I tio år har han brottats med små resurser.
I tio år har han ändå sett till att Everton har kunnat bråka med de stora klubbarna.
David Moyes var ett bortdömt mål ifrån att ta klubben till Champions League 2005. Sedan dess har man famlat i ovissheten.
När David Moyes, 48, på onsdagen firar tioårsjubileum på Goodison Park är det läge att resa frågorna:
Var står ”Toffees” idag? Och vad håller framtiden för han som kallats ”Den nye Alex Ferguson”?

Det blev ingen galakväll för David Moyes i går på Anfield, veckan då han firar tio år i Everton. Liverpool vann med 3-0, Steven Gerrard blev den första i Premier League-eran att göra hattrick i ett Merseyside-derby och Moyes fick kritik för sin laguttagning.
Evertontränaren satte bland andra Tim Cahill, Leon Osman, Phil Neville, John Heitinga och Royston Drenthe på bänken, förmodligen med tanke på helgens FA-cupmatch.
Det är såna grejer du kan göra i utvalda matcher och komma undan med det, men knappast i ett derby där man vänder hem med 0-3. I en omröstning i The Times svarar 62,1 procent av läsarna att Moyes gjorde fel.
Men en dag som denna, när det alltså är på pricken tio år sedan David Moyes ersatte Walter Smith, kan vi se mellan fingrarna för en stund.
Tio år på samma tränarstol, oavsett vilken klubb det handlar om, är en prestation som är värd att uppmärksammas.

Ni som såg Euro Talk i måndags märkte att jag var extra entusiastisk när vi pratade David Moyes gärning i Everton. Jag tycker nämligen inte att han får tillräckligt mycket credit för vad han har gjort.
Han tog över ett Everton som slagits om nytt kontrakt fem av de sex senaste säsongerna.
Med ytterst liten transferbudget lyckades han rädda kontraktet under våren för att sedan lyfta laget till en sjunde plats säsongen efter.
Den enda plumpen är säsongen 2003/2004 då Everton slutade på 17:e plats.
Sedan dess handlar det om idel placeringar på övre halvan, med fjärdeplatsen 2004/2005 som den allra största triumfen.
David Moyes, om någon, förbannar klubbens öde. Everton lottades mot Villarreal, laget som ett halvår senare nådde Champions League-semifinal mot Arsenal och föll efter en missad straffspark av Riquelme.
Everton var ett bortdömt mål ifrån att slå ut spanjorerna. Pierluigi Collina dömde bort Duncan Ferugsons mål.
– Han dömde inget mer efter det. Det var vårt tillfälle. Det hade tagit oss till en ny nivå, säger David Moyes.
Vi kan bara föreställa oss vad ett avancemang till gruppspelet hade betytt för en så fattig klubb: Enorma intäkter, större status – lättare att värva spelare.
Sedan den dagen har Everton fått återgå till en anonym tillvaro utanför rampljuset. De har varit ”best of the rest”. Problemet är att det inte ger några sköna miljoner från Uefas mest prestigefyllda turnering.
David Moyes säger:
– Jag har aldrig kunnat få grepp om toppklubbarna, aldrig kunnat komma ikapp, men det har funnits tillfällen då vi snuddat vid dem. Det har funnit tecken genom åren på att vi kommit närmare. Vi har varit i positioner för att utmana, men vi har inte nått ända fram.
David Moyes har kämpat i tio säsonger. Mot oddsen, med bakbundna händer.
Det är inte säkert att det blir en elfte.

I sommar ska han sätta sig ned med ägaren Bill Kenwright. Moyes kontrakt går ut 2013. Han vill ha indikationer på var klubben är på väg.
Han har känt en nytänd optimism efter segrarna mot storlagen, bland annat Manchester City, men krassa verkligheten är att det behövs stålar för att ta nästa steg.
– Vi sålde Dinijar Biljaletdinov och fick inte lite pengar. Plötsligt kände vi att vi kunde göra saker, säger Moyes som värvade Darron Gibson, Nikica Jelavic, Steven Pienaar (lån) och Landon Donovan (lån) i januari.
Kan Kenwright skjuta till resurser eller hitta en ny ägare som kan göra det? Vad händer med den nya arenan? Ska man nöja sig med att ligga i bakvattnet och leva på minnena från 80-talet då Everton slogs med Liverpool om att vara Englands mest framgångsrika klubb?
David Moyes säger:
– Liverpool var en toppklubb 2002. Jag var tvungen att bygga upp min klubb. Senaste säsongen tog vi fyra poäng från dem och de såg ut att vara på väg mot ruinens brant. Sedan fick de nya ägare, investerade pengar och började klättringen. Det är så det har varit. Jag kommer ihåg att jag värvade Yakubu för £11m. Ny striker, nytt köprekord. De köpte Fernando Torres för £27m.

Under sina tio år har David Moyes, netto, spenderat blott £15m. Det är en struntsumma i sammanhanget. Visst, när han klev ombord 2002 hade han en blivande kassako i klubben i Wayne Rooney som 2,5 år senare såldes för £27m. Visst, han har haft god hjälp av den fina akademin som fostrat spelare som Tony Hibbert, Jack Rodwell och Ross Barkley.
Men ändå.
År efter år har han tvingats hitta billiga alternativ som klubben sedan kan använda under några år för att sedan sälja vidare. Ofta med vinst.
Listan på fynd är lång: Nigel Martyn, Tim Cahill, Joleon Lescott, Phil Jagielka, Phil Neville, Steven Pienaar, Mikel Arteta, Leighton Baines, Séamus Coleman…
Joleon Lescott är ett bra exempel. Everton scoutade spelaren i Wolverhampton 24 gånger. Moyes själv såg honom vid åtta tillfällen.
De hostade upp £5m och sålde honom senare till Manchester City som en av tidernas dyraste försvarare för £22m.
– Jag har hört folk säga: ”Det är galet, Davie”. Det kanske är galet, men jag tar mig tid vid varje transfer. Kanske missar jag någon spelare, men jag försöker göra rätt. Du står och faller med dina värvningar.
När Financial Fair Play knackar på dörren ligger han före sin tid.
I en klubb som Everton har den hållningen varit nödvändig. David Moyes visste vad han gav sig in på när han lämnade Preston.
– När jag tog jobbet visste jag att det inte skulle finnas några stora pengar. Det enda jag krävde var att vi inte skulle sälja några spelare om jag inte ville det. Ordföranden har aldrig brutit mot det löftet. Jag kan inte säga nu att jag behöver massa cash, men faktum är att Evertons utveckling behöver skyndas på. Det har gått snabbare än vi trodde för tio år sedan.

David Moyes minns väl hur han tog över ett gäng med många starka karaktärer. Det har lyfts fram flitigt hur den unge André Villas-Boas haft problem att hantera den rutinerade kärnan i Chelsea, men det kan inte ha varit helt enkelt för David Moyes heller att som 38-åring kliva in och styra ett omklädningsrum med Duncan Ferguson, Kevin Campbell, David Ginola, David Weir, Alan Stubbs, Paul Gascoigne och Thomas Gravesen.
– Det hade varit svårt för vilken manager som helst, konstaterar Moyes.
Den före detta mittbacken från klubbar som Celtic, Cambridge, Shrewsbury och Preston hade de naturliga ledaregenskaperna. De som så många skotska tränare från Glasgow verkar ha. Mick Rathbone, hans före detta fystränare, säger att David Moyes som spelare i Preston förutspådde att han skulle bli utsedd till ”Manager of the year” innan han fyllt 45 år.
Han tog hem priset tre gånger innan han fyllt 46.
– Vad jag lärt mig? Ta aldrig något för givet. Du måste arbeta hårt varje dag för att undvika att någon bättre tar din plats. Du måste vara alert för att få stanna. Och du behöver en bra ordförande – det är en orsak till att jag blivit kvar i tio år.
David Moyes framstår kanske som anonym för dem som inte följer engelsk fotboll så noggrant, men han sticker ut vissa sätt.
Han fördömer filmningar (det är inte alla tränare som gör det) och han tror inte på att bötfälla sina spelare. Istället skickar han hem dem och de flesta saknar träningarna så mycket att de snart ber om att få komma tillbaka.
Ända sedan han var spelare har han fått be sin fru Pamela om nåd för all tid han lägger ned på fotbollen. Varje kväll finns det alltid något som måste göras, en spelare som ska scoutas eller andra förberedelser. Paret brukar förlägga semestrar för att besöka någon turnering eller någon tränarutbildning. Eller bara för att scouta ett utländskt lag.
På sin första dag i Everton fick han ta itu med en transferbegäran från Paul Gascoigne. Legendaren bad gråtande på Moyes kontor om att få lämna för Burnley.
– Det var märkligt. Den spelaren du beundrat i åratal sitter framför dig i tårar. Det stora problemet för mig var att Burnley skulle möta Preston på måndagen och jag kunde inte låta Gazza spela. Jag sa åt honom att avvakta och säkerställde att han inte spelade den matchen. Han flyttade veckan efter.
David Moyes första drag inför debutmatchen mot Fulham var att utse Duncan Ferguson till lagkapten. Det var inget han behövde ångra.
– Klockan var tjugo i tre, jag hade gjort alla förberedelser och det var tyst i omklädningsrummet. Då hörde du: ”Yooouu f****** bluuuue boyyys! Yooouu better get IN THERE!” Big Dunc var på tå, och var framme och snackade med var och en med sin grövsta skotska accent. Och jag tyckte att jag hade varit en bra kapten. Vi gick ut som Skottlands rugbylandslag hade gått ut mot England. Vi gjorde mål efter 31 sekunder.

Inför gårdagens derby lyfte The Times frågan om David Moyes rentav är Premier Leagues skickligaste manager.
Det är intressant att de tar upp ämnet, men jag vidhåller det jag sa i Fan-TV i måndags: För att bli det måste han ha lyckats i en storklubb först.
Där kommer han ställas på helt andra test.
Jag är inte säker på att David Moyes har förmågan att taktiskt hantera ett lag som ska föra matcher.
Defensivt har han kunskapen; Everton är det lag i ligan som släpper till minst antal avslut. Men framåt? Hans lag har sällan spelat attraktiv, sevärd fotboll – den som efterfrågas i storlagen. Hans Everton har främst handlat om en starkt kollektiv. Stora, fysiska spelare. Två mittfältare (Tim Cahill och Marouane Fellaini) som i perioder fått sköta anfallsbiten tack vare sitt huvudspel snarare än sin kreativitet.
Samtidigt har han haft blicken att hitta de kreativa spelarna på transfermarknaden. Han hämtade Mikel Arteta från Real Sociedad. Idag är det naturligt att satsa på en spansk spelfördelare, men det var det knappast 2005. Han fann Steven Pienaar i frysboxen i Dortmund. I år har han lockat fram talangen ur Royston Drenthe.

Jag, och många andra, tycker att det är dags att testa vingarna. Han har gjort sig förtjänt av ett stort, prestigefyllt uppdrag.
Den här sommaren kan en rad topplag stå inför ett managerbyte. Chelsea förmodligen, kanske Tottenham. Vi vet ännu inte vad det gäller Arsenal, Liverpool och Manchester City.
David Moyes bör figurera i snacket kring dessa jobb eftersom José Mourinho inte gärna kan ta alla stolarna.
Personligen skulle jag älska att se honom kliva in i Chelsea. Det kommer förstås inte att ske, Roman Abramovitj vill ha extravaganta namn. Men just därför. Tänk er Moyes hårda nypor i Chelseas ökända omklädningsrum.
Moyes själv är inte inställd på att lämna.
– Ingenting kan få mig intresserad just nu. Det är Everton som gäller. Jag är en lojal kille mestadels av tiden.
I över tio år närmare bestämt.

David Moyes tid i Everton
Mars 2002: David Unsworth gör mål efter 32 sekunder i Moyes första match, en 2-1-seger mot Fulham.
Maj 2003: Fullbordar sin första hela säsong i Everton med en sjunde plats, den bästa placeringen sedan 1996.
Maj 2005: Everton slutar fyra och kvalificerar sig för Champions League.
September 2006: Everton besegrar Liverpool med 3-0 på Goodison Park, den största derbyvinsten sedan 1964.
April 2009: Everton slår ut Manchester United i FA-cupsemifinalen efter straffar. De förlorar finalen mot Chelsea.
Maj 2009: Moyes utses till Manager of the year för tredje gången.

Källor: Guardian, Telegraph, Times, Wikipedia

***
Blev en stressig dag i går. Nappade på ett extrajobb, vilket gjorde att jag bara såg andra halvlek av Liverpool-Everton.
Steven Gerrard hyllas med rätta idag, men jag vill lyfta fram Luis Suárez.
Med den måltorkan som han har är det beundransvärt att vara så osjälvisk som han var vid 3-0-målet. Uruguayanen visade återigen att han gör i princip allt, utom mål.