Hur många förluster krävs innan Dalglish får gå?
avHan lyfte en klubb i kris och hyllades som en hjälte.
Ett år senare börjar de mörka molnen hopa sig över Kenny Dalglish.
Den hårda sanningen:
Hade någon annan tränare haft ett lika svagt ligafacit hade han fått sparken.
Liverpools ligasäsong håller på att utvecklas till en mardröm.
Efter att laget fått slut på titeltorkan i och med segern i Ligacupen och är klart för semifinal i FA-cupen känns drömmen om Champions League mer avlägsen än på länge.
Titeln förra månaden ska inte förringas. En Wembley-resa ger fansen något att glädja sig åt och minnas. Men tiden då Ligacupen fungerade som jobbgaranti är förbi. Laget som vann titeln i fjol, Birmingham, spelar idag i andraligan.
Nuförtiden är det den penningstinna Champions League som betyder mest när det handlar om att få intäkter och attrahera nya spelare.
Inget Champions League-spel att erbjuda? Tyvärr, då får du nöja dig med andraklassens spelare.
Inom loppet av några dagar har Liverpool tagit stryk mot två bottenkonkurrenter, QPR och Wigan.
Kenny Dalglish, som tidigare varit förskonad från kritik, börjar nu känna av pressen.
Han själv vill inte kännas vid något misslyckande.
– Folk borde göra ett intelligenstest. Att bedöma vår säsong utifrån ligapositionen är respektlöst. Det finns en större bild. Om 30 år kommer man komma ihåg att de vann Ligacupen – och kanske FA-cupen – 2012. Om det sker kommer man att se förbi ligapositionen.
Tyvärr, Kenny. Fungerar inte så.
Inte när man lagt ut £117m på nya spelare (£41m netto).
Hans kommentar om att förlusten mot Wigan var ”the price you pay for success” missar också målet.
– Om du spelar söndag, onsdag, lördag så kommer det att visa sig.
Var det inte därför han spenderade drygt en miljard kronor? För att truppen skulle klara att slåss på flera fronter?
Hur ska man då klara av ett ännu mer kännbart Champions League-spel?
– Kanske måste vi lära oss att vi inte behöver spela den vackra fotbollen som vi försöker göra. Kanske måste vi ändra filosofi litegrann, säger Kenny Dalglish till Liverpool Echo.
Jag köper inte den teorin, om att ”den vackra fotbollen” har utgjort något slags hinder, heller. Så vackert är det inte när Liverpool spelar.
Efter att ha skyllt förluster på ”otur” tidigare har Kenny nu bytt spår till ”trötthet”.
Men det är också en konstig förklaring då endast Pepe Reina, Martin Skrtel och José Enrique spelat kontinuerligt under säsongen. De andra har antingen varit skadade, bänkade eller avstängda.
Det här var säsongen då Liverpool skulle slåss om fjärdeplatsen. Det var ett uttalat mål från ägarna att säkra CL-spel.
Efter de inledande omgångarna såg det ut att gå enligt planen. Liverpool åkte till Emirates och vann, men sedan nyår har maskinen hackat betänkligt.
Ingen av de dyra sommarköpen har levererat.
Jordan Henderson är än så länge en flopp. Stewart Downing har gjort för få poäng. Charlie Adams vänsterfot glöder inte längre. José Enrique började bra men har tappat. Sebastian Coátes har inte spelat så mycket.
Den enda spelaren som överträffat förväntningarna är Craig Bellamy.
Han som hämtades gratis.
Samtidigt springer Andy Carroll runt och letar efter formen som fick Liverpool att betala en förmögenhet till Newcastle.
Kenny Dalglish och Damien Comolli ska ha – och har fått – kritik för värvningarna.
Men Dalglishs matchning av laget reser också frågetecken. Mot Wigan startade Dirk Kuyt som vänsterytter, en position han inte alls är bekväm i. Jag vet inte hur många gånger Kenny Dalglish skickat in Andy Carroll eller andra spelare från bänken. Väldigt sällan har hans byten fått önskad effekt.
Enligt formtabellen jag räknade ut nedan är det bara Wolverhampton som har ett sämre facit sedan nyår.
Liverpool är sjua i Premier League, två poäng före Sunderland och Everton. Tre poäng före Swansea och Norwich, två nykomlingar med en helt annan budget.
Hemmafacit är katastrofalt med bara fem vinster på 15 matcher. Det är klubbens sämsta facit på Anfield sedan säsongen 1953/54.
Hur många förluster måste till för att Kenny Dalglish ska sitta löst? En FA-cuptitel kommer förstås ge status och arbetsro. Men vad händer om man skulle åka ut i semifinalen mot Everton eller Sunderland?
Dalglish vinstprocent den här säsongen är 37 %. Roy Hodgson fick sparken med marginellt sämre statistik, 35 %.
Då hade den nuvarande West Bromwich-tränaren tvingats agera med bakbundna händer, med noll finansiell backning från ex-ägarna Hicks och Gillett. Hodgson spenderade £24m, men sålde samtidigt spelare för £26m.
På en fotbollssajt har läsare svarat på frågan ”Får Kenny Dalglish stanna bara tack vare sin status i klubben?”.
Över 91 procent svarar ”Ja”.
Kenny Dalglish tycker att folk som ifrågasätter Liverpools ligaspel ska göra ett intelligenstest.
I så fall hade det även gällt klubblegendarer som Bill Shankly och Bob Paisley. Det var ju Shankly som sa (vilket Paisley skrev under på):
– Ligan är ett maraton inte ett sprintlopp. Det är där du upptäcker om du har rätt att tro att du är bra.
Kenny Dalglish tror fortfarande på sitt lag. Han sa senast i helgen att han hade en bra trupp.
King Kenny, som han kallats, lever fortfarande på sin status i klubben, på det faktum att han lyfte laget ur krisen ifjol. Men det finns förstås en punkt där tidigare meriter inte längre räcker.
Om den här formen inte förbättras avsevärt ska det bli intressant att se om amerikanske ägaren John W Henry tycker att Kenny Dalglish är tillräckligt bra för att föra klubben framåt.
Formtabellen (inspelade poäng sedan nyår)
1) Manchester City 25 poäng
1) Manchester United 25
3) Arsenal 22
3) Sunderland 22
5) Newcastle 20
6) Everton 19
6) Swansea 19
8> Norwich 17
9) Chelsea 16
9) Fulham 16
11) Tottenham 15
12) West Brom 14
12) Blackburn 14
14) Stoke 12
15) Aston Villa 10
15) Wigan 10
15) Bolton 10
18) Liverpool 8
18) QPR 8
20) Wolves 5