Välkomna till januari – den vita månaden när man stannar hemma, sparar på pengarna, håller sig nykter och börjar sporta. Om man inte bor i London alltså. Här är det fortfarande fullt ös.

Men vill man inleda året med sport så finns det många bra alternativ. I Shoreditch har inte bara pingisklubben Bounce nyligen öppnat en filial. Landets första riktiga dartbar, Flight Club Darts, har också nyligen slagit upp dörrarna i området.

I Storbritannien har dart blivit en jättegrej. Sporten som en gång var förpassat till sunkiga hörnor på pubar håller nu till i jättearenor med tusentals exalterade fans, cheerleaders och stora pengar.

Därför är det inte mer än rätt att vi amatörer också fått en lite sexigare miljö att utöva sporten i. Och det är grundarna till Bounce och bowlingsuccén All Star Lanes som ligger bakom.

Den stora salen är fylld av supermoderna dartbanor som givetvis räknar automatiskt och lagrar spelarnas namn och bilder, styrda av en touchscreen.

Lägg till cocktails, en diger matmeny och en grym service och Flight Clubs koncept ”social darts” känns ganska hemma.

Beläget på Finsbury Square, ett par dartkast (vilket ingen bör testa) från både Moorgate och Old Street, så ligger klubben perfekt för en trekamp med andra stopp på Bounce och minigolfklubben Swingers London. Allt för ett hälsosamt januari.

I helgen undrade jag och min kompis först vad som stod på när alla i vår lokala pub plötsligt ville se andra kasta pil, men blev snabbt fascinerade över vilken jättegrej det är. Flera av mina brittiska vänner var där, liksom kändisar som Niall Horan från One Direction och tv-personligheten Jack Whitehall, och stämningen på läktaren slog de flesta sportevenemang. Men dart som tv-sport till trots, jag tror nog ändå att jag föredrar fotboll, hockey och (EM-aktuella) handboll. Dart kastar jag hellre själv.

Utmana höstrusket och dig själv – och skippa tuben. Inte bara för att Londons t-bana är ett attraktivt mål för terrorister eller för att du ska hålla formen mellan pubstoppen – utan för att det i bland kan spara dig tid. Genierna Joe Watson och Aryven Arason på det kreativa teamet Ary & Joe har satt ihop en tubekarta som visar hur lång tid det tar att gå mellan de olika stoppen.

Allt under tio minuter kan man traska! Och skippa tuben helt mellan Piccadilly Circus och Holborn.

Cocktail Trading Co i Soho är just nu den cocktailbar i London jag helst tar besökande vänner till.

Okej, det ligger i fel ände av Soho men annars är läget nära Oxford Circus, den klassiska Ain’t Nothin’ But Blues Bar och mysiga restaurangtorget Kingly Court helt okej. Och bäst med CTC är att den fortfarande känns lite hemligt gömd under restaurangen Central & Co, den intima stämningen och sköna musiken – samt den galna cocktailmenyn.

Vid ett återbesök nyligen fann jag att zombie- stövel och nudellådedrinkarna jag tidigare prisat hade bytts ut – mot ännu galnare grejer.

Vem har väl inte som liten drömt om att öppna en snöboll och dricka innehållet? Ingen? Nähä. Nej, inte jag heller. Men det här var fantastiskt intensivt och gott. Vanilj och kardemumma tillsammans med den brasilianska nationaldrycken cachaca – och ingefära. Dessutom har de på ett snyggt sätt lyckats smeka in den vita vinsorten sauvignon blanc i mixen. Så mycket gott som ryms i en liten glaskula att man som med ett flaskskepp nästan undrar: Hur får de in allt?

Kanske inte presenterat som någonting som tjejerna i ”Sex and the city” skulle sippa på. Däremot helt klart någonting som Hannah Horvath i den lite nyare serien ”Girls” lätt skulle kunna ses med. Fantastisk smak om man gillar bourbon, chili och – återigen – ingefära. Det handlar bara om ingefära.

Läs mer om mina favoritcocktailbarer i London – samt om klubbar, pubar och restauranger mm – i min stora plusguide London – för nöjes skull.

För exakt två år sedan så var jag med om den coolaste teaterupplevelsen jag haft hittills. Då klev jag in i en enorm filmstudio där en hel värld byggts upp så att man själv kunde vandra runt och stå mitt i de olika scener som spelades upp samtidigt.

Jag skrev att det var en teater där ”du själv spelade huvudrollen”. Men det var bara för att jag då inte upplevt ”You Me Bum Bum Train”. Det har jag fortfarande inte – det tusental biljetter som släpptes för hösten sålde slut på fem minuter, berättar en av cheferna där – men i veckan fick jag en liten inblick i det som Jude Law och Stephen Fry hyllat som något av det sjukaste de varit med om.

I ”The drowning man” som jag gick på för två år sedan var man verkligen en statist jämfört med den roll alla besökare får ta i YMBBT. Här går man helt ensam från rum till rum – varje rum är inrett som en ny slags filmscen – och i varje scen du kliver in i är du i fokus. Alla andra är bokstavligt talat statister eller skådespelare och du själv tvingas spela med i några minuter innan du slungas in i nästa rum.

Jag och min kompis Katia spenderade en kväll som statister i ett av rummen. Vi var studenter i en skolsal och när besökaren, som i det tidigare rummet blivit genomsökt och utfrågad av polis i ett flyktingläger, omtumlad kastades in till oss, presenterades hen som en Nobelprisvinnande fysiker som i dag skulle hålla ett föredrag för oss om verkligheten. De hade en talarstol, en mikrofon och ett rum fullt av studenter att underhålla så gott de kunde i 1,5 minut innan professorn avbröt och de fick gå vidare till nästa scen.

Omkring hälften av de som gick kändes som skådespelartypen. De pratade på, skämtade och var riktigt grymma på att improvisera. Den andra hälften var inte, men de gjorde sitt bästa. Ganska många försökte slingra sig undan genom att säga: ”Jag tror att jag ska börja med att höra hur ni studenter ser på det – vad är verklighet för er?” Men då bad någon av mina kollegor snabbt dem att förklara någon teori i deras bok och bollen var tillbaka på deras planhalva.

I början var jag jättesugen på att göra hela YMBBT själv. Och jag skulle nog fortfarande göra det. Men på gott och ont så är det ett väldigt långt kliv utanför sin egen comfort zone. Bland statisterna fanns advokater, studenter och lärare, vanligt folk som bara ville ha lite spänning i vardagen. Det var gratis, man fick mat – och man fick se ett hundratal personer kastas in i en totalt ny situation för dem. Det räcker gott för mig.

Vill du själv vara statist – eller kanske spela huvudrollen? All info finns på deras hemsida, där de också kan tänkas släppa fler biljetter i höst.

Nu har Warner Bros Studio Tour arrangerat en julmiddag för hungriga ”Harry Potter”-fans – i Hogwarts stora sal. Den 3 december går festen av stapeln i den stora filmstudion i Watford och inkluderar bland annat välkomstdrinkar, en tvårätters middag, en tur i studion och dans till livemusik. Priset för detta unika event ligger på £230 – cirka 2 900 kr. Och biljetternas tillgänglighet ligger på samma nivå som de till MFF:s hemmamatch mot PSG. Med ett enormt mediaintresse sålde eventet givetvis slut direkt men man kan ju alltid hoppas på en extrainsatt kväll.

Men om man missar detta också – eller inte vill lägga tre tusen kronor på en tvårätters middag i en filmstudio – så ligger ju den verkliga Hogwarts-matsalen bara en timme utanför London. Det är Oxfords Christ Church Colleges stora sal som helt kopierats för att bli den stora skolmatsalen i filmerna.

Jag var i Christ Church på ett bröllop i helgen och det kändes som någon blandning av ”Harry Potter” och ”Downton Abbey”.

Min kompis gifte sig med dottern till en kyrkoherde, vilket innebar att bröllopet kunde äga rum i Christ Church-katedralen.

Mitt första brittiska bröllop var verkligen så brittiskt det kan bli. Jag var en av få gäster som verkligen kom från London – de andra bodde kring Oxford. Jag var också en av få utlänningar på bröllopet, vilket man som Londonbo inte är speciellt van vid.

Men det var en fantastisk dag. Solen stekte över de gamla Oxfordbyggnader där David Cameron som ung sprungit runt med sina medlemsklubbar och… svinat. Efter en fin liten ceremoni i landets minsta katedral blev det pimms, steak pie och så mycket ale gästerna mäktade med innan jag vid midnatt tog bussen tillbaka till London.

Om du har tid så är Oxford ett måste – speciellt om du gillar Harry Potter.

I kväll debuterar Nicole Kidman, 48, i teateruppsättningen ”Photograph 51” på Noel Coward Theatre i Covent Garden och av genrepen att döma så kommer det att vara minst lika mycket action utanför teatern när den australiensiska Hollywoodstjärnan kommer ut bakvägen. I torsdags överöstes hon och maken Keith Urban, 47, av fans när hon kom ut från sin sista föreställning innan premiären – och det finns inget som tyder på att det skulle komma att förändras inom den närmsta framtiden. Så även om du inte får tag på biljetter – befinner du dig i Covent Garden vid 21.15-snåret kanske det kan vara kul att titta förbi.

Men Nicole är inte ensam stjärna på West Ends himmel i höst. Judi Dench, Benedict Cumberbatch och Rob Brydon är några av de många publikmagneter man kan få se på scen i London i höst.

Här är mina sju stjärnfavoriter utan inbördes ordning – vi får se hur många jag hinner med nu när teatervädret snart drar in över stan.

Jamie Campbell Bower – känd från bland annat ”Twilight” och ”Harry Potter”.

Spelar i ”Bend it like Beckham”.

Rob Brydon – känd från bland annat ”The trip”-serierna med Steve Coogan, men även från sin stand-up, medverkan i filmer som ”Lock, stock and two smoking barrels” samt en drös West End-shower.

Spelar i ”Future Conditional” till den 3 oktober.

Benedict Cumberbatch – är med i nästan alla filmer just nu, men kommer för mig alltid att vara Sherlock Holmes i BBC-serien ”Sherlock”.

Spelar i ”Hamlet” till den 31 oktober.

Judi Dench – spelar karaktären M i en massa ”Bond”-filmer.

Syns i höst i ”The winter’s tale” – 17 oktober till 16 januari.

Dawn French – komiker som setts i bland annat den egenskrivna serien ”Helt hysteriskt”, men även som den tjocka damen i ”Harry Potter och fången från Azkaban” samt fru Bäver i ”Narnia”-filmen ”Häxan och lejonet”.

Spelar i ”30 million minutes” – 11 november till 5 december.

Ben Forster – vann ITV-serien ”Superstar” 2012 och fick spela Jesus i Andrew Lloyd Webbers ”Jesus Christ superstar”-turné. Kommer från och med februari att spela fantomen i ”The phantom of the opera” i London.

Spelar i ”Elf the musical” – 24 oktober till 2 januari.

Matt Cardle – singer/songwriter som vann programmet ”X-factor” 2010 – före trean One Direction.

Spelar i ”Memphis” till den 31 oktober.

Se en längre lista – samt några stora namn för våren – här.

Foto: Från Nöjesbladet.

I dag passerar drottning Elizabeth II sin farfars farmor, drottning Victoria, och blir den längst sittande regenten i Storbritannien någonsin. Men även om det ikoniska BT-tornet mitt i London har hyllat drottningen med orden ”Länge må hon regera” sedan i natt, premiärminister David Cameron kommer att ge parlamentarikerna en halvtimme för att skicka sina lyckönskningar till Elizabeth och krigsfartyget HMS Belfast nere vid Tower Bridge kommer att avfyra fyra saluter – så kommer drottningen själv inte att fira. Det anses nämligen inte fint att fira sig själv på detta sätt, annat än vid jubileum för sin tid på tronen eller födelsedagar. Därför är drottningen själv i Skottland medan huvudstaden firar hennes rekordlånga 23 226 dagar på tronen. Kungaexperten Charlie Jacoby sa att det är en stor dag för matematiker snarare än för den brittiska kungafamiljen, men spektaklet nere i Themsen, där Tower Bridge i dag öppnas som en gest av respekt, för att en flotta av båtar ska kunna leda en hyllningskortége genom floden, kan ändå vara en kul upplevelse av det där stolta brittiska som man, i alla fall som turist, kan uppskatta. Själv firar jag på ett annat slags stolt brittiskt vis – med te och kakor hemma vid mitt kontor.

Vi Londonbor älskar att prata områden. Staden består ju av en massa små byar av helt olika karaktär och därför är ”var bor du?” ofta en av de första frågor man får när man träffar nytt folk. Jag älskar att se hur personer reagerar på att jag bor uppe i det ”ruffiga” Seven Sisters – eller hur de försöker dölja sin egentliga reaktion. Jag skrattar inom mig över hur fördomsfulla de är, tills de berättar vilket område de själva slagit sig ner i och jag inser att min uppfattning av dem plötsligt blir mycket starkare.

Det är förmodligen detta som gör att resultatet från Time Outs olika områdesenkäter ofta blir klick- och delningsmonster när de släpps. I deras nya undersökning har de mätt olika ytterligheter bland Londons stadsdelar. Den visar att:

Boende i Muswell Hill är Londons vänligaste. Är du däremot i East Ham kan du kanske inte räkna med att få hjälp med vägbeskrivningar – eftersom området kom sist på listan.

Claptonborna är fulla oftare än någon annan. Sextioen procent svarade att de druckit så mycket att de blivit bakis någon gång den senaste veckan. Sköna barer som The Crooked Billet, The Clapton Hart eller den härliga gamla puben nere vid kanalen, Anchor and Hope, kanske är en förklaring. Om den sistnämndes stammisar läst Time Out hade de säkerligen dragit upp snittet ytterligare några snäpp.

Mysiga familjeområdet East Finchley har de lyckligaste invånarna, medan West Ealing har de mest avslappnade. Om man bor därute, väst om Central Lines västra slutstation, kan det lugnet nog behövas när man ska ta sig in till stan.

Undersökningen visade också att det är boende i Wapping som har mest sex. Femtioen procent av de tillfrågade hade haft samlag den senaste veckan – till skillnad från Chelseas ynkliga 13. Kanske tiden inte räcker till mellan champagneluncher, boutiqueshopping och klubbstek? Denna siffra har jag förmodligen redan lagt in i min undermedvetna fördomsprofil när jag träffar någon från den västlondonska överklasstadsdelen.

Seven Sisters då? Inga topplaceringar, men väl en delad andraplats. Mitt område hamnade nämligen bakom Dagenham i listan över områden – med den mest ledsna befolkningen. Plötsligt var det där generaliserandet inte lika roligt, men jag försöker att inte vara ledsen över det.

Burgarhypen fortsätter – precis som experimenterandet och blandandet av olika sorters mat. Nu kan du i London prova en scotch egg-hamburgare. Det är Yeah Burger som på The Star of Kings vid King’s Cross och Strongroom Bar & Kitchen i Shoreditch (jag skulle rekommendera den senare, som har en härlig uteservering) som fram till den 22 augusti firar Edinburghfestivalen med denna härliga köttbomb.

Den brittiska traditionen scotch egg – ett hårdkokt ägg som lagts in i en köttmassa och friterats (det är sagt att det uppfunnits på Fortnum & Mason  vid Piccadilly Circus) – måste du prova ändå. Så varför inte kombinera det med någonting vi redan känner till – t ex i burgaren ”The Scotch Ness Monster” som består av en biff, syltad lök, cheddarost, husets sås, vit peppar och ett scotch egg. Om man verkligen vill satsa på det skotska så finns det även en burgare med Skottlands traditionella fårinälvsrätt haggis i. Kanske något att mumsa på innan Malmö FF äter upp Celtic på onsdag?

Covent Gardens senaste snabbmatstillskott kallas redan för ”Storbritanniens poshaste kebabhak”. Sesame, som stället på 23 Garrick Street också heter, är inget man går till efter en utekväll vid Leicester Square för att slafsa i sig något flottigt kött med sås i bröd. För det första bör man undvika utekvällar på Leicester Square – och för det andra så har Sesame bara öppet dagtid.

Det är gänget bakom restaurangkedjan Ottolenghi (som nyligen öppnade en ny restaurang vid Liverpool Street) som ligger bakom Sesame. Ägaren Noam Bar är faktiskt stjärnkocken Yotam Ottolenghis ex-pojkvän. Så snabbmatstrestaurangen, med inspiration från Turkiet, Cypern och Israel, har en hel del liknande drag. Jag besökte den nya fräscha tvåvåningsrestaurangen som dekorerats i härligt mönstrat kakel – och provade allt.

Kebaben går inte att jämföra med det man på väg hem från en lång kväll i Dalston trycker i sig. Här snackar vi grillat, inte flottigt, med spännande kryddor som kardemumma och tillbehör som hummus och surkål (!) i stället för de vanliga kebabsåserna – serverat i ett färskt pitabröd.

Skölj ner ditt pitabröd med en hemgjord myntalemonad, och avsluta alltid med en grekisk yoghurt med honung och granatäpple.