Startsida / Inlägg

Dokument: Så förlorade Villas-Boas omklädningsrummet

av Kalle Karlsson

André Villas-Boas ”tappade omklädningsrummet” i Chelsea.
Det blev hans fall efter mindre än nio månader på tränarposten.
Vad är det som sker när sånt händer? Hur kan det te sig?
För André Villas-Boas handlade det om ledarfigurer som gick emot tränaren öppet och spelare som hade som mål att testa de gränser han satt upp.

När ska Roman Abramovitj lära sig? När ska han förstå att det inte går att bygga framgång i en fotbollsklubb genom förhastade impulsbeslut?
Det finns en historia om hur Roman vid ett tillfälle bjöd in Txiki Begiristain, före detta teknisk direktör i Barcelona, till Cobham. Begiristain har varit delaktig i arbetet med La Masia, erkänd som världens största talangfabrik.
– Vad skulle du behöva för att göra samma sak här?, ska Roman ha frågat.
– Tio år, ska Beguiristan ha svarat.
Om den här storyn stämmer borde den ha fått Roman Abramovitj att åtminstone tänka efter. Barcelonas enorma framgångar är frukten av en kultur djupt rotad sedan årtionden. Barcelona har haft en röd tråd som sytt korsstygn genom hela verksamheten.
Chelsea har under Roman Abramovitj gjort precis tvärtom. De har agerat kortsiktigt, impulsivt, resultatinriktat.
Det är häpnadsväckande att ingen egen produkt på allvar slagit sig in i startelvan i Chelsea sedan John Terry 1998. Det är fjorton år sedan.

Det är som om det bara är Roman Abramovitj som inte förstår vilken omöjlig uppgift André Villas-Boas hade när han kom till klubben.
Han handplockades för att förändra spelet, ge en offensivare, vackrare fotboll, samtidigt som han skulle genomföra en generationsväxling. Och slåss om titlar.
Han tog över en obalanserad trupp där en stor del av budgeten lagts på en anfallare som glömt hur man gör mål (Torres) och en försvarare som glömt hur man försvarar (Luiz).
Hans utmaning var ännu större än man kan ana eftersom Chelsea som klubb saknat tydlig styrning och strategi.
Bland alla Tenenbaums, Gourlays, Bucks, Emenalos och oligarker finns för många kockar och för få som kavlar upp ärmarna och kokar soppan.
Jag vet inte vilken manager som hade klarat att styra det här skeppet under dessa förutsättningar. Förutom att det krävde en visionär tränare med en dynamisk, riskfylld spelidé krävde det en erfaren karaktär som kunde kontrollera de inflytelserika ledargestalterna i omklädningsrummet.
Det var ingen uppgift för en 33-åring.

Det är lätt att vara efterklok, men Chelsea inser nog att det var djärvt, för djärvt, att tro att den unge Villas-Boas skulle kunna lyckas med det som ingen annan av José Mourinhos kvalificerade efterträdare lyckats med.
Vi talar om en tränare som gjort blott en säsong som manager på toppnivå, om en tränare som för några år sedan hade en roll i klubben som José Mourinhos lärljunge och gick runt och delade ut dvd:s och scoutingrapporter.
Även om Villas-Boas är en lovande manager så har han aldrig visat några tecken på att få med sig spelartruppen på sin filosofi.
Han ville ha ett högt presspel, han fick ett försvar som läckte.
När han anlände till England och fick frågan om han också var en ”Special One”, hävdade han att det handlade om laget, att han var ”The Group One”. Han blev snarare ”The Lonely One”.
Jag vet inte om ni minns Ramires mål i segermatchen mot Wolverhampton i januari. Det hade varit mycket snack i tidningarna om att André Villas-Boas beordrat spelarna att fira målen med honom vid sidlinjen. Det är sånt man gör för att utåt sett visa en enad front (vilket i själva verket tyder på motsatsen). Det hade viftats bort som en tidningsanka, men nu fick engelska pressen en sorts ”bekräftelse”.
Ramires gjorde mål, brassen sprang ut och kramade om Villas-Boas. I högen fanns David Luiz, José Bosingwa, Raul Meireles, Oriol Romeu och Ashley Cole. Det är intressant med tanke på vilka spelare som inte var med och jublade: De rutinerade ledarfigurerna. Kritikerna. De som inte köpt den nye tränarens idéer. John Terry anslöt halvhjärtat, inte som vi är vana att se, inte som anstår en kapten.
De Villas-Boas-lojala spelarna var antingen hans egna värvningar eller portugistalande med undantag av Ashley Cole (men det var innan denne hade bänkats mot Napoli).
De två senaste tränarna som lyckats i Chelsea, Carlo Ancelotti och Guus Hiddink, hade flera saker gemensamt. De var lågmälda, gentlemannamässiga diplomater med många års erfarenhet av att arbeta med stora egon.
André Villas-Boas var inte sån. Han konstaterade tidigt i höstas att han inte hade ”ett jobb där man fick vänner”.
Problemet var att han fick för många ovänner.

Efter förlusten mot Napoli rapporterade The Sun att Ashley Cole ska ha fällt följande kommentar under ett möte:
– Jag kom hit för att vinna titlar, men det kommer jag aldrig göra med din taktik.
Det var inte första gången som fasaden krackelerat. Efter 3-5-förlusten mot Arsenal i höstas sa en spelare att tränaren sett ”nedslagen” ut. André Villas-Boas svarade med att han sovit på träningsanlägningen, trots att familjen bor i närheten av Stamford Bridge.
Han var så besatt av att lyckas, så besatt av att göra Roman Abramovitj belåten, att han blev arbetsnarkoman. Han spenderade tolv timmar om dagen på träningsanläggningen. Hans svarta BMW var alltid först på parkeringen och den sista som lämnade. Vid 18-tiden i söndags var han fortfarande kvar och sammanställde tekniska data.
Det spelade ingen roll hur hårt han arbetade när han hade omklädningsrummet emot sig. När spelarna förlorade förtroendet för sin manager var de inte längre lika intresserade av att offra sig på planen. Med oinspirerade spelare uteblev resultaten.
Med resultat i ryggen spelar det ingen roll om du som tränare ”förlorar omklädningsrummet”. Då kan du alltid peka på tabellen. Utan resultat måste du ha spelarna med dig.
Kan man inte ticka i någon av dessa boxar blir man inte långvarig i en klubb som Chelsea.

Fejden med Frank Lampard var en av fotbolls-England sämst bevarade hemligheter. Lampard har varit en ikon i klubben under 2000-talet. Han var van att spela varje match. Den här säsongen blev han en rotationsspelare. Varken Lampard eller John Terry passade in i den nya spelmodellen. Lampards åldrande ben orkade inte med det intensiva presspelet, Terrys brist på snabbhet gjorde honom sårbar i en hög backlinje.
Utåt sett har Frank Lampard agerat proffsigt, sagt de rätta sakerna när han intervjuats, och hyllats för sin professionalitet. Till slut erkände han att han ”haft meningsskiljaktigheter med tränaren”, men med tillägget att ”man måste fortsätta jobba hårt” och så vidare.
Men det mesta tyder på att mittfältaren inte varit lika lojal innanför omklädningsrummets väggar. Det är vida känt att Lampard, John Terry, Didier Drogba, Michael Essien och Petr Cech är de informella ledarna i laget, de som styr.
José Mourinho hade dessa spelare runt sitt finger. Ingen annan manager har haft det på samma sätt, därför svävar ”The Special Ones” ande fortfarande över Stamford Bridge.
Spelarna i Chelsea tröttnade på Villas-Boas maniska paragrafrytteri. Enligt Daily Mail var de missnöjda med att Villas-Boas övervakade ankomsttiden till samlingar från tränarkontorets balkong.
Vissa spelare började spela ett spel, enligt tidningen som pratat med källor inom klubben. De satte prestige i att komma körandes i hög fart in på parkeringen med sekunder kvar innan den utsatta tiden. De hoppade ur bilen och vinkade sarkastiskt mot managern innan de gick in i omklädningsrummet.
Spelarna testade gränser.
Det kan aldrig skapa harmoni i en trupp.

Samtidigt skapade André Villas-Boas mediavänlighet orosmoment. Portugisen satte prestige i att svara på alla frågor från pressen.
Den vältalige, välartikulerade societetssonen förde sig på perfekt engelska. Han framstod som begåvad.
Men han körde inte José Mourinhos skydda-spelaren-i-alla-lägen-taktik. Ibland slant hans tunga.
Som när han hävdade att han inte ”behövde spelarnas förtroende, bara ägarens”.
Som när han häromveckan i en intervju med portugisiska medier jämförde Fernando Torres med Andrej Sjevtjenko och Mateja Kezman. Jämförelsen i sig är inte speciellt konstig. Det är nog många andra som jämfört Torres med Sjeva. Men när en tränare så explicit kritiserar en egen spelare kan han inte räkna med bibehållet förtroende. Inte i dessa tider av ”player power”.
Som när han hävdade att titeln var körd efter 1-1 mot Fulham på Boxing Day. Frank Lampard sa att han var missnöjd med managern för den kommentaren. John Terry betonade att han inte skulle ge upp förrän det var ”matematiskt kört”.
Då hade André Villas-Boas redan ”clashat” med Nicolas Anelka och Alex, två etablerade spelare. De fick inte längre träna med A-laget, var inte välkomna i A-lagets omklädningsrum, fick inte använda A-lagets parkeringsplatser. Anelka fick inte ens komma på den årliga ”the silver service”-middagen vid jul.
I januari skickades de i väg, Anelka till Kina, Alex till Paris.
Man kan säga att André Villas-Boas korta sejour i Chelsea genomgick tre faser.
Först var han det nya fräscha namnet som alla var nyfikna på. Han var energisk och fortfarande lite mytomspunnen efter succén i Porto.
Sedan dog entusiasmen och byttes till krigsföring mot den engelska pressen. Villas-Boas hävdade att hans lag fick mycket hårdare kritik än Manchester City.
Till slut hade vi den pressade men samtidigt resignerade tränaren som blev svarslös. Han erkände att laget behövde spela ”300 procent bättre” än i matchen mot West Bromwich. Han konstaterade att City hade en bättre trupp.
”You’re getting sacked in the morning”, sjöng hemmafansen på The Hawthorns i lördags.
Chelseas supportrar stämde in.
Han hade allt rätt på en punkt, Villas-Boas.
Det här var inte jobbet som gav nya vänner.

En av världens finaste fotbollssånger handlar om att ”man aldrig går ensam”, men inget kan vara mer fel i André Villas-Boas fall.
I söndags morse, dagen efter den smärtsamma förlusten mot West Bromwich, hade han lett träningen som vanligt.
Under tiden hade Roman Abramovitj, direktören Eugene Tenenbaum, vd:n Ron Gourlay anlänt på träningsanläggningen. Villas-Boas visste vad som väntade.
Vid 10-tiden hade tekniske direktören Michael Emenalo (på tal om många kockar) anslutit till krismötet. Under ett två timmar långt möte diskuterade de tränarbytet och vem som i så fall skulle efterträda Villas-Boas.
Någon timme senare, mitt under matchen mellan Newcastle och Sunderland, kom beskedet:
Chelsea har sparkat sin tränare.
Igen.

Källor: Daily Mail, Times

  • Tjänstgörande sportredaktör: Adam Borg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB