När de kom talade de om att nå Champions League.
I måndags, efter 0-1 hemma mot Wigan, blev fiaskot fullbordat.
Blackburn har ramlat ur Premier League efter elva år i högstaligan.
Aldrig tidigare har ett ägarbyte blivit så misslyckat som i fallet med Venky’s och Blackburn Rovers FC.
Vad gjorde de för fel?
Det är lättare att vända frågan: Har de övertaget gjort någonting rätt?
Det är bara att hoppas att den här berättelsen fungerar som avskräckande exempel för supportrar som förutsätter att guld och gröna skogar följer med ett ägarbyte.

Tv-bilderna när lag åker ur ligan har för vana att etsa sig fast hos mig.
Jag minns en storgråtande Alan Smith bli tröstad av fansen när Leeds Uniteds mardröm blev verklighet våren 2004.
Jag minns Newcastle-fansens banderoll när skatorna kraschade ned i Championship våren 2009: ”We’ll support you even more”.
Jag minns en sorgsen Ian Holloway som ifjol var nära att rädda Blackpool kvar på Old Trafford. Till och med United-fansen led med honom.
I måndags på Ewood Park fanns väldigt lite sympati från supporterhåll. Ett gäng stormade planen på jakt efter tränaren Steve Kean som fick fly ned i spelargången.
Målvakten Paul Robinson, en av få spelare som kommer undan med godkänt den här säsongen, vandrade runt och applåderade. Han fick några ryggdunkningar.
Mest kommer jag att minnas de symboliska händelserna under matchen.
Hur en supporter springer in på planen för att kasta sin säsongsbiljett framför Steve Kean. Hur en tupp släpps lös i första halvlek till ramsorna: ”We’re only here for the chicken”.
För att inte tala om banderollen som några supportrar visade upp:
”BRFC R.I.P killed by cowboys (bilder på agenten Jerome Anderson och Steve Kean) & indians (bilderna på ägarsyskonen från Venky’s)”.

På sätt och vis var det passande när den där tuppen sprang in på plan.
Den spenderade mer tid i Wigans straffområde än någon av Blackburns anfallare i första halvlek och fungerade som en symbolisk bild:
Venky’s har behandlat den här klubben som företaget behandlar sina kycklingar.
De har slaktat Blackburn Rovers.
På sätt och vis var det samtidigt passande att Sam Allardyce ett par timmar tidigare tog ett stort steg närmare Premier League igår med sitt West Ham. Han borde aldrig ha fått sparken.
Det indiska företaget köpte klubben i november 2010 för £43m. De började med att betala av skulderna.
Så långt allt gott, men frågan är om det fortfarande är det enda vettiga de gjort under sina 18 månader.
Vill man ha en manual på hur man inte ska bedriva en fotbollsklubb kan man titta på Venky’s så kallade affärsmän.
Det var de som omgående började prata om att värva Ronaldinho och David Beckham.
Det var deras ordförande Anuradha Desai som sa att hon aldrig sett en fotbollsmatch.
Det var de som valde att konsultera agenten Jerome Anderson som rådgivare.
Det var de som sparkade managern Sam Allardyce trots att han lett en modest trupp till en mittenplacering i Premier League.
Det var de som ersatte Allardyce med tredjetränaren Steve Kean som inte hade någon managererfarenhet, men som företräds av Jerome Andersons agentfirma.
Det var de som plockade in John ”Faxe” Jensen som andretränare, förmodligen för att han också hade samma agentfirma, snarare än att han var lämplig för uppgiften.
Det var de som i januari förra året plötsligt gav Steve Kean ett tvåårskontrakt.
Det var de som struntade i protesterna under hösten och istället skrev ett nytt avtal med Kean i november (även om avtalets längd var densamma).
Det var de som började göra den ena märkliga värvningen efter den andra. När inte Ronaldinho och Beckham gick att lösa anslöt Myles Anderson – Jeromes 21-årige son. Vid tillfället hade han gjort ett inhopp för Aberdeen.

Jerome Andersons del i Blackburns förfall är värt att granska närmare. Den före detta bankmannen hade tidigare nära relationer med Arsenal då han representerade bland andra Ian Wright och Thierry Henry.

Källor runt honom hävdade att han inte varit involverad i Blackburns affärer på daglig basis, endast att hans roll var att identifiera en ny ägare som kunde köpa loss klubben från Walkers trust.
Men det fanns redan hösten 2010 de som tvivlade. Kort efter övertagandet, i december, varnade Alex Ferguson för att följderna kunde bli katastrofala.
– Du har ett fall med Blackburn där en agent är involverad och avgör klubbens framtid. Jerome Anderson, han har ingen koll. Det är uppseendeväckande och ett hot mot hur klubbar bedrivs, sa United-tränaren till Telegraph.
Jerome Anderson har haft en liknande ”konsultroll” i en Premier League-klubb tidigare. Han var med i bilden när Thaksin Shinawatra köpte Manchester City 2007 och var högst delaktig i beslutet att anställa Sven-Göran Eriksson som tränare och sedan värva åtta spelare.
Två klubbar har ansetts vara ”agentstyrda” i England den här säsongen, Blackburn och Doncaster. Båda åkte ur sina divisioner.
Agentfirman Kentaro agerade rådgivare åt Venky’s redan före övertagandet. Sedan ett par år har Kentaro samarbete med Jerome Andersons agentfirma SEM.
Anuradha Desai, ordförande i Venky’s, och hennes två bröder var tydliga med att de saknade fotbollskompetens.
Det går en historia om att de innan köpet inte visste om att lag kunde åka ur Premier League, att de trodde det var en stängd liga. Vi vet inte om det är en skröna, men det ligger nära till hands att tro att de gladeligen litat på Jerome Andersons omdöme vad gäller strategiska beslut.
Det sägs att Blackburns ordförande, den omtyckte John Williams, inte ens blev vidtalad när Sam Allardyce fick sparken. Willams lämnade Blackburn förra våren och hans uttåg följdes av sekreteraren Tom Finn. Williams handplockades senare av Manchester City.
Varför fick ”Big Sam” gå? En teori som figurerat är att han och Venky’s inte var överens om tänkbara värvningar inför januarifönstret förra året. Enligt uppgift ska SEM gjort en önskelista där flera av namnen var spelare ur deras eget stall. Det har förnekats av Venky’s. Anuradha Desai nöjde sig med att förklara att Allardyce inte ”köpte visionen”.

Vad nu den var? Inte var det att göra Blackburn till ett framgångsrikt fotbollslag.
När Desai gav sin första intervju om övertagandet pratade hon inte vad Venky’s kunde göra för Blackburn. Hon lyfte fram vad Blackburn kunde göra för företaget.
– Jag känner att Venky’s varumärke kommer att få omedelbar igenkänning om vi tar över klubben, och det är huvudorsaken till att vi gör det här.
Redan här borde supportrarna ha blivit oroade. Vissa blev det. Andra svävade kanske så högt bland molnen att de inte såg helvetet som öppnade sig framför dem.
Det är lätt hänt i tider när en oljemagnat till ägare är många fans högsta önskan.
Efter att Blackburn sparkat Sam Allardyce sa Anuradha Desai:
– Laget ska vara kapabelt till att sluta femma till sjua och inte ständigt slåss om kontraktet. Jag tycker laget förtjänar bättre. Då passade inte Sam in. Vi har en långsiktig vision och vi vill ta klubben till nya höjder.

Det blev inga nya höjder. Efter att laget räddat kontraktet i sista omgången förra säsongen har de konstant legat i botten det här spelåret.
I höstas fick ESPN en intervju med delägaren Venkatesh Rao. Han körde VM i diplomati:
– Fansen har all rätt att känna sig frustrerade och arga. För Venky’s räkning vill vi försäkra fansen att vi är fullt medvetna om vårt ansvar mot dem, mot klubben och mot fotbollen.
Men var de verkligen det?
På tisdagen offentliggjorde sajten Sportingintelligence ett brev som skickats i december från Paul Hunt, ”deputy chief executive”. Han skrev bland annat till Anuradha Desai:
* Att det krävdes ”signifikanta förändringar för att rädda klubben från nedflyttning, kanske även från förvaltning”.
* Att man bör överväga att sparka tränaren Steve Kean som tappat fansens förtroende och omklädningsrummet.
* Att klubben förlorar fans/kunder i alarmerande takt.
* Att man riskerade att tappa Umbro som sponsor om man fortsatte att tillverka matchtröjor i Indien.
* Att man behöver betala av en skuld på 10 miljoner pund för att minska risken för att försätta klubben i förvaltning.
Det sägs att pengarna från försäljningen av Chris Samba i januarifönstret till Anzji Machatjkala gick oavkortat till att betala av denna skuld.
Samba hade vädrat sitt missnöje en längre tid. I januarifönstret förra året försökte han få till en flytt. Han var kritisk mot ägarna.
– Nya ägare har kommit in och sparkat coachen som räddade oss från nedflyttning för två år sedan. Det minsta de hade kunnat göra är att komma hit och förklara sitt projekt. De har inte gjort det, det är respektlöst. Jag vill inte vara en del av det.

Supportrarnas vrede mot Venky’s och Steve Kean har saknat motstycke i Premier Leagues korta historia.
Ramsan ”Kean out” har skanderats i stort sett varje hemmamatch. När Venky’s förbjöd banderoller med kritiska budskap på arenan i höstas hyrdes ett flygplan som seglade ovanför Ewood Park med texten ”Steve Kean Out”.
Ilskan var lätt att förstå. Blackburn var i utförsbacke och Steve Kean framstod inte som mannen som skulle vända trenden.
Men skotten var inte det största problemet. I mina ögon var ägarsituationen det stora problemet.
Det var Venky’s som satte Kean på tränarposten. Det var Venky’s (eller deras rådgivare) som oförklarligt nog först gav honom ett tvåårskontrakt och sedan vägrade att sparka honom när han inte levde upp till kraven.
Jag har hela tiden varit misstänksam mot Steve Kean, ända sedan Sam Allardyce berättade i en intervju efter avskedet att han trodde hans assistent hade ”back-stabbat” honom.
Keans ”Bagdad-Bob”-snack har varit häpnadsväckande.
Han sa i december 2010 att David Hoilett skulle förlänga kontraktet inom 48 timmar. Hoilett förlängde aldrig något kontrakt. Anfallaren har fortfarande inte förlängt något kontrakt. Hoilett blir Bosman när säsongen är över.
Han sa att Blackburn, tack vare Venky’s, inte längre behövde sälja sina bästa spelare. Några veckor senare var Phil Jones klar för Manchester United.
Han sa att det var otänkbart att Chris Samba lämnade klubben. Två veckor sedan var Samba såld.
Steve Kean levde i förnekelse. När laget i höstas radat upp förluster sa han inför en match att han var optimistisk ”för att laget var obesegrat i London”. Som om det spelade någon roll.
Samtidigt fick jag sympati för den hårt pressade coachen när trycket på honom övergick i hat. Jag gladdes med honom efter vinsten mot Sunderland den 20 mars, när laget skaffade sig sex poäng ned till strecket och såg ut att rädda kontraktet.
Han hade hotats och tvingats skaffa livvakt. Han vågade inte gå ut på gatorna.
Under hemmaförlusten mot Bolton i december nådde protesterna mot Kean sitt klimax då lokaltidningen Lancashire Telegraph krävt hans avgång. Evertontränaren David Moyes berättade senare att han lämnat arenan för att han blev så illa tillmods av publikens uppträdande.
Brevet från Paul Hunt var daterat 21 december. Dagen efter Boltonmatchen.

Om vi bortser från det lilla faktum att Steve Kean är en undermålig fotbollstränare på den här nivån så vill jag ändå försvara honom. Åtminstone litegrann.
Visst, hans facit är allt annat än imponerande, men vi får inte glömma de otacksamma förutsättningarna.
Truppen var svag redan inför säsongen efter att Phil Jones lämnat för Manchester United.
Med ytterligare dråpslag – lagkaptenen Ryan Nelsen var skadad under hösten och Chris Samba spelvägrade – tvivlar jag på att någon annan tränare hade gjort avsevärt mycket bättre resultat.
Det fanns fler märkliga turer. Michel Salgado har inte spelat sedan före jul för att han var nära att uppnå det antalet matcher som hade gett honom ett optionsår. Venky’s ville inte det, så Kean har inte kunnat använda högerbacken.
Steve Kean har alltså på många sätt fått agera med bakbundna händer.
Det som provocerat fansen är framför allt den här ”stoppa-huvudet-i-sanden”-hållningen. Istället för att konstatera att truppen var svag, att han inte fått de värvningar han velat ha, har han snackat upp spelare som David Goodwillie (köpt från Dundee) och Myles Anderson. Den sistnämnde jämfördes med Chris Smalling.
Det har inte varit trovärdigt.

Fotbollstränare som känner sig oönskade brukar kasta in handduken. För sin egen skull och för klubbens skull. Kean har gång på gång upprepat att han har kapaciteten att rädda det sjunkande skeppet.
Inte ens efter gårdagens degradering var han beredd att ge upp. Istället pratade han om att se till att behålla truppen och satsa på att ta sig tillbaka nästa år.
Det lär inte vara aktuellt med tanke på att 80 procent av klubbens intäkter idag går till spelarlöner. Den kostnadskostymen håller inte i Championship där tv-pengarna är avsevärt lägre. Nedflyttningen kommer att kosta cirka 30 miljoner pund, enligt The Times. Endast 3000 har förnyat säsongskorten till nästa säsong, jämfört med 12000 förra året.
Det är lätt att förstå om Blackburnfansen känner uppgivenhet.
Andy Cryer skriver i dag i Lancashire Telegraph:
”Det stämplades som en spännande era, men efter bara 18 månader, önskar Blackburns fans att de aldrig hört talas om Steve Kean och Venky’s”. 

Venky’s finansiella styrka var rejält överdriven i de första rapporterna. Det talades om £100m i årlig vinst. I själva verket var vinsten £12m. Ungefär en tiondel.
De har styrt (nåja) klubben från Indien och bemödade sig sällan att besöka Ewood Park.
Hur kunde de få kontroll över Blackburn?
Rovers är en anrik förening. Den bildades 1875 och är en av blott fyra klubbar som vunnit Premier League. De gjorde det 1995 med spelare som Alan Shearer och Chris Sutton sedan ägaren Jack Walker spenderat stort för att uppfylla sin dröm.
Innan Walker avled i augusti 2000 såg han till att ägandet skulle flyttas över till familjeägda ”Walkers trustees”.
– Blackburn Rovers var på många sätt hans livs kärlek, sade politikern Jack Straw efter hans död.
”Walkers trustees” hade inget större intresse av att driva fotbollsklubben. För fem år sedan, 2007 lade de ut Blackburn till försäljning.
Ingen var intresserad förrän Venky’s dök upp. Inte en enda brittisk investerare var intresserad av en klubb som spelat tio år i högstadivisionen, som hade ett publiksnitt på 22 000 åskådare.
En ägare, Ali Syed, visade intresse. Premier League sa nej eftersom han inte klarade det så kallade ”fit and proper”-testet. Han köpte spanska Racing Santander istället. Den klubben är i kris, försatt i förvaltning och ingen vet var Syed håller hus.
Med vetskapen om Venky’s måste man undra vad som hade hänt om Blackburn om denne man tagit över klubben istället.
Det är en klen tröst för Blackburns supportrar att det, om möjligt, hade kunnat vara ännu värre.

I går cirkulerade uppgifter om att Venky’s är beredda att sälja Blackburn. Det tillbakavisades av Vineeth Rao, en vän till ägarfamiljen, i Lancashire Telegraph:
– Det stämmer inte, inte alls. Det finns inga planer på att sälja.
I måndags hyrdes på nytt ett flygplan för att cirkulera ovanför Ewood Park. Det var beställt av rivalen Burnleys fans.
Budskapet?
”In Venky’s We Trust”.

Källor: BBC, The Guardian, Lancashire Telegraph, Sky Sports, Telegraph, Wikipedia