En av Premier Leagues största profiler under det senaste decenniet lägger av.
Fotbolls-England kommer sakna Jimmy Bullard.
Han var så mycket mer än en fotbollsspelare.

För några år sedan gjordes det då och då omröstningar om vilken som var den mest hatade spelaren i Premier League.
Det var, förstås, ett gäng återkommande namn från de stora, inflytelserika klubbarna som toppade dessa listor. Gary Neville, Ashley Cole… spelare som antingen blivit synonyma med sin klubb eller för att tänka med plånboken.
När det, undantagsvis, gjordes omröstningar om vem som var den mest omtycka spelaren i Premier League var det ett namn som alltid toppade.
Jimmy Bullard.
Hur kunde en visserligen bra men långt ifrån fantastisk spelare nå sådan popularitet?
Jo, det var rätt enkelt. Han var sig själv.
I en fotbollsvärld där spelarna fått högre och högre löner, där distansen mellan stjärnorna och publiken är större än någonsin, vågade Jimmy Bullard kliva ur konformitetens ramar.
Han hade inget behov av att dyrkas av fansen. Han ville hellre vara en av dem.
Han hade ingen rädsla för att definieras av andra så han släppte guarden och gjorde som han kände för.
Jämt. Oavsett om kameran rullade eller inte.
Det är vi många som är tacksamma för. Det har gett oss många skratt genom åren.

Det kan tyckas banalt att vara sig själv, men i fotbollsvärlden är det här något unikt. Jimmy Bullard var unik för att han älskade att spela fotboll, men samtidigt visade att det inte behöver vara gravallvarligt jämt. Han bjöd på ett leende ibland, ett skratt ibland, ett skutt in i en tv-puckshög ibland.
Det var därför han blev så omåttligt populär.
Alla som blir kända, duktiga, framgångsrika har förstås sina kritiker. Det finns förstås de som hävdar att Jimmy Bullard var en clown.
Till dem säger jag: Hur roligt vore det om alla var likadana? Vi får väl vår beskärda del av tillrättalagda svar och stjärnor som är sådär lagom blasé i offentliga sammanhang?
Och hans personlighet var ju inte påklistrad.
– Det är så jag är. Jag spelar fotboll och lever livet med ett leende på läpparna. Jag vet inget annat.
Det pratas ofta om spelare som är ”bra i omklädningsrummet”, karaktärer som kan lyfta en lag på ett eller annat sätt genom sitt sätt att vara.
Jimmy Bullard var den perfekta omklädningsrumsspelaren. Alla lag borde ha en sån.
– Jimmy Bullard lägger av. Tråkigt. Jag spelade med honom i Wigan och det är en av de största karaktärerna jag mött inom fotbollen. Perfekt för alla omklädningsrum, skriver förre Liverpoolspelaren Neil Mellor på Twitter.

Varför blev Jimmy Bullard spelaren som skilde sig från mängden, spelaren som vågade sticka ut?
Förmodligen för att han inte alltid varit fotbollsstjärna. Han hann uppleva det vanliga livet också. Han har erfarenhet av ett måndag-fredag-jobb och har tvingats fundera på andra saker än vilket bilmärke han ska inhandla nästa gång.
Bullard började sin karriär i Gravesend. Då tjänade han 60 pund i veckan och arbetade för sin pappa med tapetsering.
– Det har varit en lång resa. Det har varit en bra utbildning för mig, jag har vandrat genom divisionerna. Jag tapetserade och målade i tre år med farsan. Det var tufft ibland, sa han i en intervju i The Sun för tre år sedan.
– Det var tufft att spela och samtidigt ha ett nio till fem-jobb.
Han fick kontrakt med West Ham 1999, men genombrottet kom i Wigan som han var med och spelade upp till Premier League 2005. Bullard var en spelskicklig mittfältare. En lirare med en vass frisparksfot.
Sommaren 2006 tog han steget till Fulham, en affär värd cirka 30 miljoner kronor.
Lyckan blev kortvarig. I september samma år skadade han knäet allvarligt. Han var borta från spel i nästan ett och ett halvt år.
När han kom tillbaka i januari 2008 hittade han formen snabbt. Han var en av lagets bästa spelare när Fulham räddade kontraktet efter en stark vår.
I augusti togs han ut i engelska landslaget till VM-kvalmatcherna mot Andorra och Kroatien.
– Det fanns stunder när han undrade om jag överhuvudtaget skulle kunna röra en boll igen. Så att jag togs ut i landslaget var en stor ära. Jag är överväldigad.
Om han skulle anpassa sig? Knappast.
– Jag kommer att vara mig själv. Jag spelar med ett leende på läpparna – det är då jag presterar som bäst. Jag kan inte vara för allvarlig.

Därför var det lite överraskande att han i januari 2009 skrev på för Hull City. Mittfältaren kostade runt 60 miljoner kronor. Men det blev ingen bra investering. I sin debutmatch skadade Jimmy Bullard knäet igen. Han missade resten av våren.
Han kom tillbaka, hittade formen och valdes till och med till månadens spelare i Premier League. Men kroppen var sargad. Han skadade knäet igen i december och Hull tröttnade.
Inför nästa säsong var han placerad i frysboxen och fick inte ens ett tröjnummer.
Det blev en lånesväng i Ipswich innan han flyttade till Portman Road permanent 2011. I somras fick han inget nytt kontrakt och skrev istället på för Milton Keynes på deadline day. Där blev det två inhopp innan han idag meddelade att karriären är över.

Idag kom beskedet. Jimmy Bullard, 33, meddelade att han lägger skorna på hyllan.
Det var på intet sätt överraskande, men tas emot med sorg.
Fotbolls-England älskar sin Jimmy Bullard.
– Jag vill spela, men samtidigt vet jag att mitt knä inte tillåter mig att göra mitt yttersta och behålla platsen i laget. Jag stjälper mer än jag hjälper inför framtiden, säger han.
Förra säsongen tillhörde han Ipswich i Championship. Det blev ingen lyckad sejour så i somras rev parterna kontraktet trots att ett år återstod. I augusti skrev han på för MK Dons.
– I somras ville jag ge det en sista chans och visa folk vad jag kunde göra. Men vad jag ville och vad kroppen kunde göra var två olika grejer. Mitt huvud säger vad jag kan göra men kroppen säger: ”Nej, Jim, du kan inte”.
Hans sista framträdande blev hemmamatchen den 15 september mot Yeovil Town i League One. Han fick bara ett inhopp på åtta minuter.
Risken för att han deppade över det? Inte speciellt stor.
Det var ju inte hans stil.

Mina bästa Jimmy Bullard-moments:

10) Gatecrashar en intervju i Peterborough.

9) Duncan Ferguson blir utvisad för att ha knockat en motståndare. Bullard blir stående intill ”Big Dunc”. Rädd? Nej, inte alls.

8) Strålkastarna dör i en match mellan Wigan och Arsenal. Bullard berättar efter matchen att han dragit ned shortsen på Fredrik Ljungberg för att undersöka om han hade Armani-kalsonger, märket han gjorde reklam för.

7) Jimmy Bullard får, samtidigt som han sitter och fiskar, frågan vad som är hans favoritband. Hans svar är något oväntat.

6) Jimmy Bullard intervjuas under tiden i Peterborough. Han har svårt att hålla sig för skratt…

5) Vad kan man göra med en tvättkorg och ett par byxor i ett omklädningsrum? Tja, kanske det här.

4) Gör reklam för schampo. På sitt eget vis.

3) Några Evertonspelare hamnar i en hög efter en tilltrasslad situation. Bullard verkar vara avundsjuk och vill joina…

2) Premier League-spelarnas årliga inspelning av presentationsmaterialet. George Boateng klarar det galant. Jimmy Bullard? Nja, inte riktigt…

1) Här måste man känna till historien. Säsongen innan hade Hull City blivit förnedrat av Manchester City. Managern Phil Brown var så rasande att han inte lät spelarna komma in i omklädningsrummet. Han tog halvtidssnacket ute på planen istället. Året efter kvitterade Jimmy Bullard på straff. Då firade han (efter en idé från Paul McShane) genom att göra narr av sin manager.

Phil Brown hyllade initiativet efteråt. ”Det var briljant! Komedi handlar om tajming. Du hade inte kunnat fira på det sättet om det varit på en annan arena eller om det inte varför framför Hullfansen”.

***
Här är ett ihopklippt svep, ”Best of Bullard”.

Fotnot: Den här gången får smileyn vara kvar på plats åtta. För en gångs skull känns den passande.