Hyvää päivää!
Efter en nätt – men på slutet onödigt skakig – flygresa från Landvetter är bloggen nu i Helsingfors.
Det var inte igår.
Jag har inte besökt Finlands stolta huvudstad sedan jag recenserade en Cardigans-konsert nån gång kring 1998 – och skamligt nog var det blott mitt andra gästspel på blåvit mark.
Jag bevakade Sex Pistols comeback på en milt uttryckt stökig punkfestival i Lahtis midsommarhelgen 1996 också – spottloskorna flög så Johnny Rotten blev ursinnig – men that’s it.
Skandal, jag håller med.
Nu har jag dock äntligen åkt hit för att göra det man SKA göra här.
Se hockey.
Imorrn kväll går ju The Best of Finland upp mot The Best of Sverige i en första träningsmatch inför World Cup – i klassiska Hartwall Arena.
Vi ska väl inte ta ut något i förskott, men jag har en bestämd känsla att det blir en happening just i den här bloggens smak.
Missa inte.
• • •
Så hårt som han kört under de tre inledande träningspassen törs jag garantera att det där ömmade revbenet inte är nåt som stör Henrik Lundqvist på allvar.
Att han inte står alla träningsmatcher beror förstås på att Commendatore Grönborg & co vill få igång även Marström och Enroth.
Däremot hade det kanske varit lämpligast att spela Henke i första och tredje fajten, och få upp tempen på ”Markan” i den mittemellan.
Men nu råkar ju den, träningsmatch nummer två, avgöras på Scandinavium och naturligtvis måste the local hero stå där.
Det är för att få se honom och Erik Karlsson göteborgspubliken köpt biljetter, ju.
• • •
Jag hinner inte mer än checka in i min lilla kabin till rum på Crowne Plaza i centrala Helsinki.
Sen knackar det – och in genom dörren kliver den här levande myten.

Det är Jarkko Päiväniemi, Sportbladets eget finska lejon, känd bland annat för att ha sparkat så hårt i en vägg när Sverige i ett VM vände mot hans pojkar att han bröt lilltån.
Han är med oss här i sitt ärade hemland och har idag träffat självaste Teemu Selänne.
Därav den saliga uppsynen. För Jarkko att få träffa Teemu…well, det är som det vore för Jonas Sjöstedt att få träffa Ho Chi Minh.
– Men jag var inte alls nervös. Det var ett mycket avslappnat samtal, försöker han slå i mig.
Ikväll ska Jarkko visa några av oss sitt Helsingfors.
Den programpunkten har alla förutsättningar att bli minnesvärd…
• • •
Jag har ännu inga säkra uppgifter på var i Göteborg deras lagkamrater såg gårdagens fotbollslandskamp medan Hagge och Kryckan avnjöt Paradise Hotel-premiären på spelarhotellet, men ledarstaben satt enligt mycket säkra källor på på de amerikanska World Cup-reportrarnas stamhak O’Leary’s på Avenyn.
Man kan förstås utgå från att inga påstrukna fotbollssupportrar ALLS besvärade Lidas, Sudden och Alfie med skrän och selfies…
• • •
Nu har Big Papa Wennerholm äntligen inställt sig för World Cup-tjänstgöring också.
Varning för underbart usla ordvitsar utfärdas är därmed utfärdad.
Som när han nyligen var på OS i Rio och en förkylningsepidemi utbröt i något lag.
Då utbrast Big Papa:
– Det här måste vi nog zika närmare på…
• • •
Det verkar råda viss förvirring om huruvida Wada får dopingtesta spelare i World Cup-trupperna eller inte.
Jag har ingen aning om vad som gäller, men man ska komma ihåg att NHL, precis som övriga proffsligor i Nordamerika, är en privat business som inte anser sig behöva följa alla regler andra organisationer stiftar och faktum är att man, också i det likhet med NBA och NFL och de andra ligorna, tillåter en hel del som Wada förbjudit – inklusive det Zyrtec D vi olyckligtvis fick lära oss om i Sotji för två och ett halvt år sedan.
Så det är upplagt för viss friktion när NHL på det här sättet arrangerar helt egna turneringar.
• • •
Han har inte spelat en endaste NHL-match ännu, men jag är med på hajpen och tror Patrik Laine blir en av de stora profilerna i World Cup.
Min gissning är att han gör ordentligt avtryck redan vid 19-tiden onsdag kväll.
• • •
Gott att några av er är så sugna på en tripp till bloggens New York att ni signade upp och utmanar mig med egna Dreamteam-lag.
Men vi ska ha med alla, så jag fortsätter tjata tills turneringen börjar.
Alltså, gå med i Bjurman-ligan, du kan vinna en resa till New York City – och får gå ut en runda med med gamle Biffen.
• • •
Nu ska jag dutta på mig lite lukta-gott, så jag blir värdig en night in Helsinki i Jarkko Päiväniemi-regi.
Imorrn blir det traditionellt bloggintro innan the showdown i Hartwall.
Vi ses då.

Bloggens hemstad, New York, är som bekant rätt schysst.
Eller mer korrekt:

New York är planetens mest happening metropol.
Och nu kan du – just du – vinna en resa för två till the stad där drömmarna, som Jay-Z konstaterar i sin stora New York-hymn, skapas.
Men inte nog med det:
Vinnaren får träffa mig också – och jag utlovar en rungande runda på byn.
Allt som krävs är att du tävlar mot yours truly med ett eget Dreamteam-lag i något vi kallar ”Bjurmanligan”.
Ni tar helt enkelt ut era egna World Cup-lag och tävlar mot det jag nominerade igår – och den som till slut står som vinnare efter den avgörande finalen i Air Canada Centre sitter snart på ett plan över Atlanten.
Generöst, va?
Ja, det är ju inte jag som pröjsar (hoppas jag, det är inte helt utrett nu när jag tänker på det…)
Det är Aftonbladet som är en storsint och härlig tidning.
Team Bjurre presenterades igår, men vi tar det igen.
Målvakt: Henrik Lundqvist (Sverige).
Backar: Erik Karlsson (Sverige)-Marc-Edouard Vlasic (Kanada).
Forwards: Patrick Kane (USA)-Patrice Bergeron (Kanada)-Aleksander Barkov (Finland).
Coach: Ralph Kruger (Team Europe)
Det är inte helt klockrent med sällsamme Kruger som coach, det inser jag, men man måste ju hantera lönetaksmatematiken också, och när jag kom så långt hade jag inte råd med någon i Mike Babcock-klassen, så det fick bli som det blev.
Mitt stora fynd är, tycker jag, Vlasic. Han är en av NHL:s allra främsta backar, placeringssäker som en hel Lidström och i allmänhet skyldig till färre misstag per match än blålinjerna, men går för reapriset fem miljoner dollar.
Ta nu själv och leta rätt på några såna kap i Dreamteam-uppställningarna.
De kan ta dig ända till New York – och Bjurre Biff!
• • •
Ett är säkert – ingen i Tre Kronor-truppen glider in i World Cup på en räkmacka.
För andra förmiddagen i rad kör de blågula stjärnorna ett tvåtimmarspass – inklusive paus för omspolning – på Scandinavium och det är inte bara för att det sitter 1500 åskådare på läktarna de trycker på i skridskoåkningen.
Det som pågår här är istället för de camper NHL-spelarna vanligtvis använder för att komma i matchduglig form i september.
– Ja, det är nästan ännu mer intensivt, säger en Vigge Hedman, vi har bara någon vecka på oss. Därefter ska vi spela stora matcher på en gång. Det är en speciell säsong det här.
Sen är det förstås några som gör några extra snygga grejor när det råkar vara publik i den gamla plåtlådan på Valhallagatan.
Inga namn, men det är fint i Landsbro i Småland…
• • •
Ambitionen var förstås att de skulle se något exotiskt och genuint svenskt när de nu tog sig hela vägen över Atlanten.
Men hittills har det på den punkten gått sådär för nordamerikanska mediarepresentanterna Joey Mac och Daniel Rosen.
Igår kväll hittades de återigen i den Boston-inspirerade Americana-orgien på på O’Leary’s på Avenyn.
– Det bara blev så. Vi skulle nån annanstans, men…well, sa Joey Mac urskuldande.
Amerikaner…
Den här gången hade de dock pengar med sig, så bloggen behövde åtminstone inte baila ut den eminenta duon.
• • •
Han från Landsbro – vi kan kalla honom Erik – är emellertid offret för tisdagsträningens snyggaste fint också.
– Vem var det som snurrade upp honom, febrar hela pressläktaren medan publiken jublar över uppvisningen.
Jo, det var fellow smålänningen Niklas Hjalmarsson.
Något otippat kanske, han är ju i förts hand som känd som ett omutligt defensivt klippblock.
Men det har alltid bott en oförlöst Patrick Kane i Yellbear.
• • •
Daniel Rosen bor på Gothia Towers och bloggen tipsar honom förstås om att han måste käka deras omsjungna räkmacka
Succén uteblir, om man säger så.
Som väluppfostrad och artig Jersey Boy vill han inte såga min rekommendation rakt av, men avsmaken går att läsa mellan raderna när han med lätt uppspärrade ögon konstaterar att det inte direkt var någon smörgås man kan hålla i händerna och att kreationen innefattade väldigt mycket majonäs.
– Jag gillar min mayo, men…
Igen:
Amerikaner…
• • •
Sitter under delar av förmiddagen på Scandinavium bakom De Två Vise männen Leif Boork och Szymon Szemberg.
Plötsligt vänder sig Boorken om, tittar på min telefon och frågar:
– Har du inspelningsknappen intryckt på den där nu?
Yes, Bjurre Biff – hockeyjournalistikens egen Janne Josefsson, ständigt snokande efter sensationella citat!
• • •
För den här bloggens mångåriga stammisar torde det här vara ett lika kärt återseende som det var för Whoopi Goldberg när hon till slut fick träffa sina barn i ”Purpurfärgen˝.

Javisst, det är Fast Freddy Shoestring – detta forums störste profil under några år när han frälste Madison Square Garden med hockeyvärldens mest bredbenta åkstil.
Med sig har han Anton Axelsson – i vida kretsar känd som ”Pebbens brorsa”.
Däremot lyser berömda Shoestring-kumpaner som Tjötröva, Sälen, Svinet och Babianen med sin frånvaro.
– Fast Tjötröva kommer till Toronto, meddelar Freddy.
Oh, no…
• • •
Ikväll ska de flesta av Tre Kronor-stjärnorna, förstås, samlas och se kollegorna i det andra folkkära landslaget sparka fotboll mot Holland.
Men inte alla.
– Nä, jag och Krüger ska kolla ”Paradise Hotel”. Det är ju säsongspremiär ikväll, säger Carl Hagelin.
Kom inte och säg att alla hockeyspelare är stöpta i samma form.
• • •
Leffe Boork har sina egna teorier om varför det är sån intensitet på träningen.
– Det är ingen som vill åka och glida när de där herrarna sitter och tittar, säger han och nickar mot Tre Kronors konsulter (detta säger han i öppen konversation, jag behöver inte spela in…).
Det kan ligga något i det.
De tre konsulterna – placerade på egen läktarsektion intill – heter Daniel Alfredsson, Nicklas Lidström och Mats Sundin.
Ojvoj
• • •
– Kan du, frågar Pebbens brorsa och pekar på Shoestring, fatta att han är Frölundas sportchef idag?
Nja, om någon föreslagit det 2008, under the heydays på Manhattan, hade jag nog spärrat upp ögonen på samma sätt som Dan Rosen när Gothia Towers-personalen ställer fram en räkmacka.
Men det kan bli seriösa och ansvarsfulla allvarsmän också av glada gamänger som ibland som äter för mycket pannkaka i Chicago.
Säger dom.
• • •
Det är många inblandade när Tre Kronor övar powerplay, men jag tror de kommer pumpa Erik K så mycket han orkar. Sen finns det några tänkbara alternativ ifall vår störste stjärna behöver vila.
Han spelar i praktiken hela tiden när Ottawa har numerärt överläge och coach Grönborg ser säkerligen ingen anledning att ge honom mindre tid nu.
• • •
Jag tyckte orkanen Sandy i New York för några år sedan var en pärs, men det var ju ingenting.
Här är det slut på Ettan lös i butiken intill hotellet.
Send lawyers, guns and money, som Warren Zevon sjunger.
Det här kan sluta hur som helst,
• • •
När han i våras fick beskedet att han tagits ut i World Cup-truppen pratade en lyrisk Filip Forsberg om hur otroligt coolt det skulle bli att få spela med hjältar han som liten knatte vid tv:n hemma i Åkerö såg vinna OS-guld i Turin.
Well, nu är han här – och den känslan har tydligen inte klingat av.
– Nej, nu när man kommit in i gänget och kört några träningspass har det där snarast förstärkts. Det är helt fantastiskt att få vara med om det här, säger han med euforisk eld i blicken.
Man ska ju komma ihåg det mitt i allt dividerande om kedjeformationer och PP-uppställningar och what not.
Framförallt handlar ett äventyr av den här sorten om drömmar som brunnit i unga hjärtan i decennier.
• • •
Det är svårt att inte få lite andnöd när rapporterna ramlar in från Ottawa om hur Babcock formerat Kanadas linor.
Så här har det tydligen sett ut under första träningspassen i Canadien Tire Center:
Marchand-Crosby-Bergeron.
Couture-Toews-Seguin.
Tavares-Getzlaf-Stamkos.
Duchene-Girous-Thornton.
(Perry)
Visst, det ser lite konstigt ut eftersom nästan varenda jävel egentligen är center.
Men framförallt:
Det där är rätt bra hockeyspelare…
• • •
Nu ska vi titta på fotboll.
Men först – några bilder

World Cup – en succé direkt.
Ja, i alla fall för bloggen.
Tack vare ”tidernas turnering” kapas ju den olidliga off season-depressionen med en hel månad.
Den här tiden på året brukar det kännas som att det var så länge sedan man såg hockey att Moses 40-åriga vandring genom öknen framstår som en tipspromenad på Skansen i jämförelse – och nästa säsong tar så lång tid på sig att anlända att Zdeno Chara skulle hinna genom två hela zoner under tiden.
Men redan nu, en solig förmiddag i början av september, kan jag och några glada kollegor trampa in på Scandinavium och se det allra mest överväldigande och guldgnistrande Sverige har av hockeytalang på en föredömligt nerdimensionerad isplätt.
Vigge Hedman stävar majestätiskt ner i en rundel, Flipper Forsberg träffar stolpen med ett skott så hårt att det ekar i hela hallen, Henrik Sedin snitslar sig kattlikt förbi ett par backar under en powerplay-övning, Henrik Lundqvist klipper med plockhandsken, Erik Karlsson utför några konstverk till finter på rödlinjen, Bäckis bökar och stökas med Yellbear Hjalmarsson i ena målgården…
Det är så exalterande att stå på andra sidan sargen och ta in de scenerna att jag skulle vilja dansa i en musikal.
Hockey is back indeed!

Därmed känns det också synnerligen lägligt att, efter tre månaders stiltje, sparka igång den här bloggen på allvar för säsongen.
Nu åker vi – så det ryker om det.
• • •
En gång för några år sedan när jag, i min mångåriga roll som ambulerande musikrecensent åt den här publikationen, landade på Landvetter i sedvanlig storm frågade jag taxichaffisen på väg in till stan hur länge det hade regnat nu då.
– Sedan 1973, svarade han surt.
Mannens leda gick, och går, att förstå.
Göteborg är ju, vanligen, ett Buffalo med mer fisk.
Men nu är Tre Kronor – i sin sällsynta Best-of-version – alltså här för ett veckolångt träningsläger inför World Cup i Toronto och som sagt:
Septembersolen bränner från en knallblå himmel över Scandinavium.
Så brukar det bli när Bruce Springsteen dyker upp för sina omhuldade spelningar på Ullevi också.
GBG spar helt enkelt sitt solsken till de allra största.
• • •
Det där med ” det allra mest överväldigande och guldgnistrande Sverige har av hockeytalang” är en sanning med liten, liten modifikation.
Niklas Kronwall, Alex Steen, Robin Lehner och Kapten Zäta har ju tvingats tacka nej på grund av skador och saknas när Grönborg blåser igång första passet.
Jag tycker det känns lite trist.
Det är verkligen inga fel på ersättarna – Richard Rakell och Hampus Lindholm tror jag kommer bli stora aha-upplevelser för de som inte sett så mycket av dem här hemma – men med framförallt Zäta försvann lite stjärnglans och glamour.
Jag ville bara ha det sagt – och nu går vi vidare.
• • •
Det blir lite kallt i tunna gympadojor på den is man tvingas stå på om man vill följa the action nere vid sargen, men det är en liten uppoffring för att få se en rink med NHL-mått i Sverige.
De har alltså flyttat in Scandinavium-planket X antal decimeter – därav den överblivna SHL-isen vi kan stå på – för i World Cup är det NHL-style som gäller, även under förberedelserna, och jag tycker det är fem plus.
Riktig hockey spelas på liten rink, punkt och slut.
Henke Lundqvist håller med.
– Det är framförallt skönt att få komma in på liten rink efter att ha tränat på stor under sommaren, säger han.
– Det är det här jag är van vid, vinklarna och perspektiven blir mer normala för mig.
Det är lika för en biff på andra sidan sargen.

• • •
Initialt verkar det klart att coach Grönborg och hans medarbetare tänker formera laget så här (vilket våra skjutjärn Rosen och Abris kunde avslöja efter att under tågresan ner från Stockholm igår kväll ha studerat bilder från söndagens träning):
Backpar: Erik Karlsson-Mattias Ekholm, Victor Hedman-Anton Strålman, Niklas Hjalmarsson-Oliver Ekman Larsson plus Hampus Lindholm som sjundeback.,
Kedjor: Filip Forsberg-Nicklas Bäckström-Patric Hörnqvist, Daniel Sedin-Henrik Sedin-Loui Eriksson, Gabriel Landeskog-Carl Söderberg-Richard Rakell, Carl Hagelin-Marcus Krüger-Jakob Silfverberg plus Mikael Backlund som trettonde forward.
Det finns inget särskilt att invända mot det; när Zäta försvann var det väl till exempel givet att flytta upp Bengan och ge honom samma roll som i Pittsburgh, med Bäckis som ställföreträdande Crosby och Flipper Forsberg som svaret på Conor Sheary.
Sedan kan man kanske tycka att det är slöseri att ha Hampus Lindholm som sjundeback – han är VÄLDIGT bra – men eftersom han kom in som ersättare på sluttampen känns det ändå logiskt att han får börja så.
• • •
Det är inte bara bloggen som är uppspelt över att World Cup-äventyret börjat nu.
Kolla legendariske materialaren Pudding Weiderstål.
Han blir under det inledande träningspasset så till sig att han slår en liten piruett på Scandinavium-parketten

• • •
En annan effekt av att NHL-regler råder även här är att media får en helt annan tillgång till spelarna än när förbunden håller i trådarna.
Någon har av oklara skäl ändå upprättat en sån där förhatlig ”mixad zon” i environgerna bakom spelarentrén, men den kommer aldrig till användning.
Influgna NHL-bossar vinkar efter avslutad träning in oss i omklädningsrummet.
Det är vardag för mig, så går det alltid till i Nordamerika, det är till och med inskrivet i reglementet, men jag gläds åt mina Sverige-baserade kollegor.
De brukar får stå och hänga vid de fåniga avspärrningarna, även i SHL, och lever upp när civilisation plötsligt utbryter.
• • •
Man vet inget om fenomenet ”pepp” förrän man åkt på hockeyturnering med Sportbladets Tomas Ros – kallad både Rossi, Rosen och ibland också Front 242-Åke, eftersom han, kanske något otippat, är en hängiven gammal goth- och industrirockare.
• • •
Senast jag såg honom stod han och flämtade med jag-kan-inte-tro-att-det-här-är-sant-blick på isen i det allmänna kaoset på isen i SAP Center i San Jose.
Nu sitter färske Stanley Cup-mästaren Bengan Hörnqvist på en bänk intill Jakob Silfverberg i ett torftigt omklädningsrum i Göteborg.
– Då var det kul, konstaterar han.
Varmed Silfverberg tittar upp och utbrister:
– Ja, vad man unnade Hagelin det där.
Jaha, men inte bänkgrannen från Sollentuna?
Jacke kommer på sig och stammar generat att jojo, såklart, det också…
En underhållande liten scen.
• • •
Det var inte igår man såg Garpen med skridskor på fötterna, men han ingår ju i Tre Kronors nya ledarstab och är med på isen under träningen.
Han har, såvitt jag kan bedöma, fortfarande bra klipp i steget.
Men framförallt imponerar solbrännan!
• • •
Inte nog med alla hockeystjärnor.
Det är internationell klass på mediauppbådet i Götet också.
Både Dan Rosen från NHL.com och Joe McDonald från ESPN – känd som Joey Mac, förstås – har åkt över Atlanten för Tre Kronors träningscamp och kommer att följa laget genom hela turneringen.
Joey Mac har aldrig varit i Sverige tidigare, men känner sig, som Massachusetts-bördig, right at home på en gång.
För han råkar direkt ramla in på O’Leary’s på Avenyn och den första låt han hör spelas är Dropkick Murphys ”I’m Shipping Up to Boston” och rakt framför ögonen har han Pebbens inramade Bruins-jersey.
– Just like in Baastan, konstaterar han glatt.

• • •
Det finns, som alla påpekat, gott om ledargestalter i den här upplagan av Tre Kronor, men det är självklart att Henrik Sedin utses till ny kapten i Zätas frånvaro.
Han är äldst och har varit med längst och har mest respekt med sig hos domare – alla verksamma i NHL – och motståndare.
• • •
Själv får jag baila ut både Mac och Rosen från just O’Leary’s min första kväll i stan.
Deras kort fungerar inte och jag är den ende som har kontanter på fickan.
Att jag kan på den enkla…
• • •
Hörrni, ta nu och var med och ta ut ett Dreamteam på Aftonbladet.
Det gör man här
Mitt lag – Team Bjurre – blev det här.
Målvakt: Henrik Lundqvist
Backar: Erik Karlsson-Marc Edouard Vlasic
Forwards: Patrick Kane-Patrice Bergeron-Aleksander Barkov
Coach: Ralph Kruger
Jag ville väl egentligen inte ha Kruger, men det fanns inga pengar kvar – trots att Vlasic gick att knyta till sig till ett sådant fyndpris!
• • •
Tre Kronor-truppen bor förstås på ett förstklassigt hotell mitt i stan, men det finns ju några gossar med lokal anknytning och ett par bilar som står parkerade utanför backstage-entrén vid Scandinavium indikerar att åtminstone några väljer att bo hemma.
För något säger mig att det inte är ismaskinisten som kört till jobbet i exempelvis den här kärran…

• • •
Här tar för övrigt Bäckis ut sitt Dreamteam-lag – under överinseende av Front 242-Åke.

Laget får ni kolla på sportbladet.se, men jag kan i alla fall avslöja att tvåbarnspappan från Valbo – ja, han fick en ny knatte alldeles nyligen – inte tog ut sig själv.
– Jag kostade för mycket, flinar han.
• • •
Imorrn – 10.00 – är Tre Kronors träning öppen.
Ses vi på Scandinavium?
Jag hoppas det.

”Någon gång nästa vecka avlossar jag stora säsongsavslutningen i bloggen och utser, bland annat, Årets kommentator i spåret”.
Så slutade senaste inlägget i den här bloggen – publicerat första juli.
Som förre Texas-senatorn Rick Perry sa när han fick ett hjärnsläpp i en primärvalsdebatt 2012:
Oops…
Det blev inte så mycket med det och jag ber om ursäkt, men luften gick slutligen ur gamle Biffen efter Free Agency-kalabaliken.
Jag bara satt mig i bilen och åkte och orkade inte ens tänka på hockey (och skulle någon ha missat vad jag tänkte på istället finns det mycket att läsa ikapp i den här bloggen).
Och nu…nä.
Det skulle kännas otroligt segt att nu, i slutet av juli, komma dragande med en sammanfattning av en säsong som slutade 12 juni.
It’s over, vi får se framåt istället.
Dock:
En utmärkelse måste jag, in the name of heliga traditioner, hålla vid liv.
Årets kommentator.
Det är egentligen många som förtjänar den, kommentatorsspåret i den här bloggen är från tidig höst till midsommar fullknökat av lojala vänner som natt efter natt förgyller vår lilla NHL-community med kunskap, passion, humor, vrede och glädje.
Men there can be only one, slog ju redan E-Type fast, och jag har kommit fram till att jag vill belöna en strävsam kämpe som, trots att hon håller på Toronto Maple Leafs, aldrig förlorar sitt glada humör.
Alltså:
Trumvirvel och fanfar, årets kommentator heter – Chall!
Hon är också känd som Åsa från Memphis och har som sagt ingått i stammis-skaran ett tag – och alltid varit vänlig och rolig, och avväpnar vanligen även de suraste med sin humor.
Nu är hon del av Kommentatorsspårets Hall of Fame.
Grattis, Åsa.
• • •
Annars då, hur har ni det i sommar? Vad gör ni? Är hockeyabstinensen svår? Berätta.
Själv är jag tillbaka i New York och ska vara här ytterligare någon vecka innan jag tar mig till Sverige.
Redan där börjar uppladdningen för World Cup, så sommaren blir verkligen kortare än vanligt, men inte mig emot för jag tycker definitivt att hockeyabstinensen börjar kännas besvärlig.
• • •
OM jag ändå skulle ha sammanfattat den gångna säsongen på traditionellt sätt hade jag utsett Erik Karlsson till årets svensk, Filip Forsberg till årets svenske forward och den vanlige till årets svenske målvakt – och sedan framhållit John Scotts All Star-show i Nashville, Pittsburghs tre månader långa ”surge”, den fantastiska rookie-klassen, Jaromir Jagrs eviga ungdom, turbulensen i Tampa, Canadiens start och ras samt blockbuster-trejderna i juli som de mest minnesvärda grejorna.
• • •
Stålberg försvann, men den blågula kvoten på Manhattan består, för hey – plötsligt är Mika Zibanejad blåskjorta.
Kul tycker jag – som vill ha så många landsmän som möjligt att prata med och skriva om borta på sjunde avenyn.
Förhoppningsvis blir det bra för Mika också.
Precis som i fallet Adam Larsson känns det som att vi fortfarande bara sett litegrann av den inneboende potentialen hos den unge stockholmaren.
• • •
Det är ännu länge, länge tills några tips för 2016-2017 ska presenteras men jag kan inte låta bli att gå och grubbla redan nu.
Jag tror att Penguins har en ypperlig chans att upprepa – i en final mot antingen Nashville och Dallas.
Kom inte ihåg var ni läste det först, för jag kommer hinna ändra mig…
• • •
Sommarens stora – ja, enda – hockeysnackis i New York är annars ryktet att Islanders vill flytta.
Igen.
Nu är det en egen arena – byggd för hockey, till skillnad från den hippa Brooklyn-ladan – i Flushing Meadows i Queens, intill Citi Field och tennisarenan, som diskuteras.
Jag kan förstå, särskilt som Barclay’s-bossarna uttalat sig rätt nedlåtande om hockey och hockeyfans de senaste månaderna, men tycker ändå det vore tråkigt.
Under de två playoff-rundorna i våras kändes det ju som att Isles verkligen gjorde Barclay’s till sitt nya hem och blev ett Brooklyn-lag på riktigt.
• • •
Tampa, Florida och Washington känns också som tidiga contenders.
• • •
Calle Järnkrok förtjänar mer än han fick, om ni frågar mig – men för Nashville ser kontraktet helt grymt ut.
• • •
Tråkig nyhet:
Pat ”Stop coaching, Pat” Leonard byter ”beat” och blir Daily News Giants-snubbe.
Han har varit en av bloggens bästa buddies på Gardens pressläktare och kommer saknas svårt.
• • •
Nu ska jag återgå till sommardvala igen – och börja ladda för OS-maraton i soffan.
Hoppas vi ses på Scandinavium i september.

”Det blir nog rätt lugnt”.
Var det inte några lallare som sa så i en podcast som spelades in för 48 timmar sedan?
Morsning korsning och dumstrut stor som en sombrero på oss.
Det blev i själva verket action så det stänkte om det i tre timmar.
Rena rama rekordet – eller i alla fall det mest omtumlande jag varit med om i den här sortens sammanhang.
Det var nån timme där, mitt i stormen, när jag bara satt och stånkade och inte visste vad, eller hur, jag skulle göra.
Man jag klagar inte.
Inget är roligare än när lavinen går.
Nu börjar det lugna ner sig lite – skriver jag och just då kommer beskedet att Wings signat Steve Ott, hallå – men över är det inte nödvändigtvis. Fönstret är öppet och kommer vara öppet till trade deadline om…åtta månader,
Ett kort sammanfattning av läget tror jag dock att jag vågar mig på – och börjar då med att konstatera att det utan tvekan är spelarnas marknad just nu.
De lag som vill göra något måste helt uppenbart betala överpriser, även för spelare som hör hemma i tredje- och fjärdekedjorna – och de tvingas se kortsiktigt och mer eller mindre strunta i det långa perspektivet.
The price of doing business i NHL 2016, verkar det som.
Räkna därför kallt med ny lockout 2021.
Det är just sånt – framförallt för mycket deg till birollsinnehavarna – ligan gör allt den kan för att motverka och klubbledningarna, som börjat fuska med bonus signing-matematik också, behöver uppenbarligen skyddas från sig själva, som små barn.
• • •
Stevie Wonder Yzerman är ju lika lysande i GM-stolen som han var på isen.
Inom loppet av några dygn signar han Stamkos – förhållandevis – billigt för all överskådlig framtid , köper ut Carles hemska kontrakt och knyter out of the blue upp Vigge Hedman på åtta år.
Om han nu kan vara lite kreativ och lyckas trejda Ben Bishop till exempelvis Dallas – Nill MÅSTE ju vara villig att deala och wheela – så han får utrymme att förlänga även med Kucherov och ytterligare någon trilling, då garanterar jag ett par cup-parader längs South Florida Avenue framöver
• • •
– Underbara nyheter!
Henrik Sedin jublar oförbehållslöst när jag når honom – på Arlanda, om jag fattar saken rätt – och frågar hur han ser på att få gamle radarpartnern Loui som lagkamrat.
Och visst, det är något väldigt kittlande med den helsvenska kedjan.
De 30 målen med Boston kan bli ytterligare fem-tio i dylik omgivning.
Att kontraktet sedan är långt, visst. Men Eriksson känns som den typ av spelare – relativt lätt, framförallt – som åldras utan större problem.
Lucic i grannklubben kan nog bli ett svårare problem att hantera…
• • •
Det kommer alltså pratas både danska och tyska i hemmarummet sista säsongen i The Joe.
Nielsen och Vanek…jag tycker båda känns som helt okej förstärkningar, Nielsen åtminstone på kort sikt.
Men med allt det där plötsliga löneutrymmet borde Ken Holland kunnat göra mer för att säkra 26:e slutspelsframträdandet i rad.
• • •
– Det spenderades för mycket pengar idag, säger Old School Lou Lamoriello på en presskonferens i Toronto.
That’s rich coming från en som hostade upp alla de där miljonerna för Matt Martin…
• • •
För precis ett år sedan satt jag just på det här hotellet, en lika solig dag i Rancho Mirage, och fick ringa Viktor Stålberg och välkomna honom till New York.
Nu är det Hurricanes samtalet till Lerum handlar om.
– Det är ett ungt och lovande lag. När vi spelade mot dem den här säsongen var de antingen väldigt bra eller inte bra alls. Förhoppningsvis kan jag hjälpa till att stabilisera med lite rutin. Jag tror det kan bli bra, säger han.
Tror jag också.
Det kommer spelas playoff-hockey i PNC Arena för första gången på väldigt många år till våren.
• • •
Att halvt om halvt ifrågasätta PK Subbans karaktär och sedan signa Alexander Radulov är ju likvärdigt med att sparka Chris Martin från sitt band för att han tar för mycket utrymme – och ersätta honom med Liam Gallagher.
Good luck.
• • •
Med Stålberg i Raleigh håller Hurricanes på att bli ett av de stora svensklagen i ligan.

De har sammanlagt fem krigare från ärans och hjältarnas land nu – plus Erik Karlsson (den andre) och Lucas Wallmark på farmen.
Predators har också fem givna blågula pjäser, men dessutom Pontus Åberg och Petter Granberg på tröskeln till laget, så de är nog ändå värst.
Vancouver och Chicago har också fem, liksom klassikern i sammanhanget, Detroit – men då räknar jag med The Mule och det är ju dessvärre oklart om han kan spela mer.
Även Oilers på väg åt rätt håll, med fyra av våra landsmän. Det känns som det kan vara dags att avlägga jungfrubesöket där i vinter.
Mer dystert är att vi inte har en enda i Bruins längre, ej heller i Flyers, Islanders, Panthers eller Kings – såvida nu inte Adrian Kempe snor åt sig en plats – och vad händer egentligen med Josefson i Devils?
• • •
Jag tror Troy Brouwer kan bli rena rama katalysatorn i Calgary.
Däremot får Boston gissningsvis ångra att de gav David Backes så många år.
• • •
Ingen har nappat på Enroth ännu.
Trist.
Det borde finnas jobb åt honom – till exempel i Colorado, Minnesota, San Jose eller Nashville.
• • • 
Nej, nog.
Nu går jag hit.

Någon gång nästa vecka avlossar jag stora säsongsavslutningen i bloggen och utser, bland annat, Årets kommentator i spåret.
Tills dess:
Peace.

Jag har inte gått till poolen, jag måste bara ringa en massa samtal och skriva texter, därav stiltjen.
Men det kommer mer här också, keep it going i spåret så länge.

Woah, ingen behöver bekymra sig om Vigge Hedmans framtid i Tampa.
Han har skrivit på ett åttaårskontrakt – som börjar gälla från 17-18 – värt 7.85 miljoner per säsong, i snitt.
Yzerman briljerar.

Och apropå svensklag:
Viktor Stålberg signar ett år med Carolina Hurricanes.

Monstret Gustavsson till Edmonton också. Börjar bli ett riktigt svensklag, det där.
Annars.
Virvelstormen verkar ha bedarrat, det är plötsligt lite lugnare.
Men den där inledande timmen – motherfucker!
Nu ska jag skriva lite åt tidningen, sedan återkommer jag med mer utförliga inlägg.

San Jose signar slemkossan – David Schlemko – för 2.1 per säsong i fyra år.