Boltons Fabrice Muamba, 23, kämpar för sitt liv.
Han segnade ned under gårdagens FA-cupmtach mot Tottenham.
Det här dygnet utkämpar han sitt livs kamp.
Är det någon som ska klara det är det han som redan övervunnit så många hinder.
Spelaren som flydde inbördeskriget i DR Kongo.
Som fann sig till rätta i skolan trots att han inte kunde ett ord engelska.
Som studerade matematik på universitetet. Som läser böcker istället för om sig själv i skvallertidningarna.
Som behöll sin plats i Bolton vecka ut och vecka in trots att han för de allra flesta var totalt anonym.
Det här är historien om Fabrice Muamba.

Spelarna visste direkt att det var allvar.
Fabrice Muamba föll handlöst till marken. Han låg med ansiktet ned i gräset.
Minnesbilderna blir svåra att glömma:
Tottenhams Rafael van der Vaart viftande mot bänken för att få dem att inse allvaret.
Jermain Defoe i tårar.
Mittfältskollegan Nigel Reo-Coker sittandes på huk med ansiktet begravt i händerna.
Tränaren Owen Coyle som joggar ut för att sedan vända tillbaka bedrövad.
Publikens chockartade förtvivlan.
Fabrice Muamba hade drabbats av hjärtstillestånd. Han vårdades i över sju minuter på gräsmattan innan han bars ut till ljudet av rungande applåder.
23-åringen vårdas nu av hjärtspecialister på intensivvårdsavdelningen på London Chest Hospital.
Hans tillstånd är fortfarande kritiskt.
De närmaste timmarna kommer han att utkämpa sitt livs kamp.

Det är inte första gången Fabrice Muamba tvingats kämpa.
Hans väg till Premier League har varit längre än de andras.
Han föddes 1988 i Kinshasa, huvudstaden i Zaire (Demokratiska republiken Kongo). När pappa Marcel flydde från landet 1994 och sökte politisk asyl i England fick Fabrice och mamman stanna i hemlandet.
Marcel var rådgivare till president Mobto Sese Soko. När rebellerna försökte störta landets styre var hotbilden mot Marcel för stor.
– Det var folk som var ute efter pappa. Han var i fara och visste att han kunde bli dödad. Han förde oss till sin brors hus för det var det säkraste stället för oss, men han var tvungen att lämna landet.
Inbördeskriget i DR Kongo är ett av de blodigaste världen upplevt sedan andra världskriget. Uppskattningsvis 5,4 miljoner människor miste livet.
Marcel tvingades bege sig iväg med så kort varsel att han sa till sin sexåriga son att han bara skulle gå en sväng. Fabrice såg inte sin pappa igen på flera år.
– Jag minns dagen då han stack. Han kom in till mig på morgonen och sa att han skulle gå ut. Jag frågade ”vart”, men han sa bara att han skulle gå. Jag förstod inte att han skulle till flygplatsen och åka. Det var väldigt, väldigt tufft för mig, men han hade inget alternativ. Folk dödades på gatorna. Jag såg det med egna ögon. Jag hörde skott varje natt. Jag brukade spela fotboll i timmar, men det fanns också stunder när det var för farligt.

Efter flera års kamp, fem år, fick Marcel uppehållstillstånd. Hans bror Ilunga, hade inte lika tur. Han mördades av den nya regimen.
Fabrice Muamba berättade senare i Daily Mail om kriget:
– Det var väldigt jobbigt. Jag såg kriget. Jag såg människor som dog. Jag växte upp med det. Det var otäckt.
Efter fem år var familjen återförenad.
Då hade han och mamman följt efter till England. De landade på Heathrow i december 1999.
Det var snö på marken. Fabrice hade aldrig sett snö.
– Det var en slags kyla som jag aldrig hade känt. Jag skakade när jag gick av planet, men det var värt det när jag såg min pappa och vi sprang mot varandra och kramade om varandra. Det var starten på vårt nya liv.
Det var inte helt enkelt, det heller. Det fanns fler hinder.
Fabrice pratade inte ett enda ord engelska.
– Jag var förbryllad. Alla pratade så fort och det var skrämmande. Men fotboll gav mig respekt. Så fort bollen kom fram dominerade jag. Alla undrade ”Vem är den här killen?”. Jag hade inga problem i skolan efter det.

Fotbollskarriären tog fart. Fabrice värvades till Arsenal, laget han höll på, 2002. Då var han 14 år. Han imponerade så pass att han senare det året debuterade i det engelska U16-landslaget.
Arsenal hade stora förhoppningar på mittfältaren som sågs som en ny Patrick Vieira. Som 17-åring skrev han sitt första proffskontrakt. Två veckor senare debuterade han i Ligacupen borta mot Sunderland. Arsenal vann med 3-0.
Om debuten sa han:
– Mr Wenger pratade med mig inför matchen och frågade om jag var nervös. Jag förklarade att jag inte brukar bli det. Bossen log och sa bara åt mig att njuta av matchen och göra det jag var bra på.
Konkurrensen på Arsenals mittfält var dock hård. Muamba lånades ut till Championship, likt många andra egna produkter. I hans fall blev det Sebastian Larssons Birmingham.
Det var en bra flytt. Fabrice Muamba spelade 41 matcher när Birmingham säkrade uppflyttning till Premier League och utsågs till ”Årets unga spelare” i klubben. Managern Steve Bruce tvekade inte på att betala £4m för den defensive mittfältaren.
– När han kom sa jag att han skulle bli en stor, stor spelare för oss och en publikfavorit och i takt med säsongen så har han blivit exakt det, sa Steve Bruce.
– Jag tyckte att hans insatser mot slutet av säsongen, sättet han pushade laget, var otroligt för en så ung kille. Han löper från box till box, vinner boll och hans passningsspel har utvecklats rejält sedan starten av säsongen.

När Birmingham åkte ur gick flytten till Bolton. Gary Megson gillade Fabrice Muamba, men såg också aspekter som behövde förbättras.
– Han måste göra fler mål och han måste ta sig framåt i plan mer. Han är exceptionell på att göra det han köpts för, men om han vill bli bättre, måste han lägga till det till sitt spel. Han är en underbar kille och kommer att bli en toppspelare, sa Megson.
Just det här har legat Fabrice Muamba i fatet. Jag slår vad om att väldigt få som nåddes av gårdagens tragiska nyhet har reflekterat över Muamba som spelare. Han har sprungit runt där på mittfältet på Reebok Stadium som ordinarie utan att göra så mycket väsen av sig.
Även för mig som följer ligan intensivt var han länge en doldis. Men så läste jag en intervju för några år sedan med Owen Coyle, Boltontränaren, där han berömde Muambas presspel. Jag tänkte: ”Det måste jag titta närmare på nästa gång”.
Det gjorde jag och då upptäckte jag också vilket stort arbete han gör i det tysta. Han defensiva egenskaper är i klass med ligans bästa spelare i positionen. Hade hans passningsspel varit bättre (en rätt viktig detalj i fotboll) hade han kunnat vara en man för landslaget. I det här inlägget från förra veckan kallade jag honom för ”en Chieck Tioté-light”.
– Jag är inte den mest talangfulla spelaren, men jag vet vad jag kan och vad jag behöver göra för att vara kvar, sa han, enligt The Telegraph.
Ibland stämde det och då var det Muamba som skapade utrymme och frihet till de offensiva lirarna. Som i segermatchen mot Liverpool den 21 januari där han, Nigel Reo-Coker och Mark Davies ”ran the show”. Rubrikerna efteråt, även i den här bloggen, handlade om Mark Davies och anfallaren David Ngog. Men det innebär inte att vi inte noterade Fabrice Muambas uppoffrande arbete i maskinrummet.

Fabrice Muamba uppfyllde inte schablonbilden av en ung, rik Premier League-stjärna. Han syntes inte på de röda mattorna framför vimmelkamerorna.
Istället levde den religöse 23-åringen ett lugnt familjeliv. Han friade till flickvännen för förra månaden på alla hjärtans dag. Paret har sonen Joshua.
Fabrice Muamba tyckte det var viktigt att skaffa sig en utbildning (”det finns mer i livet än att kicka en boll”). Han läste kurser i matematik på universitet. Han berättade senare:
– Jag ville alltid studera. Jag gillar att läsa böcker om det vardagliga livet, självbiografier och sånt.
Han gjorde hela klassresan – från kriget i DR Kongo till världens mest populära fotbollsliga. Han trivdes på öarna.
– England är mitt adopterade land, sa han förra året. Folk har hjälpt mig, välkomnat mig med öppna armar och gett mig chansen. Jag tjänar mer än jag behöver och lever ett komfortabelt liv. Jag är väldigt tacksam.

I går sprang Fabrice Muamba ut på White Hart Lane för sin 149:e match i Bolton. Det var FA-cupkvartsfinal, en cup där Bolton jagar revansch efter förra årets försmädliga 0-5-smäll i semifinalen mot Stoke.
Fabrice Muamba var laddad. Inför matchen twittrade han:
”Just reach white hart lane. #COYW lets have it now”.
Bolton höll jämna steg i första halvlek, hade 1-1 med minuter kvar till paus, när Fabrice Muamba föll ihop på planen.
Spelarna och domaren Howard Webb insåg direkt allvaret, liksom publiken. Det var en chockartad tystnad under de sju minuter då sjukvårdarna försökte få liv i Fabrice Muamba. Matchen avbröts efter en kort överläggning med tränarna.
Owen Coyle och Kevin Davies följde med i ambulansen. Vid 22.30 skickade Bolton ut ett pressmeddelande:
”Fabrice Muamba har lagts in på hjärtattacks-centret vid London Chest hospital där han just nu är i ett kritiskt tillstånd och behandlas på intensivvårdsavdelningen”.
Vid lunchtid på söndagen skrev Bolton på sin hemsida att spelaren vårdas på intensiven på London Chest Hospital. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna när jag skriver dessa rader är tillståndet fortfarande kritiskt. Owen Coyle vidarebefordrade en hälsning från familjen:
”Fabrices familj vill att jag framför ett tack för alla vänliga hälsningar och stödet man fått, inte bara från Boltonfans, utan från klubbar i hela landet.
Fabrice Muamba var en fajter på planen. Det han inte hade i talang kompenserade han med vilja.
Alex McLeish, manager i Aston Villa, som gett klartecken till att skjuta upp tisdagens match mot Bolton, tränade Muamba i Birmingham. McLeish säger om sin förre adept:
– Med sitt engagemang för laget är han en tränares dröm. Det perfekta proffset.
Fabrice Muamba skrev tidigare på sin Twitter:
”You never know how strong you are until being strong is the only choice u have”.
Hela fotbollsvärlden håller i dag tummarna för att han är stark nog att vinna sitt livs tuffaste fajt.

Källor: Bolton News, Boltons officiella hemsida, Daily Mail, Goal, Guardian, Sunday Mercury, Telegraph, Times, Wikipedia

***
Det är inte ofta det sker, men jag hade en i princip fotbollsfri lördag i går.
Jag såg bara en match i sin helhet, Swanseas imponerande seger mot Fulham.
Jag hade tänkt skriva om det, men efter det som hände på White Hart Lane kändes inte en analys av Swanseas passningsspel särskilt relevant längre.
Jag tror att ni håller med mig.