De har vunnit EM och VM, revolutionerat fotbollen och är laget konkurrenterna vill efterlikna.
Ändå har Spanien beskyllts för att spela ”tråkig fotboll”.
”Varför spelar de utan anfallare?”, undrar en hel fotbollsvärld.
Det finns en baktanke.
Och statistiken som jag tagit fram visar att Spanien, tvärtemot vad folk tror, inte kommer till fler farliga avslut med en traditionell striker på plan.

Det har varit roande att följa debatten om Spanien under EM.
Här har vi en gyllene generation spanska spelare som tagit passningsspelet till en helt ny nivå, ett gäng lirare som vinner matcher och titlar och som knappt släpper in baklängesmål. Deras kombinationer är ren porr för ett fotbollsöga och de utför det som fotboll handlar om – att vinna – bättre än något annat lag för tillfället.
Ändå klagar folk. Spanien får kritik för att vara ”tråkigt”.
Kanske är det så enkelt att inget får vara perfekt. Vi, fotbollsvärlden, är inte vana vid att ha ett lag som är så överlägset som Spanien har varit de senaste åren.
När Vicente Del Bosque ombads bemöta kritiken sa han lugnt:
– När det inte händer något, som är fallet nu, då verkar det som att vi alltid letar efter något negativt.

Jag medger att det inte sprakar om Spanien längre. Det blir färre mål i deras matcher än genomsnittet i EM och det är en tacksam angreppspunkt.
Det tiki-taka-spel som charmade världen för fyra år sedan i Schweiz-Österrike har blivit standard.
Vi vet vad vi får av Spanien: En passningskarusell som går från oavbrutet från första minuten och som den genomsnittlige fotbollssupportern verkar vara urbota trött på att lösa biljett till.
Spanien har blivit ännu mer possession-betonat, ännu mer Barcelona. Enligt Opta slog Spanien 33 passningar per avslut i EM 2008. 44 passningar per avslut i VM 2010. Nu är siffran 58 passningar per avslut.
Men tråkigt? Jag håller inte med om det.

Att Spaniens matcher blivit låsta och relativt chansfattiga beror främst på att konkurrenterna inte hittat något motmedel. Spanjorerna ställs mot motståndare som anpassar sig och formerar sig för att kväva det fruktade passningsspelet.
Italien spelade 3-5-2 i premiären (och gjorde det bra). Irland parkerade bussen men glömde att det sällan räcker. Kroatien tog till den beprövade metoden att spela två högerbackar för att täta spanska vänsterkanten. Frankrike gjorde samma sak och struntade i att de själva utvecklat ett effektivt possession-spel. Portugal gjorde som väntat och satsade på snabba omställningar.
Alla har anpassat sig efter Spanien. Jag är övertygad om att vi skulle få se otroligt bra och underhållande matcher om lagen istället valde att möta Spanien med samma medel. Med proaktiv, offensiv fotboll.
Det kan, som för Real Madrid, sluta med 0-5 i baken. Men det skulle även kunna sluta 4-5. Eller varför inte 5-4?
Ingen vet för vi får aldrig se det.

Den mest brännande punkten under EM har varit Vicente Del Bosques val att spela utan anfallare, att istället formera ett 4-6-0-system.
Inför premiären spekulerades det i vem av Fernando Torres, Fernando Llorente eller outsidern Alvaro Negredo som skulle få chansen från start. Svaret blev – mittfältaren Cesc Fàbregas i rollen som ”falsk nia”.
Spanien hade problem i öppningsmatchen. De saknade djupledshot och skapade relativt få chanser.
”Alla” var överens om att Spanien behövde en striker.
Till nästa match, mot Irland, fick Fernando Torres chansen från start. Han gjorde två mål, två sniper-mål, och gav kritikerna vatten på sin kvarn.
Torres startade den efterföljande matchen, men sedan har han fått nöta bänk. I kvartsfinalen mot Frankrike fick Cesc Fàbregas förtroendet som anfallare i ett 4-6-0-spel och mot Portugal startade istället Alvaro Negredo.
Varför?
Har Vicente Del Bosque drabbats av Pep Guardiolas mittfältsfrossa eller vad är det han vill uppnå? De negativa sidorna med 4-6-0 är enkla att se – brist på djupledsspel – men vilka är de positiva effekterna?
Jag gick igenom matcherna i EM och jämförde Spanien med och utan striker för att finna svaret (japp, det tog rätt många timmar).
Jag hade önskat att siffrorna visat stora skillnader, men jag blev inte så mycket klokare som jag hade hoppats.

Spanien har spelat 233 minuter i EM utan en traditionell striker (251 minuter inklusive Irlandsmatchen).
Under dessa minuter – jag har inte räknat Irlandsmatchen, förklarar varför längre ned – har laget slagit totalt 1831 passningar. Passningsprocenten är 87,2. Det är ingen större skillnad mot passningsprocenten med striker på planen (86,6).
Däremot finns en diskrepans när vi jämför passningsspelet på offensiv tredjedel. Utan striker, med 4-6-0-systemet som ger överflöd av mittfältare, slår Spanien drygt 79 procent av passningarna till rätt adress. Med en striker sjunker siffran till drygt 74 procent.
Slutsats: Spanien spelar fler ”hotande passningar” med Fernando Torres på plan, fler bollar i djupled.

Spanien blir alltså mer ”direkt” med en striker, men de tar sig ändå inte till fler avslut. 4-6-0-systemet ger ett avslut var sjätte minut. Siffran med striker är ett avslut var sjunde minut.
Innebär det att Spanien tar fler skott från distans när de spelar utan striker? Nej, jag har även granskat hur många av dessa avslut som skett innanför straffområdet. Siffrorna visar att Spanien kommer till fler avslut innanför straffområdet när de spelat 4-6-0 (ett var 10:e minut) än när de spelar med striker (ett var 15:e minut).

Bild från premiären som visar Spaniens 4-6-0. ”Anfallaren” Cesc Fàbregas (bollförare) har droppat djupt i plan. Spanien har ingen spelare som hotar i djupled, vilket gör att Italiens mittbackar blir sysslolösa. Högerbacken Alvaro Arbeloa (närmast kameran) är den spelare som är längst fram i plan.

Därför spelar Spanien utan anfallare

Så vad är fördelarna med det moderna, men kritiserade 4-6-0? Är det så enkelt som att Vicente Del Bosque inte vågar peta någon av sina stjärnmittfältare?
Jag tvivlar på det. Cesc Fàbregas status i landslaget är begränsad. Att peta honom hade inte varit speciellt kontroversiellt. Del Bosque ser klara fördelar med sex mittfältare på plan. Här är några av dessa:

1. Kontroll på mittfältet
Syftet med att spela 4-6-0 är att få kontroll på mittfältet. Spanien bygger hela sitt spel, hela sin identitet, på bollinnehav. Men på sistone har vi sett tendenser att motståndarna har kunnat störa Spaniens uppbyggnadsspel. Italien lyckades i premiären, Portugals ännu högre press var än mer effektiv i semifinalen. När de spanska backarna tvingades hitta uppspel förbi Portugals förstapress blev de osäkra.
Så vad är Del Bosques medicin? Han överbelastar en redan trång yta ännu mer.

Med Cesc Fàbregas som droppar och blir en extra mittfältare och med Andrés Iniesta och David Silva som söker sig inåt i plan har Spanien i praktiken sex centrala mittfältare.
Det blir i princip omöjligt för motståndarna att få kontroll på mittfältet med de villkoren. Hur de än formerar sig kommer de att vara i numerärt underläge centralt i plan.

2. Anfall är bästa försvar
Kontroll på mittfältet är lika med bollinnehav i Spaniens fall. Passningskarusellen gör att motståndarna måste flytta hem många spelare på rätt sida om boll. Det medför att det blir svårare att få fast bollen i anfallet när de väl ska ställa om.

3. Trötta ut motståndarna
Spanien har sin modell och de viker inte en tum från den. Om de var ett lag som vann många hjärtan i EM för fyra år sedan har de utvecklats till att bli en pragmatisk vinstmaskin. De spelar för att vinna, inte för att underhålla. De passar runt bollen och om det inte fungerar passar de runt bollen tills det fungerar.
Men de meningslösa passningar i sidled har ett syfte: De tröttar ut motståndarna.
I första halvlek mot Italien hade flera av Cesare Prandellis mittfältare sprungit 6 kilometer. Det är mycket och det ledde till att Italien kroknade i andra halvlek. Pressen var inte lika intensiv och Spanien tog över mer och mer.
På samma sätt tog Portugals energi slut i semifinalen. Paulo Bentos gäng startade med en hög, ambitiös press, men ju längre matchen led, desto mer föll de tillbaka.
Spanien kanske inte gör mål under minut 1-60. Men när de väl tröttat ut motståndarna har inhopparna – Torres, Pedro, Navas – större chans att dra nytta av trötta försvarare.

4. Resultaten
Spanien är klart för EM-final och har bara släppt in ett mål. Det är svårt att hävda att lagets taktik varit misslyckad.
Om man bortser från Irlandsmatchen, vilket jag har gjort, har Spanien inte gjort ett enda spelmål på 162 spelade minuter när man spelat med en renodlad striker på planen (Fernando Torres eller Alvaro Negredo). Med en falsk nia har man gjort tre spelmål.
Enligt statistiken jag tagit fram nedan kan vi också se att laget inte bara har högre passningsprocent och större andel passningar på sista tredjedelen med sex mittfältare. De kommer till fler avslut med 4-6-0-systemet, inklusive fler avslut innanför straffområdet.
I teorin blir Spanien spetsigare med en djupledslöpande anfallare, men det avspeglar sig inte i statistiken hittills i EM.

5. Teorin har fungerat perfekt – ibland
Cesc Fàbregas 1-1-mål i premiärmatchen mot Italien var skolboksexemplet på hur ett lag utan anfallare vill göra sina mål. Bollinnehav längs en kant, en droppande striker (David Silva) som drar på sig uppmärksamhet, en djupledslöpande mittfältare (Cesc Fàbregas) som avslutar.
Målet antydde att Spaniens 4-6-0, i teorin, skulle bli mer effektivt med David Silva som falsk nia och Cesc Fàbregas som djupledslöpande mittfältare. När den senare har spelat felvänd har bristen på djupledshot blivit extra tydligt.

The perfect ”no striker-goal”. Djupledslöpande Fàbregas hittar luckan som uppstår bakom Daniele De Rossi och utnyttjar David Silvas instick.

SPANIEN MED FALSK NIA (Cesc Fàbregas, Andrés Iniesta eller David Silva)

Mot Italien (min 0-74): Passes: 546/617. Passes attacking third (passningar på sista tredjedel): 162/198. Shots: 13 totalt/6 av dessa på mål.
Motståndaren (Italien): Passes: 248/312. Attacking third: 40/73. Shots: 9/5 (på mål).
Passningsprocent, Spanien: 88,4. Passningsprocent, Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 79,5. Attacking third: 54,8.

Mot Kroatien (min 62-89): Passes: 249/287 Attacking third: 72/88 Shots: 5/1(på mål).
Motståndaren (Kroatien): Passes: 81/100 Attacking third: 21/29. Shots: 3/1.
Passningsprocent, Spanien: 86,8. Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 81,0. Attacking third: 71,4.

Mot Frankrike (min 0-67): Passes: 485/540. Attacking third: 102/129. Shots: 9/2.
Motståndaren (Frankrike): Passes: 238/292. Attacking third: 46/71. Shots: 4/1.
Passningsprocent, Spanien: 89,9. Attacking third: 79,1.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 81,5. Attacking third: 64,8.

Mot Portugal (min 55-120): Passes: 317/387. Attacking third: 92/126 Shots: 9/3.
Motståndaren (Portugal): Passes: 118/187. Attacking third: 19/42. Shots: 7/0.
Passningsprocent, Spanien: 81,9. Attacking third: 73,0.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 63,1. Attacking third: 45,2.

TOTALT med falsk nia: 233 minuter.
Passes: 1597/1831= 87,2 %.
Attacking third: 428/541=79,1 %.
Procentuell del på sista tredjedel: 29,5 %.
Shots: 39/14 på mål=35,9%
Avslut innanför straffområdet: 23 (ett var 10:e minut). 
Motståndarskott: 25/7=28% på mål. 
Ett avslut var 6:e minut.
Ett motståndarskott var 9:e minut.
Motståndarskott på mål: 11 (ett var 21:a minut).

SPANIEN MED STRIKER (Fernando Torres eller Alvaro Negredo)

Mot Italien (min 75-93): Passes: 101/116. Attacking third: 11/18. Shots: 4/0 (på mål).
Motståndaren (Italien): 44/58. Attacking third: 8/18. Shots: 2/1 (på mål).
Passningsprocent: Passes: 87,1. Attacking third: 61,1.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 75,9. Attacking third: 44,4.

Mot Kroatien (min 0-61): Passes: 458/511. Attacking third: 108/141 Shots: 10/5 (på mål)
Motståndaren (Kroatien): 112/156. 33/54. Shots: 4/2 (på mål)

Tillägg, (min 89-94 med Negredo): 25/30 Attacking third 5/6 Shots: 0/0. Kroatien: Passes: 1/7. Shots: 0/0.
Passningsprocent, Spanien: 89,6. Attacking third: 76,6.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 71,8. 61,1.

Mot Frankrike (min 68-92): Passes: 127/152. Attacking third: 20/33. Shots: 3/1.
Motstånaren (Frankrike): Passes: 127/145. Attacking third: 12/23. Shots: 0/0.
Passningsprocent: 83,6. Attacking third: 60,6.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 87,6. Attacking third: 52,1.

Mot Portugal (min 0-54): Passes: 326/374. Attacking third: 52/71. Shots: 5/1.
Motståndaren Portugal: Passes: 154/228. Attacking third: 32/48. Shots: 4/0.
Passningsprocent, Spanien: 87,2. Attacking third: 73,2.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 67,5. Attacking third: 66,7.

TOTALT med traditionell striker: 162 minuter.
Passes: 1025/1183=86,6%.
Attacking third: 196/263=74,5%.
Procentuell del på sista tredjedel: 22,2%.
Shots: 22/7 (på mål)=31,8%.
Avslut innanför straffområdet: 11 (ett avslut var 15:e minut).
Motståndarskott: 10/3=30% på mål.
Ett avslut var 7:e minut (7 min 20 sek).
Ett motståndarskott var 16:e minut (16 min 10 sek).
Motståndarskott på mål: 6 (ett var 27:e minut).

Fotnot: Jag har valt att exkludera Irlandsmatchen eftersom den skulle kunna leda till missvisande statistik. Irland var EM:s i särklass sämsta lag och det är troligt att Spanien varit överlägset oavsett hur de formerat laget. Jag har bedömt de jämna, tuffa matcherna.

Siffror för Irlandsmatchen (för den som vill jämföra):
Med falsk nia: 
Mot Irland (min 75-93): Passes: 154/163. Shots: 3/2. //Irland: Passes: 29/41. Shots: 0/0.
Med striker:
Mot Irland (min 0-74): Passes: 634/697. Shots: 24/13 (på mål). //Irland: Passes: 150/214. Shots: 6/2.

Fotnot 2: Statistik framtagen med hjälp av StatsZone.

Fotnot 3: Tack till redaktör Andreas Lagnelius som hjälpte till att rita pilar i Photoshop. 

***
Imorgon ska jag försöka hinna få ur mig en analys om ”hur Italien ska slå Spanien”. Annars kan den dyka upp på sajten i ett annat format. Håll utkik!