Det spelas visst ett derby i kväll.
De säger att det är det hetaste Manchester-derbyt någonsin, den största matchen som spelats i Premier League.
Må så vara. Men det där vet ni ju redan.
Så därför kan vi rikta blicken på andra saker. Inte nödvändigtvis större och viktigare, men mer… genuina. 

Ända sedan Manchester City fick nya ägare och över en natt blev världens mest köpstarka klubb har ju dessa möten haussats något ofantligt. Redan hösten 2009, 4-3-matchen som Michael Owen avgjorde på Fergie-time, kallades det för tidernas derby.
Sedan dess har tempen skruvats upp ytterligare ett snäpp varje gång lagen ställts mot varandra. Inför dagens match slår det alla rekord.
Det känns onödigt att tjata om det. Jag hade tänkt att skriva ett dokument om Carlos Tévez underliga säsong – där han ett tag var upptagen med att spela golf hemma i Argentina – men min kollega Simon Bank skrev en plus-låst text på det temat i går så den idén sprack.
Så jag struntar i att snacka upp matchen i Manchester. Jag tror inte att det behövs. Jag väljer istället att lyfta fram en annan story.
Den om en 40-årig bortglömd hjälte i Preston.

Det kan vara på sin plats just i dag när två av världens rikaste klubbar (beroende på hur man ser det – en är rik på riskkapital, en är rik på intäkter) gör upp på Etihad.
Den här historien handlar om helt andra värden, om en gränslös kärlek till det man håller på med och att aldrig ge upp sina drömmar.
Graham Alexander spelade sin sista match i lördags.
Graham, who?, kanske vissa av er undrar.
Jo, det ska jag berätta för er. Det är nämligen en alldeles speciell herre.

Jag vet inte vad ni gjorde i april 1991. Vissa av er var förmodligen inte ens födda, eller åtminstone så unga att ni inte minns, men det var iallafall då Graham Alexander debuterade i det engelska ligasystemet för Scunthorpe United.
Sedan dess har han – håll i er nu – spelat över tusen proffsmatcher. Han är den andra utespelaren som klarat av den bedriften efter Tony Ford. Milstolpen nådde han i april förra året i mötet med Swansea i Championship.
Tony Ford och Graham Alexander spelade tillsammans i Scunthorpe. Ford var en av de första att hylla Alexander.
– Jag visste att han skulle bli långvarig. Han var en sån som ville spela varje lördag och det har inte förändrats. Han älskar att träna och vill alltid vinna, oavsett om det är five-a-side eller en sprint under försäsongen.

När Graham Alexander reflekterar över karriären, över det otroliga att ha spelat tusen proffsmatcher, pratar han också om glädjen.
– Jag har varit som en tioåring i 30 år, en sån som går ut och spelar fotboll med kompisarna, sa Graham Alexander förra veckan.
Då stod han framför fotoblixtarna och poserade med en ”merit award”, ett pris som delas ut av spelarföreningen till en spelare som agerat uppoffrande för fotbollssporten. Tidigare har storheter som Eusébio, sir Stanley Matthews och Pelé fått priset.
– När PFA tycker att ditt bidrag bör uppmärksammas säger det allt. Det är den bästa hyllningen man kan ge honom, sa Preston-tränaren Graham Westley.
Alla var överens om att Graham Alexander gjort sig förtjänt av utnämningen. ”Grezza”, som han kallas, är schablonbilden av begreppet ”lång och trogen tjänst”.
Han har alltid varit en klippa, på och utanför planen, alltid lojal oavsett om han spelats som högerback eller som defensiv mittfältare.
Vissa har kallat honom ”The Ultimate Professional”. Han var en sån där sällsynt spelare som vann respekt hos motståndarfansen. För sitt sätt att uppträda, för sitt sätt att spela schyst. Väldigt sällan har han fått de stora rubrikerna.
Engelsk fotbolls Javier Zanetti, om ni vill.
– Jag ville bara göra en match så jag kunde säga att jag varit fotbollsproffs, har han sagt.
Det blev några fler framträdanden.

Efter de första stapplande stegen i Scunthorpe fortsatte karriären i Luton Town och Preston innan han skrev på för rivalen Burnley 2007. Preston ville bara erbjuda ett ettårskontrakt, Burnley lockade med två år.
– Vi vill inte sälja Graham, men han får tryggheten med ett tvåårsavtal i Burnley medan han bara får ett år här, sa Prestons ordförande Derek Shaw.
Själv motiverade Graham Alexander på Prestons hemsida:
– Att lämna Preston var ett gigantiskt beslut för mig, oavsett var jag hade flyttat, även om det var till Real Madrid hade det varit svårt att lämna Preston. Jag har försökt att lämna känslorna utanför och ta det bästa beslutet för karriären och jag tror att det här är rätt.
Flytten blev ett lyft. Efter att ha spenderat hela karriären, 16 säsonger, i de lägre divisionerna fick han vara med och fullborda sensationen när Burnley tog steget upp i Premier League 2009 via playoff. Den säsongen spelade han samtliga 61 matcher. Vid 37 års ålder.

Graham Alexander hade upplevt två bittra playoff-nederlag i sin karriär, 2001 och 2005 med Preston. Det var få spelare som fotbolls-England unnade en framgång mer än honom.
Han var 37 år, på väg att fylla 38.
Skulle Premier League-tempot bli ett brutalt uppvaknande för en spelare som aldrig haft den naturliga talangen utan levt på inställning och träningsvilja? Var det trots allt läge att lägga av?
Nej.
Den 15 augusti 2009 blev han den äldsta Premier League-debutanten när han startade premiären borta mot Stoke.
Den 19 september 2009 blev han en av de äldsta målskyttarna när han gjorde mål på straff i segermatchen mot Sunderland. Månaden efter, nyligen fyllda 38 år, gjorde han båda målen i mötet med Hull City, varav ett från straffpunkten.

Om någon minns Graham Alexander från Burnley är det förmodligen tack vare straffarna.
Jag har aldrig sett en mer elegant straffexekutör.
Det var inte bara det att han alltid gjorde mål, han hade dessutom en säregen teknik. Han tog en rak ansats och träffade bollen med yttersidan av foten. Det gav effekten att målvakten ofta kastade sig åt fel håll. Arsenals Manuel Almunia blev totallurad av en Graham Alexander-straff.
Jag har inte uppdaterad statistik, men i april för två år sedan hade Alexander gjort mål på 73 av sina senaste 78 straffar.
När Alexander gjorde sin första sejour i Preston var tränaren Craig Brown så säker på att han skulle göra mål att han alltid vinkade upp lagkamraterna till mittlinjen för att göra sig redo för avspark. Säsongen 2002/2003 satte Alexander nio fullträffar från elvameterspunkten.

Graham Alexander sätter en straff mot Arsenal i december 2009.

Graham Alexander föddes i England men valde att representera Skottland där pappan var född. Han gjorde 40 landskamper, bland annat var han med i den minnesvärda 1-0-segern över Frankrike 2006.
– För att vara ärlig: När jag började spela fotboll hade jag två mål. Spela i Premier League och spela för Skottland. Jag växte upp och höll på Skottland så långt tillbaka jag kan minnas.
Det dröjde till 37 års ålder innan Graham Alexander uppfyllde drömmen om spel i Premier League. När säsongen var över hade han valts av supportrarna till årets spelare i Burnley.
Men hade han ens kunnat drömma om att avsluta karriären på ett bättre sätt?
Jag tvivlar på det.

Efter förra säsongen fick Alexander inget nytt kontrakt av Burnley. Han var beredd att lägga av. En vecka före premiären var han fortfarande klubblös.
– Jag hade inte pratat med någon klubb. Jag började tänka att det kunde vara över. Jag ville fortsätta, men jag var samtidigt realistisk. Lyckligtvis fick jag ett fint telefonsamtal.
Det var Preston NE, hans forna klubb, som hörde av sig. Graham Alexander återvände till laget där han tillbringat närmare nio år.
I höstas, när han fyllde 40 år, intervjuades han av BBC. På frågan ”om ålder bara är en siffra”, svarade han:
– Jag slutade planera för sju år sedan. Att bli 30 var en stor grej för mig. När du är ung och lirar med någon som är över 30 tycker du att de är från forntiden. Jag är säker på att jag är gammal i andras ögon oavsett om jag är 30 eller 40. Så det är ingen större skillnad.
När tränaren Phil Brown (just det, förre Hull-tränaren) fick sparken blev Graham Alexander befordrad till tillfällig spelande tränare tillsammans med förre Everton-legendaren David Unsworth. Duon ledde laget i fem matcher innan Graham Westley tog över ansvaret.
Det var egentligen inte tänkt att Graham Alexander skulle spela mer. Hans sista framträdande var den 10 december mot Stevenage. Många befarade att han gjort sin sista match.
I förra veckan pratade han känslosamt och bekräftade att karriären var över när vårsäsongen var slut.
– Jag har haft en fantastisk tid och gjort en kort flytt över till Burnley där jag fick vara med om uppflyttning till Premier League. Det var så upphetsande att komma tillbaka till Preston förra sommaren. Det är sorgligt att det är över, men jag spelade min sista match på Deepdale, sa han förra veckan.
Men det var inte riktigt över.
Det fanns ett kapitel kvar att skriva.

I lördags spelade Preston NE den avslutande ligamatchen i League One hemma mot Charlton. Med sex minuter kvar gjorde Graham Westley ett sentimentalt byte. Han tog av Max Ehner och skickade in Graham Alexander vid ställningen 1-2. Det var dels en gest från klubben att visa uppskattning, dels en chans för veteranen att ta farväl av fansen på Deepdale, arenan där han spenderat en stor del av sitt proffsliv.
I slutminuten fick Preston frispark. I säsongens sista match. I den sista matchen i Graham Alexanders karriär.
Ni förstår vad som hände.

http://www.youtube.com/watch?v=-7cuv_W31Ao

Det är vid såna här tillfällen som verkligheten blir bättre än dikten, där den himmelske manusförfattaren överträffar sig själv.
Det fanns förstås bara ett rimligt slut på matchen. Att Graham Alexander gjorde mål.
– Det är viktigt att speciella spelare får speciella ögonblick, sa Graham Westley.
Just därför fick Graham Alexander ett värdigt avslut. Han är en speciell spelare.
Själv var han rörd. Han hade fått göra ett sista framträdande, hans 1 023:e i proffskarriären. Han hade fått göra mål och rädda poäng. Och dessutom framför de supportrar som han har de djupaste banden till.
Inte ett öga var torrt.
– Det var en saga. Jag hade inte kunnat komma på ett bättre slut förutom om jag gjort segermålet. Men då är jag girig.
Han fick en varning för ”överdrivet firande” för att han sprang ut och kramade om fansen.
– Domaren bad om ursäkt för det, men det tar inte bort glädjen. Jag kan dra mig tillbaka som en lycklig man.

Källor (citat): BBC, Daily Record, Telegraph, Wikipedia

***
Har ni inte fått nog av Graham Alexander kan ni kolla den här videon.