Andrej Sjevtjenko smulade sönder Sveriges EM-drömmar i går i EM-premiären i Kiev.
Nu krävs – i praktiken – seger mot England för att nå kvartsfinal.
Omöjligt? Knappast. Svårt? Nja.
Det här är taktiskt sett det mest defensiva, försiktiga och räddhågsna engelska landslag jag sett.

England kom undan med hedern i behåll i sin premiär mot Frankrike. De fick 1-1, det hade till och med kunnat vara mer än så eftersom laget tog ledningen i första halvlek genom Joleon Lescott.
Roy Hodgson pratade efteråt om att laget gjort en ”bra match”, men i så fall är det bara bevis på att den engelska måttstocken för ”bra” sänkts många steg.
England exemplifierade ett reaktivt lag, ett lag som anpassar sig efter motståndarna, som väntar på ett misstag att utnyttja.
De försvarade sig lågt med backlinje och mittfält i två raka linjer, det som på fotbollsengelska kallas ”two banks of four”.
Kanske var det Patrice Evras ord som beskrev det bäst:
– Jag tycker att vi spelade bättre än dem. Det var väldigt svårt att hitta ytor eftersom de spelade som Chelsea spelade mot Barcelona, sa den franske försvararen.
Innan han tillade:
– Folk kanske vill att England ska spela mer fotboll, men om de vinner turneringen kommer alla vara glada.

Att Frankrike vann bollinnehavet var väntat. Under Laurent Blanc har ”Les Bleus” blivit mer och mer likt Spanien i sättet att överbelasta mittfältet och ha tålamod när de bygger sina anfall. Men att övertaget skulle bli så stort som 65-35 var det nog inte många som trott på öarna.
Det som var förvånande var att England inte ens brydde sig om att göra något åt det.
Englands filosofi var kort och gott: Frankrike får gärna ha bollen hur mycket som helst men bara i ”ofarliga” ytor. På bilden nedan ser vi hur England formerat sig i två räta (nåja) linjer för att täcka yta snarare än att erövra bollen.

Patrice Evra har klivit upp högt på kanten men kan egentligen bara spela bollen bakåt i plan. Englands ”two banks of four” har kort avstånd mellan lagdelarna för att minska utrymmet som Franck Ribéry och Karim Benzema vill röra sig i. 

Taktiken var inte alls någon överraskning om man känner till Roy Hodgsons historia. Som tränare har han alltid byggt sina lag bakifrån, ofta med zonspelande 4-4-2-formationer.
Till det här mästerskapet har han haft kort tid att förbereda sitt lag på grund av Fabio Capellos plötsliga avhopp. Känslan är att Roy insett lagets tekniska begränsningar och valt att ge spelarna enklast möjliga arbetsbeskrivning: Sitt djupt, centrera laget, släpp kanterna, lita till att mittbackarna städar undan inläggen – och ställ om snabbt.

England var inte överhuvudtaget intresserat av att etablera något presspel. När Frankrikes mittbackar hade bollen struntade Danny Welbeck och Ashley Young i att sätta press på dem. Istället föll de ned och täckte spelvägarna till centralt mittfält. På samma sätt var James Milner tillsagd att täcka spelvägen från Patrice Evra till Franck Ribéry längs Frankrikes vänsterkant. Det bevisas av att den vanligaste passningskombinationen i matchen var Evra-Malouda (22) snarare än Evra-Ribéry. Den här defensiva spelidén – att täcka yta snarare än att vinna boll – bidrog till den tempofattiga och slöa tillställningen.
Sett till 1-1-resultatet var taktiken framgångsrik. Frankrike var favorit, dominerade bollinnehavet men kom till påtagligt få farliga avslut. Av lagets 21 avslut (se bild nedan) kom 15 från positioner utanför straffområdet. Ett av dessa var Samir Nasris aviga skott till 1-1 där engelska mittfältet sjönk för djupt och inte hann upp för att täcka.

I diagrammet över passningar på ”sista tredjedelen” noterar vi också att Englands taktik ledde till få passningar in i straffområdet. Av 178 franska passingar på offensiv tredjedel var endast en handfull till spelare i Englands straffområde.

Många passningar på offensiv tredjedel, men få in i farliga ytor.

Roy Hodgsons defensiva approach var som sagt inte oväntad, men jag blev förvånad att han inte drog filosofin till sin spets och spelade med ännu fler spelare på rätt sida om boll när Frankrike väl etablerade tryck. Chelsea har den här våren blivit en sorts skolboksexempel för extremdefensiv efter de bragdartade insatserna mot Barcelona. Roberto Di Matteos lag spelade alltid med nio spelare på rätt sida om boll.
England nöjd sig med åtta, vilket gjorde att Frankrike alltid kunde vända hem på defensive mittfältaren Alou Diarra.
Det naturliga hade varit att se till att Ashley Young plockat upp Diarra, men både Young och Danny Welbeck tilläts ligga kvar högt i plan (se första bilden). Det ledde till att Alou Diarra sällan var satt under press, vilket hans passningsstatistik bevisar. Marseille-spelaren slog 37 passningar, samtliga till rätt adress.

England praktiserar ”Chelsea-taktiken”. Centrerat försvar där man släpper kanterna. Åtta man på rätt sida om boll. Notera att Englands anfallare inte deltar alls i försvarsspelet.

Det var även slående att England litade så blint till sitt zonspel och ”ligga rätt i position” att man stundtals lämnade ytan mellan backlinje och mittfält obevakad. Scott Parker och Steven Gerrard höll sin räta linje och klev fram på Florent Malouda och Yohan Cabaye. Det medförde att Karim Benzema kunde flyta fritt mellan lagdelarna. Känslan är att en lika frikostig inställning mot Sverige kommer att ge Zlatan Ibrahimovic stora möjligheter att komma rättvänd i den farliga ytan framför motståndarnas backlinje.

Englands anfallsspel 

Englands anfallsspel handlade om sporadiska attacker. Ashley Young vikarierade för Wayne Rooney i nummer tio-rollen men kom aldrig in i matchen. Han slog bara 14 passningar på hela matchen (se bild nedan). Som vi ser i diagrammet nedan agerar Young inte som en traditionell nummer tio utan som en ”inside winger”, det vill säga en ytterspelare som tagit klivet in i mitten men ändå söker sin ut mot kanterna. I diagrammet över ”passes received” ser vi att han ofta drog sig ut mot högerkanten för att hitta ”fickan” bakom offensive Franck Ribéry. Vid ett tillfälle kom han rättvänd i ”rätt yta”, mellan Frankrikes mittfält och backlinje. Då serverade han också James Milner som dock brände friläget.

Youngs passningsstatistik. Till vänster över ”mottagna passningar”, där vi noterar att det är främst längst kanterna trots en centralt utgångsposition. Till höger ser vi hur få passningar han slog i matchen.

Danny Welbeck hade en svår uppgift som ensam spets. Han löpte (som alltid) frekvent i djupled, men hade svårt att ta sig till mållägen (hade inget avslut i matchen). Manchester United-anfallaren led av Englands defensiva taktik. Han och Young blev isolerade och laget fick svårt att få längd på sina anfall.

I matchen mot Frankrike var fasta situationer lagets främsta anfallsvapen. Målet var resultatet av en känslig frispark av Steven Gerrard och en stark Joleon Lescott som käkade upp Alou Diarra i luftrummet.
Med tanke på Sveriges tillfälliga (?) svaghet på fasta situationer bör man inte bjuda på för många frisparkar i farliga lägen.

Slutsatser inför mötet med Sverige

Så vad drar vi för slutsatser av Englands premiär? Kommer de vara lika defensivt igen? Kommer Sverige att få äga bollinnehavet till skillnad mot i premiärmatchen mot Ukraina där man istället fick ägna sig åt att jaga? Kommer Zlatan att komma till sin rätt mot England?

England hade, av förklarliga skäl, stor respekt för Frankrike. Laurent Blancs gäng hade 21 raka matcher utan förlust, de har imponerat stort i landskamperna inför mästerskapet. Spelare som Ribéry och Benzema skrämmer alla försvar i världen.
– Vi hade en tydlig game-plan, konstaterade Joleon Lescott.
Sverige skrämmer givetvis inte lika mycket, framför allt inte efter den svaga premiären mot Ukraina, men att England skulle byta extremdefensiv mot en offensiv champagne-fotboll?
Nej, jag tror inte det.
Jag kan inte se att Roy Hodgson byter livsåskådning på fyra dagar och att ställer upp med ett lag som är den diametrala motsatsen till det lag som fick 1-1 mot Frankrike.

Min gissning är, som sagt, att pragmatiske Roy bestämt att England ska vara ett defensivt, reaktivt lag i EM. De hade kunnat vara ett proaktivt, bollförande lag om truppen innehållit landets största bollbegåvningar, Paul Scholes och Jack Wilshere. Men har Roy Hodgson tagit med sig ett gäng mittfältslungor till Ukraina, snarare än mittfältshjärnor. England ska springa sig fram till avancemang snarare än spela sig till framgångar.
Hans ord igår talade i den riktningen:
– Att få med sig 1-1 och satt Frankrike på prov är jag nöjd med. Självklart måste vi förbättra sistapassningen. Beslutsfattandet på sista tredjedelen var lite nervöst, men vi kommer att bli bättre. Ju längre vi spelar ihop, desto bättre blir vi. Jag hoppas att vi etablerar oss som ett svårslaget lag. Du blir inte ett väldigt bra lag på tre matcher och tio träningar men vi blir mer fit för varje dag, sa förbundskaptenen.

Alltså: England kommer att fortsätta spela sin disciplinerade, reaktiva fotboll. De har helt enkelt inte spelare att spela possession-fotboll. Scott Parker är en slitvarg som är beredd att offra en hörntand i duellerna, men han är inte en deep-lying player av Andrea Pirlo-snitt. Steven Gerrard har en genialisk dimension, men hans passningsstil är mer ”direkt”  och bygger på crossbollar och genomskärare.

Jag tror därför att Sverige kommer att ha chansen att äga boll och odla ett passningsspel, till skillnad mot premiären mot Ukraina. Det är möjligt, eller rättare sagt troligt, att Englands spioner noterat att det är tämligen enkelt att stressa de svenska försvararna i uppspelsfasen. Men Englands övriga lag, inte minst det tröga mittförsvaret, mår bäst av att försvara sig djupt. Sverige borde därför kunna få tillräckligt med tid för att hitta uppspelsvägar genom mittfältet.

Zlatans position
Den avvägningen – bollinnehav eller inte – avgör i mina ögon var Zlatan Ibrahimovic bör spela. I matcher där Sverige kan tänkas ha mer bollinnehav än motståndaren är Zlatan i nummer tio-rollen perfekt. Han är den största anledningen till det fina passningsspel vi sett i landskamperna mot Kroatien och Island. Han kommer oftare rättvänd och kan avsluta från en andravåg.

Men det finns som alltid för- och nackdelar med en taktiskt disposition. Zlatan i nummer tio-rollen har många fördelar. I premiären mot Ukraina blottlades nackdelarna.
Dels var han inte alltid kapabel att sköta det defensiva ansvaret att suga upp Anatolij Tymosjtjuk, vilket bidrog till Ukrainas övertag. Ola Toivonen blev tvungen att flytta in centralt för att hjälpa centrala mittfältet – vilket gav högerbacken Oleh Gusiev en enorm yta att utforska.
Dels saknade Sverige sin bästa targetspelare. I går, när Sverige inte hade bollinnehavet och när backlinjen ägnade sig åt att lyfta långbollar, var avsaknaden av Zlatan som bollmottagare enorm.

Zlatan gjorde en bra match mot Ukraina, men hans odiskutabla briljans var ändå inte tillräckligt för att ge Sverige kontroll på matchbilden. Mot ett defensivt, reaktivt England bör Zlatan komma än mer till sin rätt.
England kommer sjunka djupt, väl medvetna om Johan Elmanders hot i djupled. De svenska backarna lär få mer tid att hitta mittfältet. Zlatan kommer att kunna hitta ytan mellan Englands raka mittfält och backlinjen. Från den positionen vet vi att han kan såra vilket lag som helst när som helst.

Englands raka mittfält gör att det går att hitta rättvända spelare framför backlinjen. Som här där Benzema och Ribéry stormar fram.

Sveriges numerära överläge centralt i plan (3 mot 2) bör kräva att Englands yttermittfältare, i premiären Alex OC och James Milner, flyttar in för att ge understöd. Det ger i sin tur Ola Toivonen och Sebastian Larsson – två spelare som kom bort helt mot Ukraina – mer yta att operera på.
Sverige gjorde en plattmatch i går. Om de spelar lika dåligt mot England kommer de få stryk igen.
Men om Erik Hamrén lockar fram den optimism, den offensivlusta, den kvalitet som vi sett tidigare under våren, finns alla möjligheter att hålla EM-drömmen vid liv.
Detta England ingjuter nämligen inte samma respekt som förr.
Och de verkar själva ha kommit till insikt om det.