Robin van Persie tar steget från Arsenal till Manchester United.
Det otänkbara blev verklighet.
Varför?
Här har jag tittat på affären från tre perspektiv: Arsenals, Manchester Uniteds och Robin van Persies.

Ur Arsenals synvinkel

Det finns några saker som fotbollsklubbar gör bäst i att undvika:
Man bör inte sälja sin bästa spelare.
Man bör inte sälja sin lagkapten.
Man bör inte – under några omständigheter – sälja sin bästa spelare och lagkapten till värsta konkurrenten.
Arsenal har gjort det.
Problemet var att de till slut inte hade något val.

Det har varit ett mörkt moln som svävat länge över Arsenal, ända sedan förra hösten då Robin van Persie deklarerade att han inte var villig att diskutera ett nytt kontrakt.
När spelare säger så, ”jag vill koncentrera mig på säsongen istället för att förhandla om nytt kontrakt”, anar jag alltid oråd. Om man verkligen vill koncentrera sig på matcherna så ser man till att få klart med det nya kontraktet så fort som möjligt. Man drar inte processen i sträckbänk och medför att klubben tvingas leva med spekulationer under en hel säsong.
Det var ganska uppenbart redan då att Robin van Persie ville hålla dörrar öppna. Men inte bara det. Jag tror att han redan då hade klart för sig att han ville röra på sig.
Utåt sett sa han att han ville avvakta och se vart klubben var på väg, men var han verkligen beredd att göra det?
Arsenal slutade trea i ligan och kvalificerade sig för spel i Champions League. Efter en mardrömslik inledning i ligan svarade laget för en stark säsong, trots avsaknaden av Jack Wilshere.
I sommar har klubben gjort den största satsningen på många år. För en gångs skull har Arsène Wenger värvat etablerade spelare istället för talang.
Trion Lukas Podolski, Santi Cazorla, Olivier Giroud i kombination med en efterlängtad comeback för Jack Wilshere hade i mina ögon gjort Arsenal till en titelutmanare. De hade förmodligen inte räckt hela vägen fram i ligan, men hade kunnat få slut på den där titeltorkan.
Men när Santi Cazorla blev klar för Arsenal – ett hyperspännande köp – hade RvP sedan länge bestämt sig. Redan i början av juli hade han publicerat ett suspekt ”statement” på sin hemsida där han förklarade att han inte tänkte förlänga kontraktet. Det var ingen formell transfer request, men i praktiken samma sak.
Han målade in Arsenal i ett hörn.

Arsène Wenger hade inget val. I Arsenals business-modell finns det ingen rimlighet att släppa spelare i världsklass gratis. Arsenal behöver pengarna och var tvunget att sälja nu. I januari hade priset varit halverat.
Hur kunde de släppa klubbens stjärna till en toppkonkurrent? Och ännu värre: Hur kunde han släppa RvP till Manchester United?
Med 90-talets tvålagsrace om titlarna i minnet var det länge otänkbart att spelare skulle gå mellan Arsenal och Manchester United. Mikael Silvestres bosman-övergång tvättade inte direkt bort den stämpeln; United-fansen var snarare glada över att bli av med honom.
Nu har Robin van Persie gått en förbjuden väg, ritat om kartan.
Jag har sett engelska krönikörer som undrat varför en flytt till United är värre än en flytt till City, men jag anser att det är så.
Om RvP valt City hade man alltid kunna hänvisa till ”att han valde pengarna”. City är den nyrika klubben som köper spelare för överpriser. Kolo Touré gjorde den flytten utan att bli hatad. Såna försäljningar går att motivera.
Till United? Det är svårare att svälja för Arsenalfansen.
– Jag hade hellre sålt till Paris SG, sa Wenger.
Problemet var att det alternativet inte fanns eftersom PSG redan värvat Zlatan Ibrahimovic. Dessutom verkar RvP aviserat att han föredrog en flytt till Manchester United.
RvP kunde alltid vägra gå med på en försäljning och hota med att flytta gratis nästa år. Han satt med trumf på hand.

Det är svårt att svara på hur Arsenal påverkas när RvP lämnar. Jag vill tro att värvningarna av Podolski, Giroud och Cazorla gjort laget bredare, mer komplett, mer svårläst.
Samtidigt tappar laget spelaren som gjorde 30 mål och 9 assist förra säsongen. Med det låg van Persie bakom 39 av lagets 72 mål (52,7 %). Det är de allra bästa spelarna som gör skillnad. RvP gjorde skillnad.
Nu står hoppet till att Olivier Giroud hittar rätt direkt och klarar att förvalta leveranserna från Santi Cazorla (när det gäller spanjoren är jag inte speciellt orolig).
Med en allt bättre Gervinho, en nytänd Andrej Arsjavin och Jack Wilshere ser jag Arsenals trupp som aningen starkare än ifjol, trots förlusten av RvP.
På det sättet är det en helt okej affär för klubben.

Symboliskt är förlusten dock mer kännbar.
Genom att sälja sin bästa spelare till Manchester United har Arsenal sänt ut budskapet att de inte siktar på att konkurrera med United de närmaste åren, utan snarare nöjer sig med platserna bakom. De som ger en CL-biljett. Vad är kostnaden för en krossad dröm?
Sedan Arsenal vann titeln 2003/04 har fansen fått se spelare som Patrick Vieira, Ashley Cole, Thierry Henry, Kolo Touré, William Gallas, Emmanuel Adebayor, Cesc Fàbregas, Samir Nasri och Gaël Clichy lämna skutan.
Flera av dessa har varit lagkaptener.
Det raljeras nu i England att varje spelare som får bindeln i Arsenal kommer att ha flyttat inom ett år. Det är förstås inte hälsosamt.
Det kan jämföras med Manchester United som haft sex lagkaptener under Premier League-eran (Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona, Roy Keane, Gary Neville, Nemanja Vidic). Ingen av dessa har hittills velat lämna för en annan klubb.
När Arsenal säljer sin lagkapten till en av rivalerna har man förlorat andra värden än det som går att mäta ekonomiskt: Ställningen som en seriös titelutmanare, framtidstron hos supportrarna, statusen i fotbolls-Europa som en klubb som inte släpper sina bästa spelare, framför allt inte till rivalen.

Arsenal får cirka 24 miljoner pund för Robin van Persie. Uppgifterna varierar fortfarande på hur mycket av pengarna som betalas ”up front” och hur mycket som är bonusrelaterat. Många fans verkar nöjda med summan.
Det är mycket pengar för en spelare som bara har ett år kvar på kontraktet, en spelare som är 29 år, vill bort och som tidigare har en historia av att vara skadebenägen (förra säsongen var första på åtta år som han spelade mer än 30 matcher).
Men det hade räckt med en ”kråka” på ett kontrakt förra året för att den här summan skulle betraktas som extremt låg.
Om man struntar i kontraktslängd, om man istället konstaterar att RvP inte dragits med långvariga skador de två senaste säsongerna utan spelat 81 matcher – motsvarar då pengarna det värdet som Robin van Persie hade för Arsenal? Värdet för spelaren som var så avgörande i så många skeden förra säsongen?
Det svaret får vi först efter säsongen när vi vet om Arsenal vunnit titlar och/eller kvalificerat sig för Champions League.

Ur Manchester Uniteds synvinkel

Behöver Manchester United en anfallare? Hade någon ställt frågan till mig i maj hade jag svarat ”nej, knappast” utan att behöva fundera.
Manchester United hade under förra säsongen en kvartett bestående av Wayne Rooney, Danny Welbeck, Javier Hernández och Dimitar Berbatov. En klubb som har Berbatov som fjärdeval behöver knappast värva en striker.

Manchester United behöver snarare en central mittfältare. Det är en vedertagen sanning som funnits i flera år. Problemet för sir Alex Ferguson är att den spelaren inte funnits på marknaden.
Hade det funnits tio exakta kopior av Xavi Hernández hade en av dem förmodligen spelat i Manchester United. Det finns inte. Faktum är att det inte heller finns någon på marknaden som automatiskt är bättre än nuvarande pjäser som Michael Carrick och Paul Scholes så därför har United valt att ”skjuta upp problemet” ytterligare något år.

Redan för fyra-fem år sedan slog David Gill fast att Manchester United inte skulle värva spelare över 27 år, spelare utan ”re-sale value”. Man tummade lite på regeln när man köpte Dimitar Berbatov, men han är ett undantag. I övrigt handlar det enbart om yngre, utvecklingsbara spelare: Antonio Valencia, Phil Jones, Chris Smalling, David De Gea, Javier Hernández, Ashley Young, Nick Powell och Shinji Kagawa.
Ändå är värvningen av Robin van Persie, 29 år, logisk i Glazers bok.

Det heter på vissa håll att United ”hade kunnat värva van Persie gratis nästa år”, men det är en utopi. Spelare av van Persies klass blir aldrig tillgängliga som bosman. Arsenal hade aldrig velat släppa honom gratis – deras modell bygger på att vara självförsörjande – därför hade någon annan köpare förmodligen dykt upp. Om inte nu i augusti så definitivt i januari.
Manchester United behövde göra en stor värvning för att på allvar ta upp kampen med Manchester City.
När det nu dök upp ett läge att värva en av världens bästa anfallare för ett reapris – sämre spelare har sålts för betydligt större summor – var det ett för bra läge för att missa.
Vanligtvis kostar en topp tio-spelare i världen minst 30 miljoner pund. Nu var en sådan spelare tillgänglig för drygt 20 miljoner pund.
Att denne spelare dessutom är marknadsmässigt gångbar (säljer många tröjor) var en bonus, liksom att man fick chansen att försvaga en konkurrent.
Enligt Glazernomics var det köpläge. Trots megalönen som gör att investeringen totalt landar på cirka 650-700 miljoner kronor.

På pappret ser anfallsparet Wayne Rooney-Robin van Persie ut som ett drömanfall. Vi talar om ettan och tvåan i Premier Leagues skytteliga förra säsongen, ettan och tvåan i omröstningen om priset som året spelare.
Bara tanken på att dessa ska spela i samma lag är hisnande.
Kommer det att fungera i realiteten?
Ja, av allt att döma. Bra, begåvade spelare brukar kunna fungera med lika bra spelare.
Jag ser inte problemet att RvP skulle ta Rooneys plats eftersom den senare blivit mer av en nummer tio senaste två åren. Jag ser heller inte problemet att de skulle söka ”samma ytor” eftersom dagens fotboll handlar mycket om att överbelasta vissa ytor och istället komma med löpningar bakifrån.
Däremot ser jag en risk att RvP hindrar utvecklingen för Danny Welbeck, och inte minst Javier Hernández som nu är tredjeval. Welbeck kan användas i alla offensiva positionerna, även på kanten, medan Hernández speltid lär minska rejält.

Ur Robin van Persies synvinkel

Om det finns saker man som klubb bör undvika finns det på samma sätt saker som spelare ska akta sig för. Åtminstone om man vill ha någon slags respekt kvar.
Sol Campbell bröt mot alla regler när han lämnade Tottenham som bosman och skrev på för värsta rivalen Arsenal.
Det är kanske fotbollshistoriens största svek, större än Luis Figo som ändå inbringade en halv miljard kronor till Barcelona.
Robin van Persie gör en övergång som inte är riktigt lika svinaktig som Campbell, men nästan.
Holländaren har ägnat de senaste åren till att berätta hur mycket han älskar Arsenal, han har kysst klubbmärket, han har älskats lika mycket av fansen.
”Who needs Batman – we’ve got Robin!”, löd budskapet på en känd banderoll på Emirates.

RvP borde vara tacksam för att klubben stod bakom honom under åren då han spenderade lika mycket tid på rehabcykeln som på planen. Han borde vara tacksam mot Arsène Wenger som en gång i tiden satsade på problembarnet trots ett brokigt förflutet i Holland.
Nu pissar han på samma klubbmärke genom att vandra en väg som tidigare varit otänkbar. Förbjuden.
Idag kablades bilder ut över världen på supportrar som eldade upp van Persies tröja (sånt är kutym nuförtiden).
van Persie har svikit Arsenal till den grad att Samir Nasris flytt ifjol kommer att ”glömmas bort” i svallvågorna.
Eller har han det?
Är allt bara en definitionsfråga om var skulden ligger?

När ryktena om Robin van Persie började surra intensivt i våras visade många Gunners-fans förståelse för holländaren. Han var lagets överlägset bäste, han har fått uppleva hela den långa titeltorkan. Han var värd möjligheten att slåss om de största titlarna.
Samma personer hävdar nu att spelaren gått bakom ryggen på Arsenal.
Har han det? Om man ser det ur hans synvinkel:
Arsenal har som klubb hamnat i en ond spiral. Laget tappar ständigt de bästa spelarna och ersätter sällan med etablerade stjärnor.
Tidigare, för sju år sedan, slogs man om titeln och var en av sex-sju favoriter till att vinna Champions League.
Nu har man halkat efter. Idag hade man stått utanför Champions League om det inte vore för en kollaps i våras av Tottenham.
Det finns även idag massor av talang i klubben, men de senaste åren har det inte räckt till att vinna titlar.
En fotbollsspelares karriär är kort. När man (det vill säga media, medspelare, supportrar och spelaren själv) summerar vad spelaren uppnått kommer man att titta på vad han vunnit. Man kommer att komma ihåg bilderna när spelaren poserar med pokaler efter minnesvärda segrar.
Strävan efter titlar, titlar som definierande mått på karriären, har blivit mer och mer explicit.
Alla vill vinna den där jävla Champions. Varför skulle Robin van Persie resonera annorlunda?
Har han svikit Arsenal eller har klubben svikit honom?

Det finns förstås en romantisk bild av fotbollen, om att uttryck som klubbkänsla lever än idag. Det gör det, men det är vackra undantag. Det är därför spelare som Javier Zanetti, Paul Scholes och Graham Alexander vinner sån respekt.
Faktum är, tyvärr, att de som ändå tror att klubbkänsla är ett utbrett fenomen är naiva. En spelare som kysser klubbmärket gör oftast det för att den klubben betalar hans lön. Nästa dag kan han ha lämnat in en transfer request.
Klubbarna är företag, spelarna är deras anställda. Det borde inte vara så, men det har blivit så. Kan spelarna tjäna mer någon annanstans kommer det att vara ett lockande alternativ. Precis som du och jag hade resonerat.
Alex Song ska ha uttryckt att han ”skulle gråta om han tvingades lämna Arsenal”. Nu ryktas det att han är nära en flytt till Barcelona.
Vi har sett så många exempel på det.

Hade Robin van Persie skrivit på för Juventus hade han fortfarande varit en hjälte i Arsenalkretsar, ihågkommen för den fantastiska fjolårssäsongen när han, som fansen sjöng, gjorde mål när han kände för det.
Det går att dra parallellen till Liam Brady och Frank Stapleton på 80-talet. Brady gick till Juventus, dåtidens giganter, och förblev en Arsenallegend. Stapleton valde Manchester United och blev för alltid hatad.
Det intressanta är att jag tror att RvP var intresserad av en övergång till Juventus tills klubbens tränare Antonio Conte drogs in i muthärvan. Plötsligt hängde mycket på lösa boliner i Italien.
Och varför skulle han gå till Serie A, en liga som numera tappar sina största stjärnor?
Enligt uppgifter fanns drömmen om Barcelona, men de visade inget konkret intresse.
Kvar fanns egentligen bara två klubbar som hade råd att betala lönen. Två klubbar i Manchester.
Hade han valt Manchester City hade han kallats en pengakåt svikare.
Nu är han bara en svikare.
I fotbollens värld är frågan om inte det är värre.