Ryktet om min död är betydligt överdrivet, sa Mark Twain.
Ryktet om Chelseas död kan vi också lägga på is.
Segern mot Napoli betydde avancemang i Champions League.
Men det var framför allt kvällen då de reste sig och blev ett LAG.

Det fanns en ögonblicksbild från gårdagens match som jag tycker beskriver Chelseas förvandling under de senaste dagarna.
Det var varken John Terry, Frank Lampard eller Didier Drogba som spelade huvudrollen.
Jag vet inte exakt vad klockan stod på, men det var i slutet av förlängningen. Chelsea hade vänt på steken, börjat med att hämta upp 1-3 i Neapel till 4-4 sammanlagt, fått se Branislav Ivanovic trycka in 4-1 i nättaket i slutet av första förlängningskvarten.
Då började Fernando Torres stressa livet ur Napolis backar. Han pressade och pressade och även om det var ”kört” – han saknade understöd från lagkamraterna – så fortsatte han.
Det slutade med att han fick betalt, precis som det brukar göra när man lägger ned hårt arbete. Napoli slog en riskabel passning, Florent Malouda fick bollen och startade en kontring. Den slutade med att Didier Drogba sköt bollen utanför, men den visade att en inhoppare (Torres) var beredd att offra sig för laget istället för ”jaget”.

Just den inställningen – att ta jobbet som riskerar att bli osett, obetalt, oglamouröst – har Chelsea saknat under den här säsongen.
När de rutinerade spelarna tappade förtroendet från André Villas-Boas blev det ömsesidigt. De förlorade förtroendet för den oprövade portugisen – och därmed var de inte längre beredda att ta jobbet.
De kämpade, men sträckte sig inte den där extra centimetern. I går gjorde de det och då såg vi resultatet.
Gamla Chelsea tillbaka, och det är ofrånkomligt att inte lyfta fram John Terry.
Jag är och har länge varit en Terry-supporter ända sedan han kom fram som ung och lovande kulturbärare i lyxbygget Chelsea. Med åren har den beundrarskaran blivit smalare och smalare på grund av ett gäng kontroversiella incidenter. Men som Niva bloggade om tidigare idag finns det också en annan bild av John Terry.
Den om ledaren som står bakom sitt lag, som står bakom och hjälper sina lagkamrater, som är beredd att spela rysk roulett för sin klubb.
Han har fått mycket skit den här säsongen, John Terry. Jag är glad över att han i går fick visa att han fortfarande kan vara en sjujävla bra försvarare.

Det var som om hela Stamford Bridge levde upp under gårdagens galakväll. Paolo Cannavaro, van med elektrisk stämning på Sao Paolo, berättade för Gazzettan att han inte kunde höra något på grund av den höga ljudvolymen i går.
Det var som om ett utdömt Chelsea hittade hem. Lågt försvar, stark centrallinje och en centertank som tar plats.
Vid sidan av den mäktige Terry var Didier Drogba en annan spelare som visade sig från sin bästa sida. Många undrar förstås varför han inte spelat så här tidigare under säsongen, men man kan samtidigt undra: Var det särskilt klokt av André Villas-Boas att så tydligt avfärda de äldre spelarna, däribland Drogba, som ”förbrukade”?
Drogba i den här formen under hösten och vintern kunde kunnat vara skillnaden mellan slag om fjärdeplatsen och slag om titeln.
Hur ersätter man honom utan att spendera över 300 miljoner kronor?
Som någon skrev på Twitter:
”…och någonstans där ute stängde André Villas-Boas av sin tv, satt tyst i mörkret och började storgråta”.

Det blev en stor kväll för hans ersättare. Roberto Di Matteos lycka vid slutsignalen gick inte att ta miste på. Han hoppade upp i famnen på en häpen Didier Drogba som, vad det verkade, hade tänkt sig ett lugnare firande.
Det är lätt att förstå italienaren. Hans tränarkarriär var på väg utför vid den här tiden i fjol när han fick sparken från nykomlingen West Bromwich. Nu kan hans tränarkarriär få ett jättelyft.
Han kanske inte får förtroendet att stanna i Chelsea på lång sikt, men han kommer åtminstone kunna stärka sina aktier om han tar klubben till en framgång i Champions League (vad framgången består i är svårt att bedöma innan man sett lottningen).
Tänk om Roberto Di Matteo gör ”en Avram Grant”? Kommer in under säsongen, leder laget till final och sedan surfar på den framgången i åratal.
Efter gårdagen vet vi att det är farligt att underskatta Chelseas ”Old Guard”.

***
Jag utmanade AIK:s Martin Mutumba på dribblingsfajt i tisdags. Här kan ni se hur det gick:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article14520568.ab

I inslaget får vi lära oss ett nytt uttryck: ”Blocket-finter”. Världsklass.
Lägg dock gärna märke till hans Klas Ingesson-inspirerade fint där han först stämplar mig och sedan går förbi (sista duellen). Jag hade ”claimat” frispark där – vad säger ni?

***
I kväll kan ni hänga med på Sportbladet.se då jag liverapporterar Manchesterlagens öde i Europa League. Vi drar igång med Athletic-Manchester United runt 18.45. Håll utkik!