En Gerrard firade, en Gerrard deppade.
Liverpool vann Ligacupfinalen efter straffar, Cardiff vann många hjärtan.
Frågan alla Liverpoolfans ställer sig: Blir titeln den språngbräda som klubben behöver?

Det var ytterst nära att den här finalen fick en annan utgång. Cardiff gjorde en heroisk match och pressade Liverpool ända in i kaklet.
De chockade hela Wembley genom att ta ledningen med 1-0 genom unge Joe Mason.
De spelade ett uppoffrande försvarspel där mittbackarna Mark Hudson och Ben Turner var outstanding.
De höll ledningen till en bit i in andra halvlek till Martin Skrtel kvitterade efter en hörnsituation.
De kom mirakulöst nog tillbaka och kvitterade till 2-2 i förlängningen när i princip alla deras spelare hade kramp och gick på tandköttet.
De fick se Tom Heaton rädda första straffen av Steven Gerrard men prickade stolpen två gånger i straffsparksläggningen.
De gjorde allt vad man kan begära och mer, coachen Malky Mackay pratade efteråt hur stolt han var, men historieböckerna kommer att berätta något annat.
Där kommer vi se bilden av Anthony Gerrard, kusinen, som vandrar med sänkt huvud efter att ha missat den avgörande straffen.
– Jag älskar honom, han tillhör familjen, sa Steven Gerrard efteråt.
Det är lätt att vara stor i framgångens stund, men bilden av hur Steven tröstar Anthony var vacker.

Inför den här finalen tävlade Liverpools spelare, ledare och ägare om vem som kunde betona mest hur den här Ligacuptiteln skulle lägga grunden för en ny framgångsperiod.
Man pratade om 2001 när Liverpool under Gerard Houllier vann Ligacupen och sedan fortsatte med att fullborda en oförglömlig cuptrippel med seger i FA-cupen och Uefacupen. Det blev startskottet för en framgångsera med bland annat två Champions League-finaler de kommande sex åren.
Efter slutsignalen i går kom budskapen på löpande band.
Managern Kenny Dalglish:
– Vi är överlyckliga över att ha vunnit en trofé. Det ger oss törst efter att komma hit och göra det igen.
Ägaren John W Henry:
– Det handlar om titlar, så det kommer att hjälpa oss att bygga vidare och det är vad spelarna och fansen förväntar sig.
Den här finalen skulle bli beviset, kvittot, på Liverpools framsteg under Kenny Dalglish. Jag vet inte om det är så mycket framsteg att vinna efter straffar mot ett lag från Championship.
Men vi kan ju fundera över vad en förlust hade betytt.
Arsenal föll på den här arenan för ett år sedan. De hade väntat lika länge efter en titel och snubblade på Birmingham. Den chocken ledde till en kollaps under resten av våren. Den bekräftade bilden av en klubb som gått bakåt, en klubb som beskylls för att inte ha de rätta karaktärerna.
En förlust för Liverpool i går inför världens ögon på Wembley hade kunnat få samma effekt på dem.
Liverpools titel ger arbetsro. Den ger en vinnarkänsla, om än liten, till en klubb som väntat på att få lyfta en buckla sedan 2006. Nu behöver inte spelarna läsa i tidningarna längre att ”det var x år sedan Liverpool vann en titel”.
Klubben må missa fjärdeplatsen ytterligare ett år, men Kenny kan åtminstone visa upp att han fått slut på titeltorkan. Det ger större trovärdighet när han och Damien Comolli ska gå ut i sommar och attrahera nyförvärv.

För att förstå hur viktig den här titeln är för Liverpool, hur högt de själva värderar den, kan vi också skruva tillbaka klockan till augusti. Då gick laget in i turneringen mot lilla Exeter. En gissning hade varit ett försvagat lag med ”vetskapen” att man ändå kommer att gå vidare och för att försiktigt lotsa in spelarna efter uppehållet. Men Kenny Dalglish gjorde inte så. Han spelade Pepe Reina, Martin Skrtel, Maxi, Raul Meireles, Charlie Adam, Jordan Henderson och Luis Suárez från start. Lägg till att Andy Carroll hoppade in. Det kan jämföras med Roy Hodgsons ödesdigra val förra säsongen att möta Northampton med blott två etablerade spelare (Daniel Agger och Lucas). Den gången blev det 2-2 och förlust på straffar.
– Vi förtjänade vår första titel på sex år, men vi måste fortsätta jobba hårt och se var det kan ta oss, sa Kenny Dalglish.
Han kan blicka tillbaka på senaste gången klubben spelade Ligacupfinal, 2005. Då blev det förlust mot Chelsea, 2-3. Det var José Mourinhos första titel på engelsk mark. De kommande 2,5 åren vann Chelsea två ligatitlar, en FA-cuptitel och ytterligare en Ligacuptitel.

På ett sätt var det passande att Dirk Kuyt fick spela en så avgörande roll. Han kom till klubben sommaren 2006, några månader efter den förra titeln.
Även om Kuyt i mina ögon är en ”supporterspelare” – han är tack vare sin arbetsmoral högre värderad av fansen än hans kvaliteter meriterar – så kan väldigt få påstå att han inte gjort sig förtjänt av den.
Han är den ultimata vattenbäraren. Han har skjutit Liverpool till Champions League-final, han har spelat VM-final för Holland, men aldrig fått vinna en stor titel.
I går hoppade han in och kämpade in 2-1-målet. Det blev inte avgörande, men hans straffmål var livsviktigt.
Nu har han och Liverpool fått sin titel.
Det återstår att se om den lägger grunden för nya.

***
Kenny Miller – jag minns honom väl från tiden i Wolves – var Cardiffs syndabock. Han brände ett jätteläge att sätta 2-1 med nårga minuter kvar av ordinarie tid. Han slog sin straff i stolpen.
Någon som sa nåt om små marginaler?

***
När man ser Peter Whittingham var så bra, så begåvad, mot så kvalificerat motstånd undrar man varför han inte fått en ny chans i Premier League.
Om inte Cardiff går upp till nästa säsong utgår jag från att han handplockas av någon PL-klubb.

***
Mina spelarbetyg, Cardiff-Liverpool:
Cardiff: Heaton 8 – McNaughton 7, Turner 8, Hudson 8, Taylor 6 – Mason 7, Whittingham 7, Gunnarsson 7, Cowie 6 – Miller 6, Gestede 6.
Avbytare: Kiss 6, Gerrard 6, Blake 6.

Liverpool: Reina 6 – Johnson 7, Skrtel 8, Agger 7, Enrique 6 – Henderson 4, Adam 6, Gerrard 7, Downing 8 – Suárez 6, Carroll 5.
Avbytare: Bellamy 6, Carragher 6, Kuyt 7.