Tempo, dramatik – och huvudlöst försvarsspel. Toppmötet igår på Emirates var ett karbonpapper av den galna fotboll som vi sett i dessa stormatcher senaste två åren.
För den neutrala tittaren är det underhållning på högsta nivå. För de egna fansen är det en prövning för hjärtat. Snabba kast mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan.

I programbladet till gårdagens match hade Arsenal publicerat en intressant tabell. Eller egentligen två. En som redogjorde för hur tabellen sett ut om man bara räknat lagens första halvlekar. En där man räknat andra halvlekarna.
Före paus hade Arsenal legat på tolfte plats (inför gårdagens match). I den andra tabellen var laget på andra plats, efter Manchester City.
Sedan kom mötet med Liverpool. 2–2 efter en ny, mäktig upphämtning. Nu är Arsenal i topp i tabellen för andrahalvlekarna.
Tyvärr för Gunners-fansen ger inte den tabellen några biljetter till Champions League.

Vad beror det på att Arsenal har två ansikten, att de gång på gång agerar som två helt olika lag i första och andra halvlek?
Är det lagets spelsätt som bryter ned motståndarna med tiden; så länge motståndarna har hålla energinivån uppe kan de hantera Arsenals kvicka passningsspel?
Är det en mental grej där Arsenal själva tvivlar på sin förmåga och endast spelar avslappnat när de inte har något kvar att förlora?
Jag vet inte. Det jag vet är att det är avsevärt lättare att spela offensivt och skapa tryck när man ligger under. Motståndarna kommer automatiskt bli lite mer försiktiga, backa hem och överlåta initiativet.
Är man tillräckligt bra individuellt och som lag behöver man inte stå med mössan i hand och vänta. Då tar man initiativet.
– Den senaste tiden påverkar hur vi startade matchen. Vi måste få det ur tankarna, sa Arsène Wenger.

En kvart in på andra halvlek, vid ställningen 0–2 såg det mörkt ut för hemmalaget. Sedan kom reduceringen genom Olivier Giroud – hans femte mål på tre matcher. Det blev startskottet för en anstormning.
Några minuter senare hade Giroud dämpat ned en boll till Theo Walcott som krutade in 2–2.
Liverpool gick på tandköttet. Arsenal kom i våg efter våg. Jack Wilshere var som vanligt motorn, hjärtat och härföraren. Theo Walcott var Theo Walcott (senaste månaderna har han visat toppform).
Det räckte till en poäng.
För att det ska räcka till Champions League måste Arsène Wenger och Steve Bould hitta en lösning på den havererade defensiven.
Igår gick Kieran Gibbs sönder igen. Han blir borta tre veckor, vilket betyder att André Santon är det enda naturliga vänsterbacksalternativet (om man inte formerar om och skickar ut Thomas Vermaelen).
Transferfönstret stänger idag. Istället för att leta en offensiv spelare – som Arsenal gjort – borde Wenger istället göra allt för att få in rätt försvarare.
Men var hittar man den spelaren med några timmar kvar?

***
Liverpool spelade smart i första halvlek. Taktiskt, tätt, uppoffrande. Jamie Carragher, som startade bredvid Daniel Agger, var inställd på Istanbul-mode. Luis Suárez var fantastisk första halvtimmen från sin vänsterkant; alltid på språng, alltid beredd att ge understöd till vänsterbacken Glen Johnson.
Gästerna behövde dock inte anstränga sig för att göra ledningsmålet. Arsenal bjöd på det genom tre (!) taffliga ageranden inom loppet av några sekunder, en signifikativ sekvens för deras säsong. Bacary Sagna halkade, Thomas Vermaelen missade rensningen, Per Mertesacker täckte skott som en pojklagsspelare.
Jordan Hendersons solomål i andra halvlek blottlade samma osäkerhet i hemmalagets defensiv.
– Målen vi släppte in visade att vi var nervösa där bak, sa Arsène Wenger.
I andra halvlek tog Liverpools kraft slut. De sjönk djupare och djupare ned i knäet på Pepe Reina. Luis Suárez var inte lika noggrann i defensiven och Brendan Rodgers väntade väl länge med att byta in José Enrique som defensiv vänsterytter.
I slutskedet av matchen hade istället Liverpool ett par heta lägen att avgöra.
Det var symboliskt för en match där båda lagen var kapabla att vinna. Och båda kapabla att slänga bort allt.

***
Jag försökte hålla koll på tre matcher igår, Arsenal–Liverpool, Manchester United-Southampton och Real Madrid–Barcelona. Ärligt talat gick det inte så bra. Mina ögon kunde inte slita sig från mötet på Emirates.
Men jag noterade att Southampton gjorde en riktigt stark andra halvlek på Old Trafford och var värda en poäng.
– Det är det bästa laget som varit här den här säsongen, sa Alex Ferguson.

***
Två övriga grejer från gårdagen:
> Lewis Holtby gjorde ett lyckat inhopp för Tottenham. När man läste André Villas-Boas lyriska ord efteråt låter det som Holtby snart har startplatsen som tia. Ska bli spännande att följa.
> Adam Le Fondre hoppade in och satte två mål för Reading. Han bygger på sin kultstatus.

***
Nu ska jag börja fokusera på deadline day. Jag kommer liverapportera mellan kl 14–15 på Sportbladet.se. Kl 18–24 sitter jag i Sportbladets live-tv-sändning.