Chelsea tog ett steg tillbaka, började lita på gammelgubbarna och tog sig till Champions League-final.
Läge att skjuta på generationsväxlingen och ge Roberto Di Matteo jobbet på heltid?
Nej. Det är inte så enkelt.
Historien visar att Chelsea måste genomföra sin förändringsprocess för att inte tappa mark.
Det räcker med att studera Leeds United.

Scenen var Camp Nou, datumet den 24 april. Laget i vitt jublade.
De hade stått emot ett av världens bästa klubblag, trots att de reducerats till tio man, vunnit med sammanlagt 3-2 mot Barcelona och blivit klart för Europacupfinal.
Det var en sensationell utveckling efter en säsong där de tidigare varit i kris.
En ung, lovande manager som skulle komma in och göra det han gjort i andra klubbar tidigare, hade misslyckats och lämnat sin post efter att ha haft meningsskiljaktigheter med några ur det äldre gardet.
Istället kom en interimslösning in och räddade det sjunkande skeppet. Ligatiteln var körd, men de lyckades hanka sig fram till finalen där den största trofén stod på spel.
Där väntade Bayern München.

Det anmärkningsvärda med den lilla resumén ovan är att den inte beskriver Chelsea.
Den handlar om Leeds United säsongen 1974/75.
Likheterna med Chelsea 37 år senare är slående, som Jonathan Wilson skriver i The Guardian.
Leeds var precis som Chelsea ett fysiskt lag. De hade tuffingar som Joe Jordan och Billy Bremner. Säg så här, det var mer tackling än tiki-taka.
Barcelona var ett av de stora lagen även på den tiden. Klubben leddes av legendariske tränaren Rinus Michels. På planen fanns stjärnor som Johan Cruyff och Johan Neeskens.
Leeds vann visserligen förstamötet med 2-1 och tog ledningen med 1-0 i returen på Camp Nou. Gordon McQueen blev utvisad för Leeds, om än med blott fem minuter kvar. Barcelona fick bara 1-1 i returen (sammanlagt 3-2 till Leeds).
”Det var en förvånansvärt svag insats av laget som många trodde skulle krossa allt i deras väg i Europa under säsongen”, skrev The Guardian om det spanska storlaget.
Likheterna, inte minst att datumet var detsamma, är skrämmande.
Visst, André Villas-Boas och Brian Cloughs ledarfilosofi skiljer sig markant, men bakgrunden till att de lämnade mitt under säsongen var snarlika. Cloughs sejour varade, som ni säkert vet, i 44 dagar och blev senare en film (”The Damned Utd”) .
Men det finns också andra lärdomar som Chelsea kan dra av Leeds United.

Efter att Brian Clough lämnat Leeds på hösten 1974 tog Jimmy Armfield över. Han ledde laget till en niondeplats i ligan, men Europaframgången, finalen mot Bayern München (där Leeds förlorade med 0-2 efter en kontroversiell domarinsats), gav honom förtroendet att ta jobbet permanent.
Det skulle dröja lång tid innan klubben nådde samma höjder.
Leeds slutade aldrig högre än femma i ligan innan man rasade ur ligan 1982. Jimmy Armfield lämnade 1978. Varken han eller efterträdarna Allan Clarke, Eddie Gray eller Billy Bremner klarade att genomföra generationsväxlingen.
Det är där Roberto Di Matteo kommer in i bilden.

Roberto Di Matteo är dagens Jimmy Armfield. Han tog över Chelsea den 4 mars och har sedan dess gjort nästan allt rätt. En tränare bedöms alltid utifrån resultat och det går knappast att kräva mer än det Chelsea presterat under Di Matteos ledning.
Den 41-årige urmakarsonen från schweiziska Schaffhausen framstår nu som den givna lösningen att ta över Chelsea permanent från och med sommaren.
Men det är här, menar jag, man bör vara försiktig.
Chelseas framgångar de senaste månaderna har varit frukten av pånyttfödda veteraner.
Åldermän som Didier Drogba, 34, Frank Lampard, 34 i juni, John Terry, 32 i december, har skruvat tillbaka klockan. Presterat toppfotboll.
Det visar att André Villas-Boas gjorde en förhastad bedömning när han inte gav dem förtroende i höstas, men det visar inte att dessa gubbar automatiskt kommer att kunna leverera även i fortsättningen.
Jag hör folk som säger att Chelsea måste förlänga med Didier Drogba efter hans hjälteinsatser mot Barcelona. Det är lätt att bli sentimental och dra såna slutsatser, men det är inte så enkelt. Tiden kommer ikapp oss alla. Det är troligt att det är sista gången Drogba sprattlar till i sin karriär.
Framgångsreceptet är att klippa banden i rätt tid.
Chelseas generationsväxling måste därför genomföras – även om man vinner finalen på Allianz Arena den 19 maj.

Jag läste en kurs på högskolan en gång som hette ”Förändringsledning”. Den handlade, kortfattat, om att företag, för att bli framgångsrika över längre tid, måste förändra redan innan man nått toppen. När de väl nått toppen av en cykel kommer det att gå för fort utför för att förhindra ett fall.
Det där går att översätta på fotbollslag.
Alex Ferguson har lyckats med konststycket; han ligger alltid steget före.
Det är därför han blivit kvar i snart 26 år i Manchester United. Han vågar revolutionera när laget står på toppen. I mitten av 90-talet dumpade han veteranerna och satsade på ”Fergie’s Fledglings”. Efter ligasegern 2007 gick han ut och värvade fyra spelare (Owen Hargreaves, Anderson, Nani, Carlos Tévez).
Chelseas största misstag nu vore att slå sig till ro för att man nått en Champions League-final.
Deras trupp är ålderstigen, dessa spelare är ännu äldre i höst. Generationsväxlingen måste ha fortsatt prioritet. Annars kan finalen mot München bli början på fallet.
Precis som för Leeds United.

Är Roberto Di Matteo rätt man för att genomföra den?
Jag vet inte. Ingen vet.
Vissa, bland andra Avram Grant, menar att Di Matteo ska få fortsätta. Avram Grant själv förde Chelsea till Champions League-final 2008. Han var en straff i stolpen från att bärga titeln.
Väldigt få skulle idag hävda att det var ett misstag av Chelsea att göra sig av med honom.
Det vi vet är att det för Di Matteo väntar ett helt annat jobb framöver än det han gjort i vår.
Den förre Chelseaspelaren – som inte hade tänkt att bli tränare efter spelarkarriären och som för fyra år sedan aldrig hade lett en träningsövning – befordrades från sin assistentroll och lyckades ena gruppen. Det har han gjort exemplariskt, och ingen kan säga att han inte satt sin prägel på laget. Han har infört ett mer defensivt och rakare spel, skräddarsytt efter truppens kvaliteter. Han har plockat in utfrysta lirare som Salomon Kalou och John Obi Mikel och istället gett mindre speltid till Daniel Sturridge och Fernando Torres.
Men framöver kommer det att krävas en visionär. Nästa Chelseatränare förväntas genomföra det arbetet som André Villas-Boas inte fick avsluta. Bygga om laget, skeppa ut och handla nytt. Det förutsätter fingertoppskänsla på transfermarknaden. Det kommer att krävas ett nära samarbete med Chelsea-hierarkin där beslutsordningen är ytterst oklar.

Hur Roman Abramovitj tänker kring tränarfrågan skulle vara intressant att veta. Tränarkarusellen i Chelsea har snurrat för fullt sedan han köpte klubben 2003. Vill han fortfarande ha ”sexig fotboll” eller räcker det med pragmatik och titlar?
Ryssen har säkerligen imponerats av det arbete som Roberto Di Matteo gjort sedan mars.
Hans lakoniska, avslappnade tränarstil är den diametrala motsatsen till några av hans föregångare (läs José Mourinho och Luiz Felipe Scolari).
Kanske var en ”laid back Italian” precis vad Chelseas omklädningsrum behövde? Nu kan John Terry kombinera flera roller – mittback, lagkapten och informell tränare.
– Managers ska inte synas särskilt mycket. Vi ska göra jobbet som ingen ser. Spelarna ska vara huvudrollsinnehavarna. Det är så jag ser på management, har Di Matteo sagt.
Räcker triumfen mot Barcelona för att blidka Roman Abramovitj?
Min känsla är att finalen i München kommer att avgöra tränarfrågan.
Vinner Chelsea titeln som Abramovitj drömt om kan inte klubbledningen eller Abramovitjs förbise tränaren som fixade den på tre månader.
Förlorar de mot Bayern München och missar att ta en av de fyra första platserna i Premier League kommer man att kunna peka på ligan som en missräkning och få ett legitimt skäl för en ny röst i omklädningsrummet.

***
Vem tror du tränar Chelsea nästa säsong? Och vem anser du är bäst lämpad för jobbet?