Mario Balotelli växer aldrig upp
Efter alla svarta rubriker, efter alla skandaler, efter allt förtroende som Roberto Mancini ändå visat, tänker man ju att någon gång måste även Mario Balotelli mogna.
Men nej, tydligen inte.
Sparken mot Scott Parkers huvud var svår att uppfatta i första läget – mest för att man inte tror att någon med avsikt kan stämpla en motståndare i ansikte utan anledning. Efter att ha sett situationen ett antal gånger är det ingen tvekan: Balotelli hade en avsikt med sparken.
Han skulle givetvis ha fått ett rött kort – vilket betyder att han aldrig skulle ha avgjort matchen från straffpunkten – och jag utgår från att han straffas i efterhand. Även om domaren Howard Webb ”sett” situationen. Allt annat vore ytterst märkligt och skulle sända fel signaler.
Och frågorna kvarstår:
När ska Mario Balotelli växa upp? Kommer han någonsin att göra det?

Ligan är ett tvålagsrace efter bruten King-svit
Det var helgen som skulle utvisa om Tottenham hade i titelracet att göra. Upphämtningen från 0-2 till 2-2 antydde visserligen att de hör hemma i den absoluta toppen – den visade på enorm karaktär. Men när matchen var över hade Tottenham lik förbannat förlorat. Avståndet upp till Manchester City var plötsligt åtta poäng (nio om man räknar med målskillnad).
Det känns ointagligt även under den här galna säsongen när allt verkar vara möjligt. När Tottenham ska jaga Manchesterlagen kan de inte heller längre luta sig mot Ledley King-sviten, den där om att ”Spurs aldrig förlorar med King på plan”.
Lagkaptenen kastades in i startelvan trots att han inte hade tränat på flera veckor. I först halvlek var det lätt att se varför. King var felfri, trygg, beslutsam. Jag som många andra satt och tänkte: ”Hur bra hade den här spelaren varit om han haft två friska knän? Bäste försvararen i världen? Inte omöjligt!”.

På sätt och vis var det passande att King själv förstörde sviten. Han tappade koncentrationen för ett ögonblick på tilläggstid, släppte förbi sig Mario Balotelli och kapade italienaren när det hade varit bättre att låta honom avsluta (som back bör man alltid värdera vad som är farligast; ett avslut eller en straffspark).
Senast Ledley King var med och förlorade med Tottenham var den 28 augusti 2010 mot Wigan hemma. Sedan dess är statistiken DWWWWWWWWWDWWWWDL.
Den raden visar varför 31-åringen förtjänar ett nytt kontrakt även om han inte kommer upp i de 20 matcher som Harry Redknapp satt som gräns.

Arsenals ytterbacksproblem består
När Arsenal åkte på 2-8-smällen på Old Trafford i augusti agerade (nåja) Carl Jenkinson och Armand Traoré ytterbackar. Det är inte spelare som karaktäriserar en klubb som ska slåss om titeln.
Arsène Wenger hade en sommar på sig att ersätta Gaël Clichy och Emmanuel Eboué. Han ”löste” det med en sistaminuten-värvning av André Santos.
På grund av Kieran Gibbs skada (ingen överraskning) och Bacary Sagnas än mer ödesdigra skada är problemet fortfarande detsamma.
Oj, vilka underverk en ”utility player” som Pablo Zabaleta hade kunnat göra i Arsenal.

Förra helgen fick Johan Djourou en karusellfärd av Swanseas Scott Sinclair. I går såg Nani till att han satt i en taxi i första halvlek och på läktaren i andra.
Arsène Wenger sa efteråt att hans skadade spelare är tio dagar bort och att man ”inte värvar spelare för tio dagar”. Det är riktigt, men ytterbackssituationen under drygt första halvan av säsongen är en stor anledning till tabelläget.
Och missat Champions League-spel kostar mer än en ytterback av ”proven quality”.

Moyes har nått vägs ände
Buropen dånade på Goodison Park. Om Blackburns spelare var förvirrade vid slutsignalen är de ursäktade. Det här är ett lag som i princip blivit utbuade i varje match under hösten.
Men inte de fem senaste ligamatcherna. På annandagen blev det en sensationell poäng på Anfield, på nyårsafton en än mer sensationell seger på Old Trafford. I lördags fixade budgetvärvningen David Goodwillie en poäng när han forcerade in 1-1 mot Everton. Den hårt pressade Steve Kean har på något sätt lyckats sluta leden och sett till att Blackburn inte tänker självdö.

Buropen var istället riktade mot hemmalaget. Evertons placeringar de fem senaste säsongerna är 6-5-5-8-7 vittnar om att man är ett stabilt lag för övre halvan. De har varit ”best of the rest”. Därför är 14:e-platsen i ligan en rejäl missräkning.
Oavgjort, 1-1, hemma mot Blackburn är för dåligt av ett lag som aspirerar på att resa sig efter en svag höst. Tim Cahills mål, hans första på ett år (!), var en klen tröst. Everton är under isen. Formsvage Louis Saha hade inte ett enda avslut under sina 55 patetiska minuter på plan.

Klubben saknar pengar, ägaren Bill Kenwright hittar ingen köpare, fansen är otåliga.
David Moyes har gjort ett helt otroligt arbete under ett decennium med små medel. Orkar han en säsong till med bakbundna händer?

”Fel” Davies lyfter Bolton från träsket
Kevin Davies har varit symbolspelaren för Bolton under 2000-talet. I lördags satt han på bänken och fick se hur en annan Davies, Mark, gav fansen hopp om en ljusare framtid.
Jag har alltid gillat Mark Davies (men då har jag också en fetisch för centrala mittfältare). Har man tittat noggrant under highlights-svepen de senaste åren har man kunnat noterat att han ibland gör rent geniala grejer: en klack, en direktpassning, ett väggspel. Ändå hade han inför säsongen endast gjort 21 starter i Bolton på 2,5 år.

Han är schablonbilden av en underskattad spelare. Ställ honom på Hötorget under lunchrusningen och ingen – absolut ingen – skulle reflektera över att de skymtat en av Premier Leagues mest begåvade mittfältare. Men 23-åringen är just nu den som ger Owen Coyles lag det passningsspel de saknat sedan Stuart Holden fick Jonny Evans dobbar i knäet.
Jag gissar att övergången till 4-5-1 har varit den utlösande faktorn för Mark Davies form. Tidigare fick han ta för stort defensivt ansvar i Coyles 4-4-2-system. Med Nigel Reo-Coker och Fabrice Muamba som gör jobbet i maskinrummet har han fått fria tyglar att göra det han är bäst på – agera spelfördelare.

Ironiskt nog har övergången till 4-5-1 varit förödande för Kevin Davies. Veteranen har aldrig fungerat som ensam striker – han måste ha någon att nicka ned bollarna till – och därför sitter han nu fast på bänken bakom David Ngog.
Den ene Davies bröd har blivit den andres död.