Startsida / Inlägg

Di Canio är Sunderlands räddare

av Kalle Karlsson

Vad säger de nu, de som skrattade åt Sunderland för tillsättningen av Paolo Di Canio?
Efter storsegern i Tyne-Wear-derbyt snackar hela fotbolls-England om ”Di Canio-effekten”.
Hans entusiasm lyfter hela ligan.

När Martin O’Neill fick sparken från Sunderland kom det inte som någon större överraskning. Laget hade underpresterat under ett års tid, den här säsongen har kantats av frustration och maktlöshet. Ägaren Ellis Short sköt till rejält med pengar i somras när klubben värvade Adam Johnson och Steven Fletcher – ändå har resultaten uteblivit.
Nyheten om O’Neills ersättare var dock en bomb.
Paolo Di Canio, 44,italienaren med begränsad erfarenhet efter att att ha lett Swindon Town, fick ansvaret att rädda Sunderland kvar i Premier League.
”Panikdrag”, hävdade vissa. Även många av de egna supportrarna ställde sig kritiska till att värva en så orutinerad tränare.
Bläcket på kontraktet hann knappt torka innan det blossade upp en storm och efterföljande debatt om Paolo Di Canios tidigare uttalanden om fascism och politiska ståndpunkt. Huvudpersonen och klubben skött krishanteringen tvivelaktigt genom att ducka för frågorna.
Di Canios fotbollsmässiga kvalifikationer har nästan glömts bort.
Efter ”uppvärmningen” borta mot Chelsea väntade Tyne-Wear-derby i helgen.
För Sunderland var det en ödesmatch. För Paolo Di Canio var det viktigare än så.

Som tränare är du i behov av en bra start. Det ger arbetsro och trovärdighet.
Som ung, grön tränare kan man multiplicera den där betydelsen med tio.
Paolo Di Canio kunde knappt ha drömt om en bättre söndag.
En seger hade varit bra nog. Nu blev det tre poäng mot bittra rivalen Newcastle, mötet som supportrarna kallar viktigare än allt annat. Dessutom i ett så utsatt läge.
Sättet de genomförde matchen på var ytterligare en fjäder i hatten.
Sunderland vann med 3–0 på St James’ Park och jag vågar slå fast att det var lagets bästa insats för säsongen. Visst, Newcastle var blekt och gjorde ett regelrätt 1–1-mål som vinkades av för offside, men den här söndagen handlade framför allt om Sunderland.
En nytänd Stèphane Sessègnon sprang in med 1–0 sedan Jonas Gutiérrez slagit en huvudlös passning. En nytänd (?) Adam Johnson satte 2–0 med ett behärskat skott. David Vaughan dunkade in 3–0 i krysset.
Bilderna av hur Paolo Di Canio firade målen som om han själv avgjort en VM-final på tilläggstid var underbara.
Paolo Di Canio var en karismatisk spelare. Hans aura som tränare är minst lika iögonfallande.
Till skillnad mot José Mourinhos (på senare år) teatraliska och kalkylerande firanden var Di Canios äkta. Direkt från hjärtat. Fotbollspassion när den är som finast. Han gled ned på knäna så kostymbyxorna blev alldeles leriga, han firade i högen av Sunderlandspelare på ett sätt som fick fotbollsvärlden att le.
– Det är andra byxparet som jag förstört. Jag skulle vilja förstöra ett par byxor varje vecka, även om det skulle kosta mig pengar. Jag ville springa längre, men jag kunde inte, jag är för gammal, därför föll jag ned på knä, sa Di Canio, enligt The Times.
Den sortens entusiasm – så länge den är äkta och inte påklistrad – smittar av sig på såväl spelare som fans.
Di Canio gjorde en poäng av att alla spelare, hela matchtruppen, skulle samlas och tacka de tillresta supportrarna. Han kramade om var och en. Adam Johnson måste ha hajat till när Di Canio klappade honom på kinden med samma kraft som José Mourinho använde mot Carles Puyol.

Att beskriva Paolo Di Canio som en frisk fläkt vore en underdrift. Han är en orkan som svept in över Wearside och blåst liv i en klubb som var på väg att kvävas.
Italienaren har, uppenbarligen, förmågan att motivera och inspirera sina adepter. Sett till gårdagens händelser var det tydligt att han lyckats göra ganska mycket rätt under sina första veckor som manager i klubben. Samma spelare som häromveckan agerade resignerat och utan självförtroende mot Manchester United sprang igår livet ur sig. Erik Hamrén hade talat om shining.
Visar Sebastian Larsson & Co samma inställning och vilja i slutomgångarna kan de inte åka ur.
Newcastle-fansen välkomnade Paolo Di Canio med en sång igår:
”Di Canio ooooh, Di Canio, oooaah, he came from Swindon Town, to send The Mackems down!”.
Fyndigt, men det kan istället bli tvärtom. Di Canio kan bli Sunderlands räddare.
Känslan igår var att han, på kort sikt, kan vara det bästa som hänt klubben på väldigt länge.

***
Missade tyvärr de övriga matcherna igår på grund av att mitt lag, Gamla Karlbergare spelade genrep inför seriestarten i division 6 (förlust, 1–2).
Jag noterade att Robin van Persie firade sitt förlösande straffmål i Di Canio-style genom att hoppa upp i famnen på sir Alex Ferguson (”Han höll på att döda mig, han glömmer att jag är 71 år!”).
Jag kom hem lagom till Chelseas slutforcering mot Manchester City och fick se Demba Ba reducera med ett klassmål.
City verkar ha fått upp ångan och bör svepa bort Wigan i finalen. Med en titel där kan Roberto Mancini känna sig tämligen säker på att få stanna på posten som tränare till nästa säsong.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D Lundin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB