För en månad sedan såg läget nattsvart ut.
Som det alltid gör.
Nu är Wigan på väg att  fixa en ”Great escape” igen.
Nej, förlåt. Det här är ”The greatest great escape”.
Så här gick det till.

Om vi bortser från Arsenal idag. Om vi struntar i att laget svarade för en plattmatch. Att flera spelare underpresterade grovt (Sagna, Walcott, Ramsey). Att Arsène Wenger var så sur vid slutsignalen att han inte tog Roberto Martínez i hand. Att Robin van Persie vägrade ta Gary Caldwell i hand.
Vi fokuserar på Wigan Athletic istället. Little fucking Wigan Athletic.
Så otroligt imponerande.
Håll med om att det är lite kul.
Varje år tippas de åka ur. Varje sommar tappar de någon nyckelspelare vilket medför att de blir ännu mer nederlagstippade.
De har inga pengar, ingen historia som en ”sovande jätte”, knappt någon publik. Den enda arenan i Premier League där man kan finna tomma platser när Manchester United kommer på besök är DW Stadium. Till bortamatcherna tar de ibland bara med sig några hundra tappra själar. I går hade de 200 tillresta på Emirates.
Wigan är en anakronism i ligan. De kommer från en stad vars rugbylag har rönt mer respekt. När de kom upp i Premier League under Paul Jewell var de ett exotiskt gäng som fick sympatier. Efter att de etablerat sig i ligan är det få som vill ha dem kvar.
Ändå lyckas de på något sätt greja kontraktet. År efter år. Hur mörkt det än ser ut. Det här är sjunde raka säsongen i världens mest konkurrenskraftiga liga.
Den här säsongen har de legat under strecket från december fram till förra veckan.
Nu är det fyra omgångar kvar och då har Wigan plötsligt skaffat sig fem poängs avstånd ned till strecket.
Utvecklingen den senaste månaden är sensationell, snudd på ett mirakel.

Den 17 mars hade Wigan spelat 1-1 hemma mot West Bromwich. Laget låg tre poäng under strecket och på programmet väntade: Liverpool (b), Stoke (h), Chelsea (b), Manchester United (h), Arsenal (b).
En-två poäng hade varit realistiskt, tre poäng godkänt.
Wigan har tagit tolv poäng.
De vann på Anfield med 2-1, vann hemma mot Stoke med 2-0, knäckte United med 1-0 och i går vann på Emirates med 2-1. De borde ha vunnit, eller åtminstone tagit poäng borta mot Chelsea (förlust, 1-2), om det inte varit för två offsidemål. Misstagen var så grova att domarbasen Mike Riley skickade en personlig ursäkt till klubben.
Det som är allra mest imponerande är att de har förtjänat att vinna dessa matcher. De pressade sönder Manchester United och i går skapade de fler klara målchanser än Arsenal.
– Jag är belåten för det var ingen slump. Vi hade frilägen med målvakten, vi hade andra chanser och vi hanterade ett fantastiskt fotbollslag. Det är sanningen, sa Roberto Martínez efter matchen.
Hur har spanjoren burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till början av februari. Wigan låg sist i Premier League, fem poäng från säker mark. De hade mött Everton hemma (1-1) med en fyrbackslinje med Stam-Boyce-Caldwell-Figueroa. Antolin Alcaraz satt på bänken. Då hade laget vunnit tre av 24 matcher. Nedflyttning såg ut att vara oundvikligt för klubben som skrällde och slutade på tionde plats som nykomling 2005/06.
Det var då Roberto Martínez satsade fullt ut på trebackslinje. Han hade visserligen testat systemet tidigare under säsongen, men aldrig kontinuerligt. Istället hade han hattat och bytt spelsystem som andra byter kalsonger. Grundsystemet 4-2-3-1 var ofta ersatt av 4-3-3. I hemmamötet med Manchester City i januari (0-1) spelade Wigan 4-4-2.
Men till bortamötet med Bolton hade Roberto Martínez ställt upp laget enligt 3-4-3. Ett djärvt system som sällan skymtas i en liga där fyrbackslinje varit en del av ligans dna.
Wigan vann med 2-1 och sedan den här dagen har inte Martinez laborerat mer.
– Jag tror att vägen ut från trubbel är att spela bra, säger han.Det handlar inte om kort sikt. Det här systemet passar våra spelare. För att vinna måste du ha mod att försöka saker, ha tro och en viss arrogans.

Hans 3-4-3 har gjort att samtliga bitar har fallit på plats. Tidigare kunde Wigan spela fin, publikfriande fotboll, men det ledde sällan till några poäng.
Nu har de ett system där de kombinerar en pragmatisk cynism med ett snabbt omställningsspel. De försvarar sig djupt, men lyckas ändå få fram mycket folk när de väl attackerar.
Det är ett svårt system att spela. Det kräver lojala spelare som ställer upp och tar jobbet.
Om man lyckas är det ett svårt system att försvara sig emot.
Roberto Martinez sa i går efter segern:
– Vi har spelat bra sedan början av februari, det blev en vändpunkt för oss. Allt det vi jobbat på satte sig utan att vi fick med oss resultaten.
Jag skulle vilja framhålla bortamatchen mot ett formstarkt Norwich som en ”turning point”. Det var första gången jag såg Wigans nya 3-4-3-system fungera fullt ut. De fick bara 1-1 på Carrow Road, men sanningen var att de var värda så mycket mer. De hade 20 avslut i matchen och 55 procent av bollinnehavet.
För Wigans försvarare har systemet lett till synergieffekter.
> Maynor Figueroa är en vänsterback som spelat mittback för Honduras. Han passar utmärkt i rollen som mobil mittback till vänster.
> Gary Caldwell har varit en säkerthetsrisk i en hög fyrbackslinje. Nu kan han stå lågt och göra det han är bäst på, nicka undan inlägg, utan att bli utelämnad i löpdueller.
Det numerära övertaget i de bakre leden medför att mittbackarna kan följa med en droppande anfallare i rygg utan att vara orolig för att lämna alltför stora ytor bakom ryggen. Det är intressant med tanke på att den nya ”false nine”-rollen, Messi-rollen, varit effektiv för att lura bort mittbackar och öppna ytor. Caldwell var stundtals som ett plåster på Robin van Persie i går och holländaren kom sällan till mållägen.
– Det är alltid en fördel när du spelar ett annorlunda system, när du har en formation som inte är symmetrisk, sa Roberto Martínez i går i Sky Sports.
Än så länge har motståndarna inte kommit underfund med hur de ska tackla ”nya Wigan”.

Wigans 3-4-3 låter offensivt, men det ska inte förväxlas med Marcelo Bielsas 3-4-3 med Argentina i VM 2002. Wigan framstår egentligen mer som ett 5-4-1-lag. Så fort laget tappar bollen faller ”halvbackarna” ned och bildar en fembacklinje. Samtidigt kliver yttrarna ned och blir ”traditionella” yttermittfältare, vilket innebär att strikern Franco Di Santo är den enda spelaren som ligger kvar i en offensiv position (se bild nedan).
Formationen 3-4-3 med ”halvbackar” kräver löpstarka, lojala spelare som kan spela i de ansvarsfulla kantrollerna. En yngre Javier Zanetti är prototypen för arbetsbeskrivningen. Roberto Martínez har dessa spelare.
Jean Beausejour spelade offensiv ytter för Chile i VM 2010 men har accepterat en mer defensiv roll sedan flytten från Birmingham. Omskolade mittbacken Emmerson Boyce passar perfekt som sköld bakom den offensive högeryttern Victor Moses. Den mest lämpade spelaren för positionen som halvback, holländaren Ronnie Stam, satt på bänken i går. Han är högerback men har använts som ”defensiv högerytter”.

Men det är inte bara i spelet utan boll som Wigans 3-4-3/5-4-1-system bär frukt. Laget har lyckats med utmaningen att få fram rejält med folk vid omställningarna. I går kontrade laget in båda målen.
Det första kom efter en hemmahörna där Bacary Sagna slarvade med bollen och Yossi Benayoun för sent insåg att han var tvungen att ta en defensiv löpning.
Det andra kom i ett läge där Theo Walcott inte gav Bacary Sagna understöd på högerkanten, vilket öppnade för Victor Moses dribblingsnummer.
Det hade förstås inte varit möjligt utan den förträfflige Victor Moses som lattjade med Bacary Sagna, av många ansedd som ligans bästa högerback.
– Systemet ger oss extra alternativ när vi har bollen, sa Roberto Martinez i går.
Det där är intressant. Något jag noterade i går var att Wigan väldigt sällan var stressade med bollen. Mittfältaren James McCarthy, som med undantag av en indianpassning i första halvlek var en jätte, kunde tack vare de tre mittbackarna alltid vända hem på ett defensivt alternativ.

Under gårdagens match sparade jag ned ett gäng bilder för att kunna visa hur Wigans formation fungerar. Här är för- och nackdelarna med 3-4-3-systemet.

Här ser vi utgångspositionerna. Trebacklinjen med, från höger, Alcaraz, Caldwell och Figueroa tar ett rejält djup. Samtidigt är laget ”kort”, endast 25 meter skiljer upp till anfallaren Franco Di Santo.

Här har ”halvbackarna” Boyce och Beausejour fallit ned och bildat en fembackslinje. Vi ser också att 3-4-3 har förvandlats till 5-4-1 även om vänsteryttern Victor Moses slarvar lite med överflyttningen till bollsida. Arsenals Tomas Rosicky (inringad) har hittat en yta som jag anser är kritisk för Wigan. Med fembackslinjen och ett rakt mittfält utan en uttalad ”pivot” lämnas utrymme framför backlinjen. När motståndarnas striker droppar ned i den ytan, i det här fallet Robin van Persie, är han lätt att plocka upp för en av mittbackarna (som då ändå har täckning av två centrala mittbackar). Men när löpningen kommer från mittfältet eller, ännu svårare, från en ytter som kliver inåt i banan, eller som i går från en försvarare (Thomas Vermaelen) är den spelaren svårare att plocka upp. 

Upprinnelsen till Arsenals reduceringsmål. Wigan har legat rätt i sitt 5-4-1, men Victor Moses (närmast bollen) har halkat och hinner inte fram i press på Tomas Rosicky som ostört får svinga in ett inlägg. Thomas Vermaelen (på straffområdeslinjen) skapar numerärt överläge i boxen och kommer att nicka in 1-2. Emmerson Boyce (i högerbacksposition för Wigan) inser för sent att han borde flytta in och hjälpa sina mittbackar.

I andra halvlek kunde vi notera att Roberto Martínez åtgärdat missen. James McCarthy föll lite längre ned i plan. Här ser vi att han stängt ytan framför backlinjen för Tomas Rosicky. När Arsenal kom med en löpning bakifrån, ofta genom Thomas Vermaelen, pekade McCarthy för att mittbackarna skulle uppmärksamma det. Kommunikation vid överlämningar i markeringsspelet är extra viktigt med ett osymmetriskt spelsystem där det inte blir lika tydligt vem som ska markera vem. McCarthy skötte det exemplariskt efter paus.

Den här bilden har jag lånat från bloggen Red Rants för att illustrera hur Wigan neutraliserade formstarke Antonio Valencia i förra veckans möte. Jean Beausejour och Shaun Maloney ”dubblar” på United-yttern. Maynor Figueroa ger understöd. Maloney (till höger om bollförande Valencia) demonstrerar den ”lojalitet” som jag nämnt tidigare. Som ytter i ett 3-4-3 är han att betrakta som anfallare. Ändå måste han ta sig ned och ge understöd så pass långt ned i plan.

Det är alltså det här systemet som inom loppet av några veckor fällt Liverpool, Manchester United och Arsenal. Och detta med ett spelarmaterial som är, minst sagt, begränsat.
Ibland känner jag att Roberto Martínez inte fått tillräckligt med credit för vad han åstadkommit med detta lag sedan han anslöt från Swansea 2009. När ordföranden Dave Whelan förra säsongen hävdade att Martínez var ”bra nog att träna Barcelona” var det vissa som skrockade.
Det är förstås skillnad på att leda ett bottenlag i Premier League och världens bästa klubblag, men glöm inte bort att det var Martínez som lade grunden till Swanseas tiki-taka-fotboll. Han har en offensiv dimension också.
Sedan han tog över tränarjobbet i Wigan har han fått agera med bakbundna händer. Han har gång på gång fått se de bästa spelarna flytta. Inför årets säsong lämnade bästa spelaren Charles N’Zogbia. Lagets näst bäste, Hugo Rodallega, har varit sugen på flytt och inte bidragit med mycket. Martínez köpte ingen ersättare till N’Zogbia, utan litade på att Victor Moses skulle fylla luckan. Det har han gjort. Tomrummet efter Rodallega har han löst ändå. Trots att hans anfallare, Di Santo och Conor Sammon, haft svårt att hitta målet. Di Santo gör få mål, men hans rörlighet passar bra i det här systemet där han dels får jaga ensam, dels måste suga in bollar så laget hinner flytta upp.
Direkt vid slutsignalen i går skrev jag på twitter: ”Roberto Martínez – genius”. Jag tror inte att jag är ensam om den uppfattningen.
Senare stod Gary Neville i Sky och konstaterade:
– Roberto Martínez ska vara stolt. Jag är stolt över honom och jag är inte ens Wigan-fan…

FAKTA: WIGANS SPELARFÖRLUSTER – ÅR FÖR ÅR

(Inför och under säsongen) 2006/07

• Jimmy Bullard
• Stéphane Henchoz
• Jason Roberts
• Pascal Chimbonda
• Graham Kavanagh
• Damien Francis
• Arjan De Zeeuw
• David Unsworth

2007/08

• Leighton Baines
• Denny Landzaat

2008/09

• Emile Heskey
• Ryan Taylor
• Wilson Palacios
• Kevin Kilbane
• Andreas Granqvist

2009/2010

• Antonio Valencia
• Lee Cattermole
• Michael Brown
• Henri Camara
• Marlon King
• Antoine Sibierski
• Erik Edman

2010/2011

• Mario Melchiot
• Jason Scotland
• Titus Bramble
• Paul Scharner
• Olivier Kapo
• Richard Kingson

2011/12

• Jason Koumas
• Steven Caldwell
• Daniel De Ridder
• Charles N’Zogbia

Fotnot 1: Sammanställningen innefattar inte samtliga spelare som lämnat Wigan dessa år, utan spelare av betydelse för laget eller åtminstone kända namn.
Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte mig med att rita pilar i Photoshop. 

***
Vill ni få såna här inlägg serverade i er Facebook-feed kan ni alltid spana in bloggens Facebook-sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och till längre texter/krönikor på Sportbladet.se.