Spelschemat är så tätt nu att bloggen tvingas gå på högvarv för att hinna med. De utlovade slutsatserna från helgen kommer när nästa omgång redan har tjuvstartat.
Men bättre sent än aldrig och jag var så upprörd efter helgen att jag bara var tvungen att skriva av mig om dessa evinnerliga filmningar i går kväll.
Här är iallafall tre punkter från helgen.

City måste sälja Balotelli
Ett nytt rött kort, en ny skandal och potentiellt nio matchers avstängning. När ska Mario Balotelli växa upp?
Jag önskar att jag aldrig hade behövt ställa den frågan. När Balotelli är på humör, som i höstas mot Manchester United, är han en ”world beater”, en potentiell världsstjärna.
Men han verkar vara ett hopplöst fall.
Det faktum att José Mourinho mer eller mindre gav upp och dumpade honom under sin tid i Inter talar ju för att anfallaren är ett särfall. Det finns ingen bättre tränare på man-management i fotbollsvärlden; Mourinho hanterar i princip alla egon.
Alla utom Mario Balotelli.

Efter söndagens kortslutning där han satte dobbarna i knäet på Alex Song (vilket domaren missade) visade Roberto Mancini med all önskvärd tydlighet att han gett upp hoppet om att tämja 21-åringen.
– Tror du att FA kommer att titta på händelsen i efterhand?, frågade Skys reporter.
– Jag hoppas det, svarade Mancini.
Det börjar viskas om att spelare i Manchester City nu vill se Mario Balotelli såld till sommaren. Jag förstår dem.
Han må vara hur gudabenådad som fotbollsspelare som helst, men så länge han agerar som han gör kommer City aldrig att kunna bygga lagmoralen/sammanhållningen för att vinna ett maraton som Premier League.
Förr eller senare kommer dessa orosmoment skapa turbulens som skadar laget/klubben och tar bort fokus från huvudmålet – att vinna fotbollsmatcher.
Manchester City hade slagläge vid nyår, hade världens chans att fälla den bittra rivalen och sno ligatiteln.
Lagets egon – framför allt Carlos Tévez och Mario Balotelli – har hjälpt till att stjälpa dessa chanser.

Scholes comeback – en fullträff
När bomben briserade att Paul Scholes skulle göra comeback i Manchester United var det en del som var tveksamma.
Mittfältet behövde förstärkning, men var det verkligen vad Manchester United behövde – en 37-åring som ett halvår tidigare lagt skorna på hyllan? Om han tyckte att han inte gjorde sig själv rättvisa förra året – skulle han göra det ett år senare?
Alex Ferguson avfärdade kritiken, konstaterade att risken var minimal eftersom man inte betalat något, att Scholes hållit igång och deltagit i träningar under hösten då han var med och coachade reservlaget.
Så här med facit i hand kan vi slå fast att sir Alex hade rätt, den här gången också.

Sedan Paul Scholes gjorde comeback i United har laget tagit 34 av 36 poäng i ligan. Det är häpnadsväckande siffror.
Förlustmatcherna mot Athletic Bilbão i Europa League hade en gemensam nämnare – Scholes spelade inte. Det är inte utan att man undrar hur dessa matcher hade sett ut med ”Ginger Prince” på planen.
I helgen regerade Scholes återigen i mittens rike. Visst, matchbilden mot ett reducerat QPR var tacksam men han bevisade än en gång att han, med boll och tid, har ett register som få mittfältare i Europa kan matcha.
Det är väldigt tydligt att Manchester United agerar med ett helt annat lugn sedan Scholes entré i laget. Under hösten hade laget 84 i passningsprocent. Sedan 14 januari, då Scholes gjorde comeback i ligan mot Bolton, är Uniteds passningsprocent över 87.
Det handlar inte bara om att Scholes själv snittar på runt 90, utan framför allt att lagkamraterna numera har en spelare som ständigt värderar rätt, ständigt skapar de rätta vinklarna, ständigt spelar bollen så att mottagaren har enkelt att leverera/transportera boll i nästa läge.
Jag har hyllat Paul Scholes fotbollsintelligens många gånger (bland annat i den här Svenska Fans-intervjun), men det kan vara värt att understryka igen:
England har, bortsett från Paul Gascoigne, aldrig haft en lika begåvad central mittfältare.

Villa – en klubb på nedgång
Om 46 dagar, den 26 maj, är det jubileumsdag för Aston Villa. Då är det på dagen 30 år sedan klubben vann Europacupen efter finalseger på De Kuip i Rotterdam över Bayern München (1-0, mål av Peter Withe).
Fansen på Villa Park får nöja sig med att leva på minnena nuförtiden.
Årets upplaga av Aston Villa är ett sorgligt kapitel. De har sjunkit djupt ned mittenregionen av tabellen. Det är närmare nedflyttningsstrid än Europaplatser.
Jag såg Aston Villa två gånger under påskhelgen. Först borta på Anfield i lördags där laget krigade sig till en poäng, där James Collins var en jätte och där laget visade att de inte tänker självdö. Att avbytarbänken dessutom innehöll idel unga spelare: Enda Stevens, 21, Andreas Weimann, 20, Daniel Johnson, 19, Garry Gardner, 19, Derrick Williams, 19, och Samir Carruthers, 19, visade att det finns potential i egna led.
Men om den matchen var ett positivt tecken så fungerade gårdagens hemmamöte med Stoke som motsatsen.
Det blev 1-1, men det var en insats utan tro, utan kunnande och utan aura.

Dessa matcher – om man slår ihop dem – var också ett tydligt bevis på Alex McLeishs tillkortakommanden som manager. Han gjorde ett bra jobb i Birmingham där han fick forma ett defensivt lag, ett 4-4-2 som kunde försvara sig lågt med ”two banks of four” (backlinje och mittfält i raka linjer på rätt sida om boll).
Som offensiv tränare är McLeish en katastrof. Aston Villas hemmaspel är uselt De har bara vunnit fyra hemmamatcher på hela säsongen och mot Stoke var det lätt att se varför.
De har inga som helst idéer framåt, inget passningsspel trots bollbegåvningar som Stephen Ireland och Barry Bannan. Hoten framåt handlar om att Ireland eller Bannan ska se en öppning, skapa magi av ingenting alls.
När Emile Heskey byttes ut på Anfield hade inte Villa något uppspelsalternativ som fungerade. I går började Heskey på bänken och då hade laget återigen påtagligt svårt att skapa chanser. Det krävdes ett ögonblick av briljans av Ireland (passningen) och en vass avslutning av Andreas Weimann för att de skulle hota Stoke på hemmaplan.
Aston Villa har sedan Martin O’Neill lämnade klubben i augusti 2010 varit en klubb på nedgång.
Alex McLeish har inte stoppat förfallet. Snarare skyndat på utvecklingen.

***
Ni missade inte Hatem Ben Arfas mål i går, va? Det är väl värt en titt.