Covent Gardens senaste snabbmatstillskott kallas redan för ”Storbritanniens poshaste kebabhak”. Sesame, som stället på 23 Garrick Street också heter, är inget man går till efter en utekväll vid Leicester Square för att slafsa i sig något flottigt kött med sås i bröd. För det första bör man undvika utekvällar på Leicester Square – och för det andra så har Sesame bara öppet dagtid.

Det är gänget bakom restaurangkedjan Ottolenghi (som nyligen öppnade en ny restaurang vid Liverpool Street) som ligger bakom Sesame. Ägaren Noam Bar är faktiskt stjärnkocken Yotam Ottolenghis ex-pojkvän. Så snabbmatstrestaurangen, med inspiration från Turkiet, Cypern och Israel, har en hel del liknande drag. Jag besökte den nya fräscha tvåvåningsrestaurangen som dekorerats i härligt mönstrat kakel – och provade allt.

Kebaben går inte att jämföra med det man på väg hem från en lång kväll i Dalston trycker i sig. Här snackar vi grillat, inte flottigt, med spännande kryddor som kardemumma och tillbehör som hummus och surkål (!) i stället för de vanliga kebabsåserna – serverat i ett färskt pitabröd.

Skölj ner ditt pitabröd med en hemgjord myntalemonad, och avsluta alltid med en grekisk yoghurt med honung och granatäpple.

Den stora puben The Drunken Monkey har varit en Shoreditch-klassiker sedan den slog upp portarna 2003. Och det är förståeligt – vem kan inte gilla kombinationen öl, dim sum och cocktails? På helgerna har de dessutom dj:s och lite mer klubbstämning på kvällarna. I veckan öppnade gänget bakom succén nytt – ett stenkast bort på Shoreditch High Street.

Bull in a china shop har ett liknande koncept, men ändå inte. Mina vänner hade lockat med kinesisk mat men trots namnet så serverar nykomlingen japanskt – och whiskey. Den lilla baren (man känner sig lite som en tjur i en porslinsbutik) som är inredd med stora schackpjäser och japanska paraplyer, har öppet för frukost, lunch, middag och cocktails på kvällen. Det blev en söndagslunch.

Jag rekommenderar gärna kycklingburgaren – som serveras med ingefära och morötter mellan de svarta bröden, samt deras friterade blomkål– och ostbitar. Lägg gärna till deras superfood-sallad som känns som en riktig hälsokick med bland annat quinoa, kikärtor, pinjenötter, granatäpplefrön och fetaost.

Prislappen på mat kändes rimlig – burgare för £8.50 (ca 110 kr), men vill man ha cocktails får man punga upp med runt £12. Den digra menyn av ofta whiskeybaserade drinkar får vi därmed nog komma tillbaka och prova en annan gång.

I fjol slog Mamma Anna & co upp sin pastabutik som snabbt gjorde succé med sina handgjorda italienska specialitéer och privata middagsrum på nedanvåningen – designat som hemma i mamma Annas vardagsrum i Milano. Tillsammans med kostymskräddaren Pope & Bradley, som gjorde sina första kostymer på Savile Row 1917, firar de nu 99 år av italienskt hantverk i London.

Jag blev inbjuden till deras fest nu på söndag den 8 februari mellan 18.30 och 20.30, där man får smaka saker från Mamma Annas italienska kök och – ännu bättre – vinsortiment. Jag får ta med mig två personer och tänkte att jag hör med er läsare om någon skulle vilja följa med.

Mejla mig på petter.j.larsson@aftonbladet.se eller lämna en kommentar i bloggen med din mejl och om du vill ta med en kompis, så drar jag en vinnare klockan 12 på lördag.

Lycka till, jag hoppas att vi ses till helgen!

Även om tuben nästa år ska börja gå på natten under helgerna så kvarstår ett problem. 01-problemet. När pubarna stänger vid 11 kan man på de flesta ställen i London glida vidare till någon bar som i alla fall har öppet till 12 eller 01. Sedan blir det ännu svårare att ta sig vidare – speciellt om allt man vill är att fortsätta en god konversation över en drink. Vill man dansa är klubbarna minst öppna till 03, men för oss andra blir det svårt att hålla sig kvar ute efter att Big Ben slagit midnatt och släckts.

I helgen hade jag Sverigebesök och fick tre goda erfarenheter av lugna och sena barer.

1. Electric Showrooms i Shoreditch är öppet till 01 och ett riktigt bra alternativ till många ställen i området som på helgerna är lite väl överfulla av partysugna Essexbor som letat sig in till London. Här kan man sitta ner och ta en öl medan man i de flesta andra Shoreditch-barer på en lördag får betala inträde för att tränga sig in någonstans och få öl hälld över sig.

2.Maison Touareg på Old Compton Street är kanske Sohos motsvarighet till detta. När gator och barer inom de närmsta kvadratkilometrarna är överfulla av festprissar är denna marockanska pärla ett gott alternativ till mina andra ofta lugnare oaser i närheten, Café Boheme, Experimental Cocktail Club och Opium, som alla på helgerna  är lite väl populära. MT har öppet till 03, har vattenpipa, marockansk mat och en mysig kuddklädd nedanvåning.

Men framförallt:

3. Polo Bar vid Liverpool Street är allas räddning. Alltid. Här kan hungriga, törstiga, pigga eller trötta Londonbor hitta vad de behöver – dygnet runt. Stället har nattamat, drinkar, frukost och en härlig stämning till inpå småtimmarna. Om jag någon gång känner att jag har ett alltför bra sällskap för att behöva rätta sig efter Shoreditch-barernas tidiga stängningar så vill jag gå dit och sitta där hela natten. Ett helt klart mysigare och mer bekvämt ställe att observera nattlivets slagna hjältar på än på en nattbuss.

Visst, man åker kanske inte till London för att äta köttbullar och potatismos. Men Curious Yellow Kafé har ändå en av Shoreditchs bästa bruncher. Och det är inte skrikigt in-your-face-svenskt, bara mysigt och subtilt svenskt på ett sätt som i sin tur känns väldigt… svenskt.

Det ligger lite gömt mellan Old Street och Shoreditch Park, mittemot den supersköna pizzapuben The George and Vulture. Gästerna är hippa mediemänniskor som bor i området och gärna njuter av en kanelbulle eller kladdkaka vid sin macbook. Du slipper alltså de svenska au pair-gäng som oftare ses på de mer klassiska skandinavhaken Fika och Scandinavian Kitchen.

Och maten är bara sådär lagom svensk. Köttbulletallriken kommer med en slags mosad potatis med örter i som kanske inte riktigt kan kallas potatismos. Och även om gravlax och annat står på menyn så känns det som att man här gjort sin egna tolkning av det.

Curious Yellow är ett fräscht alternativ till brunchklassikern Breakfast Club – som bara ligger några kvarter bort. Avsluta gärna med en pint på The George and Vulture.

Äntligen har min viktigaste Londonguide – nöjesguiden – kommit ut. Den finns nu här – att läsa online eller ladda ner med Aftonbladets Plus-tjänst. I den finns över 110 tips som täcker upp hur man tar sig hit och runt – men framförallt vart man tar vägen på kvällen, när shoppingen och sightseeingen är över.

Det svåra när jag skrev guiden var inte att hitta bra ställen att rekommendera – utan snarare att sålla bland mina många smultronställen. Något som också är svårt att visa upp i en guide är alla olika popups och temporära event som hela tiden dyker upp och försvinner, men de kommer här i bloggen istället.

Trots åtskilliga timmars kärleksfullt arbete med guiden, så är jag kanske ändå mest nöjd med framsidan, som vi tog en ljummen fredagskväll på Old Compton Street i Soho. Det kändes väldigt rätt att stå där i vimlet med en drink i handen (mellan bilarna, som av någon anledning fortfarande får köra på denna väg på helgerna).Men när jag och min kompis Fredrik senare mötte upp med hans flickvän och hennes vänner på restaurangen La Polenteria (underbar polenta, små men billiga portioner) så kände jag mig inte lika naturlig.

Men det fina med London är att ingen – knappt ens Fredriks tjejs kompisar som jag träffade för första gången – undrade varför jag såg ut som om jag skulle på ett cocktailparty. I London är det aldrig fel med en tredelad kostym och drinkar, och det älskar jag.

Allt är möjligt i London. Det bevisade min kompis Fabrizio när han ett halvår efter vår journalistikexamen slog upp portarna för sin egen pastashop – Mamma Anna & Co.

–      Det svåraste med att öppna ett nytt ställe var faktiskt att hitta ett passande läge och vi var nära att ge upp tre gånger, berättar Fabrizio i en paus utanför butiken i West Kensington.

–      Sen var det nästan lika svårt att hitta leverantörer med smakrika produkter.

Mamma Anna flyttade i fjol till London från Milano. Detta gav mig, som inte har någon mamma här, möjligheten att då och då få äta en bättre italiensk middag än de flesta restauranger i London kan erbjuda. Och några månader efter att ”pastalabbet” öppnat och gjort succé med sin handgjorda pasta, så får nu även Londonbor prova på Mamma Annas middagsupplevelse. Under labbet ligger nämligen en hemlig minirestaurang – med ett bord. Rummet är på pricken inrett som Mamma Annas vardagsrum i Milano – jag har faktiskt varit där – med samma möbler och tavlor på väggarna.

–      Vi ville ta alla delar av middagarna vi brukade ha i vardagsrummet i Milano och förhöja upplevelsen på alla sätt, berättar Fabrizio.

–      Och precis som när man äter hemma hos Mamma Anna, är det hon som bestämmer menyn. Själv får man bara komma med önskemål och information om eventuella allergier.

Menyn varierar från gång till gång, och familjerestaurangen – där även Fabrizios storasyster Giulia nu jobbar – ser till att återvändande gäster inte serveras samma sak.

Bordet har åtta platser att boka per kväll och är ingen bra idé om du vill ha privata samtal med ditt sällskap. Under mina två besök där har vad som kunde blivit en vanlig middag båda gånger lett till spännande samtal och nya bekantskaper.

– Feedbacken har varit helt fantastisk. Det droppar in fler folk varje dag. Vi gör inte någon marknadsföring utan ber folk att instagramma eller twittra bilder på sin mat. Genom det har vi sett att uppskattningen inte bara är något vi själva inbillar oss, berättar Fabrizio.

Och maten? En sexrätters middag med spännande italienska rätter, presenterade av en Fabrizio i sitt esse. Som hemma hos Mamma Anna i Milano – fast med servitörer.

Middagsupplevelsen på Mamma Anna & Co kostar £35 (ca 400 kr) per person och är varje fredag och lördag i sommar.

Boka bord här.

Själva ”labbet” (butiken) är öppet 11-21 varje dag på 3 Charleville Road, nära West Kensingtons t-bana.

Helgen bjöd på strålande sol i London. Då passade jag och fyra kompisar på att luncha – i totalt mörker. Blindrestaurangen Dans le Noir (30-31 Clerkenwell Green), har legat på min att-göra-lista ända sedan jag hörde talas om den för några år sedan. Här äter man utan att se ett dyft – för att förbättra sinnen som smak och hörsel.

Vi träffades i baren och fick beställa en trerätters meny av kött, fisk, vegetariskt eller surprise. Det kändes lika bra att löpa hela linan ut och satsa på överraskningen. Den blinde servitören Roberto hämtade sedan upp oss och vi gick med en hand på varandras axlar in till vårt bord. Sedan såg vi inget mer på någon timme.

Det var helt omöjligt att med kniv och gaffel jobba sig igenom förrätten – som visade sig vara en bläckfisksallad. Det fina var att ingen av mina vänner kunde se hur jag slafsade i mig den. Roberto tittade till oss hela tiden, gav tjejerna massage och fick alla att slappna av trots att vi satt där och såg inte en centimeter framför oss.

– I mörkret är vi alla vackra och unga, skrek han.

Huvudrätten bestod av olika sorters kött – bland annat känguru – och jag njöt av att höra mina matnördiga kompisar diskutera vad det var vi egentligen åt. Det där med att smaksinnet skulle få en kick av att synen var utslagen bet inte riktigt på oss. Däremot var skrattmuskulaturen på högvarv. Trots att vi bara druckit vatten hade mörkret på något sätt vaggat in oss i ett rus där alla kring bordet plötsligt blev väldigt frispråkiga, vilket var underbart.

Efter en jättegod dessert och många skratt leddes vi ut i dagsljuset igen. En trerätters lunch för £51 (ca 545 kr) är kanske inget jag kommer att göra varje vecka. Men denna unika upplevelse var helt klart en av veckans ljusglimtar. Och skulle säkert fungera perfekt för en (blind)dejt.

En annan händelse som vände mörker till strålande ljus i veckan var givetvis att kollegorna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed släppts fria. Jag spenderade själv en dag med Niclas på ett jobb i somras och har sedan försvinnandet tänkt mycket på honom och hans nära – speciellt under julen. Onsdagens nyhetsflash i mobilen bevisade återigen att nyheter inte alltid är tråkiga. Välkomna tillbaka!

Den gångna helgen var besökshelg i London. Kompisar från Sverige, USA, Australien, Österrike, Tyskland och Skottland som jag pluggat med i Hongkong råkade vara i staden samtidigt och jag väljer att tro att det var på grund av min födelsedag i fredags. Det resulterade i ett fyradagarsfirande som jag inte riktigt återhämtat mig från.

Här är några av de stopp helgens resa tog:

Torsdagen: Indisk middag på bring-your-own-booze-restaurangen Aladin i Brick Lane. Den kan vara jättebillig om man är noga med att de inte lyckas lura en. Sedan en öl på loungeklassikern Café 1001 runt hörnet.

Fredagen: Champagnelunch på fräscha Henry’s Café Bar i Covent Garden, sedan firande på sköna puben The Steam Passage Tavern i Angel.

Lördagen: Mexikansk tapas och en öl som serveras med stark tomatsås, citron och salt på restaurangen/baren La Bodega Negra i Soho. Därefter en drink på loungen Maison Touareg som är ett bra ställe om man vill sitta ner och höra varandra efter 11 en lördag. Det är också The Hippodrome Casino vid Leicester Square där vi stannade till 6 på morgonen tillsammans med en stor del av Les Miserables-musikalens skådisar. Även om man inte spelar är det en kul dygnet-runt-öppen värld att kliva in i ett tag.

Söndagen: Kinesisk mat och cocktails på Cha Cha Moon vid Carnaby Street, därefter en promenad till Hyde Parks tyska Winter Wonderland – ett måste i London innan jul som förtjänar en egen bloggpost.

Dagen efter att Sverige missat VM mådde jag inget vidare. Men det beror kanske snarare på tröstfesten än på själva resultatet.

Vi hade sett matchen med hundratals svenskar på sköna The Pipeline vid Liverpool Street. Av alla ställen som visar Sveriges matcher var den svenskägda puben överlägset bäst. Vi går ofta dit på tisdagskvällar då de har Londons mest prisvärda comedyshow men denna vecka var det lätt att hålla sig för skratt.

För att komma över matchförlusten drog vi vidare till öppningsfesten för den nya heta restaurangen/klubben Steam & Rye vid Bank. Det är Nick House, hjärnan bakom Mayfairklubbarna Mahiki och Whisky Mist, som tillsammans med supermodellen Kelly Brook (som också var på festen) tagit över en gammal banklokal och inrett den i amerikansk 40-talsstil.

Vi fick provsmaka lite av den amerikanska menyn som kommer att serveras där, och gick igenom större delen av deras digra drinklista. Bäst på festen, förutom några grymma dansshower och fri bar, var ovanvåningen som inretts med giraffer, papegojor, cyklar och fågelburar i en spännande blandning som måste ses. Londons hetaste nytillskott på klubbhimlen är perfekt både för dejt eller utekväll.

147 Leadenhall Street

T-bana: Bank