Andreas Johnsson och ytterligare ett knippe gnistrande forwardsess. Det finns ingen gräns för hur mycket elände de kommer kunna ställa med för rivalerna. Backparen imponerar inte lika mycket och jag insisterar på att det är konstigt att ledningen inte offrat en eller två av alla offensiva stjärnskott för ett D-man-dito. Tänk en EK65, en Doughty eller en Klingberg i det här gänget. Oh boy! Men then again, Penguins har visat att det går att vinna med en relativt anonym skara backar, bara alla investerar allt de har i systemet, och de tre vise männen Brendan Shanahan, Kyle Dubas och Mike Babcock hoppas väl att det ska funka även för Leafs.
Nya: John Tavares (c), Tyler Ennis (f), Pär Lindholm (c), Josh Jooris (c), Igor Ozhiganov (b).
Förluster: James van Riemsdyk (f), Tyler Bozak (c), Leo Komarov (c), Matt Martin (f), Roman Polak (b), Dominic Moore (c), Tomas Plekanec (c).
Förmodad förstafemma: Morgan Rielly-Ron Hainsey/Patrick Marleau-Auston Matthews-William Nylander.
Målvakter: Frederik Andersen (Curtis McElhinney).
Svenskar: William Nylander, Andreas Jonsson, Pär Lindholm.
Coach: Mike Babcock – fjärde säsongen.
Tips: I år kan det faktiskt vara läge att börja planera den där paraden…
VANCOUVER CANUCKS
– Vi såg det hända. De spelade de där avslutande matcherna, förärades sina välförtjänta jättehyllningar och lämnade isen för sista gången. Ändå är det först nu det börjar sjunka in på riktigt. Daniel och Henrik Sedin är inte med längre. För första gången på hela jädra 2000-talet ska Canucks upp i ringen utan världens bästa tvillingar. Och om det känns underligt för oss på utsidan kan man ju bara föreställa sig hur canuckerna upplever det internt. Tomrummet kommer vara påtagligt – och ta tid att acklimatisera sig till. Fast det gör inte så mycket, för en genomgripande renovering pågår i Vancouver. Kanonfina kids, med Brock Boeser i första ledet, slog igenom redan förra året och fler följer i år, framförallt Elias Pettersson – som under rookie-matcherna innan campen hade sånt stäm med bäste kompisen Jonathan Dahlén att positiva delar av supporterskaran omedelbart började om ”ett svenskt brödrapar!”. De står dock ännu på tillväxt och kommer inte ta upp den fallna mantel Danne och Henke lämnat efter sig förrän om ett par säsonger.
Nya: Elias Pettersson (c), Jay Beagle (c), Antoine Roussel (f), Tim Schaller (f).
Förluster: Daniel Sedin (f), Henrik Sedin (c), Jussi Jokinen (f), Nic Dowd (c), Darren Archibald (f), Derek Dorsett (f), Patrick Wieroch (b).
Förmodad förstafemma: Alex Edler-Chris Tanev/Sven Baertschi-Bo Horvat-Brock Boeser.
Målvakter: Jacob Markström (Anders Nilsson).
Svenskar: Alex Edler, Loui Eriksson, Jacob Markström, Anders Nilsson, Elias Pettersson.
Coach: Travis Green – andra säsongen.
Tips: Det är en stor framgång om de inte slutar sist i Pacific.
VEGAS GOLDEN KNIGHTS
– Lika lätt som det ifjol kändes att slå fast att det skulle gå åt helvete för Strippens nödtorftigt ihopplockade expansionslag – ja, vi såg det ju så, allihop… – lika svårt är det att bedöma riddarna nu. Vi har aldrig tidigare haft att ta ställning till ett lag i den här situationen. Som mot allt förnuft tog sig till final under sitt första levnadsår och får gå in i det andra med press och förväntningar. Hur blir det? Vad händer när de inte kan fortsätta spinna det lukrativa misfits- och revansch-temat och inte längre tar någon som kommer till det rullande partyt i T-Mobile Arena på sängen? Förlorar Knights sin edge och sin särart och blir ett normalt lag som spelar på samma villkor som alla andra – eller fick de sådan kick av sin sannsaga till premiärsäsong att de snarare stärker sin unika identitet och bygger vidare på framgången på det sättet? You tell me. Min mest avancerade gissning är att de får svårt att upprepa den otroliga braksuccén, men likväl bibehåller konkurrenskraften och avancerar till playoff på nytt. Skulle förtrollningen brytas för några av de som plötsligt visade sig vara ohyggligt mycket bättre än någon kunnat ana – vilket jag i och för sig har svårt att tro; Wild Bill Karlsson och Jonathan Marchessault är inga gröngölingar, trots allt – står utomordentliga nyförvärven Paul Stastny och Max Pacioretty dem bi. Det är dessutom alltjämt Gerard Gallant som för befäl över Riddarplutonen från Sin City och han är en sjusatans coach. En reservation har jag dock. Dopingavstängde Nate Schmidts frånvaro under de 20 första matcherna blir en pärs. Han var, och är, Vegas överlägset skickligaste back och ersätts definitivt inte hur som helst. Hans lagkamrater får inte hamna för långt efter medan han sitter på pressläktaren och äter popcorn.
Nya: Max Pacioretty (f), Paul Stastny (c), Nick Holden (b).,
Förluster: James Neal (f), Tomas Tatar (f), David Perron (f), Luca Sbisa (b), Jason Garrison (b), Clayton Stoner (b).
Förmodad förstafemma: Brayden McNabb-Colin Miller/Jonathan Marchessault-William Karlsson-Reilly Smith.
Målvakter: Marc-Andre Fleury (Malcom Subban).
Svenskar: William Karlsson, Oscar Lindberg.
Coach: Gerard Gallant – andra säsongen.
Tips: Jadu…det kan hur som helst.
WASHINGTON CAPITALS
– Partyt är över. Nu börjar vardagen för regerande mästarna igen. Den kommer te sig förfärande skolbänkstorftig och osexig i skenet av vårens och sommarens euforiska högtidsstunder, den ena mer champagne-marinerad än den andra. En bortamatch mot New Jersey i mitten av november får inte juicerna att flöda på samma sätt som en parad inför 700 000 fans, om man säger på det lilla sättet. Så räkna med en trög höst i den amerikanska huvudstaden. Det kan nästan inte bli på något annat sätt. Samtidigt är det ett harmoniskt och avslappnat Washington som återvänder för tjänstgöring i år. Ovie och Bäckis och Carlson och de andra har ju gjort det nu. De har visat att de faktiskt hade DET och kunde vinna hockeyns ultimata showdown, så demonerna är jagade på flykten och mentala blockeringar upplåsta. Klara de bara att motivera sig så pass mycket under serielunken att de erövrar en slutspelsplats…mja, då är det icke alls omöjligt att de kan gå i Stanley Cup-spinn på nytt. Det är ju, ska man inte glömma bort, näranog exakt samma manskap som nyss dansade med tårar i ögonen på T-Mobile-isen de mönstrar igen.
Nya: Nic Dowd (c).
Förluster: Philipp Grubauer (mv), Jay Beagle (c), Alex Chiasson (f), Jakub Jerabek (b).
Förmodad förstafemma: Michel Kempny-John Carlson/Alex Ovetjkin-Evgeni Kuznetsov-Tom Wilson.
Målvakter: Brayden Holtby (Pheonix Copley/Ilia Samsonov)
Svenskar: Nicklas Bäckström, Andre Burakovsky, Christian Djoos.
Coach: Todd Reirden – ny.
Tips: Att upprepa är ohyggligt svårt, men de har chansen.
WINNIPEG JETS
– I sex år var de så glada över att åter ha ett NHL-lag i Winnipeg att resultaten inte tycktes spela så stor roll. Stad, klubb, spelare, fans – alla nöjde sig blott med att få vara del av showen efter femton år i mörker. Men ifjol ändrades allt. All blixtrande talang GM Cheveldayoff samlat i ladorna under de magra åren exploderade i ett rus av samfälld excellens och Jets blev i ett slag en av de The Big Boys. Ja, så Big, faktiskt, att det till slut var överraskande att de missade finalen. Nu är varenda expert i hemlandet övertygad om att de ska klippa den stora skalpen och för all del, jag kan förstå varför. Paul Maurice tungt bestyckade formationer övertygade mer och mer ju längre våren pågick och kom upp på riktigt svindlande nivåer i den där episka serien mot Nashville. De försvagades förvisso markant när Paul Stastny i somras tackade nej till en fortsättning på Manitoba-prärien, Bryan Little är inte alls samma ankare att hänga upp andrakedjan på. Men den blottan kan Cheveldayoff täppa igen med en ny fet trade i februari, det finns det utrymme för. Vad sägs om Matt Duchene mellan Nikolai Ehlers och Patrik Laine (som spränger 50-vallen och vinner Rocket Richard-rallyt i år, det törs jag nästan svära på)? Även om sådan lyckad affär går igenom måste han och Maurice dock jobba med den allmänna mentaliteten i truppen. Inte för att förringa slitaget holmgången mot Predators kostade, eller kvaliteten hos motståndaren, men en lika stor anledning till att de förlorade konferensfinalen mot Vegas var spelarnas högmod. De klagade högljutt om att Golden Knights bara hade tur och att resultaten i matcherna var orättvisa. Då tycker man synd om sig själv, disrespektar sin motpart och har fokus på fel saker. Given konsekvens: Motgång. Alltid.
Nya: Laurent Brossoit (mv).
Förluster: Toby Enström (b), Paul Stastny (c), Joel Armia (f), Matt Hendricks (f), Shawn Matthias (f), Michael Hutchinson.
Förmodad förstafemma: Ben Chiarot-Dustin Byfuglien/Kyle Connor-Mark Scheifele-Blake Wheeler.
Målvakter: Connor Hellebuyck (Laurent Brossoit).
Svenskar: Inga.
Coach: Paul Maurice – sjätte säsongen.
Tips: De är med och slåss om den stora enchiladan.
TIPS
ATLANTIC
1. Tampa Bay Lightning
2. Toronto Maple Leafs
3. Boston Bruins
4. Florida Panthers*
5. Buffalo Sabres
6. Montreal Canadiens
7. Detroit Red Wings
8. Ottawa Senators
METROPOLITAN
1. Pittsburgh Penguins
2. Philadelphia Flyers
3. Washington Capitals
4. Columbus Blue Jackets*
5. New Jersey Devils
6. New York Rangers
7. Carolina Hurricanes
8. New York Islanders
CENTRAL
1. Nashville Predators
2. Winnipeg Jets
3. St. Louis Blues
4. Dallas Stars*
5. Colorado Avalanche
6. Minnesota Wild
7. Chicago Blackhawks
PACIFIC
1. San Jose Sharks
2. Vegas Golden Knights
3. Arizona Coyotes
4. Edmonton Oilers*
5. Calgary Flames
6. Anaheim Ducks
7. LA Kings
8. Vancouver Canucks
FINAL: Nashville-Tampa
STANLEY CUP-SEGRARE: NASHVILLE
Första utmanare i öst: Pittsburgh
Andra utmanare i öst: Toronto
Dark horses i öst: Philadelphia och Washington
Första utmanare i väst: San Jose
Andra utmanare i väst: Winnipeg
Dark horse i väst: Dallas och Vegas.
Poängkung: Connor McDavid
Målkung: Patrik Laine
Svensk poängkung: Erik Karlsson
Svensk målkung: Filip Forsberg
Årets rookie: Rasmus Dahlin
