För åtta år sedan möttes Arsenal och Bayern München i Champions League. Då var ”Gunners” ett fruktat lag i Europa. Ett år tidigare hade man vunnit ligatiteln utan att förlora en enda match.
Att Bayern vann dubbelmötet var en liten överraskning.
När tyskarna lekte bort Arsenal igår på Emirates var det allt annat än en skräll. Idag spelar dessa klubbar på olika nivåer.
Utvecklingen under den här tiden visar hur den ena klubben byggt en arena och lyckats hänga kvar i toppen, medan den andra byggt en arena och tappat i status.
Medan Arsène Wenger kontinuerligt har fått släppa ifrån sig sina bästa spelare och vägrat lägga ut stora pengar på ersättare har Bayern München valt att tackla motgångar med satsningar.
2007 hände det otänkbara – Bayern München missade Champions League. Så vad gjorde de? Bayern öppnade plånboken och köpte in Franck Ribéry och Miroslav Klose under sommaren och tog tillbaka ligatiteln året efter.
Förra säsongen vann Dortmund titeln medan Bayern snubblade i Champions League-finalen hemma på Allianz Arena.
Bayernledningen med Uli Hoeness i spetsen visade att det inte var acceptabelt genom att landa Mario Mandzukic, Dante, Xherdan Shaqiri och sätta transferrekord genom att lösa Javi Martínez.
Bayern Münchens offensiva strategi har gjort att de kunnat resa sig när de drabbats av svackor.
Arsenal har inte samma ekonomiska muskler, men supportrarna rasar över att den budgeten som finns inte används.

Jag trodde att vi skulle få se en reaktion från Arsenal, en rejäl uppryckning efter helgens debacle i FA-cupen mot Blackburn. Jag att de skulle få med sig ett kryss och visst hade de kunnat få det om Olivier Giroud träffat något annat än Manuel Neuer när han fick sitt jätteläge vid ställningen 1–2.
Men det vore att försköna verkligheten.
Det här var en rättvis och klar solklar bortaseger.
Efter att Toni Kroos dundrat in 1–0 för Bayern München i den sjunde minuten var det stundtals bara ett lag på plan. Pojkar mot män.
Första halvlek blev en styrkedemonstration från FC Bayern, laget som är på väg att slå alla möjliga rekord i Bundesliga.
Det som smärtar mest hos Arsenalfansen är att man inte kan förvänta sig något annat över det här dubbelmötet.
Arsenal är inte längre ett lag som kan hävda sig mot Europas bästa lag. De ligger 21 poäng efter Manchester United i ligan. Pressen på Arsène Wenger blir tyngre och tyngre.
Uttåg mot Bayern München är ingen katastrof.
Det är mer en känsla av att samma historia återkommer. Att Wenger håller på att tappa greppet.
Igår var matchen avgjord efter första halvlek, precis samma scenario som i andra toppmatcher för Arsenal under säsongen. Det är först när laget inte längre har något att förlora, när de kan släppa livbojen, som de vågar spela ut.
Varför? Förmodligen för att de saknar kvalitet. Det är alltid svårare att prestera i början av en match när ställningen är 0–0, jämfört med när motståndarna har en betryggande ledning och självmant backar hem.
Arsenals psykologi i toppmatcher den här säsongen påminner om när lag kommer till Camp Nou och ser sig slagna på förhand. Arsenalspelarna kan prata hur mycket som helst om att de måste visa karaktär och mental styrka – de demonstrerar det sällan på planen.

Om det fanns något positivt igår sett med Arsenalögon var det att de nu kan fokusera enbart på ligaspelet (efter att de åkt till München och ”försökt” komma undan med hedern i behåll i returen).
Säsongen kommer att handla om att rädda fjärdeplatsen. I år igen.

Wilshere på en egen nivå i Arsenal
Inför matchen var det uppenbart vem Bayern München hyste mest respekt för. Det var inte offensiva spelare som Theo Walcott, Olivier Giroud eller Lukas Podolski. De tyska stjärnorna var eniga i sin syn på Jack Wilshere som det stora hotet mot Bayern München.
Vi som följer Premier League noga vet att Jack Wilshere har varit outstanding senaste två månaderna, ligans bästa mittfältare.
Igår var han återigen Arsenals bästa spelare. Han spelar på en helt annan nivå än sina lagkamrater.
Efter en ljum inledning på matchen var det Wilshere som var arkitekten bakom lagets uppryckning i andra halvlek. Ständigt spelbar, ständigt villig att få saker att hända.
Jack Wilsheres comeback efter 17 månaders skadefrånvaro är sensationell. Jag ser inte många mittfältare i världen som är bättre. Xavi/Iniesta och ett par, tre till. Fler är det inte.
Arsenals hopp om att knipa fjärdeplatsen i ligan vilar till stor del på 21-åringens axlar.

Bayern – ett sanslöst bra lag
Jag kan inte låta bli att skriva några rader om detta fantastiska Bayern München. Inför matchen när vi körde uppsnack i webb-tv sa jag att Jupp Heynckes gäng är världens bästa klubblag efter Barcelona.
Sedan gick de ut på Emirates och visade det.
Bayern München har spelat två CL-finaler de senaste tre åren, men årets upplaga är klasser bättre.
Från att tidigare ha ett darrigt försvar är de nu vattentäta bakåt. Dante, hämtad från Mönchengladbach, har blivit ett enormt lyft i försvaret. Philipp Lahm visade igår att han är världens bästa ytterback (jösses vad bra han var!). Toni Kroos har vuxit ut till en stjärna. Bastian Schweinsteiger är tillbaka i VM 2010-form. Mario Mandzukic är bra nog för att hålla Mario Gomez på bänken.

Visade den här matchen att Bundesliga är avsevärt bättre än Premier League? Nja.
Jag tycker i och för sig att jämförelserna hit och dit är tröttsamma, men eftersom många såg gårdagens match som bevis någon sorts tes så kan vi ju vända på det:
Bayern, som leder Bundesliga med 15 poäng, besegrade engelska ligafemman, som ligger 21 poäng efter Manchester United.
Jag tror att Manchester United hade kunnat göra något liknande mot tyska ligafemman Freiburg, som ligger 23 poäng efter FC Bayern.
Det matchen igår framför allt visade var att Bayern München är ett sanslöst bra fotbollslag. Jag blir inte förvånad om de återvänder till London i maj för att spela final.