De spelade FA-cupfinal 2003 och tog sig till Uefacupen.
Några år senare hade de rasat ned i tredjedivisionen och stod på randen till konkurs.
Southampton FC överlevde och började den långa vandringen tillbaka.
De fick en ny ägare, plockade in en schweizisk bankman i en nyckelroll och anställde en före detta fystränare som manager.
På lördagen kan de vara tillbaka i Premier League.
– Att nå dit med Southampton skulle betyda så mycket när man varit här under de mörka tiderna, säger stjärnan Adam Lallana.

St Mary’s Stadium, 1 oktober 2011:
Nigel Adkins har precis fått se sitt lag sopa banan med Watford. Målkungen Rickie Lambert sätter två straffar, Adam Lallana snurrar återigen upp motståndarförsvaren. Siffrorna stannar vid 4-0.
Oh, when the Saints… go marching on!
Oh, when the Saints go marching on…
Hemmafansens sång ekar på Itchen Stand. Marscherar är precis vad Southampton gör – i rask takt genom det engelska ligasystemet.
Den här säsongen har de gått fram som en ångvält i Championship. Segern mot Watford är 16:e raka hemmavinsten. Nigel Adkins, tränaren, försöker göra sitt bästa för att dämpa euforin.
– Folk talar om oss som potentiella mästare, men det bara gått tio matcher. Det är en lång väg kvar, säger han.
Två dagar senare tillägger han:
– Vi lever inte under några illusioner. Det är en tuff, tuff division – 15 eller 16 lag har aspirationer på att nå Premier League. Vi ligger i topp nu, men det kan förändras väldigt fort.

Orden är från i höstas, men Southamptons tabellposition har inte förändrats nämnvärt.
Laget blev visserligen passerat av Reading för ett par veckor sedan när man förlorade hemma i seriefinalen med 1-3. Reading säkrade uppflyttning till Premier League förra helgen.
Men idag kan allt vara glömt för Saints-fansen. Då kan Southampton lägga beslag på den andra direktplatsen genom att besegra redan nedflyttningsklara Coventry hemma på St Mary’s. Saints har två poäng tillgodo på trean West Ham som möter Hull City hemma.
– Jag har spelat några stora matcher, men det är är den största med tanke på vad den gäller, säger Adam Lallana. Jag var här när vi åkte ned i League One så jag känner att jag är skyldig klubben något.
Arenan är förstås utsåld sedan länge. Klubben har sålt 32 300 biljetter, vilket betyder klubbrekord. Merparten åskådarna kommer att bära fram sitt lag. Stämningen i stan har nått kokpunkten. Åtta medlemmar ur Southamptons supporterklubb på Malta kommer att resa till matchen.
– Jag är upphetsad inför varje match, men lördagen kommer att bli speciell, säger Nigel Adkins.
Mycket talar för att Southampton grejar det. De har ligans bästa hemmastatistik, Coventry är ligans sämsta bortalag.
Skyttekungen Rickie Lambert, som gjort 31 mål under säsongen, kommer dessutom att ställas mot 17-årige mittbacken Jordan Willis. Willis har bara spelat en halvtimmas ligafotboll.
Det enda som möjligen talar emot avancemang är att Southampton haft svårt att vinna när matcherna direktsänds i tv. Efter förlusten mot Middlesbrough förra helgen är det tre raka tv-förluster. Lördagens tidiga match (avspark 13.30) sänds världen över, bland annat i TV4 Sport.
Tränaren Nigel Adkins struntar i vidskepligheten.
– Vi vann den första matchen som sändes live mot Leeds och vi kommer att vinna den sista som går live, säger han.
Bara att Southampton talar om Premier League gör att fansen får nypa sig i armen. Det är bara två år sedan de låg de i botten av League One.
På lördagen kan de vara tillbaka, bara en vecka efter det att värsta rivalen Portsmouth ramlat ned i tredjeligan.
Den här storyn börjar vi dock några år tidigare.

Millennium Stadium i Cardiff, 17 maj 2003:
”Svensson, Svensson” sändes inte längre i svensk tv, men för dem som bänkade sig på Millennium stadium den här dagen med blågula glasögon var det lite av repris. ”Svensklaget” Southampton var framme i FA-cupfinal – Svensson och Svensson startade.
Southampton var ett gediget gäng. Managern Gordon Strachan hade satt sin prägel på truppen. Det var en sorts skotsk arbetarklass över manskapet. Southampton hade inga stjärnor, men hade ändå spelat sig till en finfin åttondeplats i ligan.
Där fanns målvakten Antti Niemi, ansedd som en av ligans bästa. Där fanns mittbacksparet med Michael Svensson och norrmannen Claus Lundekvam, i Matthew Le Tissiers självbiogafi omnämnt som ”ett av de bästa han sett i Premier League”. Där fanns mittfältslungor som Chris Marsden och kloka fotbollshjärnor som Anders Svensson. Där fanns trotjänare som Francis Benali, kultspelare som Marian Pahars och komplementsspelare som Jason Dodd. Där fanns en ung Rory Delap. Där fanns, inte minst, målkungsmaterial som James Beattie.
När jag pratade med Michael Svensson i höstas berättade han för mig:
– Vi hade ett otroligt starkt lag. Vi var inget fantastiskt spelskickligt lag, men det hände att vi slog de stora lagen och tog våra skalper. Vi hade James Beattie där framme, han gjorde väl en 20 mål. Ett bra försvar och James som trygghet framåt, det räckte långt.
I den här finalen räckte det inte, Arsenal vann med 1-0 efter ett segermål av Robert Pirès, men finalplatsen gav en biljett till Uefacupen. ”Saints”, änglarna, svävade bland molnen. De såg inte helvetet som öppnade sig framför dem.
För Southampton blev FA-cupfinalen början till det som Michael Svensson senare ska beskriva som ”fallet”.

Vad hände efter den där minnesvärda dagen i Cardiff? Vad hände med det gedigna lagbygget som Gordon Strachan format till att bli så svårslaget?
Vi vet att Gordon Strachan lämnade tränarposten i februari 2004, enligt den officiella motiveringen ”för att ta ett break från fotbollen”, vi vet att hopplöse Steve Wigley tog över i en månad innan ännu mer hopplöse Paul Sturrock försökte få rätsida på skeppet. Det gick inte alls. Sturrock lämnade efter fem månader för att ersättas av… tada! Steve Wigley.
Michael Svensson berättar om den bakomliggande orsaken till att laget som kom åtta i Premier League tappade sin slagstyrka:
– Ledningen behöll inte spelare och tränare som man borde ha gjort. Gordon Strachan lämnade och det finns ju olika spekulationer till varför han gjorde det. Klubben ville bygga på åttondeplatsen 2003 och stabilisera laget på den nivån men i stället släppte man spelare.
Var det ekonomin som satte stopp?
– Nej, det fanns pengar. Spelar man i Premier League finns det pengar. Southampton hade ju inte en av de högsta lönenivåerna, tvärtom var vi säkert ett av lagen i botten av den kategorin.
När Southampton sladdade hösten 2004 under Wigleys ledning var ägaren och ordföranden Rupert Lowe mäkta impopulär bland supportrarna. Hans nästa beslut var inte direkt något pr-drag.
När Wigley fick gå ersattes han av ingen mindre än Harry Redknapp – från värsta rivalen Portsmouth. ”Pompeys” ledning rasade och kallade övergången ”det största möjliga sveket”.
– Jag tycker inte att det är något svek. Det är mitt liv och det här är en fantastisk chans för mig, sa ”Dirty Harry” när han poserade med Rupert Lowe och en matchtröja med ”REDKNAPP” på ryggen.
Michael Svensson menar att tränartillsättningarna Southampton saknade känsla.
– Det var inte så genomtänkt när man plockade in managers.
Att plocka över Harry Redknapp kändes lite som en panikåtgärd, en sån där grej som en klubb utan ”en röd tråd” gör?
– Ja, framför allt med tanke på hans historia, att han kom från värsta rivalen. Gör man det har man inte den bästa starten. Lyckas man inte blir fallet tungt. Personligen gillade jag Redknapp, men hade vi inte tillräckligt bra spelare. Vi hade ingen stabilitet. Det får man inte som spelare om man ständigt byter tränare.

Southamptons tränarkarusell snurrade snabbare än i andra klubbar. Efter att Gordon Strachan lämnade i februari 2004 avverkade Southampton tolv tränare på drygt sju år. Efter Steve Wigley följde, i tur och ordning, Paul Sturrock, Steve Wigley (igen), Harry Redknapp, George Burley, John Gorman, Nigel Pearson, Jan Poortvliet, Mark Wotte, Alan Pardew, Dean Wilkins innan Nigel Adkins tog över.
Harry Redknapps entré blev inget lyft för Southampton. Det var inte så enkelt att rädda ett sjunkande skepp, inte ens om man är ”Harry Houdini”. Vid det här laget hade Southampton börjat ta in vatten.
Den symboliske kaptenen, härföraren i försvaret, var dessutom indisponibel. Michael Svensson hade drabbats av en allvarlig knäskada. Från läktaren fick han se laget med bland andra Anders Svensson, Andreas Jakobsson och Mikael Nilsson, åka ur Premier League i sista omgången våren 2005.
– Det var tungt. Man stod bredvid utan att kunna hjälpa till. Vi gick från att spela FA-cupfinal och sluta åtta i Premier League till att rasera allt.
Southampton hade trillat ur högstaligan efter 27 år i finrummet.
Michael Svensson märkte av det dystra stämningsläget i stan:
– Fotbollen är deras liv. Där ser man skillnaden England kontra Sverige. Vi har åkt ur med Halmstad och det svider förstås hos våra supportrar. Men där, i England, blir folk deprimerade, vi snackar riktig depression.

Saints-fansen deppar efter att laget åkt ur Premier League 2005.

Harry Redknapp stannade i klubben för att ställa saker till rätta och ordna en snabb comeback. Så blev det inte. Efter att ha lett laget under hösten i Championship bestämde han sig för att vandra tillbaka (!) till Portsmouth efter att ha försonats med ägaren Milan Mandaric.
George Burley ersatte Redknapp och ledde laget till playoff 2006/07. Det blev en temporär framgång innan det började gå utför igen. Både på och utanför planen.
Säsongen 2007/08 blev man tvingade att sälja Gareth Bale och Kenwyne Jones för att undvika att försätta klubben i förvaltning. ”Saints” klarade att undvika nedflyttning på sista speldagen.
Året efter blev mardrömmen ett faktum.
Michael Svensson kämpade länge med att komma tillbaka till spel. Den här våren hade han i princip gett upp och fungerade istället som assistent till holländaren Mark Wotte. När de tog över ansvaret i januari efter Jan Poortvliet var skadan för stor för att reparera. Southampton ramlade ned i tredjedivisionen för första gången sedan 1960.
Men det skulle bli ännu värre.
I april 2009 dömdes Southampton till tio poängs avdrag för att klubben försatts i förvaltning. Straffet betydde att laget inte kunde klara kontraktet. Men eftersom Southampton hade åkt ur i vilket fall så fick man istället ta med sig poängavdraget till nästa säsong i League One. Michael Svensson beskriver poängavdraget som ”ytterligare en kniv i ryggen”.
I april 2009 var konkursen nära. Fansen samlade in 1,4 miljoner kronor för att klubben skulle täcka spelarlönerna.

Sommaren kantades av spekulationer. Det snackades om ett 30-tal intressenter. Ett konsortium med legendaren Matthew Le Tissier som frontman var länge den hetaste spekulanten. Men i stället hamnade klubben i händerna på Markus Liebherr, en tyskfödd schweizisk miljardär som fått ärva familjeföretaget Liebherr.
Entré: Nicola Cortese.
Idén till köpet av Southamptons var nämligen inte Liebherrs egen. Den kom från hans bankman i Schweiz, Nicola Cortese. Han tittade över intressanta investeringsmöjligheter för sina klienter, och hade två år tidigare läst om att Microsofts Paul Allen ryktades lägga bud på en fotbollsklubb i södra England. Cortese fastnade för Southampton och tipsade Liebherr. En dag senare stod de i mittcirkeln på St Mary’s Stadium.
– Markus gillar kultur och historia och läste snabbt in sig på klubbens bakgrund, berättade Cortese för BBC.
Markus Liebherr stod som ägare men lät Nicola Cortese driva sin nya ”leksak”. Cortese lämnade bankjobbet i Schweiz och blev ”executive chairman”.
Övertagandet innebar att tränarduon Mark Wotte/Michael Svensson lämnade sina poster. En vecka senare, den 17 juli 2009, presenterades Alan Pardew som ny manager för Southampton.
– Vi är överlyckliga över att vi lyckats få hit Alan till St Mary’s, sa Markus Liebherr när affären var klar.
Alan Pardew hade inget tacksamt läge. ”Saints” startade säsongen med tio minuspoäng, men han lyckades åtminstone lyfta laget till en sjundeplats, precis utanför playoff.
Det var inte tillräckligt för Cortese. Nicola Corteses plan var att Southampton skulle nå Championship inom två år och Premier League inom fem år. För att infria målen hade inte Southampton råd att misslyckas igen.
Så tre omgångar in på säsongen 2010/2011 i League One sparkades Alan Pardew efter 4-0-segern (!) över Bristol Rovers. Vid en första anblick såg det ut som ett förilat beslut av en klubb som tidigare gjort sig känd för att sakna tålamod. Fansen var missnöjda.
Men senare framkom att beslutet handlade om en ansträngd relation mellan Pardew och Nicola Cortese samt övriga ledare som viskat om samarbetssvårigheter. Ordföranden ville dessutom ha en manager som såg klubben i ett bredare perspektiv, som såg ett värde i den fina akademin som producerat stjärnor som Theo Walcott och Gareth Bale.

Ersättaren blev Nigel Adkins, en oprövad herre som bara tränat mindre klubbar. Det var inget namn som fick Saints-fansen att göra vågen, men efter förlust i debutmatchen mot MK Dons (0-2) lyckades han skapa lugn i en klubb som upplevt alla former av kaos.
Adkins historia är intressant. Han kom närmast från Scunthorpe, en klubb han förde upp i Championship för första gången på 40 år (sedan åkte de ur, för att sedan gå upp igen). Innan dess hade han arbetat i tio år som fystränare i klubben. Han blev snabbt populär och fansen på Glanford Park tillägnade honom läktarramsan:
”Who needs Mourinho, we’ve got our physio!”
När säsongen var över hade han lett Southampton tillbaka till andraligan. Att de gjorde det med en offensiv, passningsorienterad fotboll var ännu mer glädjande för supportrarna som fortfarande drömmer sig tillbaka till tiden då Matthew Le Tisser dominerade på klassiska The Dell.
Tyvärr fick inte Markus Liebherr vara med och skriva historia. I augusti för två år sedan avled han efter en tids sjukdom. Men hans minne lever kvar och tack vare Nicola Cortese drar klubben numera åt samma håll.
– Jag använder ofta frasen ”together as one”” och det är det vi är, säger Nigel Adkins.
– Vi är en klubb som är förenade. En klubb handlar om människorna och vi försöker ge alla möjligheten att bli så bra som möjligt. Vi har en väldigt ärlig och hårt arbetande grupp av spelare och ledare. Alla är ambitiösa och vi bygger en kultur och miljö där folk är inställda på hårt arbete.

Nigel Adkins är den analytiska tränarsorten. Han ser varje match tillsammans med spelarna med hjälp av video. Efter varje match gör managern en lista på fem positiva aspekter och en negativ för att utveckla laget.
Michael Svensson, som träffat Adkins vid ett tillfälle, har bara positivt att säga om 47-åringen från Birkenhead.
– Han är väldigt sympatisk och har en väldigt bra stab runt omkring. Han verkar verkligen vara ”down to earth” och är duktig på det han gör.
Southamptons lirare verkar trivas under en manager som kör allt annat än den diktatoriska ledarstilen. Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom förra säsongen och köptes av Arsenal i somras. I år handlar det mycket om spelare som Rickie Lambert, Lee Banard och Adam Lallana. Den sistnämnde har tagit över Adel Taarabts roll som Championships mest begåvade spelare. Michael Svensson minns mycket väl när en ung Lallana kom fram ur de egna leden.
– Han kom upp i A-truppen 08, han kan varit uppe och känt på det 07, men 08 spelade han hela säsongen i Championship. Jag minns att han hade bud från Premier League då men klubben sa nej. Det kanske var rätt att stanna kvar och få rutin. Nu tycker jag att han är mogen för Premier League.
I januari värvades Billy Sharp från Doncaster. Han bildar ett vasst anfallspar med Lambert.

Adam Lallana är en av stjärnorna i Southampton.

Southamptons toppade Championship hela hösten. Trots Nicola Corteses femårsplan blev Premier League plötsligt realistiskt redan i år.
Optimismen hos fansen spirar. Även hos spelarna. Förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, nu på lån från Celtic och förra säsongen på lån i FC Köpenhamn, sa i höstas att laget är tillräckligt bra för att spela i Champions League.
– Du kan se på sättet vi spelar, ibland är det briljant. Det påminner mig om spelet i Europa.
Hooiveld ger Nigel Adkins credit.
– Det är tack vare coachen och hur han vill spela. Vi tränar mycket på det. Vi spelar ungefär som Köpenhamn förra året och de gick till åttondelsfinal i Champions League. Jag tycker inte att det är stor skillnad mellan oss och dem, säger Hooiveld.
Och kanske har Hooiveld en poäng. Norwich har gjort en liknande resa från botten av League One. Få trodde att de skulle klara anpassningen till Premier League. Men med tre omgångar kvar ligger de på 13:e plats, och har egentligen aldrig varit nära nedflyttningsstrecket.
Adam Leitch, sportreporter på lokaltidningen Daily Echo, berättar för mig:
– Laget har väldigt lite PL-erfarenhet. De kommer att behöva förstärka, helt klart. Framför allt med en mittback, mer snabbhet på kanterna, kanske en Premier League-proven striker och en rutinerad central mittfältare.
Jos Hooiveld lär få följa med upp i Premier League om laget gör sitt jobb mot Coventry. Han har spelat en viktig roll för Southampton. I båda mötena med West Ham (1-0 hemma, 1-1 borta) gjorde han lagets mål.

För supportrarna ger årets framgångar perspektiv. Det var inte länge sedan klubben var på väg att stupa. Nu har de både ett bra lag och ordning på ekonomin. Southampton är en av få engelska klubbar som är skuldfria.
Michael Svensson, som minns smärtan när klubben åkte ur Premier League, är imponerad av tålamodet hos supportrarna.
– De har aldrig förlorat tron på att laget skulle ta sig tillbaka. Det är bara att titta på publiksnittet – runt 20 000 i tredjedivisionen. Det säger väl allt.
Bland de lokala sportreportrarna i Southampton finns det – förutom ekonomin och en svag klubbledning – en enklare förklaring till att Southampton en gång rasade ur Premier League:
Michael Svenssons knäskada som förstörde hans proffskarriär.
”Hade inte Svensson gått sönder hade inte Saints åkt ur”, heter det. Svensson skrattar till när han hör påståendet:
– Det är mitt fel då… Nej, men det är kul att de inte har glömt bort det lilla man gjorde där. Det blev inte så många säsonger men jag har stort hjärta för klubben.
Du kanske får chansen att återvända som tränare?
– Det vore fantastiskt.

Källor: Daily Echo, Guardian, BBC, Skysports, Wikipedia, Saints.co.uk

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min förra blogg på Eurosport.

FAKTA/Southamptons lag i FA-cupfinalen 2003
Antti Niemi – Chris Baird, Claus Lundekvam, Michael Svensson, Wayne Bridge – Paul Telfer, Matt Oakley, Anders Svensson, Chris Marsden – Brett Ormerod, James Beattie.
Bänk: Paul Jones (mv), Paul Williams, Danny Higginbotham, Fabrice Fernandes, Jo Tessem.