DETROIT – PHILADELPHIA 3-1 (Period 2)
• • •
Ja, vad sa Häggen?
– Vi kan förlora mot vem som helst också.
Nu verkar Flyers onekligen vara på väg att torska mot ett lag som inte vunnit sedan Gordie Howe sög på napp, nästan.
Men then again:
Det gick ju faktiskt att höra på Big E och de andra att de vägrar vara med om mer förnedring och bara skulle vinna den här matchen.
Fast det är inte slut än, kanske vi ska påpeka också.
• • •
Jävlar vilken pärla Larkin får på när han sätter ettan på sin tjeckiske kompis
– Ja, ett William Karlsson-mål, utbrister Ekan.
Nu ska vi inte ta i, men – nåt ditåt, yeah.
• • •
Grym fotbollsklack av Zlatan DeKeyser på Flyers-målet.
Synd att den går in i eget bo, för att dra till med lite curling-termer också.
• • •
Fast uppgiften att det bara är Larkins tionde fullträff för säsongen kommer som en liten chock.
Det är ju inte tillnärmelsevis tillräckligt bra för en sådan begåvning.
• • •
Toronto-Philadelphia
Winnipeg-San Jose
Där har ni mina skrällar till konferensfinaler, har jag bestämt mig för.
Men säg inget till den Örby-bördige bänkgranne som just nu sitter och kvider över resultatet i Amalie Arena.
• • •
Det är inget fel på Glendenings skott vid 2-0 heller, men den ska ju broder Mrazek ta.
In med Backlund!
• • •
Sen blir det Flyers mot Jets i final.
Om det är ett skrällår alltså…
• • •
Chris Chelios är numer något slags tv-kommentator som i pauserna dyker upp på jumbon och levererar analyser.
Ungefär samma roll har hans dotter i Tampa, faktiskt.
TV-familjen monumentale.
• • •
Nä, gamle Johan Backlund får inte komma in – och det hade ju varit konstigt då han inte spelat för Flyers på åtta år och nu dessutom lagt av; vi vill bara inte glömma gamla stridsrop i den här bloggen.
Men Mrazeks homecoming-kväll tar ändå slut efter Svechnikovs första NHL-mål, det som innebär 3-1.
Inte kul, verkar han tycka – och skriker nåt till synes färgstarkt åt coach Hakstol innan han stormar ut i omklädningsrummet.
Ojvoj.
• • •
Ho ho ho, Gary Bettmans signatur finns ju på alla puckar som används i NHL och tror ni inte på fan, jag lyckas lura i Ondskan att han signerat dem för hand.
– Är det så, säger han med uppriktig förvåning.
Nej, Jonathan, så är det inte…
• • •
Så ja, lite bättre ställ i spåret,
Fortsätt så, då blir vi glada och inspirerade – och ställer Ekeliw på klubbmärket i Pittsburgh på fredag.

DETROIT – PHILADELPHIA 0-0 (Period 1)
• • •
So far – inte mycket att rapportera från pizzakartongen på Woodward Avenue.
Wings spenderar mest tid i anfallszonen och leder skotten men kan inte påstås skapa särskilt många farligheter och det är enligt the local gospel det som varit problemet hela säsongen – de kan inte längre göra mål.
Flyers, å sin sida spelar, so far stabil bortahockey men när de väl orkestrerar några anfall ser man tydligt.
De är så mycket bättre organiserade, har så mycket mer självförtroende, kommer till avslut med så mycket mer pondus och killer-instinkt.
Tvåan på kupongen känns i nuläget given.
• • •
Det är rent sjukt hur man ser matcherna från den här pressläktaren.
Rakt uppifrån, verkligen – som vore man en talgoxe.
• • •
Han imponerar på oss, Lindblom från Gävle.
Framförallt för att han är så grym på små ytor och så stark med pucken och så svår att handskas med utefter sargerna.
Applåder från plats 80 och 81 i pressläktargondolen.
• • •
De tio raka förlusterna har inte helt oväntat tagit sin tribut på intresset i Hockeytown.
Åtskilliga av de Globen-röda stolarna gapar tomma.
Arenan är emellertid byggd så att de som är här ändå låter väldigt mycket, så det gör liksom inte så mycket.
• • •
Petr Mrazek är uppenbarligen populär i Detroit och föräras fina ovationer under en jumbotronhyllning Wings passar på att avfyra i en reklampaus.
• • •
Man ah, några små fina ”looks” kan man väl ändå säga att Zäta och Lille Skutt haft.
• • •
Så flott och extravagant och modernt och raffigt allting är här lyckas jag ändå få en sticka i fingret när jag sätter ner handen i pressläktarbänken.
På nåt sätt ska det alltid jävlas…
• • •
Det ser nästan lite trivsamt ut när Zäta och Häggen står och språkar på isen efter en avblåsning.
• • •
Karen Newman sjunger nationalsången så fint.
Härligt att se att åtminstone något är bestående även i ett Motown i förvandling.
• • •
Pontus Åberg vet i vilka matcher det är viktigt att göra mål…
• • •
Ondskan har inte ramlat ner från läktaren, inte spillt ut kaffe över några datorer och inte råkat ta snubbelben på Detroit Free Press beatreportrar.
På det sättet får roadtrippens första period betraktas som en succé.
Men på ett annat är den en flopp.
Vi vill ha många kommentarer när vi är ute och åker, ju.
Kom igen nu, pojkar och flickor och ladies och gentlemen!

On the road again
Goin’ places that I’ve never been
Seein’ things that I may never see again
I can’t wait to get on the road again

Med den frasen från Willie Nelsons största klassiker – ”On The Road Again” – har jag ett vagt minne av att vi inledde Mowglis & Baloos roadtrip i NHL-land även för ett år sedan, men det finns ju få andra låtar som bättre fångar den febriga känslan inför en lång odyssé längs Amerikas highways, så den får tjänstgöra som preludium en gång till.
För here we go again.
Mowgli, också ändå som Jonathan Ekeliw, och Baloo, också känd som Lajen, are gonna hit that road igen.
Den här resan blir inte riktigt lika lång som den ifjol – och framförallt inte lika lång som den vi ursprungligen planerade; den var tänkt som en crosscountry-macka från Vegas till Tampa, via Phoenix, Dallas, Denver och Nashville – för det fanns inte riktigt tid till det.
Men roligt kommer vi – och ni! – ha ändå.
Vi inleder med några dygn i Detroit – den sprakande turistdestination, host host – och ser matcher Red Wings matcher mot Flyers respektive Capitals. Sedan kör vi den klassiska finalsträckan från Motown till Pittsburgh (jävlar vad anekdoter från finalerna 08 och 09 ni lär få höra då…) och drar sedan till New York för ytterligare en vecka av matcher på Manhattan, i Brooklyn och i Newark.
Ni åker väl med?
Det blir något för historiearkiven, gissar jag.
• • •
Innan vi går vidare med mer lättsamma saker måste jag bara helt kort kommentera det hjärtskärande beskedet från Ottawa idag.
Jag har med åren kommit att tycka oerhört mycket om Erik Karlsson – han är en lika fantastisk person som han är hockeyspelare – och blir alldeles förtvivlad över att det här ska behöva hända honom och hans Melinda.
Han var så glad och stolt över att han skulle bli pappa och så inträffar den här tragedin…så fruktansvärt heartbreaking.
Vi är alla med dig i den här förfärliga stund, Erik.
• • •
Det första Mowgli gjorde när han klev in på rummet på 60:e våningen i Renaiassance-skrapan i downtown Detroit igår kväll – efter en försenad flight från Amsterdam, så farsan Baloo fick sitta här och vänta alldeles ensam! – var att öppna väskan och ge mig den här.

Prisa gud – eller i alla fall Jögga Källström.
Det visade sig vara han – mytomspunnen Liverpool-fanatiker till redaktör på Sportbladet i Stockholm – som skickat med den fantastiska presenten.
Han har i över tio års tid replikerat ”Jag smackar ut!” – varje, eviga gång! – när jag mailat och bett redaktionen puffa för mina live-bloggar, så den magiska musten ackompanjerades av den här löpsedeln, specialritad av ingen mindre än Jarkko.

• • •
Detroit är nog den NHL-stad utanför New York, och möjligen Washington, jag besökt allra flest gånger sedan jag började med det här säsongen 2005-2006.
När Wings var både bäst och det ultimata svensklaget, och ikonernas ikon Nick Lidstrom ledde de rödvita styrkorna, kändes det som jag var här precis hela tiden.
Det här är dock allra första gången det känns som…ja, som det gör just nu.
Wings har ju förlorat tio raka och är på väg rakt ner i källaren.
Om någon sagt det de första tio åren bloggen låg på rull hit…nä, det var ett fullständigt otänkbart scenario.
Tyvärr märks det att solen gått ner också.
Det är deppigt i Hockeytown.
Uppgivet.
Sorgset.
Men i det moderna NHL vet vi ju att det måste bli mörkt innan det kan bli ljust igen.
Därom kan exempelvis Pittsburgh, Chicago, Washington, Boston och, inte minst, Colorado vittna.
Nu är dessutom bloggen här – för första gången sedan försäsongen i september – så nu vänder det.
• • •
Bortkommen är kanske ett onödigt starkt ord, men min unge vän från Örby…ja, hur ska vi säga….han lyckas ställa till det för sig själv precis hela tiden.
Den här resan hinner till exempel inte mer än börja förrän han glömmer dataväskan på Little Caesars-läktaren efter morning skate och får i panik hasta tillbaka in och försöka leta på den.
Som Jarkko skriver i ett sms från Stockholm.
”Ja, det finns några mysterium i universum.
1. Vad fanns före Big Bang?
2. Hur uppkom livet och vad sker efter döden?
3. Ger Butterfly-effekten upphov till ett oändligt antal parallellvärldar?
4. Hur klarar sig Jonathan Ekeliw i livet?”
• • •
Något kvar att spela för, sett till tabellplacering, har Wings inte längre. Slutspelschansen är helt borta.
Men det hindrar inte att de, i princip, är beredda att ge en njure för att bryta sin förlustsvit – klubbens längsta på 36 år! – mot Flyers ikväll.
– Motivationen består i att man blir förbannad. Det är ju direkt pinsamt, det här. Vi måste sluta förlora, det bara är så, säger Big E Ericsson när vi träffar honom i hemmalagets luxuösa spa-anläggning till omklädningsrum.
Sedan råkar han slänga sitt pungskydd på bloggen.
– Oj, det var inte meningen, ler han förläget.
För all del, det kändes nästan lite spännande…
• • •
Det där Jarkko skrev om butterfly-effekten och ”ett oändligt antal parallellvärldar”….kan det vara så?
I så fall är det ju inte omöjligt ens att Buffalo Sabres är Stanley Cup-mästaren nånstans!
• • •
Ingen tacklas mer än Robert Hägg.
Det kan jag inte låta bli att ta upp när vi nu äntligen ses för första gången.
– Well, flinar han, nåt ska man vara bra på.
Ha, det är ju inte sant.
Vi har sett mål som motiverar smeknamn som ”Uppsalas Erik Karlsson” också.
– Ja, det ska väl inte behöva vara så svårt, säger han och flinar ännu mer.
– Nä, jag vet inte hur jag gjorde de där två målen, det bara blev så.
Nå, vi kommer överens om att det ska bli så ikväll igen, så jag har något att skriva hem om.
• • •
Tack och lov har Wings i alla fall inget klubbmärke insytt i heltäckningsmattan. De har, precis som Predators, placerat det i taket istället.
Så Ondskan kan i alla fall inte göra bort sig på det beprövade gamla sättet.
• • •
Den här bilden kan ni studera närmare om ni vill veta varför kvällens tillställning i pizzabygget är en liten happening.

Visst, Petr Mrazeks träffar de gamla kompisarna i Detroit för första gången sedan han trejdades till Philly – med mediafeber som följd.
Frågan är den gamla ägget-eller-kycklingen-varianten:
Har han störst fördel mot sina gamla lagkamrater för att han vet hur de skjuter – eller är det vice versa?
– Ja, jag vet inte. Kanske får jag fyra av ett slagskott. Det har han aldrig sett mig göra förut, skrockar Lille Skutt Nyquist.
Kul där, Gus!
Sedan berättar han – apropå något helt annat, han fortsätter inte bara på Mrazek-spåret på det viset… – att han tillbringar sina somrar i Båstad.
Såklart.

Det är ju för att han vistas i dylika överklassmiljöer ryktet om fäblessen för hästpolo uppstått.
– Meh, överklassen finns inte i Båstad. Den håller till i Mölle, försöker han.
Snickesnack.
Jag har varit där nere, i Båstad och Torekov och de där plejsen…hästpolo all the way.
• • •
Istället lyckas Ekan ställa till med en liten scen inne hos Flyers efter morning skate.
Han står i vägen för självaste Gudas när han ska försöka ta sig till sin plats, varpå den råbarkade backbjässen muttrar:
– Please, gimme some space here…
Gudas skymning…om det är någon en liten Mowgli från Örby inte ska mucka med…
• • •
Den här hallen…man. Jag var ju här på försäsongen, men har hunnit glömma hur satans mäktig och flashig och cool den är, med sina alpväggsbranta läktarsektioner och sin lyxloge till pressläktare.
Wings måste bli bra igen, så vi får vara här jämnt!
• • •
Bloggen får äran att träffa Oskar Lindblom för första gången också.
Han är glad han också.
– Ja, det tog ett tag att bli uppkallad, men nu när jag väl blivit det är det verkligen hur roligt som helst. Jag tycker det gått bra också. Men så har jag fått spela med väldigt skickliga spelare också, säger han.
Det är inte hela sanningen.
Fjolårets SHL-kung har redan från första bytet varit så förträfflig att det var ett smärre under att han inte spräckte nollan förrän i senaste matchen.
• • •
Under eftermiddagen hittar jag Ekans plånbok på badrumsgolvet på hotellet.
– Du, ropar jag utåt rummet, var har du plånboken?
– Öh, ja, den har jag i jackan.
Det blir en spännande tripp.
• • •
Imorrn är det meningen att vi ska göra en hemlig grej med Zäta och Hästpolo och Zäta är på, men han från herrgårdarna på Bjärehalvön tvekar.
Av någon anledning…
– Men jag ska se till han ställer upp, lovar Zäta efter att ha hälsat på Örby-sonen som jag presenterar som ”min Larkin”.
Ni där hemma ska hoppas innerligt att det går till, för då jävlar…
• • •
Men Little Caesars påkostade prakt i all ära – mitt hjärta slår fortfarande för Joe Louis Arena och det gör ont att åka förbi och se att den klassiska gamla ladan står och flagnar och förfaller i solen. Fan, där har jag och bloggen upplevt några av de allra mest oförglömliga ögonblicken…
Men jag får i alla fall en bild på Ondskan i sägenomspunnen miljö!

• • •
Personligen har jag börjat se Flyers som en liten dark horse inför den stundande playoff-valsen.
Som jag säger till Häggen:
– När ni spelar bra känns det verkligen som att ni kan slå vem som helst.
Han nickar instämmande, ler igen och svarar:
– Ja, men när vi inte gör det känns det verkligen som att vi kan förlora mot vem som helst också.
Ha!
• • •
Kronwall är den ende Red Wings-svensk vi inte hittar efter morgonvärmningen.
Han har gått till gymmet, gissar vi…
• • •
Hägg har varit ensam svensk i Flyers omklädningsrum sedan säsongsstarten och är lätt extatisk över att äntligen fått sällskap av landsmännen Lindblom och Oduya (som är sjundeback och får bagskejta efter ordinarie förmiddagspass…det smärtar att se).
– Ja, det är för jäkla gott att kunna tjata lite på svenska igen. Samtidigt har det varit bra att få klara sig själv och komma in det på riktigt. Framförallt språkmässigt. Jag var sämst på engelska i min klass i skolan, skrattar han.
Precis, jag har fortfarande alldeles för många svenskar omkring mig i vardagen. Det är därför uttalen i podden aldrig blir bättre…
• • •
Det blir lite roligt när jag presenterar Ekeliw för Big E.
– Jonathan, det här är Jonathan. Jonathan, det här är Jonathan.
Jo, lite roligt.
En smula.
Eller?
• • •
Senare ikväll spränger Wild Bill Karlsson 40-barriären.
Om jag vore gambler – det är jag i och för sig, men bara i Vegas – skulle jag sätta en tusing på det.
• • •
Om målet mot Caps i söndags, som såg så iskallt ut, säger Oskar:
– Jag såg direkt att det fanns en lucka högt upp till vänster. Så jag siktade där och…den satt. Otroligt skönt.
Som Hägg sa tidigare: Det behöver inte vara så svårt…
• • •
Det är lite gåshud att se att Lidas fortfarande har ett eget, tomt bås i Wings omklädningsrum som ingen får röra.
Det har fem av de sex övriga legender som fått sina tröjnummer pensionerade också: Gordie Howe, Terry Sawchuk, Ted Lindsay, Alex Delvecchio och Sid Abel.
Men inte Steve Yzerman.

Det går ju förstås inte när han är general manager åt ett lag som är här och slår Wings hela tiden…
Men han kan trösta sig med att han fortfarande har en gatstump utanför The Joe uppkallad efter sig.

• • •
Ekan blir nästan rädd när han kliver ut i pressläktargondolen som i praktiken hänger högst upp i taket – rakt ovanför isen – i Little Caesar.
– Tänk om jag ramlar ut här, flämtar han.
Ja, det skulle ju inte förvåna…
• • •
Hästpolo vägrar svara på VM-frågan.
– Det där tar vi när säsongen är över och då pratar jag med landslagsledningen, inte med dig, säger han helt fräckt.
När jag påpekar att det ändå är lite häftigt med Köpenhamn nickar han ivrigt.
– Ja, där ska det bli jäkligt kul att spela…ja, öh, om jag nu ska göra det alltså.
Det är ju ett erkännande, varken mer eller mindre.
Så nu vet ni.
Hästpolo till VM!
• • •
OK, det är dags att – som Jögga skulle sagt – smacka ut.
Nu börjar The Mowgli & Baloo NHL Roadtrip på riktigt.

Just influgen från Örby, på ett hotellrum i Detroit, med en tallrik room serice-pasta i sängen – here he is: Jonathan Jonte Ekan Ondskan Mowgli Bambi Bamse Ekeliw.

Med andra ord börjar årets lilla roadtrip nu.
Redan ikväll, när Red Wings tar emot Flyers i Little Caesar, klipper vi första matchen.
Hörs då, vänner.

Som Kung Kenta nyss påpekade i spåret har jag lite mycket idag igen, och får därför svårt att blogga, men för satan:
När Wild Bill Karlsson gör ett äkta hattrick – alla mål i följd i samma period, utan att någon annan hinner scora emellan – måste jag åtminstone ge ifrån mig ett livstecken.
Bäst av allt:
Det är en hel period kvar. Han kan spränga 40-vallen i tredje – som förste svensk sedan Daniel Sedin för sju år sedan.
Så nu håller vi koll på det nu.

TAMPA – BOSTON 0-3 (Slut)
• • •
Hm, ja, det blev sånt rumble att bloggen somnade i tredjeperioden…

Sorry, men jag har sovit lite dassigt på slutet och då kan det bli så.
Then again, det hände inte så mycket mer i Amalie.
Bruins höll sin 3-0-ledning och var, vad jag förstår, aldrig hotade.
Eller som Strålle säger efteråt:
– Det såg ut som att ett lag gjorde sig redo för playoff och som att det andra spelade match nummer 71.
• • •
Två svenskar hade puckar med sig hem efter nattens omgång.
Andreas Johnsson gjorde ju sitt första mål när Leafs nollade Montreal – och Oscar Lindblom noterades äntligen för sin första poäng under Flyers vändning mot Hurricanes.
Kul, det.
• • •
Tursamt nog för Bolts ska de upp mot Bruins vid ytterligare två tillfällen innan grundserien är över.
Då måste de obönhörligen visa mer glöd och sisu och killer-instinkt.
Eljest kommer björnarna ha precis allt mentalt övertag när det drar ihop sig till tango i slutet av april.
• • •
Bilderna på Johnsson efter första målet är ju helt underbara.
Så ser ren, oförfalskad glädje ut.
• • •
Snygg avslutning av Schenn mot Rangers.
• • •
Hörrni, på nåt sätt hörs vi imorrn kväll igen.

TAMPA – BOSTON 0-3 (Period 2)
• • •
Det här är inget annat än ett statement från Bostons sida – ett som borde skicka elektriska stötar av oro genom Lightnings supporterskaror.
Trots att de, som sagt, saknar nästan en hel förstafemma mosar de sin främsta rival helt och hållet.
Ojvoj.
• • •
Jag har fått nya grannar med småbarn som är ute och ränner i korridorerna hela tiden.
Snart går jag ut och visar vad en äkta svenska gringubbe är för nånting.
• • •
Mm, B’s går hört åt Vasy hela tiden.
Det är en markering inför vad som komma skall, det med.
• • •
Jo, i den bästa av världar hade bloggen förstås varit på seriefinalen i Tampa.
Men jag kan inte vara överallt.
Det är det bara Arvika-Anton som kan.
Jovisst, Burger King-managern från de täta, älgrika skogarna väster om Karlstad är in the house i Amalie.
Hardest working hockeynörd in the business!
• • •
Men det var VÄRST vilken stiltje vi har i spåret.
Har ni börjat fira St. Patrick’s i Sviiiden också?
• • •
Lite känslor i tredje nu då, Tampa. Lite passion. Lite adrenalin.
Annars får Bruins vittring på en sweep om en några veckor…

TAMPA – BOSTON 0-2 (Period 1)
• • •
Man vad fan, Tampa!
Det här är årets match, har ni inte fattat det?
De uppför sig som i vilken serielunksövning mot Buffalo i november som helst och får knappt iväg ett skott – medan björnarna kör så det bara ryker.
Mycket, mycket oväntat.
Coach Cooper får ägna hela periodpausen åt att skrika så tapeterna lossnar i omklädningsrummet.
• • •
Som Sallberget påpekar har Boston alltså fyra av sina allra bästa spelare – Bergeron, Chara, McAvoy och DeBrusk – borta.
Ändå ÄGER de första ronden i the heavyweight rumble.
• • •
Värst för Bolts är ändå inte att de glömmer att anfalla.
Det är den tandlösa defensiven.
När pasternackan tar sig genom hemmaförsvaret och styr in 1-0-pucken behöver han inte anstränga sig mer än när han går till närbutiken hemma i Boston och köper mjölk.
Så där kan det bara inte se ut hos om tabellettan ska ha någon chans att nå himlen.
• • •
Joe Smith, den unge mannen som har Bolts-beatet på Tampa Bay Times, rapporterar att Amalie Arena ”is rocking tonight”.
Det tvivlar jag inte ett ögonblick på; numer kan fansen där nere suggerera sig till verklig feber under de stora kvällarna.
• • •
Ha Ha, Ulrik Andersson, jag hörde också att metalhead Strålle kallade Vasy den bästa målvakt han spelat med.
Det ska definitivt bli intressant att höra mer om…
• • •
Jahaja, Flyers…
• • •
Är det inte Dan Girardi som står där borta?
Nej, Dan Girardi är ju död.
Det är han väl inte, han rör ju på sig,
Fast den gamla Martin Ljung-klassikern kan man inte köra på Danny G, för han rör sig inte alls särskilt mycket när Backes får göra två mål.
• • •
Fuck, det ser riktigt otäckt ut när just Backes hastar ut i omklädningsrummet med blödande ben.
• • •
Tänk vad många glin som inte kan dricka men ändå envisas med att göra det som redan nu ligger däckade utanför Amerikas barer.
Bedrövligt, men tja, alla generationer måste ju genom det där.
• • •
Ah, lite segt i spåret ikväll.
Var är exempelvis alla Leafs-vännerna?
Kom igen nu.

Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling
From glen to glen, and down the mountain side.
The summer’s gone, and all the roses falling,
It’s you, it’s you must go and I must bide.

Ja, det är ju St. Patrick’s Day idag, så vi tar och inleder den här bloggen med den mest irländska av alla irländska hymner.
Men mer firande än så blir det inte,
St. Paddy’s kan ta sig lite kittlande på håll och när jag kom hit för tretton år sedan gick jag glad i hågen ut på byn för att ta del av the action.
Det har jag sedan aldrig gjort om.
Det visade sig att denna gröna högtid mest är ett sjösjungande fyllslag för snorungar. Horder av kids kommer invällande från New Jersey och Long Island och förvandlar varenda Manhattan-bar – och allra helst de som ska föreställa irländska – till Liseberg på skolavslutningen.
Så istället i afton:
En lång sittning i korresoffan, med en hel bunt fina NHL-matcher på tv:n – långt från brölandet och vrålandet och slagsmålen och spyorna.
Är ni med mig?
Bra, då tar vi det ändå EN gång till då, bara för sakens skull:

Oh, Danny boy, the pipes, the pipes are calling…
• • •
Det är nu inte bara för att slippa det vulgära stöket där ute som snobben från världsmetropolen Borlänge (…) tillbringar lördagkvällen hemma i stugvärmen.
Det råkar ju vara så att årets match avgörs i Amalie Arena i downtown Tampa också.
Lightning går upp mot Bruins i ren och skär eastern seriefinal – och den seriefinalen har ingenting mindre än enorm potential.
På spel står till att börja med jävligt viktiga poäng. Vinner B’s har de plötsligt bara två poäng upp till eviga ettan Bolts – men om de istället förlorar halkar de efter och kan få ett hett Toronto flåsande i nackhåret.
Men det är inte bara det.
Ton ska sättas inför det till synes oundvikliga mötet i andra playoff-omgången också, revir markeras och psykologiskt övertag etableras.
Så håll i er.
Ramalama väntar i västra Florida.
• • •
Det är tre veckor kvar tills grundserien är färdigspelad, men Nashville har alltså redan – as of last night – ett X vid sitt namn i tabellen.
Det betyder att Preds – först av alla – är klara för playoff.
Coolt.
Men inte oväntat.
Dom är ju bäst.
• • •
Igår kväll åt jag en risotto på räkor och majs.
Det var sensationell.
Ville bara säga det.
• • •
Mowgli Ekeliw i Örby är så uppe i varv inför The Rumble i Amalie att han knappt kan andas.
I ett oroligt sms står det så här:
– Det är en supermatch, men jag ser egentligen inte alls fram emot den. Jag är bara nervös. Usch!
Hi hi.
• • •
Åh, vad kul för Andreas Johnsson. Han får inte bara chansen igen i kvällens klassikermöte med Canadiens; han får dessutom spela i en kedja med Zach Hyman och landsmannen William Nylander.
Jag utgår från att våra Leafs-vänner rapporterar om hur det går även den här gången?
• • •
Ett tips till Flyers:
Förlora inte ikväll.
Då kan de snart vara nere i streck-geggan och kladda.
Men inte ska väl det vara någon risk mot ett Carolina i sönderfall.
• • •
Det är rätt så typiskt Panthers att haka på och teasa sina fans med nästan-scenarier – bara för att sedan choka mot motståndare som Edmonton och missa playoff i alla fall.
• • •

I sin slapshot-krönika skriver Brooksie bra om NHL:s bisarra slutspelsformat.
Som han slår fast:
Ett av de tre bästa lagen i öst kommer vara utslaget efter en omgång.
Det är ju bara helkass.
• • •
Devils slutar aldrig imponera på mig.
• • •
Fan, Todd McLellan börjar se gammal ut – som en gråsten i skogen ungefär.
Det är ju det jag säger, det är farligt att gå ner i vikt…
• • •
OK, Vigge Boy, the pipes, the pipes are calling.
Nu gäller det.

Oj, vad fint och ambitiöst några av er trugade!
Jag önskar jag kunde besvara med en lång och härlig live-sändning kvällen lång, men tyvärr – jag har annat jag måste skriva färdigt, så jag hinner helt enkelt inte.
Spåret, däremot, väntar på er; jag ska försöka uppdatera det kontinuerligt.
Ha en bra afton, allesamman.