Hela hösten har Manchester United famlat i jakten på att hitta ett fungerande centralt mittfält.
Precis som ifjol.
Så kom december. Då klev räddaren fram.
Precis som ifjol.
Michael Carrick är som spelaren skänker Alex Ferguson trygghet när allt runtomkring rasat.

Ni minns hur det var förra säsongen.
Paul Scholes hade lagt skorna på hyllan. Tom Cleverley och Anderson övertygade inledningsvis men blev skadade. Darren Fletcher tog ett uppehåll på grund av magåkomma.
Samtidigt hade Michael Carrick, som vanligt, startat säsongen trögt. Fram till 19 november hade han, delvis på grund av skada, inte startat en match i ligan. Han fick till och med sitta på bänken när Alex Ferguson experimenterade med Wayne Rooney i en mittfältsroll.
Så kom vintern – och då steg Michael Carrick fram.
Han började rada upp stormatcher. Mot Queens Park Rangers svarade han för ett solomål från halva planen. Plötsligt hade Manchester United fått sin mittfältsgeneral.
När Paul Scholes gjorde comeback för ett år sedan blev Carrick/Scholes återigen förstavalet när United krigade om titeln.
– Han och Scholes har ett bra samarbete. Michaels form har sedan en tid varit superb. Han är alltid bättre under andra halvan av säsongen. Han håller sällan med mig, men jag tycker att vi alltid får se det bästa av honom under andra halvan, sa Alex Ferguson i februari.

Just det där, att Michael Carrick är bättre på våren än på hösten, är intressant.
Precis som Everton genom åren varit trögstartat (dock inte i år) och sedan exploderat under våren, har mittfältaren från Wallsend haft en liknande tendens.
I somras upprepade Alex Ferguson sin teori:
– Han förnekar det, men han är en ”slow starter”. När han väl kommer till december börjar han spela bra på kontinuerlig basis och gör en riktigt bra andra halva av säsongen.
Mönstret har upprepat sig den här säsongen.
Michael Carrick var visserligen inte bänkad i inledningen av hösten som ifjol, men säsongen fick sämsta tänkbara start. I premiären fick 31-åringen spela mittback mot Everton – och blev uppkäkad av Marouane Fellaini.
Sedan han fick återgå till mittfältet har han varit den enda givna startern, men han har inte snuddat vid sin högstanivå.
Förrän det blev vinter och december.
De senaste tre matcherna har Michael Carrick varit dominant. Fullständigt briljant.
Han var planens bästa spelare hemma mot Sunderland (3–1) fram till att han fick kliva av i paus med skadekänning.
Han var planens bästa spelare borta mot Swansea (1–1) där han ständigt visade sin förmåga att hitta alternativ framåt i plan.
Han var planens bästa spelare i onsdags mot Newcastle (4–3) då han spelade fram lagkamraterna till en rad lägen.
Michael Carricks storform går nästan att tajma med adventskalendern.

Det den här hösten har lärt oss är att Michael Carrick behöver en viss typ av mittfältare bredvid sig.
Med Paul Scholes bredvid Carrick har Uniteds mittfält blivit statiskt och tempofattigt. Mousa Dembélé sprang United sönder och samman i två matcher, dels med Fulham, dels med Tottenham.
Med rörlige, mer löpvillige, Tom Cleverley vid sin sida har Michael Carrick fått utrymme att briljera. När Cleverley är på plan slipper han ta ansvar för presspelet. Istället kan han lägga energin på det han gör bäst: positionera sig rätt, bryta, förutse och sätta igång spelet.
Utan Scholes får Carrick större ansvar för att slå den sista avgörande passningen.
Vad det innebär såg vi inte minst i den 90:e minuten i onsdags.
Michael Carrick slog passningen, Javier Hernández satte 4–3.

Robin van Persies betydelse för Manchester United går inte att överskatta efter en höst då han burit offensiven på sina axlar.
Men bakom skyttekungen framstår Michael Carrick som lagets viktigaste spelare.
Efter en höst där laget släppt in fler mål än någonsin är han den som förhindrar en ännu dystrare statistik. Utan Carricks placeringsförmåga, brytningar, kloka passningsspel skulle laget bli än mer sårbart.
Och han är ju den enda, förutom van Persie, som Alex Ferguson inte har någon habil ersättare till.

***
Läs mer:
2 mars: ”Carricks väg från kylan till nyckelspelare”.