En ägare som börjar dyka upp på träningarna, spelare som inte levererar, veteraner som har för stor inflytande i omklädningsrummet.
Det kan inte vara lätt att heta André Villas-Boas just nu och vara 34 år.
Överlever han ett uttåg ur Champions League mot Napoli?

Chelsea räddade visserligen omspel i går mot Birmingham (1-1). Daniel Sturridge dök upp i straffområdet med tjugo minuter kvar och nickade vackert in Branislav Ivanovics inlägg från höger.
Men det kändes som en förlust.
André Villas-Boas Chelsea har satt sig i en situation där man inte längre har råd med snedsteg. Oavgjort i FA-cupen hemma mot ett sönderköpt gäng från Championship är sådant snedsteg.
Det som var mest oroande i går var att portugisen såg ut att vara märkt av den pressade situationen där buropen hördes i paus och Birminghams fans roade sig med att skandera José Mourinhos namn.
Som om inte Villas-Boas haft tufft nog med jämförelserna med Mourinho i sin tränarkarriär. Nu ska han dessutom påminnas om att föregångarens ande svävar över Stamford Bridge.
André Villas-Boas blev symbolen för den nya, moderna tesen om att ålder och en framgångsrik spelarkarriär är oväsentligt för en tränare.
Det är det – så länge resultaten går ens väg. Men börjar man rada upp förluster har man minimalt förtroendekapital om man saknar den status som en lyckad spelarkarriär för med sig.
I det här läget hade en spelarkarriär inte skadat för Villas-Boas.

André Villas-Boas hyllades som ett geni när Porto tog trippeln i fjol, men i Chelsea har han gjort en rad misstag. Han började med att praktisera ett högt försvarsspel. Efter 3-5-smällen mot Arsenal fick han backa bandet och erkänna sitt misstag.
Efter det gjorde laget ett par övertygande matcher, bland annat hemma mot Valencia, men under vintern har spelet hackat igen.
Han har inte hittat någon lösning.
Chelsea agerade förutsägbart och tempofattigt. Det blev enkelt för Birmingham – med en imponerande Curtis Davies i mittförsvaret – att sjunka lågt och styrspela eftersom John Obi Mikel och Raul Meireles behövde två-tre tillslag på sig innan de hittade ett alternativ som inte var i sidled.
Villas-Boas stod vid sidlinjen, konfunderad och förbryllad, samtidigt som tv-kamerorna zoomade in Chelsea-höjdarna Ron Gourlay och Bruce Buck. Roman Abramovitj var inte på plats. Han verkar mer intresserad av att övervaka sina intressen på träningarna nuförtiden.

Jag hoppas att André Villas-Boas får tid för sitt projekt. Hans uppdrag var snudd på omöjligt: Genomför en generationsväxling, se till att införa mer attraktiv fotboll – och slåss samtidigt om titlar.
Jag är inte så säker längre på att han får tiden om Chelsea riskerar att missa Champions League-spel. Det känns som att oddsen för en Mourinho-comeback sjunker för varje Chelsea-förlust.
Villas-Boas försäkrade i går att han hade styrelsens förtroende och det var viktigare att han hade Romans stöd än de äldre spelarnas.
Jag vet inte det.
En manager måste ha spelare som tror på det han gör, som tror på de idéer han lanserar. Annars kommer de aldrig utföra det helhjärtat.
Det är spelarna som ska göra jobbet och just nu verkar de inte intresserade av att offra sig för sin tränare.
Så jag förstår om André Villas-Boas gärna skulle byta ut inflytelserika veteraner som Frank Lampard, Florent Malouda, Didier Drogba mot yngre, mer anpassningsbara spelare. Lampard agerar proffsigt utåt, men jag tvivlar på att mittfältaren är lika harmonisk innanför väggarna. I går fick han ett inhopp på åtta minuter. Knappast vad han är van vid.
Antingen måste skeptikerna gå eller så måste André Villas-Boas själv gå.

I det större perspektivet ska Villas-Boas inte ha hela skulden för Chelseas kris.
Det är inte Villas-Boas fel att Chelseas försvarare agerar som juniorspelare och misslyckas att rensa undan bollen vid tre tillfällen innan David Murphys 1-0-mål i går.
Det är inte hans fel att Juan Mata slår en tam straff som Colin Doyle får rädda.
Det är inte hans fel att klubben för ett år sedan köpte en Fernando Torres som glömt bort hur man gör mål. I går var spanjoren än en gång en besvikelse och byttes ut i paus mot Didier Drogba.  Det var tjugonde raka matchen utan fullträff. Ingenting, eller åtminstone väldigt lite, i Torres spel och kroppsspråk tyder på att det ska vända.
André Villas-Boas spelidé bygger ett högre presspel, ett spel som truppen inte är anpassad för.
Den generationsväxlingen inleddes i somras när Chelsea värvade spelare som Mata, Romeu, Lukaku. Luiz anslöt i januari förra året. Villas-Boas har skeppat i väg Anelka och Alex.
I går ställde han en elva på benen utan John Terry (skadad), Frank Lampard, Michael Essien och Didier Drogba, men ersättarna håller inte tillräckligt hög klass ännu för att fylla luckorna. Det är oroande eftersom klubben måste hitta ersättare i sommar utan att äventyra målet att klara Financial Fair Play.
På tisdag väntar Napoli i Champions League.
Förlust i bortamatchen är en sak.
Klarar André Villas-Boas ett fiasko även i Champions League?

***
Senare på kvällen såg jag ett annat skepp få slagsida och sjunka allt djupare.
Arsenal förlorade och åkte ur FA-cupen efter 0-2-förlust borta mot Sunderland.
Istället för att analysera Arsène Wengers kris (vi kommer att få tillfälle att göra det framöver) vill jag verkligen lyfta fram Sunderland.
De slet som djur, försvarade sig som om matchen gällde deras liv.
Presspelet var långt från perfekt, ibland överilat. Men eftersom de arbetade så hårt, var beredda att löpa för varandra, så löste det sig ändå.
Fortsätter den här formen måste Martin O’Neill vara högaktuell som utmanare till Paul Lambert om priset som årets manager.

***
Nu ska jag sätta mig i soffan och kolla på Crawley-Stoke.