Taarabt succé kan försämra QPR:s chanser
Uppdraget må vara nästintill omöjligt, men det är ändå kul att se en liten Harry Redknapp-effekt på Queens Park Rangers.
När tog över hade laget gått segerlöst i 13 raka Premier League-matcher.
Sedan ”Harry Houdini” inledde sin räddningsaktion har laget inte förlorat på fyra matcher.
Det började med 0–0 borta mot Sunderland, fortsatte med 1–1 hemma mot Aston Villa och 2–2 borta mot Wigan.
I lördags kom, äntligen, den första vinsten.
QPR vann med 2–1 mot ett inspirationslöst Fulham och det mesta av eftersnacket handlade om Adel Taarabt.
Ingen annan spelare har blandat och gett så mycket den här hösten i fotbolls-Europa. I ena stunden är han briljant, för att i nästa sjunka ned i ett svart hål av frustration och övermod.
I lördags var han på spelhumör och då är det få spelare i landet som är mer sevärda än marockanen. Från positionen som ”tia” svarade han för båda målen. Han hade kunnat göra fler. I första halvlek hade han ett par skott som ven utanför målramen.
– Man har sett få i livet som har såna färdigheter som han. Han är som Di Canio, som jag tyckte var en fantastisk spelare, en av de största i West Ham, sa Harry Redknapp efteråt.
Taarabt succé är både bra och dåligt för QPR.
Bra eftersom det gav första segern och lyfte laget från jumboplatsen i tabellen. Men dåligt av den anledningen att Marockos förbundskapten Rachid Taoussi lär ta med 22-åringen till Afrikanska mästerskapen. Vill det sig illa och Marocko når final måste QPR klara sig utan sin nyckelspelare i fem matcher.
För ett lag med brist på kreativitet – Esteban Granero är bra, men kan inte göra något ensam – kan det bli tufft.

United har hittat rätt mittfältskombination
Manchester Uniteds centrala mittfält är ett evigt diskussionsämne. Det har det varit ända sedan Roy Keane började bli till åren.
Alex Ferguson har negligerat behovet av fältherre. Ifjol släckte han bränder genom att låta Paul Scholes, 37, snöra på sig skorna igen.
I inledningen av den här säsongen var kombinationen Scholes/Michael Carrick förstaval, men senaste månaderna har det blivit tydligt att Scholes endast fungerar som inhoppare då han inte har löpstyrkan för att klara tvåvägsspel.
Mot Manchester City förra helgen fick Tom Cleverley chansen bredvid Carrick och gjorde en stark match. I lördags mot Sunderland fick duon fortsatt förtroende – och då levererade United en av de bästa insatserna för säsongen.
I första halvlek var laget briljant och kunde ha gjort tre-fyra-fem mål.
Michael Carrick var outstanding och höll i trådarna i varje uppspel. Tom Cleverley gjorde en av sina bästa matcher senaste året och satte ett läckert 2–0-mål (framspelad av Carrick).
Det såg så bra ut att jag skulle vilja slå fast att den här duon är förstaval tills vidare (Anderson har stundtals visat bra form, men är hel för sällan).

Med en så stark första halvlek var det intressant att se hur stor skillnaden blev i andra då Carrick klivit av i paus med känningar av en sträckning.
In kom Paul Scholes och plötsligt var Uniteds lag så där vidöppet som det varit tidigare under hösten.
När Ryan Giggs dessutom byttes in vid ställningen 3–0 var hemmalagets försvar i spillror. Firma Scholes/Giggs – äldsta innermittfältsparet i PL:s historia? – bjöd på hav av ytor och Sunderland började skapa chanser. Fraizer Campbell nickade in 3–1, och hade inte David De Gea gjort ett par vassa räddningar hade gästerna kunnat gå ikapp.
Alex Ferguson kritiserade spelarna för att de slappnat av och skänkt bort initiativet.
Men managern borde kanske förstå att han själv bar en stor del av ansvaret.
Spelar man Paul Scholes och Ryan Giggs på centralt mittfält har risken för baklängesmål ökat markant.

Fellaini kan ha förstört Evertons dröm
Hur dum får man vara? Här har Everton gjort en kanonhöst och slåss om en plats i Champions League. Då tappar lagets stjärna Marouane Fellaini huvudet med afrot och alltihopa i ett möte med Stoke – vilket kan stjälpa hela laget.
Belgaren skallade Ryan Shawcross och kan nu vänta sig en tre matcher lång avstängning.
Men det var inte bara det. Fellaini var inblandad i fler incidenter, bland annat en annan skallningssituation och ett slag i ansiktet.
Domaren Mark Halsey missade alltihop (surprise!), men skulle FA fälla Fellaini för alla förseelser skulle han kunna få nio matchers avstängning.
Det är dock inte speciellt troligt, men tre-fyra matcher räknar jag med.
– Vi får ta det straff som utdelas. Jag har sagt åt honom i omklädningsrummet att det där inte är acceptabelt, sa David Moyes, som även kommer att bötfälla spelaren.

Visst, uppvaktningen vid fasta situationer är hård och jag förstår att spelarna ilsknar till ibland. Men Fellainis upprepade grejer var ändå idiotiska.
Nu får han av allt att döma följa en rad matcher från läktaren.
För Everton, som byggt hela sitt anfallsspel på 25-åringen, är det förödande.

Uppdaterat: Nyss kom beskedet att Fellaini stängs av tre matcher. Han missar mötena med West Ham, Wigan, Chelsea.

Starka mittbacksinsatser
Jan Vertonghen satte segermålet för Tottenham mot Swansea (1–0) och visade än en gång att han är en kanonvärvning.
Men jag fastnade för en annan mitttback igår på White Hart Lane.
Swanseas Ashley Williams satte knappt en fot fel och var en klippa för bortalaget. Efter en start där Swansea körde lite passningsövningar tog Spurs över totalt. Men vad de än tog sig till, vad de än skickade in straffområdet, lyckades Williams och mittbackskollegan Chico rensa undan.
Tills kvarten återstod då Vertonghen, i misstänkt offsideläge, dök upp i boxen och sköt 1–0.
Den reslige Williams imponerade stort på mig förra säsongen, men han fick en tveksam start i höstas då han orsakade ett par baklängesmål.
Nu verkar 28-åringen ha hittat tillbaka till storformen.

Liverpool måste våga vila Sterling
Jag har tänkt en hel del på Raheem Sterling under hösten. Inte så konstigt eftersom han varit fantastiskt bra.
Men jag har också funderat på hur Brendan Rodgers använder honom.
Vi talar om en 17-åring som kastades in i en storklubb och spelade ordinarie vecka efter vecka.
Jag har så många gånger hört Alex Ferguson – och andra tränare – betona hur viktigt det är att matcha in unga spelare försiktigt. Jag minns hur en 18-årig Cristiano Ronaldo fick känna sig in och vilade ibland helt under sin debutsäsong.
Raheem Sterling, nyss fyllda 18 år, har startat varenda ligamatch sedan han fick chansen mot Manchester City.
Det är inte så konstigt att han visat trötthetstecken. Efter förlusten mot Aston Villa, där Sterling gjorde en slät figur, sa Brendan Rodgers:
– Det är ingen tvekan om att Raheem är en av dem som behöver pusta ut. Jag har tänkt på det senaste veckorna.
– Du behöver bredd för att ta ut någon och stoppa in någon annan. Det är något jag tänker på – vem som ska in.

Jag håller inte helt och hållet med Rodgers om att han saknar alternativ. Tidigare under hösten visade nyförvärvet Oussama Assaidi lovande tendenser i cupmatcher. Han har inte fått starta en enda match i ligan (bara tre inhopp).
Jag ser förstås inte träningarna – det är möjligt att Assaidi blottar brister på träningsplanen – men att döma av de cupmatcher och inhopp jag sett från marockanen är det märkligt.
Och om Assaidi hade fått chansen på Sterlings bekostnad tidigare i höstas hade Brendan Rodgers kanske istället haft en fräsch Raheem Sterling när laget går in i den hektiska julperioden.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på vad Michael Owen berättade om förra månaden. Hur han spelade på tok för många matcher som ung och därför förkortade karriären.
Så tragiskt om Raheem Sterling skulle gå samma öde tillmötes.