Välkomna till januari – den vita månaden när man stannar hemma, sparar på pengarna, håller sig nykter och börjar sporta. Om man inte bor i London alltså. Här är det fortfarande fullt ös.

Men vill man inleda året med sport så finns det många bra alternativ. I Shoreditch har inte bara pingisklubben Bounce nyligen öppnat en filial. Landets första riktiga dartbar, Flight Club Darts, har också nyligen slagit upp dörrarna i området.

I Storbritannien har dart blivit en jättegrej. Sporten som en gång var förpassat till sunkiga hörnor på pubar håller nu till i jättearenor med tusentals exalterade fans, cheerleaders och stora pengar.

Därför är det inte mer än rätt att vi amatörer också fått en lite sexigare miljö att utöva sporten i. Och det är grundarna till Bounce och bowlingsuccén All Star Lanes som ligger bakom.

Den stora salen är fylld av supermoderna dartbanor som givetvis räknar automatiskt och lagrar spelarnas namn och bilder, styrda av en touchscreen.

Lägg till cocktails, en diger matmeny och en grym service och Flight Clubs koncept ”social darts” känns ganska hemma.

Beläget på Finsbury Square, ett par dartkast (vilket ingen bör testa) från både Moorgate och Old Street, så ligger klubben perfekt för en trekamp med andra stopp på Bounce och minigolfklubben Swingers London. Allt för ett hälsosamt januari.

I helgen undrade jag och min kompis först vad som stod på när alla i vår lokala pub plötsligt ville se andra kasta pil, men blev snabbt fascinerade över vilken jättegrej det är. Flera av mina brittiska vänner var där, liksom kändisar som Niall Horan från One Direction och tv-personligheten Jack Whitehall, och stämningen på läktaren slog de flesta sportevenemang. Men dart som tv-sport till trots, jag tror nog ändå att jag föredrar fotboll, hockey och (EM-aktuella) handboll. Dart kastar jag hellre själv.

Cocktail Trading Co i Soho är just nu den cocktailbar i London jag helst tar besökande vänner till.

Okej, det ligger i fel ände av Soho men annars är läget nära Oxford Circus, den klassiska Ain’t Nothin’ But Blues Bar och mysiga restaurangtorget Kingly Court helt okej. Och bäst med CTC är att den fortfarande känns lite hemligt gömd under restaurangen Central & Co, den intima stämningen och sköna musiken – samt den galna cocktailmenyn.

Vid ett återbesök nyligen fann jag att zombie- stövel och nudellådedrinkarna jag tidigare prisat hade bytts ut – mot ännu galnare grejer.

Vem har väl inte som liten drömt om att öppna en snöboll och dricka innehållet? Ingen? Nähä. Nej, inte jag heller. Men det här var fantastiskt intensivt och gott. Vanilj och kardemumma tillsammans med den brasilianska nationaldrycken cachaca – och ingefära. Dessutom har de på ett snyggt sätt lyckats smeka in den vita vinsorten sauvignon blanc i mixen. Så mycket gott som ryms i en liten glaskula att man som med ett flaskskepp nästan undrar: Hur får de in allt?

Kanske inte presenterat som någonting som tjejerna i ”Sex and the city” skulle sippa på. Däremot helt klart någonting som Hannah Horvath i den lite nyare serien ”Girls” lätt skulle kunna ses med. Fantastisk smak om man gillar bourbon, chili och – återigen – ingefära. Det handlar bara om ingefära.

Läs mer om mina favoritcocktailbarer i London – samt om klubbar, pubar och restauranger mm – i min stora plusguide London – för nöjes skull.

När jag bodde i Bethnal Green för åtta år sedan skulle det, även för mitt naiva ny-i-London-jag, krävas mycket för att jag skulle ta en omväg på andra sidan järnvägsspåren. Och området mellan superhippa Cambridge Heath Road, Bethnal Green Road och Hackney Road är fortfarande inte det mest upplysta och mysiga att promenera i nattetid. Men i fredags skulle jag till en bar som låg just under järnvägsspåren – och gick in i en av de mörka gränderna.

Redchurch Brewery, med Bethnal Green som närmsta t-bana, var kanon. Undangömt i en liten gränd hade det varit ganska lätt att gå förbi det lilla bryggeriet – speciellt eftersom det på bottenvåningen ser ut just som ett bryggeri.

Men en blå trappa upp kunde man slå sig ner och prova en av de lokala ölsorterna till sköna toner från husdj:n. Extra plus får Redchurch Brewery för den enkla träinredningen, för darthörnan, för att de serverar ölen i halva pints – och för att en sådan bara kostar strax över £2 (25 kr).

Jag gillar trenden med lokala mikrobryggerier och älskar att Londonborna sakta tvingas byta ut sin Stella mot något mer spännande. Meantime pale ale är fortfarande min favorit, men det blir helt klart fler besök i den lilla mörka gränden under järnvägsrälsen.

De senaste åren har jag och de flesta Londonbor fått dille på hemliga barer. I en stad full av turister, där förvirrade flockar av kostymmänniskor, spanjorer på språkresa och amerikanska backpackers likt zombies väller in och ut från stadens lättfunna barer är det viktigt att ständigt hitta nya hemliga tillhåll. Men efter ett tag blir dessa kända, urvattnade och känslan av exklusivitet försvinner. The Mayor of the Scaredy Cat Town, som nås genom ett kylskåp i Breakfast Clubs Spitafields-resturang, är ett exempel. Från början var det tänkt att man skulle be personalen att få träffa ”The Mayor”, varpå de skulle leda en igenom den stora kylen ner i den mysiga Speakeasy-baren. Men konceptet har funnits så länge att folk nu bara frågar efter baren – eller stövlar in själva.

Därför blev jag glad över att besöka Breakfast Clubs nya resturang i London Bridge, där kraven är hårda för att få komma ner till den hemliga baren. Call Me Mr Lucky nås endast med en bakväg som går genom köket – om du lyckas pricka in rätt mening till personalen på Breakfast Club, det vill säga. I dörren frågade jag: ”Can you get me lucky?” och fick genast en eskort ner till den mysiga hemliga baren med spännande cocktails, skön hiphop och små valv att hänga i, på andra sidan köket. Men mina vänner hade haft problem. Säger man ”I want to get lucky”, ”I want to go to Call Me Mr Lucky”, eller något annat liknande, har personalen tydligen ingen aning om vad man pratar om – och jag älskar det. Medveten om att det bara kommer att vara så strikt en kort tid så ska jag försöka gå tillbaka dit – inom kort innan alla zombies tar över.

Det är halloween-vecka. Men vad är det egentligen som hänger i taket på den mexikanska sexbutiksförklädda Soho-baren La Bodega Negra?

Den ser ut som en sexbutik, men när man kliver ner i källaren så är La Bodega Negra en helt vanlig bar med goda cocktails och en av mina favoritölvarianter – tomatmixen michelada. Eller ja, vanlig och vanlig. Hela taket är numera täckt av gosedjur. Riktigt läskiga gosedjur – i kedjor.

Söta eller förskräckliga – dessa små stackare gör att man inte glömmer bort ett besök på La Bodega Negra i första taget. Fast med en entré som ser ut så här tror jag inte att mina kompisar som jag i helgen spontant drog ner här under en runda i Soho, skulle glömt bort det ändå.

Agnes Stenlund, 20, från Skellefteå, har varit Londonbo i ett år, älskar stadens varierade HBTQ-scen och driver upplevelsebanken My Real London, där man själv kan skriva om sina favoritställen. Hon berättar för bloggen om vad som lockat henne till London – och om stadens bästa HBTQ-barer.

Vad fick dig att flytta till London?

– Rastlöshet och reslust. Jag ville jobba, men visste att jag skulle bli allt för uttråkad av att gå på rutin i en småstad, så jag valde en plats där det fanns möjlighet att fylla vardagen med små äventyr.

Vad gör du här?

– Jag jobbar som copywriter och marknadsförare, umgås med folk och dricker öl.

Vad älskar du med staden?

– Storleken och antalet människor, eftersom dessa faktorer gör att ingen orkar lägga sig i varandras liv. Jag kan göra precis vad jag vill, utan att oroa mig över vad andra tycker och tänker, vilket gör det lättare att anta utmaningar och våga ta risker.

Vilka är dina favoritområden?

– Hackney och Greenwich.

Varför är Londons HBTQ-scen så bra?

–      Då själva poängen med konceptet är att erbjuda en frizon, tycker jag att det är oerhört bra att det finns så många ställen som håller stenhårt på endast-HBTQ-personer-policies, så att alla gäster kan känna sig fullkomligt avslappnade. Jag tycker också att det är bra att det inte finns en särskild prägel som spänner över hela registret, utan att varje plats har sin egen niche, vilket innebär trygga alternativ även för de som vill hänga på ställen som inte utmärker sig speciellt ur den stora mängden. Det finns någonting för alla, helt enkelt, precis som det ska vara.

Agnes sex bästa uteställen för HBTQ-personer i London:

Heaven

– Heaven är ett måste på en lista över Londons gay-klubbar. Om det faktiskt är ”The World’s Most Famous Gay Nightclub”, som de själva påstår, vet jag inte. Men en sak är säker – här finner du studenter, reklamare, brevbärare och alla däremellan, till tonerna av dansmusik, torsdag – måndag, kostnadsfritt, året runt.

The Retro Bar

– The Retro Bar är en av Londons många små indiepubar som första gången nästan är omöjlig att hitta. Besöksskaran består oftast av en större andel kvinnor än män, och sticker ut med en genomgående retroinredning och ett utbud av alternativ 60-tals–, 70-tals- och gothmusik.

Dalston Superstore

– Dalston, i nordöstra London, är något av ett hipstermecka. Då majoriteten av dess klubbar och pubar främst besöks av lockiga kalufser med konstnärsdrömmar, är Dalston Superstore en plats där många stilar möts. Pub på övervåningen, dansgolv på undervåningen och ofta väldigt trångt.

The City of Quebec

– ”Quebec” är en av Londons äldsta gay-pubar, öppnad 1947, och ligger alldeles i närheten av Marble Archs t-bana. Vissa menar att dess glansdagar tillhör en svunnen tid, medan andra anser att det fortfarande kniper platsen som London bästa gay-bar. Här råder en lugnare atmosfär än på exempelvis Heaven, och medelåldern är oftast något högre.

Barcode Vauxhall

– Barcode är en populär klubb, med ett par rum, där majoriteten av tradition är dansanta män. Vauxhall ligger tvärs över floden, från Soho sett, och benämns ofta som Londons nya toppkandidat bland HBTQ-vänliga uteställen.

George & Dragon

– I ett gathörn på gränsen mellan de supertrendiga områdena Shoreditch och Hoxton ligger puben George & Dragon. De har en mysig, genuint engelsk atmosfär, kombinerad med en något knarkig inredning och mängder av unga, vintageklädda musiker och kläddesigners. Där kan man dricka öl ur plastglas och dansa till 90-talshits – helt avslappnat och kravlöst.

Även om tuben nästa år ska börja gå på natten under helgerna så kvarstår ett problem. 01-problemet. När pubarna stänger vid 11 kan man på de flesta ställen i London glida vidare till någon bar som i alla fall har öppet till 12 eller 01. Sedan blir det ännu svårare att ta sig vidare – speciellt om allt man vill är att fortsätta en god konversation över en drink. Vill man dansa är klubbarna minst öppna till 03, men för oss andra blir det svårt att hålla sig kvar ute efter att Big Ben slagit midnatt och släckts.

I helgen hade jag Sverigebesök och fick tre goda erfarenheter av lugna och sena barer.

1. Electric Showrooms i Shoreditch är öppet till 01 och ett riktigt bra alternativ till många ställen i området som på helgerna är lite väl överfulla av partysugna Essexbor som letat sig in till London. Här kan man sitta ner och ta en öl medan man i de flesta andra Shoreditch-barer på en lördag får betala inträde för att tränga sig in någonstans och få öl hälld över sig.

2.Maison Touareg på Old Compton Street är kanske Sohos motsvarighet till detta. När gator och barer inom de närmsta kvadratkilometrarna är överfulla av festprissar är denna marockanska pärla ett gott alternativ till mina andra ofta lugnare oaser i närheten, Café Boheme, Experimental Cocktail Club och Opium, som alla på helgerna  är lite väl populära. MT har öppet till 03, har vattenpipa, marockansk mat och en mysig kuddklädd nedanvåning.

Men framförallt:

3. Polo Bar vid Liverpool Street är allas räddning. Alltid. Här kan hungriga, törstiga, pigga eller trötta Londonbor hitta vad de behöver – dygnet runt. Stället har nattamat, drinkar, frukost och en härlig stämning till inpå småtimmarna. Om jag någon gång känner att jag har ett alltför bra sällskap för att behöva rätta sig efter Shoreditch-barernas tidiga stängningar så vill jag gå dit och sitta där hela natten. Ett helt klart mysigare och mer bekvämt ställe att observera nattlivets slagna hjältar på än på en nattbuss.

Hur många hits med Mary J Blige kan du räkna upp på rak arm? I mitt fall två – ”911” som hon gjort med Wyclef Jean och ”One” som hon gjort med U2. Men Mary J Blige har ändå alltid funnits där – första albumet kom ut 1992 – och när jag kollade igenom hennes Spotify-sida visade sig hitlåtarna vara många fler. ”Family affair”, ”Be without you” och ”Real love” är några av mina favoriter utöver hennes supersamarbeten.

Universal Music hade bjudit mig på hennes konsert och det krävdes inte mycket Spotify-research för att jag skulle bli heltaggad. Hon spelade på iTunes Festival, som hålls i september varje år i klassiska musikhallen Roundhouse i Camden. Innan festivalen får man ansöka om biljetter som sedan lottas ut, vilket gör att det inte alltid är de mest hängivna fansen som går på showerna. I Mary J Bliges fall verkade dock alla vara i extas. 43-åringen radade upp hitlåtar med en grym energi och många bredvid oss på övre sittplatsläktaren fick svårt att se med alla som ville stå upp och digga med till klassikerna som funnits där under hela min uppväxt – utan att jag egentligen tänkt på det.

Den gamla cirkusarenan Roundhouse är ett toppenställe med en stor terrass på utsidan, som på somrarna förvandlas till Camden Beach.

Fördrinken tog jag och mitt brasilianska sällskap Dany givetvis på sköna brassemusikbaren Spiritual Caipirinha, som ofta har sköna akustiska livvakter på kvällarna. De har dessutom kanske Londons bästa caipirinhas, på happy hour för endast £5.

Efter en sommar i Stockholm har jag återigen vant mig vid att helgerna i London börjar redan på onsdagen. Det är för mycket folk att hinna se och för många ställen att hinna uppleva för att bara två och en halv dag ska räcka till. Därför blir det ofta afterwork-drinkar, konserter, fotbollsmatcher, pingisturneringar eller teater även mitt i veckan. Eftersom jag jobbar hemifrån är det extra viktigt att få ta del av det sociala after work-livet på kvällarna. Därför hakar jag ofta helt enkelt på någon kompis och tar en öl med dennes kollegor på kvällen. Det finns många fördelar med detta. Man är alltid välkommen som ett nytt ansikte bland kollegor som kanske sett varandra lite för ofta under dagen, och skulle man inte trivas i ett sällskap är det bara att byta grupp kollegor till nästa gång.

I går bjöd min kompis Dany med mig till AW på Porterhouse – ett trevåningars ölmecka som trots läget mitt bland Covent Gardens turistfällor är ett klassiskt tillhåll för locals efter jobbet. Det som vanligtvis är ganska lugnt och mysigt exploderar varje dag mellan 17 och 21 till ett jättemingel Londonbor emellan – och jag älskar det. Porterhouse har en massa spännande ölsorter och har sedan jag var där senast även blivit en fullfjädrad fotbollspub. Hennes kollegor? Helt okej. Det kommer nog att bli fler gånger med dem.

Porterhouse: 21-22 Maiden Lane, WC2E 7NA

Tre andra bra afterwork-häng i området:

Gordon’s wine bar, 47 Villiers Street, WC2N 6NE: Vin och ost i en enorm gränd nere vid Embankment.

The Round House, 1 Garrick Street, WC2E 9BF: En stor härlig pub med en massa plats utanför att stå och svalka sig med en öl på efter en lång, eller kort, arbetsdag.

The Harp, 47 Chandos Place, WC2N 4HS, en av Londons minsta, äldsta och mest klassiska pubar som vunnit ”Årets pub” flera gånger.

Eftersom jag, nyss hemkommen från Brasilien, inte längre kan se VM-matcher här på Copacabanas Fan Fest…

…så får jag nöja mig med vad London har att erbjuda.

Här är några höjdarställen att kolla VM i London på.

Fat Ronaldos World Cup Pop Up, 347 Old Street

En schysst popup-lokal i klassisk Shoreditch-anda med flera storbildsskärmar, ett stort matutbud, palmträd och unika brassedrinkar.

Bar Kick, 127 Shoreditch High Street

Shoreditchs ledande fotbollsbar som alltid har bra stämning, spännande ölsorter, god mat och möjligheter till att göra upp i bordsfotboll i halvtid.

Pub on the Park, 19 Martello Street

En av mina absoluta favoritpubar om sommarmånaderna. Med större delen av serveringen utomhus kan man här följa VM med en kall öl i solen och känna lukten från gräset i London Fields. Som det ska vara när man kollar fotboll.

Walkabout, Temple Place

Visst, det är ett billigt och ganska bröligt ölhak nere vid Themsen. Men när det kommer till fotbollsmatcher kan det vara just vad man vill ha. Billig öl, många storbildsskärmar, mycket folk och härlig stämning gör denna enorma australiensiska pub till en VM-pärla.

Floripa, 91-93 Great Eastern Street

I denna brasilianska bar såg jag rysaren mellan Brasilien-Chile. Deras Happy Hour (2 Sol-öl för £5) hjälpte helt klart till att lugna nerverna. De har även brasiliansk mat och goda caipirinhas på menyn. När värdlandet spelar är det viktigt att vara där i god tid. Då påminner stället snarare om en rockkonsert.

Ett lättat gäng efter Brasiliens straffdrama.