I flera år har han kallats underskattad.
I flera år har han presterat i ett mittenlag utan att få erkännande som en stjärna, utan att bli värvad av storklubbarna.
Clint Dempsey, 29, kämpade vidare. Som han alltid gjort ända sedan uppväxten på en camping i Texas.
Till slut kom det stora genombrottet.
På vägen till toppen har han burit tragedin efter sin döda syster och den mördade vännen.
Låt mig berätta om en spelare som besegrat oddsen.

Fenomenet med underskattade spelare är intressant. Jag är av uppfattningen att skillnaden, balansgången, mellan underskattad och överskattad egentligen är hårfin.
I princip alla spelare som varit undervärderade tenderar ju att förr eller senare övergå till att bli ”erkända” eller, rent av, övervärderade.
För att ta ett exempel:
Jag tyckte länge att Stephen Carr i Newcastle/Birmingham var en underskattad spelare. Han spelade högerback, gjorde sällan något väsen av sig, alltid solid, alltid lojal. Han var aldrig bäst på plan, men heller aldrig sämst. Han var en typisk engelsk fotbollsarbetare som sällan gjorde sin tränare besviken.
Men ju mer jag – och andra – upprepade att var underskattad, desto troligare är det ju att han snarare blev överskattad. Om jag och andra hävdade att han var en av ligans bästa högerbackar så bidrog vi ju till att göra honom övervärderad.
Stephen Carr är fortfarande lojal, men han är fortfarande en begränsad högerback och det är ingen slump att han i dag återfinns i Championship. Hade han varit så förträfflig hade förstås någon klubb betalat tillräckligt för hans tjänster.
Ergo: Innan en spelare upptäcks av den stora massan är han eller hon underskattad. Sedan upptäcks spelaren, några finter florerar på Youtube, folk skapar en ”hype” utan att egentligen ha sett spelaren i aktion i en hel match och sedan när folk väl får göra det är det enkelt att sticka hål i ballongen.
Lex Ryad Boudebouz.

Clint Dempsey är spelaren som ständigt är underskattad. Han har varit det sedan första dagen han satte sin fot i Premier League, för över fem år sedan.
När jag har ombetts att nämna en underskattad spelare har jag de senaste åren svarat: ”Clint Dempsey i Fulham”. Stämpeln sitter kvar än.
Varje gång man velat syna epitetet har den offensive mittfältaren lyckats höja ribban.
Den här säsongen har han tagit det sista steget, upp bland ligans stjärnor.
Med 22 mål i alla turneringar från mittfältet, varav 16 i ligaspelet, har han satt nytt klubbrekord i Fulham. Det är bara Robin van Persie, Wayne Rooney och Sergio Agüero som gjort fler mål i alla turneringar av Premier League-spelarna.
Det är enastående.
Till slut har han fått de välförtjänta hyllningarna.
– Clint Dempsey är en kvalitetsspelare. Han låter spelet tala, säger lagkamraten John Arne Riise.
– Jag har aldrig tränat med någon som honom, han är otrolig. Han tränar hårt, kämpar hårt och vill hela tiden utvecklas. Det är därför han gör sina mål, säger Danny Murphy.
– Om du betänker att han gjort de flesta av målen från kanten är det makalöst, säger tränaren Martin Jol.
Resan han gjort för att komma hit är ännu mer osannolik.

Clint Dempsey föddes i Nacogdoches, en liten stad med närmare 40 000 invånare i Texas.
Vi vet en del om Texas. Det är knappast att delstaten är känd för att producera fotbollsspelare (så länge bollen inte är oval).
Så hur kom det sig att lille Clinton, som är hans fullständiga namn, fastnade för ”soccer”?
När Clint Dempsey växte upp bodde familjen på ett campingområde, på morföräldrarnas bakgård. Clint hängde med storebror, fem år äldre Ryan, som spelade med de latinamerikanska ungarna i grannkvarteret. De spelade fotboll med stenhårda basketbollar, använde strumpor som målstolpar.
Familjen insåg snabbt att Clint hade talang. Men det fanns inte en chans att han skulle komma in på college om han inte spelade utanför Nacogdoches. Så när Clint var tio år skjutsade pappa Audrey sonen den tre timmar långa bilfärden till Dallas för en provträning med klubben Longhorns. Coachen gillade vad han såg, så tre gånger i veckan fick Audrey eller mamma Debbie köra Clint till träningarna i Dallas, trots restiden på sex timmar.
För att ha råd med resorna sålde Audrey båten och sina jaktgevär. Familjen slutade åka på semestrar och drog ned på inköp. När de unnade sig ett restaurangbesök fick de fem barnen dela på måltiderna. Debbie, som arbetade som sjuksköterska, tog varenda övertidspass.

Clint var inte den enda som hade talang. Hans äldre syster Jennifer var duktig tennisspelare. I början av 1995, för att skipa rättvisa mellan syskonen, bestämde föräldrarna att Clint fick sluta i Dallas-laget för att systern skulle kunna åka på fler turneringar. I november samma år dog Jennifer av en hjärnblödning, 16 år ung.
Den efterföljande våren var Clint Dempsey tillbaka i Dallas.
– Innan hon dog pratade vi om döden. Hon sa att om något hände så skulle hon hjälpa mig att göra mål. Hon skulle se till att bollen tog sig över mållinjen, har Clint berättat för ESPN.
Vid systerns gravsten fann mamma Debbie en lapp i en vas. Meddelandet var från Clint.
– Han skrev att resten av livet, varje gång han gjorde mål, skulle han titta upp mot himlen och tänka på henne.
Storebror Ryan menar att Jennifers död blev en vändpunkt i Clints karriär.
– Jag var knäckt. Clint gick ut och tränade dubbelt så hårt. Han ville göra det för henne. Han dedikerade allt för henne.

Karriären tog fart. Clint Dempsey draftades av New England Revolution 2004. Han debuterade som defensiv mittfältare (!), men fick sedan kliva ut på kanten och gjorde sju mål på 24 under rookieåret.
När Nike 2005 fick höra honom rappa erbjöd de Clint Dempsey att spela in en musikvideo. Han nappade med kravet att han låten skulle berätta den tragiska historien om systern.
Sagt och gjort, Clint Dempsey fick sin vilja igenom och spelade in ”Don’t Tread” med Houston-rapparen Big Hawk. Den lilla flickan som syns i videon med en blomma i handen ska symbolisera Jennifer. Gravstenen där Dempsey placerar en blomma i slutet är systerns riktiga.

De tuffa livsödena tog inte slut. Samma dag som Clint Dempsey uppfyllde sin pojkdröm och blev uttagen till att spela VM i Tyskland nåddes han av beskedet att Big Hawk mördats.
Men motgångarna utanför planen stärkte honom. Fotbollskarriären nådde nya höjder.
I december 2006, betalade Fulham 4 miljoner dollar för den talangfulle mittfältaren, rekord för en MLS-spelare. Dåvarande tränaren Chris Coleman minns vad han fastnade för:
– Han hade en hunger, han var modig. Han ville ha bollen hela tiden. Laget var inte så bra, men han ville hela tiden ha bollen. Det är mod för mig när spelare agerar så.
Fulham hade bra erfarenhet av amerikanska spelare tack vare Brian McBride och Carlos Bocanegra. Chris Colemans förhoppning var att Clint Dempseys arbetsmoral skulle ta honom till samma nivå.
Han blev inte besviken.
Efter ett mål på tio matcher den första våren, 2007, blev det sex fullträffar 2007/08. Året efter höjde han till sju. Fansen gillade vänstermittfältaren. Det var inte bara det att han bidrog med mål. Han tog alltid jobbet; spelade för laget snarare än för jaget.
Säsongen 2009/10 blev det också sju mål i ligan, men en fullträff i Europaspelet gav rubriker i hela Europa. I Europa League vände Fulham underläge mot Juventus via en 4-1-seger på Craven Cottage. Clint Dempsey gjorde det avgörande målet, en chipp som The Guardian beskrev som ”klassisk i Fulhams historia”.
Innan spelåret var över hade han hunnit bättra på sin status genom att göra ett starkt VM, med bland annat mål mot England efter en tavla av Robert Green.
Förra säsongen höjde han ribban ytterligare ett snäpp. Han gjorde tolv mål i ligan och valdes av supportrarna till ”årets spelare” i Fulham.
Men det var ändå bara en försmak av vad som skulle komma. Än så länge var han bara en bra spelare.

Den här säsongen har Clint Dempsey tagit nästa steg. Han har varit sensationellt bra. Hans 16 mål betyder delad fjärdeplats i skytteligan, samma antal som Demba Ba. När jag förra månaden rankade de 50 bästa spelarna i Premier League den här säsongen placerade jag Dempsey på 15:e plats.
Det var inte omotiverat. Han har pendlat mellan vänsterkanten och rollen som tillbakadragen anfallare och burit Fulhams anfallsspel. Han har gjort mål, han har spelat fram – och han har jobbat lika hårt som tidigare. Han har slagit rekord på rekord. Mot Newcastle blev han den förste amerikanen att göra hattrick i PL. Han har slagit Brian McBrides gamla målrekord. Han har raderat Louis Sahas rekordnotering för flest mål på en säsong i Fulham.
– Det är kul att få uppskattning, men jag försöker bara spela så bra jag kan, sa Clint Dempsey i samband med landslagssamlingen i februari.
– Som amerikan finns det alltid något att bevisa. Så kommer det kännas tills vi har gått längre i VM eller någon amerikan spelar i någon av de största klubbarna.
De senaste månaderna har han hyllats som den stjärna han är. Inte riktigt i klass med ligans bästa, men strax bakom.
Varför har det dröjt så länge? Kanske för att han inte har någon spetsegenskap. Om du betygsätter hans kvaliteter skulle han inte få någon ”10”. Men han har förmodligen inte heller sämre än ”8” på något.

För Fulhams del har succén nästan varit för bra. Clint Dempsey har bara ett år kvar på kontraktet och det ryktas om intresse från klubbar som Arsenal och Manchester United.
Det finns fortfarande ett frågetecken om 29-åringen är tillräckligt bra för en topp fyra-klubb. Chris Coleman tvekar. På frågan om Liverpool eller Newcastle skulle vara ett lämpligt steg, svarar han:
– Fulham är ett mittenlag och har varit det i tio år. Det finns fyra lag som är större än Fulham, som är utanför topp fyra-fem, och det skulle passa honom.
Fulham har erbjudit ett nytt kontrakt. Det återstår att se om Clint Dempsey förlänger eller om det är dags att pröva vingarna någon annanstans. Han antyder att Champions League lockar.
– Det är två saker jag inte gjort. Jag har spelat VM, jag har spelat Europa League. Det vore något att kunna lägga till OS och Champions League. Det är den högsta nivån.
Men han tillägger också:
– Många av mina bästa minnen är från Fulham. Efter det här året har jag ett år kvar på kontraktet, vi får se vad som händer sen.

Clint Dempsey planerar inte. Har man upplevt en så brokig bana, klarat så många motgångar som han gjort, kanske det är bäst att ta en dag i taget. Han har själv berättat att systerns öde får honom att spela matcher med inställningen ”att det kan bli den sista han spelar”.
Även om Dempsey aldrig får spela Champions League kan han blicka tillbaka på en remarkabel resa. Det borde inte vara möjligt att ta sig från campingen i  Nacogdoches till världens största fotbollsliga. Clint Dempsey gjorde det.
Hans mamma Debbie reflekterade över sonens prestation i en intervju för sex år sedan, inför VM 2006:
– Han har övervunnit så mycket. Vi kan berätta om det, men om du inte har levt med det går det inte att förstå. Han bär det med sig varje gång han går ut på planen.
Själv konstaterade Clint Dempsey:
– Allt har inte varit cupcakes och glass och lyckliga slut. Det har varit en kamp. Det har varit tufft. Men det gjorde mig till den jag är.
Vi skulle kunna beskriva honom som ”den underskattade stjärnan som till slut fick sitt erkännande”.

Källor: Dallas News, ESPN, Goal, Wikipedia

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.