Matchen var avgjord. Hemmalaget hade gjort 4-0 på ett lag i spillror. En del bortafans började gå hem.
Känns det bekant?
Skillnaden var att det här blev en ännu mer dramatisk och galen kväll än ”Bragden i Berlin”.

Reading krossade ett sorglöst Arsenal i första halvlek av i Ligacupmötet på tisdagskvällen.
Jason Roberts gjorde 1-0 (när Koscielny tappade markeringen).
Laurent Koscielny styrde in 2-0 i eget mål (oturligt).
Mikele Leigertwood sköt 3-0 från distans (efter ett misstag av Arsenalmålvakten Martínez).
Noel Hunt nickade in 4-0 (via stolpen).
Det var ingen utspelning rent spelmässigt, bara en sådan där match där det ena laget vill något och det andra inte vill någonting.
Visst, Arsenal mönstrade ett b-betonat lag, men de elva som spelade var patetiska. I närmare 40 minuter skämde de ut sin klubb.
Arsenals defensiv, den Steve Bould styrt upp, var en katastrof.
Kritiken från tunga Arsenalfans på Twitter var inte nådig. En supporter som följt laget i 20 år kallade det hans mörkaste kväll som anhängare till laget.
”Robin van Persie… is laughing at this”, sjöng Reading-fansen.
Men skrattar bäst som skrattar sig.

Vi i Sverige skulle ju aldrig, aldrig, aldrig lämna en match där ställningen är 4-0 efter ”Miraklet i Berlin” och det fåtal Arsenalfans som lämnade arenan får skylla sig själva.
De kommer att ångra sig idag.
Den här matchen var nämligen inte över.
Minuten före paus reducerade Theo Walcott. Det var livlinan som behövdes.
I andra halvlek hade Leigertwood ett bra läge att göra 5-1 för hemmalaget. Arsène Wenger väntade onödigt länge med att byta in Olivier Giroud, men när anfallaren väl kom in gjorde han avtryck. Han behövde knappt två minuter för att nicka in 4-2. Game on.
Arsenals tillresta fans sjöng för full hals. De måste ha hörts i hela stan.
Plötsligt fick Arsenal luft. De började göra det där som är grundläggande i fotboll. Spela, röra sig, spela, röra sig. Nu hade bollhållaren ett par alternativ. I första halvlek fanns ingen bortaspelare som ens ville ha bollen.
Och Reading blev mer och mer skraja. De hade börjat backa hem redan efter 25 minuter, i deras huvuden skulle de bara spela av den här matchen.
Det är så farligt att få de tankarna.
Fråga Mesut Özil.

Giroud var ett ständigt hot och tvingade Adam Federici till en svettig räddning ett par minuter senare. Lika viktig var unge tysken Thomas Eisfeld som var allt det Serge Gnabry inte var den här kvällen.
Arsenalpressen kom av sig med tio minuter kvar. Reading bytte in Pavel Pogrebnyak och Jobi McAnuff och började visa vilja att kontra (det hade de inte gjort i andra halvlek fram till dess).
Men Koscielny nickade in 4-3 med fyra minuter kvar och då blev det högdramatiskt. Theo Walcott var ytterst nära att göra 4-4.
Fjärdedomaren visade fyra tilläggsminuter, men domaren lade till ytterligare tid för ett byte. När klockan tickat en nån sekund över 95 minuter tryckte Carl Jenkinson in 4-4 (eller om Walcotts boll var över mållinjen i första läget).
– Are you serious? 95 and a half minutes, skrek Jason Roberts till domaren.
Från det ögonblicket fanns det förstås bara ett möjligt slut på kvällen.

Reading var mentalt nere i källaren. Arsenals tuppkam hade vuxit med en halvmeter. 13 minuter in på förlängningen dunkade Marouane Chamakh in 5-4 med ett skott utanför straffområdet.
Jodå, det var en extraordinär kväll.
Där och då trodde jag matchen var avgjord. Jag trodde aldrig att Reading skulle orka resa sig efter att ha släppt in fem raka mål.
Men det fanns inga manuskript för den här kvällen.
Med fyra minuter kvar av förlängningen nickade Pogrebnyak in 5-5.
5-5!
Fem fucking fem!
Det var där – när den här kvällen tog ytterligare en vändning – som jag inte längre kunde hitta någon match att jämföra med.
Det är självklart bra mycket svårare att hämta upp 0–4 mot Tyskland i Berlin än mot lilla Reading, men den här matchen var galnare. Innehöll fler om och men och kanske.
Skulle Reading haft straff vid ställningen 4-1? Arsenal skulle definitivt haft det några minuter senare.
Skulle Laurent Koscielny fått sitt andra gula kort när han drog ned Roberts i slutminuten av ordinarie tid, vid ställningen 4-3?
Vad hade hänt om Leigertwood gjort 5-4 i förlängningen på sin jättechans?
Och det här var ju inte över. Inte ens nu.

Sista minuten av övertiden var häpnadsväckande. Det var som om båda lagen ville avgöra istället för att, som de brukar göra, vänta in straffarna. Så Reading anföll med fem mot fyra försvarare. När Leigertwood kastade bort en chanspassning (en dödssynd i ett sånt läge!) fick Arsenal anfalla sex mot fyra.
Och då avgjorde Theo Walcott med 6-5.
För att riktigt understryka hur unik den här tillställningen var lobbade Marouane Chamakh in 7-5 i slutsekunderna. Han som inte gjort mål på år och dar.

I första halvlek var marockanen katastrof. Man kan bara ana kritiken han fått om Arsenal förlorat den här matchen.
Det är dessa kontraster som gäller för stora delar av Arsenal.
Vid förlust, 3-4, hade eftersnacket handlat om Laurent Koscielnys formsvacka, om Andrej Arsjavins svaga form, om målvakten Martínez osäkra spel, om att Wenger spelade ett för svagt lag från start.
Nu är det oväsentligt.
Istället talar alla om ett fantastiskt inhopp av Giroud, ett litet ”genombrott” för Thomas Eisfeld, ett segermål av Marouane Chamakh.
Och en galen, mirakulös…alldeles underbar fotbollsmatch.

***
Reading släppte in sju mål. På hemmaplan. Brian McDermott måste förstå att han bär en stor del av ansvaret för det ansvarslösa försvarsspelet.

***
Vad tror ni – var det vändningen som Arsenal behövde för att få säsongen ”back on track”?