City är värdiga ligamästare
Hur jobbigt det än är för Manchester Uniteds supportrar så är det få som kan argumentera mot att Manchester City är värda att vinna ligatiteln.
De ljusblå har spelat den bästa fotbollen, öst in mål och besegrat Manchester United i båda mötena.
När jag såg Roberto Mancinis bygge blåsa bort Tottenham med en mäktig styrkedemonstration och vinna med 5-1 på White Hart Lane i augusti kände jag för att revidera mitt ursprungstips (Manchester United). Sedan den dagen har jag trott på Manchester City.

Visst kan man tycka att Manchester United slängt bort titeln genom att förlora mot Wigan och tappa poäng mot Everton, men å andra sidan: Hade City spelat med den här frontfyran – Tévez, Nasri, Agüero, Silva – hela säsongen hade det här varit avgjort långt tidigare. Efter gårdagens seger borta mot Newcastle – en mycket svår match där Manchester United fick stryk med 0-3 – har Roberto Mancini en hand på ligapokalen.
– Är det inte två händer?, sa Alex Ferguson i en Sky-intervju efter att han fått reda på resultatet.
Jo, det är två händer.
Vissa hävdar att större under har skett, och det har det säkert, men man får verkligen leta i minnet för att hitta dessa. City behöver bara vinna hemma över ett QPR som varit katastrofalt på bortaplan under stora delar av säsongen.
Jag kan verkligen inte se hur de ska misslyckas.

Yaya Touré – värd varenda krona
Kanske hade Arsène Wenger rätt trots allt när han gjorde sin bedömning efter en träningsmatch mot Barnet 2003: Yaya Tourés bästa position är som nummer tio.
Arsenal hade ivorianen på provspel, men affären föll på grund av ej beviljat arbetstillstånd.
Yaya Touré hamnade i Metalurg Donetsk istället och sedan vidare till Olympiakos och Monaco innan han flyttade till Barcelona 2007. Där var han en nyckelspelare säsongen 2008/09 när klubben vann alla tänkbara titlar.
– Jag var en av centralfigurerna; Xavi och jag blev aldrig utbytta, har Yaya Youré sagt till L’Equipe.
Sedan kom Sergio Busquets upp från egna led och då fick Yaya Touré plötsligt stå åt sidan. Han tacklade inte situationen som man gör bland ”skolgossarna” i Barcelona. Han lackade ur på Pep Guardiola och erkänner att han bröt ihop i tårar.
– Jag förstod det inte, jag hade gett allt och sedan plötsligt så var jag petad uran ett ord. Pep spenderade ett helt år utan att prata med mig.

Utfrysningen i Barcelona blev Manchester Citys stora lycka. De betalade 24 miljoner pund för mittfältaren sommaren 2010.
Yaya Touré fick en monsterlön, vilket oundvikligen medförde orimligt höga krav.
Till en början fick Yaya leva med att vara ifrågasatt, misstänkliggjord. Var han i Manchester på grund av pengarna? Var han ens värd stålarna? Hade han hjärta nog att ge allt?
I dag kan vi konstatera att Yaya Touré, ur Citys synvinkel, varit värd varenda krona.
Han avgjorde semifinalen i FA-cupen i fjol mot Manchester United, han avgjorde FA-cupfinalen mot Stoke – triumfen som fick slut på titeltorkan.
I går satte han båda målen i den avgörande matchen mot Newcastle.

På många sätt är Yaya Touré symbolen för skillnaden mellan Manchester City och Manchester United.
Båda lagen har en stabil defensiv, vassa yttrar och flera anfallare av hög klass.
Men City har i Touré en central mittfältare som kan dominera toppmatcher. Som är stark fysisk och som har förmågan att gå i djupled.
Yaya Touré är en unik spelare. Jag kan inte komma på någon annan defensiv mittfältare i fotbollsvärlden som kan spela mittback i en Champions League-final och klara det med bravur (2009), för att i en annan match kliva upp i nummer tio-rollen i ett toppmöte och vara ännu bättre.
Det ryktades att Manchester United visade intresse för Touré innan han blev klar för City. I sommar kommer Alex Ferguson återigen att sondera marknaden efter en central mittfältare som kan ersätta Paul Scholes på lång sikt.
Det är svårt, för att inte säga mycket svårt, att se vilken tillgänglig spelare det skulle vara.
Yaya Touré är en av få spelare i världen som hade varit kapabel att axla manteln. Han har inte samma kvaliteter, men han hade bidragit med egenskaper som dagens United saknar.

Carroll ska med till EM – som super-sub
Han har blivit utdömd och utskrattad. Han har varit symbolbilden för sången ”waste of money”, symbolen för Liverpools misslyckade värvningar.
Efter många sorger och ännu fler bedrövelser har Liverpools Andy Carroll hittat formen.
Chelsea vann FA-cupen, men Carroll var ändå en vinnare efter slutsignalen. Under sitt inhopp i andra halvlek såg han, faktiskt, ut att vara värd de där 35 miljoner punden.
Han använde sin fysik på rätt sätt, nickade ned bollar, löpte – och gjorde ett klassmål.
Med nuvarande form – Andy Carrolls formkurva har pekat uppåt en längre tid – bör han vara högaktuell för EM. Som ”impact player” från bänken är han ett minst lika bra alternativ som Peter Crouch.

23-åringens nackdel är att hans är begränsande för ett lag. Med Carroll på plan blir spelet långt och förutsägbart; han ska uppspelen på huvudet snarare än på fötterna. Men som inhoppare är han exakt den spelaren som kan skapa problem för motståndarna när en tränare behöver en reservplan. Med sin kraft, med sin tyngd, med sitt huvudspel.
De svenska mittbackarna är härmed varnade.

West Ham ska upp direkt
Nyss såg jag West Ham enkelt spela bort Cardiff i playoff-semifinalen. När klubbar åker ur Premier League, brukar det leda till spelarförluster och sänkt budget.
Ett trauma där det är hälsosamt att ta något åt i andradivisionen för att omgruppera, hämta ny kraft och sedan gå upp igen. Annars riskerar man att bli ett jojo-lag likt West Bromwich under 00-talet.
Newcastle var ett undantag när de var nere och vände. West Ham likaså.
Sam Allardyces gäng slutade visserligen bara trea i Championship, men det är tydligt att de är för bra för att spela på den här nivån. Deras lag är – med ett par kloka tillskott i sommar – Premier League-mässigt.

***
Jag har varit sänkt av allergi senaste dagarna, därav försenat inlägg. Just nu sitter jag och följer Blackburn-Wigan. Får se om jag hinner skriva något om den matchen imorgon. Omgångens lag väntar vi med tills efter Liverpool-Chelsea.