Startsida / Inlägg

Därför är Sunderland på väg mot fiasko

av Kalle Karlsson

Förra vintern var de Englands hetaste lag.
Inför dagens möte med Chelsea är Sunderland i samma kris som vid den här tiden ifjol.
Då kom Martin O’Neill in och lyfte laget. Kan han göra det igen?

Den 18 februari i år var Martin O’Neill kung av Stadium of Light. Den nordirländske tränaren hade återvänt till tränarcirkusen, skrivit på ett treårskontrakt med Sunderland, laget han stöttade som barn. Han hade framför allt lyft ett lag i kris.
Efter 13 omgångar förra säsongen fick Steve Bruce sparken. Sunderland hade då tagit 11 poäng och låg i trakten kring nedflyttningsstrecket.
När Martin O’Neill ställde sig vid tränarbänken mot Blackburn hade Sunderland förlorat ytterligare en match, mot Wolves borta.
Laget var i desperat behov av en injektion.
Med tio minuter kvar av ödesmatchen mot Blackburn, O’Neills debutmatch, var ställningen 0–1.
Skulle krisen förvärras?
Med sex minuter kvar satte David Vaughan 1–1. På tilläggstid sköt Sebastian Larsson 2–1 på frispark.
Martin O’Neill gick bananas vid sidlinjen. Han var så där vild som vi minns honom från åren i Celtic och Aston Villa.
Sunderland hade vänt trenden efter blott en seger på tre månader.

O’Neill-effekten höll i sig under vintern. På nyårsdagen besegrade Sunderland självaste Manchester City sedan sydkoreanen Ji (av alla människor) snubblat in ett segermål i slutminuten.
Efter 22 poäng på de 10 första matcherna under Martin O’Neill var scenförändringen total. Sunderland var uppe på åttonde plats i tabellen, bara sex poäng efter Liverpool.
Vad managern hade gjort? Det som han alltid gör.
Han svepte in som en frisk fläkt, som den entusiast han är. Han lyfte James McClean från b-laget till att bli landslagsaktuell. Han fick Nicklas Bendtner att, faktiskt, se ut som en habil Premier League-anfallare. Han använde Stéphane Sessègnon till en nummer tio-position istället för som striker som tidigare.
Han byggde laget kring det vassa inläggsspelet från Sebastian Larsson och James McClean; Sunderland var ett av få lag i ligan som konsekvent spelade med en högerfotad högermittfältare och en vänsterfotad väsntermittfältare.
Det var rak, engelsk fotboll som gällde.
Det höll i drygt tre månader.

Den 24 mars besegrade Sunderland QPR hemma med 3–1. Fansen minns den matchen eftersom den dagen är en referenspunkt.
Efter det förlorade Sunderland kvartsfinalen i FA-cupen hemma mot Everton. Under de åtta slutomgångarna vann laget inte en enda match.
Varningsklockorna borde ha börjat ringa.
Martin O’Neills entré hade inneburit ett lyft, men bara kortsiktigt.
Under sommaren sköt ägaren Ellis Short till mer pengar. Martin O’Neill fick hämta in yttermittfältaren Adam Johnson från Manchester City och anfallaren Steven Fletcher från Wolverhampton.
Det signalerade en satsning mot Europa. Inte Champions League, men kanske mot Europa League.
Men starten på den här säsongen blev inte som de tänkt sig. Det blev en fortsättning på vårens dystra resa utför.
Efter tio omgångar hade Sunderland bara vunnit en match och gjort blott sex mål. Steven Fletcher hade svarat för fem, det sjätte var ett självmål av Demba Ba.
Efter förra helgens förlust borta mot Norwich ligger Sunderland på 17:e plats, en poäng före Southampton under nedflyttningsstrecket.
De två matcher som laget har vunnit – två på de senaste 22 (!) – har en sak gemensamt: Motståndarna har fått en spelare utvisad.


Steven Fletcher – en av få ljusglimtar i Sunderland under hösten.

Spekulationerna om Martin O’Neills framtid har tilltagit senaste veckorna. Från att ha varit hyllad i våras är han nu en av favoriterna till att bli nästa tränare att få sparken. Eller så lämnar han in självmant som han gjorde i Aston Villa.
Sunderlands problem är att de knappast kan attrahera en mer meriterad tränare. Det faktum att nordirländaren är Sunderland-supporter och har gjort resultat med klubbar av liknande storlek gör att han fyller många boxar.
Man kan, som alltid, vända och vrida på han del i krisen.
Å ena sidan är han en traghettatore, en tränare som är bra på att komma in och lyfta lag i kris. Han är en inspirationsledare. Han är inte rädd att sparka spelarna i baken för att få dem att prestera.
Men om lågan som brinner är på väg att slockna? Vad finns kvar då?
Det som är slående med Sunderlands tunga höst är att Martin O’Neill har varit tillsynes svarslös. Han verkar inte ha några lösningar.
Han har inte fått igång Stèphane Sessègnon och när den förre PSG-spelarens form svikit har offensiven sett märkbart impotent ut. Han har inte hittat någon lösning på centralt mittfält där Sebastian Larsson fått ta steget in och täcka upp.
Å andra sidan: Martin O’Neills starka start i klubben kanske överskuggade ett strukturellt problem?
Sunderland har en hyfsat bred trupp, men centrala mittfältet – den kanske viktigaste lagdelen – är medioker i jämförelse med lagen på övre halvan i tabellen.
Lee Cattermole, Craig Gardner och Jack Colback är gedigna Premier League-spelare, men de hade behövt en fältherre bredvid sig. Sebastian Larsson är klok, men får inte använda sin främsta egenskap, inläggsfoten. David Meyler är orutinerad.
Bristen på kreativitet centralt får supportrarna att drömma om Jordan Henderson.
Mittförsvaret är på in höjd godkänt. Carlos Cuéllar har gjort varit bra senaste veckorna, men John O’Sheas kvalité motsvarar inte hans status som lagkapten. Wes Brown är skadebenägen. Titus Bramble har tappat. Matt Kilgallon är oprövad.

Läget är skrämmande likt fjolåret. Idag för ett år sedan förberedde sig Martin O’Neill för sin första match. Sunderland hade tagit 11 poäng efter 14 matcher. Anfallsspelet var toftigt och bars av en spelare (Sèssegnon).
De hade en tränare, Steve Bruce, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan rasade.
Idag har Sunderland tagit 13 poäng på 14 matcher.
Anfallsspelet är toftigt och bärs av en spelare (Fletcher).
De har en tränare, Martin O’Neill, som börjat bra i klubben, men vars förtroende sedan har rasat.
Det finns anledning till optimism. Sessègnon har visat tendenser på att formen är på väg. Adam Johnson, som var usel i inledningen, har gjort ett par lovande matcher. Unge anfallaren Connor Wickham gjorde ett piggt inhopp mot Norwich.
Sunderland är i behov av en väckarklocka.
Ifjol var det Martin O’Neill som var injektionen.
Nu behöver han vara det igen.

Därför har Sunderland haft en svart höst

Formsvaga stjärnor
Offensiven har varit Sunderlands stora problem i höst och förklaringen är att nyckelspelare som Stéphane Sessègnon och James McClean har inte varit i närheten av formen från ifjol. Utan Sèssegnon som dörröppnare i offensiven har Sunderland haft påtaliga problem framåt. Nyförvärvet Adam Johnson har dessutom haft svårt att hitta rätt.

Svag centrallinje
Sunderlands mittbackar och centrala mittfält består av stabila Premier League-spelare. Men jämför dem med vad de andra klubbarna på övre halvan kan ställa på plan och vi kan konstatera att Martin O’Neills alternativ inte är lika imponerande.

Svarslös tränare
Martin O’Neill är en inspiratör, men efter att framgångsvågen ebbade ut i våras har han sett påtagligt handfallen ut. Han har stått fast vid sin 4–5–1-taktik. Snart kanske han behöver göra mer radikala förändringar. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, mer för att göra någonting.

Obalans i truppen
Sunderland värvade Adam Johnson i somras. En bra spelare, men var det verkligen en högermittfältare de behövde? De hade ju redan ligans bästa inläggsfot i Sebastian Larsson. Nu har ”Seb” fått ta klivet in till centralt mittfält för att foga in Johnson. Sunderland hade förstås varit i större behov av en central mittfältare av klass.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB