Startsida / Inlägg

Därför är Berbatovs sort (tyvärr) utdöende

av Kalle Karlsson

Värvningen av Dimitar Berbatov skulle ta Manchester United till en ny nivå.
Istället blev det ett köp som gav oss en insikt:
Hans sort fungerar inte i ett topplag och är på utdöende.

Det blir det ett kärt återseende idag för Old Trafford-publiken. När Manchester United tar emot Fulham i lördagens sena FA-cupmatch gör Dimitar Berbatov, 32 år nästa vecka, sitt första besök på arenan sedan flytten till Fulham i somras.
Bulgaren kommer att få sina applåder från Stretford End. Han var högst bidragande till ligatiteln 2011 då han delade segern i skytteligan. Och han uppträdde alltid proffsigt när han ställdes över. Han yppade aldrig ett ont ord i media som kunde skada laget.
– United-fansen uppskattar alltid en talang och Berba har utan tvekan talang, säger Ryan Giggs till officiella hemsidan inför matchen.
Det där var ett understatement. I mina ögon är Dimitar Berbatov en av fotbollsvärldens mest talangfulla spelare. Hans naturliga begåvning är hisnande. Jag vet ingen annan spelare som lika behärskat kan dämpa en målvaktsutspark på foten samtidigt som han håller ifrån sig en motståndare.
Om någon tvivlade på hans kapacitet efter att ha suttit i Alex Fergusons frysbox förra säsongen har han tystat sina kritiker i Fulham.

Under Martin Jols ledning har Berbatov upplevt en ny vår. Han har fått frihet att röra sig över stora ytor, hämta bollar djupt, dribbla, sticka i djupet. Han har svarat med att göra en kanonhöst; i flera matcher har han varit dominant.
Det som är slående är hur han kan bära ett helt lag på egna axlar när han får en skräddarsydd roll.
Den här hösten har han sprungit, förlåt joggat, runt i ett tämligen svagt Fulham och skapat det mesta på egen hand (framför allt när Bryan Ruiz varit skadad).
–  Kanske passar det honom att vara i Fulham där han är referenspunkten och ”the main man”, säger Ryan Giggs.
– Allt går via honom. Det bekymrar inte honom. Han vill vara ”the main man” och göra alla målen och få rubrikerna.
Däri ligger själva essensen. Dimitar Berbatov har talang i överflöd, men han måste få en roll som passar hans styrkor.
Andra spelare måste löpa för honom för han kommer knappast att löpa för någon annan.

Dimitar Berbatov-köpet är intressant. När han hämtades för stora pengar sommaren 2008 hade Manchester United precis vunnit Champions League.
De var världens just då bästa klubblag och hade en offensiv som på många sätt var en våt dröm: Cristiano Ronaldo, Wayne Rooney, Carlos Tévez.
Det var inte bara det att trion tillhörde skaran av världens bästa spelare, de erbjöd Alex Ferguson enorm flexibilitet. Rooney och Tévez kunde växeldra mellan vem som skulle ligga längst fram. När det krävdes kunde Cristiano Ronaldo spelas som striker och Rooney på kanten för att få en mer defensiv prägel (som i semifinalen mot Barcelona).
I det läget, med de alternativen, tyckte Alex Ferguson att det var klokt att lägga 30 miljoner pund på en 27-årig anfallare som gjort som mest 15 ligamål under en säsong för Tottenham.
Det var lätt att ana vad han såg för möjligheter. Han ville ha en plan b, ungefär som Barcelona sökte en alternativ väg med värvningen av Zlatan Ibrahimovic.
Men trots Berbatovs odiskutabla kvalitet blev det inte som Alex Ferguson tänkt sig.
Affären medförde att Carlos Tévez föstes ut från startelvan. Han lämnade sommaren efter för grannen Manchester City.
Jag såg en klar nackdel med Berbatov i Uniteds spel. Parallellt med hans magiska ögonblicksverk passade han inte in i lagets omställningsspel.
Säsongen 2007/08 hade Manchester United Europas vassaste kontringar. Med Berbatov, som ofta ville ta två och tre och fyra tillslag, fick man inte samma effekt.
Cristiano Ronaldo led av Berbatov. Säsongen 2008/09, deras enda år tillsammans, var portugisen som bäst i matcherna då han spelades som striker (och Berbatov satt på bänken).

Dimitar Berbatovs problem i Manchester United var inte att han var dålig. Tvärtom var hans individuella kvaliteter fullt i klass med lagets största stjärnor.
Hans problem var att hans spelstil inte fungerade i stormatcherna. Och då passar man inte heller i ett titeljagande storlag.
Han var spelaren som kunde vara fullständigt briljant mot på pappret lättare motstånd (jag tror aldrig jag har sett en proffsspelare vara så överlägsen på en fotbollsplan som han var i ett FA-cupmöte med Southampton), men så fort det vankades en toppmatch så ratades han.
I mötena med Milan i Champions League-åttondelen 2010 spelade han totalt 25 minuter. I mötena med Bayern München i kvartsfinalen började han på bänken. Den enda toppmatchen han startade var den titelavgörande matchen mot Chelsea. Då blev det förlust med 1–2.
Även året efter, när han vann skytteligan, var han petad stora delar av våren (han måste vara den enda skytteligavinnaren som avslutat en säsong på avbytarbänken)?
I Champions League-finalen 2011 fick han inte ens plats på bänken. Ferguson valde Michael Owen (!) istället.
Varför fanns det ingen given plats för honom?
Min teori är denna:
En av de delar av fotbollen som utvecklats mest de senaste tio åren är presspelet över hela plan.
Förr hade fotbollslag råd att ha en-två snålåkare, spelare som stod och tittade på när motståndarna hade bollen.
Det fungerar inte längre, åtminstone inte hos lagen som vill slåss om ligatitlar. Idag krävs att alla utespelare deltar i försvarsspelet.
Dimitar Berbatov var inte den typen.
Kontrasten blev total under säsongen 2010/11 när Javier Hernández lade beslag på platsen i startelvan. Danny Welbeck fyllde samma funktion förra säsongen när han höll Berbatov utanför elvan.
Från att ha spelat i numerärt underläge i försvarsspelet fick United anfallare som var beredda att springa livet ur sig för att dra isär offensivt och för att pressa och stressa en back till misstag i defensiven.

Om vi tittar på hur strikerrollen har förändrats de senaste åren kan vi se en tendens.
Tidigare – när lag spelade 4-4-2 – var det vanligt att kombinera en targetspelare med en djupledslöpande spelare. En big man och en little man.
Berbatov klarade aldrig att spela ensam på topp. Han behövde någon som löpte åt honom. Det där blir extra viktigt i ett topplag som möter låga och samlade motståndarförsvar.
Idag när strikern är ensam krävs mer kompletta spelare. Spelare som både kan agera bollmottagare, hota i djupled och besitter målsinne.
Men lika viktigt är att ha en anfallare som är beredd att ta jobbet i defensiven.
Barcelona skulle inte kunna använda sin helplanspress om en spelare föll ur ramen.
För ett lag som Manchester United kostade det för mycket att ha en fripassagerare på plan i matcher när små, små detaljer kunde bli avgörande i de stora matcherna.
Jag är glad att det finns en plats för honom i Fulham där han fortfarande smakar mer i offensiven än han kostar i defensiven.
Det här, anser jag, är orsaken till att Dimitar Berbatov inte blev den klockrena värvningen som Alex Ferguson drömde om den där augustidagen när han satte sig i bilen på väg ut till Manchesters flygplats och baxade in den långe anfallaren under en jacka i baksätet till Manchester Citys stora förtret.
– Jag tycker inte att Dimitar misslyckades hos oss. Vissa vill se spelare som springer på genomskärare hela tiden. Han är inte den spelartypen. Han är väldigt talangfull men hade ett bra målfacit här, säger Alex Ferguson, enligt The Guardian inför dagens match.

Jag är inte säker på att det finns plats för en Dimitar Berbatov i framtidens fotboll. Idag ser vi hur klubbar mer och mer söker efter speed. Ikväll satt jag och såg ett kvickt, rappt Dortmund spela skjortan av Nürnberg och vinna med 3–0. Marco Reus, Mario Götze och ”Kuba” firade julafton. Universalspelaren Robert Lewandowski behärskade alla delar i sin roll som striker. Ingen spelare ”fuskade” i det defensiva arbetet.
Är fart framtidens framgångsrecept? Ja, delvis. Om tio år kommer fotbollen vara ännu snabbare och ännu större vikt kommer att läggas på minutiöst försvarsarbete.
Det här betyder inte att jag inte uppskattar Dimitar Berbatov. Tvärtom.
Få spelare i Premier League är lika sevärda som bulgaren när han är på humör. Han suger in bollar, slår yttersidor, gör mål – och får allt att se så enkelt ut.
Det är som om han gör allt i slow-motion. Han har förmågan att skapa tid åt sig själv och sina lagkamrater.
I ett lag som Fulham är det guld värt.
Det får vi inte glömma.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB