Startsida / Inlägg

Analys: Taktiken bakom Chelseas seger

av Kalle Karlsson

4-24 i avslut. 35-65 i bollinnehav. Chelsea slog 158 lyckade passningar, Barcelona slog 754. Chelsea slog 17 lyckade passningar på offensiv tredjedel, Barcelona slog 215.
Ändå: Chelsea 1 Barcelona 0.
Så här gick det till.

Lika bra att slå fast det direkt: Vi ska förstås inte blunda för det faktum att Barcelona var överlägset spelmässigt, att laget träffade virket två gånger och borde ha gjort minst ett par mål.
Det hade aldrig varit möjligt om inte John Terry och Gary Cahill svarat för toppinsatser.
Ett 1-0-mål för katalanerna hade betytt att Chelsea hade varit tvungna att öppna sig, vilket hade ökat chanserna för Barcelona att få kontra mot ett ej samlat försvar. Om Alexis Sanchez lobb i inledningen av matchen gått ribba in hade tillställningen förstås fått ett helt annat utseende. Nu kom aldrig målet och istället kunde Chelsea fortsätta att ligga lågt i plan, döda tid och styrspela.
Roberto Di Matteo hyllas i dag för sin vägvinnande taktik, med rätta. Han valde rätt när han spelade Didier Drogba från start när andra ville se Fernando Torres snabbhet. Han valde rätt när han flyttade fram John Obi Mikel högre upp i plan och valet av Raul Meireles i startelvan betalade sig. Matchplanen, ”parkera-bussen-taktiken”, fungerade.
Men hade Barcelona fått ledningsmålet hade han istället sågats för att han var för passiv i inledningen. Små marginaler, som alltid.

Efter att ha fått mängder med positiva reaktioner på inlägget om Wigans taktik – det som en läsare på Twitter kallade ”ren och skär porr för en fotbollsfanatiker” – tänkte jag köra vidare på samma tema. Under gårdagens match sparade jag ned några skärmdumpar för att kunna illustrera hur Chelseas taktik fungerade.
Den mest iögonfallande delen av Chelseas matchplan kunde vi se redan efter en minut. Barcelona fick spela runt bollen i över en minut utan att Chelsea var särskilt intresserade av att stjäla bollen.
Roberto Di Matteo var inte orolig över att Barcelona skulle ha bollen, han var oroad över att de skulle få ta emot boll i ”fel ytor”.
Vissa lag har försökt att pressa Barcelona högt upp i plan första tio minuterna (Real Madrid, Milan) för att se hur laget reagerar. Chelsea gjorde tvärtom. De gick endast in i dueller när motståndarna närmade sig straffområdet.

I statistiken över brytningar (interceptions) från StatsZone kan vi se hur Chelseas försvarsspel fungerade. De var aldrig intresserade av att vinna boll högt upp i planen. Bara en brytning skedde på offensiv planhalva. Det kan jämföras med Barcelonas högre press där man vinner bollen över hela planen.

Centrerat mittfält
Tesen om att Barcelona till nittio procent anfaller centralt är ingen hemlighet. Vi visste att Chelsea skulle behöva centrera laget, flytta in yttrarna. Roberto Di Matteo löste det genom att förvandla 4-3-3 till ett 4-5-1 där yttermittfältarna Ramires och Juan Mata tog ett steg inåt i plan.
Den taktiken har varit framgångsrik tidigare. Vi minns hur José Mourinhos Inter fick en man utvisad i CL-semifinalen 2010, men ändå klarade att stå emot med ett 4-4-1 där man flyttade in ytterbackarna och i praktiken spelade med fyra mittbackar (Cristian Chivu spelade yttermittfältare i den matchen). Den som såg Milans 2-2-match mot Barcelona noterade också att Max Allegris 4-3-1-2 utan traditionella yttermittfältare fungerar bra för att neutralisera Barcelonas bästa vapen (instick centralt).

På bilden ovan ser vi hur Chelsea har centrerat och helt enkelt lämnat kanterna fria. De kan göra det av två anledningar. Dels vet de att Barcelona inte vill slå inlägg, dels vet de att om inlägget ändå levereras kommer de ha längd- och numerärt övertag i boxen.

På bilden ovan kan vi se statistiken över Barcelonas inlägg (crosses) igår. 21 inlägg låter mer än vad det är eftersom åtta kom från hörnor. Det är också intressant att Barcelona konsekvent vägrar att slå inlägg från ytan där man oftast slår inlägg mot ett lågt försvar (den ytan jag har markerat med rektanglar på båda sidorna). Endast ett inläggsförsök kommer från dessa ytor (den från vänsterkanten, precis utanför rektangeln, var en frispark som landade i händerna på Petr Cech).

Mikel som box-to-box-mittfältare
John Obi Mikel var på förhand en nyckelspelare, identifierad som den defensiva muren som skulle skydda backlinjen mot Messi. Men istället för att städa korridoren framför försvaret hade han, framför allt i första halvlek, en högre utgångsposition för att störa Xavi. Notera att det aldrig handlade om att vinna bollen. Bara om att täcka och skära av ytor.
Man kan jämföra hans roll med den som Real Madrids Pepe haft i ett par El clásico. Mikel gjorde det bättre. Han hade mer tålamod och drog inte på sig kort i onödan.

På bilden ser vi att Mikel har klivit upp i plan för att stänga av Xavi. 

Matas ovana roll
Juan Mata är vanligtvis Chelseas offensive spelfördelare. När han spelar på kanten brukar han smyga in centralt och agera nav i en nummer tio-position. I går blev han en lojal slitvarg. I första halvlek han ge Branislav Ivanovic understöd mot Andrés Iniesta. Det gjorde han förtjänstfullt vid ett tillfälle där han klev in och avväpnade en Barcelonaattack i höjd med backlinjen. Men han var också ansvarsfull nog att hjälpa de centrala mittfältarna när det behövdes. På bilden ovan ser vi hur ett rakt mittfält har låtit Leo Messi smyga in omarkerad i den farliga ytan framför backlinjen (närmast domaren). Kolla matchuret som visar 36:12.

Messi omarkerad i ytan framför backlinjen. Notera hur rakt Chelseas femmannamittfält är. Ingen har man-man-ansvar för att markera Messi. 

Cirka 20 sekunder senare (bilden nedan), har Juan Mata upptäckt att Leo Messi hittat den fria ytan centralt. Mata gör det som krävs av situationen – han kliver in och täcker den farliga ytan. Jag är inte säker på att han hade tagit samma ansvarsfulla beslut i en hemmamatch mot, låt oss säga, Blackburn.

Ytan framför backlinjen, den som Otto Hitzfeld kallat ”röda zonen”, är alltid kritisk – framför allt när man möter FC Barcelona. Det är den ytan Leo Messi vill komma rättvänd i, det är den ytan som Xavi och Iniesta alltid söker när deras tiki-taka-övningar, till slut, öppnat en lucka.
I första halvlek var Chelseas mittfält ofta rakt. Lite djärvt kan tyckas eftersom man då låter Messi flyta fritt i den ytan. Men det finns en förklaring. Eftersom Barcelona alltid överbelastar med flera spelare långt ned i plan (det framstår ju ofta som de spelar utan striker) kan det vara klokt att kliva upp med fler mittfältare för att inte hamna i numerärt underläge där bollen är.
Då Chelseamittfältarna väldigt sällan klev in på Barcelonas spelare för att stjäla bollen – de nöjde sig med att styrspela och skära av ytorna – kunde de lita till att zonspelet skulle leda till att Messi aldrig fick bollen i den ytan. Det fungerade. Messi blev otålig och föll längre och längre ned i plan för att hämta boll.

Faran över. Matchuret på 36:43. Messi (bollförare) har tvingats gå ned i plan för att få känna på bollen. Juan Mata (till vänster om domaren) kan återgå till sin position som ytter då Messi-hotet blåst förbi. 

För att illustrera hur defensivt inriktad Juan Mata var i gårdagens match kan vi studera hans passningsstatistik. Mata slog blott en (!) passning på sista tredjedelen under matchen, innan han byttes ut i 74:e minuten.

Målet – som hämtat ur instruktionsboken
Chelseas offensiv var givetvis begränsad med så lågt bollinnehav. Jag har aldrig sett Londonlaget vara så defensivt och riskminimerande på hemmaplan. Det var en diametral skillnad mot det ökända mötet 2009 när man spelade en fysisk hit-and-run fotboll och skapade fler målchanser än Barcelona.

Jag undrade i min analys inför matchen vem Roberto Di Matteo skulle välja som vänstermittfältare. Vänsterkanten är en av nycklarna när man möter Barcelona på grund av Dani Alves ultrastarka offensiva rajder. På samma sätt vet vi att det går att utnyttja ytorna som uppstår bakom honom.
Chelsea behövde inte välja en defensiv sköld eller ett offensivt kanthot till vänster. Med löpstarke och disciplinerade Ramires fick man både och.
Jag är rätt övertygad om att Ramires löpning i upprinnelsen till 1-0 var något som Di Matteo (eller kanske snarare den inofficiella tränaren John Terry) pratat om inför matchen.

I det här läget (bilden ovan) har Barcelona precis förlorat bollen. Dani Alves (till höger, utanför bild) har flyttat ut längs sin kant för att dra isär Chelsea. När Frank Lampard vinner bollen mot Messi kommer Ramires som skjuten ur en kanon på vänsterkanten. Han springer förbi Xavi, tar emot crossbollen och serverar Didier Drogba som gör 1-0.

Ni som följt mig tidigare vet att Xavi är min all time-favourite. Den lilla kritik man kan ha mot honom är att han blir ”exposed” i löpdueller. Jag minns hur Roberto Carlos flög förbi honom i ett El clásico på Bernabéu 2005. Här hade han tio meters försprång på Ramires. När brassen startar löpningen har Xavi inte en chans att hänga med.
Teorin om att attackera på Barcelonas högerkant är knappast ny. Ändå är det få som lyckas. Det här var skolboksexemplet på hur man utnyttjar det.

Slutsats
Chelseas seger visade att det går att störa Barcelona och avskärma Messi genom att packa mittfältet centralt. Men det har vi sett förut och jag slog fast inför matchen att Stamford Bridges smala plan skulle gynna Chelsea. Mötet på ”stora” Camp Nou nästa vecka blir avsevärt svårare. Då kommer Barcelona få betalt för sina spelvändningar. Det var ingen slump att John Terry nämnde ”bigger pitch” i sin analys efter matchen:
– It is going to be though game back there, on a big pitch, sa lagkaptenen.

Vad matchen i går framför allt visade var hur bra detta Barcelona är. Chelsea fick – på sin egen hemmaplan – lägga allt fokus, all energi, på att riskminimera, ha tio man på rätt sida om bollen och ha tålamod. Ändå skapade Barcelona en mängd chanser och träffade virket två gånger. Att anfalla och skapa chanser mot handbollsförsvar är det svåraste som finns så länge man inte har en extremt bra huvudspelare som kan vara måltavla för inlägg.
Barcelona lyckades med det, de hade två bollar i virket, ett par frilägen och missade ”öppet mål” från nära håll två gånger.
Men Chelsea vann matchen.

Fotnot: Tack till webbredaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar och ringar.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB