För två månader sedan var Arsenal i kris.
Nu är laget i storform och har återställt ordningen i norra London.
Om det finns en symbolbild för scenförändringen är det inte Robin van Persie som öser in mål.
Det är spelaren som kallats ”The Little Mozart”.
Tomas Rosicky, 31, har gått från iskall till glödhet.
Det här är den långa historien om hur han återupplivade karriären som egentligen var slut.

Det som såg ut att vara omöjligt för mindre än två månader sedan har blivit verklighet.
Efter segern mot Everton på Goodison Park i onsdags har Arsenal ätit upp hela Tottenhams försprång och gått om värsta rivalen i tabellen.
Säsongen som såg nattsvart ut i augusti, säsongen som sett mörk ut hela hösten, har plötsligt vänts till något positivt.
Hur det gick till är svårt att förklara, men vi kan konstatera att Emirates ler igen efter ett år där buropen har varit mer frekventa än någonsin tidigare.
Plötsligt går allt Arsenals väg. Robin van Persie får vara hel och öser in mål, skadelistan börjar ljusna, Arsène Wenger har äntligen hittat ett tryggt mittbackspar och en pålitlig målvakt. Till och med Theo Walcott levererar på någorlunda kontinuerlig (nåja) basis.
Den mest remarkabla storyn är ändå en veteranmittfältare som blivit symbolen för Arsenals renässans: Tomas Rosicky.
Har en spelare någonsin gått från ”zero to hero” på kortare tid?
Jag tvivlar på det.
Mittfältaren har varit uträknad i fyra år. På fyra veckor har han tystat tvivlarna, knäckt Milan och spelat till sig ett nytt kontrakt. Han ser, äntligen, ut som den där spelaren Arsenal hoppades att han skulle bli när han anlände för sex år sedan.
Hur gick det till? För att reda ut det får vi skruva tillbaka tiden åtta år och ta det från början.

Minns ni Tjeckien i EM 2004?
Av alla uppstickare vi förälskat oss i under 2000-talet – Portugal i EM 2000, Turkiet i VM 2002, Australien i VM 2006, Ryssland i EM 2008, Ghana i VM 2010 – är Karel Brückners Tjeckien min favorit.
Grekland vann guldet efter finalseger över Portugal, men jag vill nog påstå att Tjeckien var det mest sevärda laget. Där fanns unge målvakten Petr Cech, en backlinje med Zdenek Grygera och Marek Jankulovski, den underskattade mittfältsgeneralen Tomas Galásek, den förträfflige Pavel Nedved, den läckre liraren Karel Poborsky och det samspelta anfallsparet Jan Koller/Milan Baros.
Motorn i Karel Brückners lagbygge, vid sidan av Nedved, var en 23-årig mittfältare med ett pojkaktigt ansikte och ett sällsynt driv med bollen vid fötterna.
Tomas Rosicky.
Vid tidpunkten var han proffs i tyska Dortmund. Han hade värvats dit tre år tidigare för 14 miljoner euro, ett led i klubbens storsatsning. Många hade hört talas om honom som en ytterst lovande spelare, men få visste hur bra han var. EM var hans skyltfönster.
Efter mästerskapet i Portugal var det få som tvivlade på den spelfördelaren från Sparta Prag. Rosicky var en av turneringens bästa mittfältare.
Han hade en egenskap som få centrala mittfältare besitter och som klubbledare är beredda att betala stora pengar för: Snabbheten, förmågan att ta fram bollen i plan.
Han var 23 år. Framtiden såg, minst sagt, ljus ut.

Tomas Rosicky stannade ytterligare två säsonger i Dortmund, men så fort han fick chansen att visa upp sig inför världens ögon tog han den. I premiärmatchen i VM 2006 gjorde han två av målen mot USA, det ena ett kanonskott från 25 meter.
I England njöt Arsenalfansen. Före VM hade Tomas Rosicky skrivit på för Premier League-klubben. Han fick tröja nummer sju, den som tidigare tillhört Robert Pirès.
De flesta var överens om att Arsenal gjort ett kap.
Första säsongen i Premier League var godkänd. Rosicky spelade 26 matcher i ligan, varav 22 från start. Höjdpunkten var de två målen i FA-cupmatchen borta mot Liverpool i januari.
Med Cesc Fàbregas som centralfigur på mittfältet fick han dock finna sig i att spela andrafiolen. Det passade inte ”The Little Mozart”, som ofta användes i en kantroll.
Han gjorde inga större avtryck. Talangen fanns där, men han hade en tendens att dra på sig småskavanker.
Det var ingenting mot vad som väntade. Ett skadehelvete som nästan inte hade något slut.

I januari 2008 skadade sig Tomas Rosicky i FA-cupmatchen mot Newcastle. Det var bara en sträckning, enligt första diagnosen. En vanlig skada i fotboll. Arsène Wenger sa att han skulle vara borta i ”dagar, inte veckor”.
Rosicky spelade inte en minut mer den våren.
Först efter tre månader hade läkarna upptäckt hur allvarlig skadan var. En sena hade skadats vilket påverkade knäet. Bakslaget krävde operation. Tomas Rosicky missade EM.
I september samma år hade Tomas Roscky fortfarande inte blivit frisk. Arsène Wenger berättade:
– Vi är lite svarslösa när det gäller Rosickys skada för vi tycker att rehabiliteringen går bra, men det verkar vara problem att koordinera muskeln. Ingen inom klubben kan säga om han är tillbaka 10 november, 10 december eller sista december.
Om han bara hade vetat.
Tomas Rosicky spelade inte alls säsongen 2008/09. I mars 2009 intervjuades han av Arsenals hemsida. Han lät uppgiven efter 13 månader utan fotboll.
– Det har varit en svår tid. När du genomgått två operationer och har konstant ont så tänker du självklart tanken att du kanske aldrig kan spela igen.
– Jag har varit på så många undersökningar och träffat så många läkare runt om i Europa. Men nu vet jag att knäet är okej och jag kan vara tillbaka i spel snart.
Men rehabiliteringen hindrades alltid av nya skador. Vid starten av säsongen 2009/10, då Rosicky genomfört tre träningsmatcher, hade problemen flyttat över till ljumsken.
Det var vid den här tiden han fick det icke-smickrande smeknamnet ”Rosick-note”. En sökning på Google på orden ”Rosicky, injured, again” i dag ger över tre miljoner träffar. Supportrarna började tappa tålamodet. Även Arsène Wenger misströstade:
– Det är oroande. Det är ingen allvarlig skada, men du får sånt när du varit borta så länge.
Skadan som från början handlade om ”dagar, inte veckor”, dröjde 18 månader – till september 2009. Då gjorde Rosicky comeback med ett inhopp i det hetsiga mötet med Emmanuel Adebayors Manchester City. Han gjorde mål, en reducering i andra halvlek, en av få ljuspunkter för Gunners.
Nära vännen Cesc Fàbregas berättade om den kämpiga vägen tillbaka.
– Jag har aldrig sett någon så hängiven, så professionell och fast besluten att aldrig ge upp. Om det hände mig skulle jag inte vilja prata med nån. Men han är otrolig.

Tomas Rosicky var tillbaka, men han var ändå inte tillbaka fullt ut, inte den spelaren vi mindes. Han spelade kontinuerligt, men fullföljde bara 90 minuter tre gånger på hela säsongen.
Säsongen 2010/11 blev inte heller någon succé. Tomas Rosicky var en rotationsspelare. Han startade åtta matcher i ligan, gjorde 13 inhopp – men inga avtryck. Hans målfacit stannade vid en fullträff, mot Leyton Orient i FA-cupen.
Han hade sina beundrare – Paul Merson sa vid ett tillfälle att han ”kunde se Rosicky spela dagarna i ända” – men de blev färre och färre.
Förra sommaren pratades det om storstädning i Arsenal. Tomas Rosicky var en av spelarna som ansågs vara överflödig. Det hade han egentligen varit i ett par säsonger. Han var 30 år, skulle fylla 31, och hade inte fått fart på karriären efter sina frånvaroperioder.
Problemet var att ingen klubb ville satsa på honom. Vem ville ha en skadebenägen spelare med de bästa åren bakom sig?
Tomas Rosicky blev kvar i London.
Under hösten florerade nya rykten. Rosicky kämpade för att hitta formen. Stundtals gjorde han det, som i inhoppet mot Udinese där han ersatte Emmanuel Frimpong och blev en injektion. Men de mest minnesvärda bilderna av tjecken från hösten är de frisparkar från Wayne Rooney och Sebastian Larsson där han ståendes i muren inte bemödade sig att vända sig om när bollarna seglade in i mål. Det gick så långt att han fick försvara sig inför de egna fansen.
– När jag ser skyttens ansikte och han jublar, varför skulle jag vända mig om?, sa han.

I december visade Wolfsburg intresse för mittfältaren. Hårdföre tränaren Felix Magath, som mindes tjeckens glansdagar i Dortmund, var beredd att göra en chansning. Ungefär där låg Tomas Rosickys status för fyra månader sedan: Ett krislag i Bundesliga var intresserat och hoppfulla om att få loss honom.
Inte ens när januarifönstret slagit igen satt han säkert. Den 17 februari, efter den bittra förlusten i FA-cupen mot Sunderland, gick ex-Arsenal-spelaren Emmanuel Petit ut och krävde en rensning i truppen. Han sa:
– Vissa spelare har inte gjort tillräckligt för att motsvara förtroendet som Arsène visar dem. Du måste skicka en tydlig signal. Du måste säga till Arsjavin och Rosicky: ”Gentlemän, tack men adjö”.
Petits ord hade kunnat komma från vilken annan Arsenalsupporter som helst. Stämningsläget var hätskt och Arsjavin och Rosicky var två av hackkycklingarna. Dessutom var Wenger hårt ifrågasatt, spelarna pressade – hela klubben i gungning. Andrej Arsjavin fick en utväg, han lånades ut till Ryssland.
Allt vände nio dagar senare.
För Arsenal – och inte minst för Tomas Rosicky.

Arsenal gick in i derbyt mot Tottenham med kniven mot strupen. De stod med ryggen upptryckt mot en engelsk industrivägg med hotet om att en förlust signalerat ett tronskifte i norra London.
Vid ställningen 0-2 i första halvlek skiljde 13 poäng mellan Arsenal och Spurs i tabellen.
När matchen var över hade en uträknad tjeck sett till att Arsenal vunnit med 5-2.
Tomas Rosicky hade visserligen visat lovande tendenser i segermatcherna mot Blackburn (7-1) och Sunderland (2-1), men det här var insatsen som fick genomslag. 31-åringen gjorde sitt livs match i Arsenaltröjan. Han var överallt. Han sprang Spurs sönder och samman och löpningen innan han placerade in 3-2 i andra halvlek symboliserade hans renässans.
Motorn, den som hackat i flera år, hade fått ny fart. Rycket i steget var tillbaka, arbetskapaciteten likaså. Målet var hans första på över två år.
– Jag har aldrig sett honom bättre i Arsenal, sa ex-spelaren Martin Keown. Han har varit en åskådare under säsongen fram till nu.
Sedan dess har det fortsatt. Tomas Rosicky har dominerat i match efter match. När Arsenal körde över Milan med 3-0 och sånär gick vidare i Champions League var han på nytt ostoppbar. Han sprang som om det var hans sista match i livet.
Wojciech Szczesny var en av dem var imponerade.
– Han har varit fantastisk. Förhoppningsvis kan han fortsätta för när han spelar så här är han en otrolig spelare.
Robin van Persie en annan:
– Jag älskar att spela med honom för han är så kvick i huvudet. Det är något som du inte kan lära dig med åren. Antingen har du det eller så har du det inte.

Spelaren som varit utdömd, uträknad och utskrattad har plötsligt stigit fram som Arsenals räddare. Med Cesc Fàbregas i Barcelona vilade det kreativa ansvaret på Mikel Arteta. Han har inte lyckats axla hela manteln, men med Tomas Rosicky som avlastare har Arsenal funnit en fungerande lösning på mittfältet.
På måndagen förra veckan – 15 dagar efter 5-2-segern mot Tottenham – kom beskedet som fick fansen i Islington att jubla: Tomas Rosicky har förlängt kontraktet med klubben.
Inte med ett år, utan två. Samma kväll blev han hyllad med en stående ovation när han byttes ut mot Newcastle.
Det vänder snabbt i fotboll.
Arsène Wenger frångick en av sin principer när han förlängde med Rosicky. Fransmannen har som regel att bara ge ettårskontrakt till spelare över 30 år. Tomas Rosicky fick ett längre avtal, trots att han fyller 32 år i oktober. Det, om något, visar hur mycket oförlöst potential Wenger ser i honom.
– Jag är glad att jag får fortsätta i Arsenal. Jag försöker göra mitt bästa och njuta av att spela flera matcher i rad. Jag fick en chans och jag tog den, sa Rosicky till officiella hemsidan.
Han nobbade lukrativa erbjudanden från bland annat Kina.
– Arsenal lät kontraktet löpa tills jag hade ett halvår kvar vilket gjorde att jag kunde förhandla med andra. Jag blev lite intresserad för jag hade lockande bud, men Arsenal var prio ett.

Efter år av skador och åter skador har Tomas Rosickys karriär vänt. De som sett honom spela den senaste månaden har fått se den där spelaren som Arsenal trodde att man värvade 2006.
Arsène Wenger som kritiserats för att han hållit i pengarna genom åren, har åtminstone fått rätt när det gäller förtroendet för Tomas Rosicky:
– Jag anser att han är en exceptionell spelare, en naturlig fotbollsspelare som tekniskt håller toppklass.
– Han har en spelstil som vi bemästrar här och delar vår filosofi. Han är alltid redo att arbeta hårt och sätter laget främst. Jag har stor respekt för honom.
För två månader sedan hade Arsenaltränaren varit ganska ensam om den uppfattningen.
Det är han inte i dag.
”The Little Mozart”, som för övrigt är riktigt vass på att spela gitarr, har ju till slut hittat rytmen.

Rosickys ligafacit – säsong för säsong:
Säsong, klubb, matcher/mål
98/99 Sparta Prag 3/0
99/00 Sparta Prag 24/5
00/01 Sparta Prag 14/3
00/01 Dortmund 15/0
01/02 Dortmund 30/5
02/03 Dortmund 30/4
03/04 Dortmund 19/2
04/05 Dortmund 27/4
05/06 Dortmund 28/5
06/07 Arsenal 26/3
07/08 Arsenal 18/6
08/09 Arsenal 0/0
09/10 Arsenal 25/3
10/11 Arsenal 21/0
11/12 Arsenal 20/1