Welbeck – Englands lösning i EM?
Wayne Rooney gjorde två mål, Antonio Valencia var bäst på plan, men jag ändå framhålla Danny Welbeck från gårdagens match.
Det fanns en talande situation för hans insats:
Det var i den 73:e minuten, vid ställningen 2-0, där United attackerat med många spelare men bollen hamnade i händerna på Pepe Reina som satte igång spelet direkt.
I det läget vandrar en vanlig anfallare tillbaka, missnöjd över att inte ha fått bollen. En smart anfallare scannar av spelplanen, inser att det saknas folk defensivt – och tar sig hem på rätt sida. Lex Henke Larsson.
Welbeck gjorde det. Han tog en 50 meters löpning hemåt och hamnade i positionen som central mittfältare. Den typen av arbete för laget är ovärderligt.

Danny Welbeck kommer aldrig att vinna skytteligan i Premier League, han är ingen ”poacher”, men som ensam striker erbjuder han något annat.
I första halvlek, när mästarnas spel hackade och Liverpool fått matchen dit de ville, var det han som drog loket genom att löpa, hålla i och stressa Liverpools försvarare till leda.
Med den akuta engelska bristen på strikers framstår Welbeck som ett hett alternativ för England i EM.

Henry-sagan fick ett magiskt slut
Thierry Henry gjorde sin sista ligamatch för Arsenal (väl?). Det kunde inte ha slutat på ett bättre sätt.
Arsenal hamnade i underläge med 0-1 på Stadium of Light (efter att Per Mertesacker dråpligt nog halkat och skadat sig). De hade inget svar, ingen nyckel för att öppna ett vattentätt Sunderland som matchen igenom sjönk ihop i ett säckliknande 4-6-0-försvar. Jag tror inte att jag sett något lag den här säsongen spela så defensivt på hemmaplan.
Dörren var låst tills Thierry Henry kom in istället för Alex Oxlade-Chamberlain med cirka tjugo minuter kvar.
Fransmannen fick se Aaron Ramsey kvittera till 1-1 innan han själv steg in i handlingen. På ett utsökt inlägg från Andrej Arsjavin stötte han in segermålet, 2-1, i den 90:e minuten.
Den avslutningen var nästan för bra för att vara sann.
Thierry Henry har inte varit överdrivet bra under de här veckorna, men hans entré i laget har bara haft positiva effekter.
Tre fullträffar – samma målfacit som Henke Larsson hade under sin sejour i Manchester United – var mer än jag hade hoppats på.
Vissa befarade att Thierry Henry riskerade sin legendarstatus med återkomsten i Arsenal.
Han byggde på den istället.

…och Norwich saga fortsätter
Norwich. Grant Holt. Paul Lambert. Alla före detta League One-spelare.
”Kanariefåglarna” flyger mot oanade höjder. Efter segern borta mot Swansea i går ligger de på åttonde plats, bara fyra poäng efter Liverpool.
När tar sagan slut?

Knowing me, knowing you…
Jag var en av dem som blev förvånad när Tottenham valde att plocka i Louis Saha, 33, under deadline day. Anfallarens fotbollsmässiga kvaliteter är det ingen som ifrågasätter, men hans skadebenägenhet får ju Gabriel Özkan att framstå som Stålmannen.
I går debuterade han och satte två mål mot Newcastle. Det är lite typiskt Saha. Jag har inget fog för det, men jag tror att han har börjat bra i alla klubbar han varit i, för att sedan plocka en skada och spendera mer tid på rehabcykeln.
Hans samarbete med Emmanuel Adebayor såg dock ruskigt lovande ut och sett till gårdagens insats har Sahas entré förbättrat lagets chanser att ta CL-biljetten.
Om han fortsätter som i går lär vi få höra sången ”Knowing me, knowing you – Sahaaaaaaaaa” på White Hart Lane många gånger i vår.

Emmanuel Adebayor verkade trivas när han fick en mer löpvillig lekkamrat än Rafael van der Vaart. ”Ade” gjorde ett mål och fyra assist (!), ett hyfsat facit. Jag kan faktiskt inte erinra mig någon spelare som gjort fyra assist i samma halvlek i toppligorna tidigare. Någon annan som kan?

A sad day for football
Så till den händelse som hela världen snackar om – som vi inte kan bortse ifrån: Handskakningen som uteblev.
Med bakgrunden till matchen – med chans att lämna den här olyckliga historien och gå vidare – var det ytterst uppseendeväckande, ytterst olämpligt, att Luis Suárez inte tog Patrice Evras utsträckta hand.

Man kan, som de nyblivna ”experterna” på lingvistik, diskutera sydamerikanskt uttal. Man kan diskutera strafflängd (jag har tyckt att åtta matcher är för hårt jämfört med andra avstängningar).
Men fakta kvarstår: Luis Suárez har erkänt att han kallat Patrice Evra för ”negro” vid ett tillfälle, han dömdes av en oberoende jury som drog slutsatsen att han sagt det sju gånger, Liverpool valde – efter att ha läst den 115-sidiga utredningen – att inte överklaga och låta en ny jury granska fallet.
Liverpools tränare Kenny Dalglish sa i veckan att han väntade sig en handskakning. Luis Suárez ställde inte upp på det och fördömdes efteråt av Liverpoollegendaren Alan Hansen. Spelarfackets chef Gordon Taylor säger i dag att det var  ”respektlöst och pinsamt”.
Suárez hjälpte inte sin klubb – den som betalar hans lön – när han agerade som i går.

Patrice Evra, knappast någon ängel, var gårdagens moraliska vinnare tills han provokativt firade segern framför Suárez så att (den i går utmärkte) domaren Phil Dowd fick gå emellan och förhindra ett större slagsmål.
Det var patetiskt och pinsamt av Evra. Jag tror inte han är stolt när han ser bilderna i efterhand. Har man vunnit talar resultattavlan alltid för sig själv. En del skrev till mig i går på Twitter att ”man måste få fira en seger när man gått upp i ligaledning”, men jag har inte sett Evra fira någon seger förut på det sättet.
Och det var väl ett sådant firande av Mario Balotelli efter FA-cupsemifinalen förra våren som fick Uniteds spelare och fans att rasa?

Som vanligt utgår alla slutsatser ur den här historien från lagtillhörighet, vilket i sig också är tragiskt.
Liverpool har all rätt att känna sig orättvist behandlat. Men klubben tjänar inte på att den här historien får oproportionerligt stort utrymme.
Hade Liverpools pr-avdelning skött det här på ett proffsigt sätt – inte skickat ut ett första statement på hemsidan som man sedan tog bort, utan hanterat krisen som varje stort företag måste agera:
”Vi gjorde fel, i det här landet är det inte okej att kalla någon för ”negro”, vi ber om ursäkt för det, men vi vill också framhålla att man inte säger ’din systers f****”, hade stormen blåst över mycket fortare.
Istället har man stoppat huvudet i sanden, fått för sig att alla är emot dem och låtit Kenny Dalglish att framstå som Bagdad-Bob.
Kenny Dalglish försvarar alltid sina spelare till döden. Det är en sorts ”skydda-omklädningsrummet-taktik” som nästan alla tränare använder, oavsett om det rör Andy Carrolls måltorka, Ryan Giggs otrohet eller en ful tackling av valfri spelare. Men i går nådde han absurdhetens gräns när han i första intervjun efter matchen påstod att han inte visste att Luis Suárez inte skakat hand med Evra. I så fall var han ensam i världen om det. Det blev ännu mer märkligt när han skyllde hela grejen på tv-kanalen Sky.

Alex Ferguson använde starka ord efteråt. Han pratade om Suárez som ”disgrace to Liverpool Football Club”, han sa att urugyanen ” should never play for the club again”.
Alex Ferguson har haft sina egna stormar genom åren, och det kan vara på sin plats att betona att han fick övertalas av rådgivaren, förre Mark & Spencer-ordföranden Richard Greenbury, att inte slänga ut Eric Cantona från klubben efter karatesparken på Selhurst Park 1995. Men jag kan inte ta Fergusons ord om Suárez på särskilt stort allvar. Jag är inte förvånad över att Alex Ferguson tar varje tillfälle i akt att försöka sätta press på en rival.
Om Luis Suárez ska spela i Liverpool eller inte är en fråga för den klubbens ledning.
De styrande, inte minst ägaren John Henry, borde dock fundera på om han gör mer skada än nytta för klubben. Oavsett hur fantastisk fotbollsspelare han är.

Det var en dag då Manchester United vann matchen, men fotbollssporten förlorade.
Spelet, ”The Beautiful Game” som vi kallar det, är inte så vackert alla gånger.

***
Rekommenderar lite övrig läsning om Suárez/Evra-incidenten:
Peter Wennman skriver klokt om gårdagens händelser (länk).
The Guardian (länk).
The Telegraph (länk).