Strax efter sju i kväll anlände statsminister Fredrik Reinfeldt till EU:s ödesmöte här i ministerrådets fula byggnad i Bryssel.

Dagens enda punkt på dagordningen var en middag som skulle ta slut vid halv elva. Den pågår fortfarande trots att klockan nu är halv ett. Och inga tecken finns på att den ens lider mot sitt slut – annat än den sena timmen.

Vad mötet handlar om är att rädda euron, några av de mest skuldtyngda medlemsländerna och, i förlängningen, EU-samarbetet.

Man är i stort sett överens om att sparka igång en planerade, permanent räddningsfond redan nästa år i stället för som planerat 2013. Den ska innehålla hisnande tusen miljarder euro.

Vad man däremot inte är överens om är hur framtida skuldkriser ska undvikas. Enligt den nu gällande stabilitetspakten får budgetunderskottet inte överstiga tre procent a BNP och statsskulden får högst uppgå till 60 procent av BNP, annars blir det böter.

Men reglerna har inte följts. Man har struntat i dem.

Därför vill Tysklands Merkel och Frankrikes Sarkozy (ofta kallade Merkozy) skriva in reglerna i EU:s grundlag. Det vill inte EU:s ordförande Herman Van Rompuy, han tycker det räcker med en ändring i ett tilläggsprotokoll till EU-fördraget.

Det vill inte statsminister Fredrik Reinfeldt heller. Han hävdar att det inte är juridik som kommer att rädda euron utan finansiella muskler och stringens.

Låter som ett munter middagssamtal. Eller?

Världens längsta lunch avåts också i EU. Den började mitt på dagen 2 maj 1998. Och avslutades mitt i natten. Vad handlade den striden om? Vem som skulle bli chef för Europeiska centralbanken, ECB, en holländare eller en fransman. Det slutade med att de delade på uppdraget.