BOOM!
BOOM!
BOOM!
Ja, pojkar och flickor, ja!
Där kom den trefaldiga saluten med vilken vi tillkännager sommarens död.
Den är över och förbi – och med den all stiltje, all tråkig ledighet och allt tillkämpat engagemang i mer eller mindre meningslöst tidsfördriv.
Nu sätter sig NHL-säsongen 2018-2019 i förarsätet, vrider på startnyckeln och börjar varva motorn.
Så inte bara boom boom boom, utan också:
VROOM!
VROOM!
VROOM!
Om bara en månad – ja, mindre till och med – brinner startskottet av och sedan följer nio månader av big time drama, vilda känslostormar, förbluffande överraskningar, uppslitande kontroverser, himmelska shownummer och allt annat underbart vi är garanterade när världens bästa hockeyspelare snörar på sig grillorna och går i clinch.
Så yeah, break’s over – och härmed förklarar jag NHL-bloggen open for business igen!
• • •
Jaha, sommarn? Var den bra?
Själv spenderade jag huvuddelen av denna down-period i gamla Sweden, för jag behövde förnya mitt visum och trodde det kunde ta ett tag men det gick på ingen tid alls – five more years, baby! – och sedan satt jag bara där och glodde.
Ah, så farligt var det inte. Jag vidhåller visserligen att ledighet är gravt överskattat – man blir ju helt seg och trög och dum utan stress, press och pumpande action – men jag åt ändå några dussin goda wienerbröd (med det på Vidablick utanför Rättvik som särskilt utropstecken), såg en magisk Mavis Staples-konsert på Pusterviksteatern i Göteborg (sorry, Daniel Johansson – hann aldrig med något O’Leary’s-besök, next time!), bländades av paradiset Värmdö, hade en formidabel helkväll med mina capos på Tennstopet och vaggades in i verklig, tidvis enormt behaglig, semesterdvala på barndomsvännen Bullens mytomspunna balkong på Hagalund i Borlänge.
Hockey blev det inte så mycket av – bortsett från en mycket yster kräftskiva med Niklas Eriksson, Leksands IF-ikon och assisterande coach i Örebro. Trots ambitioner kom jag varken iväg till Gävle när Bäckis och Djoosen firande med bucklan, eller till hockeyskolan i Leksand, där man ju om inte annat brukar få inspirerande pratstunder med idoler som Big Kjell Samuelsson och Johan ”Hedbä” Hedberg.
Antagligen är det därför suget trotsar alla beskrivningar i år.
Det känns som det var en hel jävla mansålder sedan jag drog in doften av hockeylada, hörde dånet av slagskott i bucklig sarg, såg nyspolad is blänka förföriskt i det skarpa strålkastarskenet och kände pulsen stiga när Filip Forsberg trampar loss på vänsterkanten och laddar bössan.
Men snart, snart, snart….
• • •
Som ni ser har bloggen fått en ny layout lagom till sin elfte säsong, med mer luft och allmänt aptitligare look – ja, frånsett min uppförstorade nuna i vinjetten då.
Fint, tycker jag – och tackar tekniske och estetiske virtuosen Nils Paulsson för hjälpen.
• • •
Häromdagen, i måndags, var det Labor Day i New York.
Då låg jag jag på rygg i en lummig backe i Central Park och bara flämtade, för det var hett och fuktigt som själva satan, och vid ett tillfälle, precis innan skymningen började falla, tryckte jag mig se Erik Karlsson komma joggande på en gångstig intill.
”Här har vi sensommarens scoop”, hann jag tänka, ”han har flyttat hit i smyg och kommer snart att avslöja att han har en deal med Rangers eller Islanders”.
Men tyvärr, det var en annan glad liten filur som var ute och rörde på sig.
Så The Summer of 65 fortsätter – utan upplösning i sikte.
Det börjar väl luta åt världens bäste smålänning trots allt inleder säsongen i Ottawa och så får väl klubben trejda honom under vinterns gång.
Men att gå in i säsongen på de premisserna, med en superstar som uppenbarligen inte vill vara kvar…uschiamej, som Långben skulle sagt.
• • •
Det kommer många mailfrågor om huruvida den här bloggen även fortsättningsvis blir en plustjänst.
Inte upp till mig, men vi kan nog räkna med att den blir det vid vissa tillfällen – och ganska så säkert när playoff randas igen till våren.
Vi börjar dock så här, med öppna spjäll.
Välkommen in i värmen, alla!
• • •
Nate Schmidt bedyrar förstås sin oskuld och jag gissar att många gärna vill tro honom, men med tanke på hur många substanser de som håller med proffsidrott i Nordamerika verkar ha tillåtelse att trycka i sig, och i vilka mängder, framstår det som suspekt att han överhuvudtaget åkt dit.
Det är dock väldigt svårt att skaffa sig en helt bestämd åsikt eftersom NHL och spelarfacket har en skandalös överenskommelse om att hemlighålla praktiskt alla fakta i den här sortens ärenden – vad det handlar om för substans, vilken mängd och när, och på vilket sätt, testerna utförts.
Allt denna pinsamma brist på transparens leder till är att misstankar får frodas fritt – om ligan såväl som om berörda spelare.
Ett är dock helt säkert:
Det är en jävla smäll för Vegas Golden Knights att tvingas spela de 20 inledande matcherna i årets grundserie utan sin överlägset bästa back.
• • •
Det är september, alla svenska proffs har installerat sig i sina nordamerikanska hemstäder, US Open pågår ute i Queens, The Hockey News episka Yearbook landade nyss i brevlådan, Svenska Fans NHL-redaktionen har börjat räkna ner lag för lag, Bob McKenzies semester är över…
De otvetydiga tecknen är så många och så upplyftande.
Snart har vi verkligen väntat färdigt!
• • •
Jag tror jag sagt det förr men upprepar mig gärna: Det är min hundraprocentiga övertygelse att Patrik Berglund får en rungande nytändning i Buffalo.
• • •
Det ALLRA bästa tecknet på att showen snart brakar igång är förstås att jag hade Ondskan Ekeliw i lurarna under två timmar på tisdagseftermiddagen.
Ja, även podcasten har alltså begått säsongspremiär
Lyssna här.
• • •
Hockey News, ja. Jag har fortfarande mycket kvar att plöja i den där årsboken – en bibel, som jag ser saken – men meddelas kan redan nu att de tippar att Winnipeg slår Tampa med 4-3 i finalen om nio månader.
De är också tvärsäkra på att Calgary gör en kanonsäsong.
Hm, det där måste dissikeras lite mer ingående framöver.
Calgary?
Really?
• • •
Det finns inget som US Open. I skrivande stund pågår en klassisk nattmangling ute i Flushing Meadows. Klockan har för länge sedan passerat 01.00, lokal tid, och femtre set mellan en pressad Nadal och österrikaren Thiem har precis börjat.
I love it – trots att jag sinkas i försöken att få det här inlägget fullbordat och publicerat.
• • •
Unikt nog fick inga coacher alls sparken förra säsongen, men i år kommer flera att ryka.
De jag tror får kliva av först är Guy Boucher, Jeff Blashill, Randy Carlyle, Rod Brind’Amour och Bruce Boudreau – i just den ordningen.
• • •
I vinter finns chansen att det smyger sig in lite juniorhockey här i bloggen också.
Min kompis Kalle Eriksson – son till nämnde kräftskivepartnern Niklas – har nämligen flyttat till Omaha i Nebraska och ska spela i USHL kommande säsong.
Självfallet måste jag flyga dit och kolla – särskilt som Omaha är en så cool stad, och Kalle en så cool katt.
• • •
Gosh, den här Us Open-duellen mellan Nadal och Thiem blev en tvättäkta klassiker.
Nadal vann nuss tiebreak i femte set, och klockan hade då passerat 02.00
Vi ses på fredag, Rafa!
• • •
Närmast här nu?
Ja, jag ska ju framförallt börja tröska med min stora säsongspreview, så den är färdig att föra till torgs några dagar innan Opening Night tredje oktober.
Men vi kommer höras då och då även innan dess, för som sagt:
Bloggen är öppen för business igen!
