Politikerkollen presenterar i dag ett inlägg om politikens kändaste hemlighet – partispionerna. 

Ämnet aktualiseras av att en spion skymtades under Socialdemokraternas EU-seminaurium i går. 

Men vi börjar från början: 

Under EMU-valet 2003 dök han upp första gången – på JA-sidans torgmöten. JA-sidan (som förlorade) samlade krafter från nästan hela det politiska spektrumet och vår spion lärde känna EMU-vänliga sossar som jobbade i kampanjen. Småprat till en början, men snart uppstod mellanmänskliga relationer, man började umgås privat och spionen var på väg in i S-värmen. 

Men så kom valet 2006 och vår spion bekände färg. Plötsligt jobbade han öppet för Moderaterna och de gamla sosse-vännerna bara stod och gapade. 

Men han skulle snart dyka upp i S-sammanhang igen.

– Vi märkte att han började vara med på våra valmöten och kongresser, säger en socialdemokrat.

Här ska tilläggas att detta inte är något unikt för Moderaterna. Även Socialdemokraterna har så kallade partispioner ute i kylan.

– Men vi brukar mest gå på deras kongresser och följa dem i valrörelsen, säger socialdemokraten. 

Men just den här spionen är nitisk. Under hela det omvittnat tråkiga EU-seminariet i går satt han och antecknade och deltog enligt uppgift även i delseminarier i de mest tråkiga ämnen.  

– Men det är aldrig dålig stämning, vi snackar lite skämtsamt och han är nog bra på det han gör och återrapporterar flitigt.  

Hur är då livet som partispion undrar du? 

Politikerkollen sökte spionen och efter en liten stund ringde han upp från Moderaternas riksdagskansli. 

Hur är det att vara partispion?

– Jag tycker inte att det är någon intressant vinkling, jag är tjänsteman och gör bara mitt jobb. Men det är ju en känd hemlighet, när jag får frågan brukar jag säga att jag bara uppger name, rank and number, säger spionen.

Han heter Leo de Bruin och arbetar som tjänsteman på M-kansliet. Här kan du följa honom på Twitter.  

/Erik Nises