RvP gör skillnad
Det var ju många som ifrågasatte om det verkligen var så klokt av Manchester United att spendera 250 miljoner kronor på en 29-årig, skadebenägen anfallare.
Men hittills har Robin van Persies ”impact” i Manchester United varit enorm.
Före matchen hade han gjort sju mål och tre assist på tio Premier League-matcher.
Idag satte han 1–0 i tredje minuten – han firade inte målet – men jag imponerades framför allt av hans allround-spel.
Arsène Wenger sa inför matchen att det var svårt att peka på exakt vad som gör holländaren så bra, men det är just de små detaljerna.
Hans löpning med den lilla riktningsförändringen i första halvlek (som Rit-Ola visade så bra i Viasat-studion), hans förmåga att variera mellan att droppa i plan och att ligga och hugga på offsidelinjen – och hans touch.
– Alla hans bollberöringar har ett syfte, sa Gary Neville i Sky efter matchen.
Så är det, och anfallaren tar sällan fel beslut. Jag satt och räknade i första halvlek på hur många gånger RvP gav bort bollen. Svaret: En gång före paus.
Och det av en spelare som huserar mest på sista tredjedelen där han oftast är hårt uppvaktad.

Manchester United har sina försvarsproblem, men med en spelare som Robin van Persie – och Wayne Rooney som parhäst – verkar det vara möjligt att maskera dem rätt bra.

Rooney enorm i defensiven – igen
Wayne Rooney gjorde en grym defensiv insats för Manchester United förra helgen mot Chelsea.
Idag var den nye defensivspecialisten återigen en av nycklarna till segern tack vare sitt lojala försvarsarbete.
Alex Fergusons matchplan var tydlig. Stäng av Mikel Arteta i uppspelsfasen. Det gjorde Wayne Rooney – konstant. Det framstod nästan som punktmarkering.
De få gånger United-anfallaren inte låg som ett plåster på spanjoren försäkrade han sig om att Robin van Persie tog över uppgiften.
Mikel Arteta blev avskärmad och slog bara 32 passningar i första halvlek. I hela matchen slog han 65, vilket kan jämföras med att han brukar snitta på 90–100.
Rooneys arbete påminde om det Oscár skötte perfekt på Emirates när Chelsea vann med 2–1 i september.
Utan Mikel Arteta i speluppbyggnaden tappade Arsenal rytmen. Laget hade påtagligt svårt att sy ihop några vettiga kombinationer före paus.
För andra veckan i rad har Rooney varit matchvinnare tack vare sina defensiva insatser.

Per Mertesacker är på väg att sätta igång ett anfall, men Wayne Rooney struntar i att pressa bollhållaren. Istället ser han till att skära av passningsvägen till Mikel Arteta.

Uppvaktningen liknade en punktmarkering. När Arteta inte fick några passningar försökte han dra iväg i djupet för att bli spelbar. Men Rooney hängde på. I situationen ovan ser vi att han hamnar längre ned i plan än defensive mittfältaren Michael Carrick (närmast bollen) – allt för att neutralisera Arteta.

Arsenal agerade utan tro
Det blev inte 8-2 den här gången, men även om 2-1 indikerar en tuff och tät match så var tendenserna desamma som för ett år sedan.
Skillnaden mellan lagen var förstås inte lika stor i den här matchen, men Arsenals approach var snarlik. De agerade som ett gäng spelare utan tro på att det egentligen skulle vara möjligt att mäta sig med Manchester United den här dagen.
Efter Robin van Persies 1-0 i tredje minuten kom inte Gunners upp med några initiativ, inga helhjärtade intentioner på att vilja förändra matchbilden. Olivier Giroud fick inga vettiga bollar alls att jobba med.
Att United för första gången den här säsongen såg riktigt tätt ut defensivt handlade mer om Arsenals brist på kompetens än Uniteds förträfflighet.

I andra halvlek backade United hem och gav bort initiativet. Arsenal var klart bättre än i första halvlek, men det såg ut som om de kände sig som numret mindre.
Bäst personifierades den inställningen av André Santos som bad om Robin van Persies tröja redan i paus inför ögonen på miljontals tv-tittare.
Om det var en order från Arsène Wenger för att de skulle bränna upp den i omklädningsrummet som pep-talk i paus hade jag kunnat förstå det.
Inte annars.

Omdiskuterade domslut – igen
Det börjar bli ett återkommande inslag att vrida och vända på domslut efter stormatcherna. Egentligen vill jag inte göra det (eftersom man kan diskutera sånt efter varje match), men vi kör ett varv till eftersom det är samtalsämnet just nu bland fansen.

Domaren Mike Dean gjorde en relativt bra match på Old Trafford, men nyckelbesluten gick Manchester Uniteds väg.
Hemmalaget fick en straff i första halvlek när Santi Cazorla skyddade ansiktet med sina händer. Den kändes korrekt efter att ha sett reprisen.
Wayne Rooney brände straffen så det är istället Jack Wilsheres utvisning i andra halvlek som är föremål för diskussion.
Den andra varningen var egentligen inte så mycket att snacka om; Arsenalmittfältaren går in med dobbarna först. Men Tom Cleverley, som också riskerade en andra varning, hade fällt Wilshere nio minuter tidigare bakifrån. Den gången valde Mike Dean att inte ta fram kortet.
Eftersom fotbollsfans inte är speciellt objektiva i sin bedömning – de tenderar att utgå från vilken tröjfärg syndaren har – så kommer alla aldrig bli överens. Men hade Cleverley inte haft varningen från första halvlek är jag rätt säker på att han fått gult för den tacklingen.
Alex Ferguson hanterade situationen bättre än Arsène Wenger. Ferguson bytte ut Cleverley direkt mot Anderson. Wenger valde att behålla Wilshere, trots att han snuddat vid en andra varning redan när han fällde RvP några minuter innan han fick sitt andra gula.
Det blev matchavgörande.

När Jack Wilshere fick sin andra varning var ställningen 2-0 och matchen i praktiken död, men hade Cleverley fått sin andra varning vid ställningen 1-0 hade Arsenal säkerligen fått momentum och haft en bra chans att ta en eller tre poäng.

Vi lär inte bli överens här heller, men var det inte offside på Robin van Persie i upprinnelsen till Manchester Uniteds 2-0-mål? Sky hävdade att han låg i linje, men jag tyckte han lutade sig fram och därigenom var på fel sida med överkroppen.