Holland föll mot Portugal och fullbordade ett fiasko.
Det är enkelt att peka på vad som gick snett:
Förbundskapten Bert van Marwijk hade för många egon och misslyckades med att hitta rätt balans.
”Oranjes” krasch var beviset på att blockfotbollen är förlegad.
Och därmed: Hur viktig den flexible balansspelaren har blivit.

Holland sågs av många favoriterna till EM-guldet i Polen/Ukraina. Efter VM-silvret 2010 och ett kval där laget inte förlorat förrän den betydelselösa sistamatchen på Råsunda hade förväntningarna på hemmaplan skruvats upp rejält.
Men EM 2012 blev inte den framgång som fansen hoppats på.
Holland kammade noll i ”dödens grupp”.
Det är lätt att peka finger mot mycket dagen efter det bittra nederlaget mot Portugal. Därför vill jag slå fast att Holland gjorde ett dåligt EM, men inte så dåligt som noll poäng vittnar om.
De missade massor i öppningsmatchen mot Danmark. De föll med uddamålet mot ett urstarkt och effektivt Tyskland. De var tvungna att satsa framåt mot Portugal även efter att de gjort 1-0.

Orsaken till Hollands fiasko kan förmodligen till största delen förklaras av den dåliga stämningen i truppen. Både Wesley Sneijder och Arjen Robben har gått ut och snackat om ”för många egon”. Klaas-Jan Huntelaar och Rafael van der Vaart har visat öppet missnöje med att börja matcher på bänken.
Holländska landslaget har en historia av osämja. EM blev inget undantag.
Men vi kan också studera vissa taktiska aspekter där Holland fallerat.

Bert van Marwijk hade en omtalad, viktig avvägning att göra inför EM.
Skulle han spela med två defensiva mittfältare (Mark van Bommel och Nigel de Jong) eller hade han råd att spela med mer offensive Rafael van der Vaart i en av positionerna?
van Marwijk har frekvent valt de Jong och van Bommel i tuffa matcher, hängslen och livrem, vilket han fått skarp kritik för. Inte minst från Johan Cruyff som hävdar att taktiken är alltför försiktig.
– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.
Det här var ett stort problem för Holland i öppningsmatchen mot Danmark. Bollarna kom ut mot Arjen Robben och Ibrahim Afellay, men väldigt sällan hände något mer.
Med Mark van Bommel och Nigel de Jong som sittande mittfältare utan ambition att gå framåt blev avståndet mellan Hollands fyra offensiva spelare och det övriga laget enormt.
Laget blev två lag i ett. Två olika block. Fyra spelare som anfaller, sex som försvarar.

”Blockfotboll”, som vi kan kalla det, var allra mest på tapeten runt 2002-2003 när Vicente Del Bosque snickrade ihop sitt 4-2-3-1-system i Real Madrid.
Det var egentligen inget 4-2-3-1 utan snarare ett 4-2-4 där Luis Figo, Zinedine Zidane och Rául hade fria roller bakom Ronaldo.
Holland påminde också om ett 4-2-4 – snarare än sitt 4-3-3.
Nuförtiden är Makelélé-spelaren – den defensive mittfältaren som bara agerar i spelet utan boll – på utdöende. Idag är kreativitet från centralt mittfält den egenskap som värdesätts högst av allt på transfermarknaden.
Det är därför klubbar som Chelsea och Manchester United är beredda att betala stora summor för Tottenhams Luka Modric, trots att han gjorde en sämre säsong än året före.
Han är den moderna ”sittande mittfältaren” som sällan sitter. Han är rörlig, passningsskicklig och grym på att länka samman laget med de offensiva spelarna.

Bild från öppningsmatchen. Bollen går ut till Arjen Robben på högerkanten. Danmark ”dubblar” mot den holländske yttern som får svårt att vända inåt i banan. Här kan man se bristen med att ha två sittande mittfältare. I det här läget finns en jätteyta för Mark van Bommel eller Nigel de Jong att löpa in i. Men de blir kvar eftersom de nöjer sig med att ”ligga på rätt sida”.

Holländsk fotboll har historiskt sett byggt på kantspel och inlägg mot en nummer nio. När kantspelet inte fungerar, när yttrarna blir neutraliserade, krävs hot centralt i plan.
De kom aldrig.
De få gånger som Holland lyckades attackera centralt berodde det mest på en briljant Wesley Sneijder som hittade luckor som ingen annan. I matchen mot Danmark skapade han tio målchanser. Ingen spelare har skapat så många målchanser i en EM-match under åren 1980-2012.
Arjen Robben gjorde en likblek figur i EM. Han blev neutraliserad av Simon Poulsen och var för bollkär i premiären mot Danmark. Mot Tyskland var han lika bollkär och blev tillintetgjord av klubbkamraten Philipp Lahm.

 Diagram över Arjen Robbens dribblingar. I båda de två första matcherna var 1/5 ”take-ons” lyckade. Motståndarna var effektiva med att avvärja hotet från Robben som blivit sönderläst av sina ständiga försök att vika in i plan och ta avslut.
Bayern München-spelaren bidrog inte heller med inlägg, vare sig från utgångspositionen från höger eller när han flyttades över till vänsterkanten. Robben slog tre inlägg (hörnor borträknat) mot Danmark. Mot Tyskland slog han ett. Mot Portugal inte ett enda.

I VM för två år sedan var spelvändningarna ut på Arjen Robbens högersida ett av Hollands främsta anfallsvapen.
Vi minns hur det såg ut: Wesley Sneijder drar sig mot vänsterkanten och slår en crossboll till Robben som går in i banan och tar avslut.
Ett skolboksexempel var målet mot Slovakien.

I det här mästerskapet har det inte alls lyckats. Wesley Sneijder hittade Robben med en spelvändning två gånger på tre matcher (i slutskedet av matcherna har Robben flyttats över till vänsterkanten vilket gjort att de spelat på samma kant).

Hollands orörliga, riskminimerande uppställning i de två första matcherna fick förbundskapten Bert van Marwijk att släppa på kranarna till ödesmatchen mot Portugal.
van Marwijk placerade Rafael van der Vaart som defensiv mittfältare istället för Mark van Bommel. Han valde att starta med Klaas-Jan Huntelaar som striker och flytta ned Robin van Persie i en nummer tio-roll. Wesley Sneijder tog plats som vänsterytter och med Arjen Robben till höger.
Han gick, helt enkelt, all in. Det var väntat med tanke på att Holland behövde vinna med två mål för att gå vidare.
Första tio-tolv minuterna spelade Holland den bästa fotbollen laget presterat. Hängslena och livremmen var bortglömda. Rafael van der Vaart tog redan efter två minuter den sortens djupledslöpning som laget saknat i de två första matcherna.

Ett par minuter in i matchen mot Holland. Rafael van der Vaart går i djupet. Hade han fått bollen av Jetro Willems hade det direkt lett till en målchans. Notera hur många spelare Holland får fram i anfallen jämfört med Danmarksmatchen.

Problemet var att uppställningen var för offensiv, för naiv. Med offensive Rafael van der Vaart som ”defensiv mittfältare” hade Holland fem spelare som bara tänkte anfall.
Det blev två five-a-side lag på varsin planhalva.
Rafael van der Vaart curlade läckert in 1-0, ett klassmål, men han blev pinsamt avslöjad i defensiven. Han spelades dessutom till höger, vilket var extra kännbart då Gregory van der Wiel hade behövt understöd för att klara av Cristiano Ronaldo. Nu lämnades han utan understöd och Ronaldo gavs det ena läget efter det andra. Portugisen gjorde två mål och träffade stolpen två gånger. Med lite tur hade han kunnat göra fyra-fem mål.

Om de Jong/van Bommel var för försiktigt och de Jong/van der Vaart för offensivt – vad var då en lagom balans? Går det överhuvudtaget att finna?
Ja, jag tror att det.
Det hade varit möjligt att spela med Rafael van der Vaart på en av dessa mittfältspositioner, men då hade Bert van Marwijk behövt anpassa laget i övrigt. Hyperoffensive Arjen Robben hade inte kunnat spela på högerkanten utan istället hade man behövt en Dirk Kuyt, en tvåvägsspelare som varit beredd att ta defensivt ansvar. Robin van Persie, som inte är van vid att markera mittfältare vid motståndarnas uppspel, hade inte kunnat spela som nummer tio.
Bert van Marwijk hade kunnat vända på sin mittfältstriangel och spelat John Heitinga/Nigel De Jong som sopkvast bakom Rafael van der Vaart och tvåvägsspelaren Kevin Strootman.

Kuyt anno 2010 var i mina ögon en spelartyp som Holland saknade i detta EM. En lojal vattenbärare, en spelare som löper för lagkamraterna snarare än sig själv.
Nu hade Holland offensivt en orkester med flera regissörer, men ingen som var beredd att lira andrafiolen.
Bert van Marwijk försökte foga in sina bästa spelare snarare än hitta en lämplig balans. Kanske för att spelarna var ”för stora stjärnor för att petas”, kanske för att han inte tyckte att han hade tillräckligt bra alternativ.
Försöket att placera Robin van Persie som nummer tio fungerade inte alls, men det var lättare att ge Arsenalstjärnan en ny roll än att bänka honom.

Hollands brist på flexibilitet på mittfältet blev som allra mest tydlig i mötet med Tyskland. Jogi Löw har två av turneringens bästa box-to-box-mittfältare.
Bastian Schweisteiger är en före detta offensiv mittfältare som tagit ett kliv ned i banan.
Sami Khedira är en av Europas mest löpstarka mittfältare.
Tyskland hade mittfältare som var villiga att gå framåt – och skördade frukterna.
När Mesut Özil och Thomas Müller dragit på sig markering på vänsterkanten kunde de enkelt spela in till en attackerande Schweinsteiger som i sin tur kunde servera Mario Gomez två gånger om.

Bastian Schweinsteiger, en av Tysklands sittande mittfältare, flyttar fram och kommer sekunden senare spela fram Mario Gomez till 1-0 mot Holland.

Mesut Özil (längst ut på kanten med boll) har dragit isär Hollands mittfält, lockat med sig Nigel De Jong. Bastian Schweinsteiger löper in i ytan som uppstår och kommer att servera Gomez till 2-0.

Bert van Marwijk hade ett mellanting mellan van Bommel och van der Vaart att tillgå. PSV-mittfältaren Kevin Strootman, som placerats i en rad storklubbar, men 22-åringen fick inte spela en enda minut i turneringen.
Tyskland hade dessa spelartyper – som dessutom är två av Europas bästa.
Jogi Löws dynamiska mittfält visar hur viktigt det är i dagens toppfotboll att ha spelare som länkar samman lagdelarna, spelare som attackerar bakifrån med löpningar.
Med mer flexibla mittfältsspelare hade Hollands EM kunnat se annorlunda ut.

Fotnot 1: Diagram från StatZone. Foto: TV4/SVT.

Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar i Photoshop.