Di Canio har väckt Sunderland
Var det någon som tvivlade på Di Canio-effekten? Om det fanns tvivel kvar efter den imponerande derbysegern över Newcastle såg Sunderlandspelarna till att röja undan dem på lördagen.
Det blev 1–0 mot Champions League-jagande Everton inför ett kokande Stadium of Light.
I rampljuset efter slutsignalen stod en hetlevrad italienare ensam kvar i mittcirkeln och tog emot publikens jubel.
Snacka om att Paolo Di Canio regerar på Wearside för tillfället.

Han har inte gjort några större förändringar sett till laguttagningar. Det han gjort är att han lyft humöret på spelartruppen. Fått dem att le igen. Och tro. Dels på sig själva, dels på laget.
Den nyvunna entusiasmen blev tydlig när Everton fick en indirekt frispark i andra halvlek efter att Sebastian Larsson slagit en okänslig hemåtpassning som Simon Mignolet tvingades rädda med händerna.
Sunderlandspelarna täckte första skottet, täckte andra skottet, offrade sig hejdlöst för att täcka tredje försöket och rensade till slut iväg bollen. Sista tiden under Martin O’Neill var de en samling resignerade fotbollsarbetare som inte var beredda att springa de där extra metrarna.
Nu är de beredda att göra vad som helst för sin nye tränare.

Stéphane Sessègnon sköt segermålet. Han nätade mot Newcastle i förra matchen och hans formkurva pekar onekligen uppåt.
Direkt efter slutsignalen fick han samma närgångna uppmuntran av Di Canio som Adam Johnson fick på St James’ Park.
När slutsignalen gått och Paolo Di Canio vevat med armarna i ett vilt firande framför fansen bakom spelarbänken, gick tränaren fram till Sessègnon, lade armen om stjärnan, pekade med fingret. Sessègnon såg oberörd ut. Då tog Di Canio tag i kinderna på stjärnan, sa några väl valda ord och till slut framkallades ett leende.
Ibland behövs inte mer än lite passionerat man-management.
Di Canio har fått Sunderland att le igen. Det lär räcka till nytt kontrakt.
Vad det räcker till på längre sikt vet vi inte.
Men det är en fråga som vi kan ägna sommaren åt att fundera på.

Sidwell har fått en ny läxa
Tillbaka efter en tre matcher lång avstängning. Då dröjde det knappt tolv minuter innan Fulhams Steve Sidwell hade dragit på sig ett nytt rött kort.
Det är bara tre veckor sedan Steve Sidwell fick rött kort i mötet med Queens Park Rangers. Då kastade han sig in bryskt i en duell med Armand Traoré.
Hade han lärt sig något? Tydligen inte.
Idag var Sidwell tillbaka i Fulhams startelva i hemmamötet med Arsenal. Men comebacken varade bara i drygt elva minuter för då hade mittfältaren satt dubbarna över ankeln på Mikel Arteta. Domaren Andre Marriner tvekade inte utan tog direkt fram det röda kortet. Korrekt beslut.
Steve Sidwell måste städa bort den här typen av satsningar. Annars kommer han dra på sig ännu fler röda kort.

Matchens karaktär förändrades givetvis när Fulham decimerades till tio man. Men hemmalaget stod upp förvånansvärt bra. Med Dimitar Berbatov som referenspunkt och Alexander Kacaniklic, tillbaka från låneperioden i Burnley, skapade laget några vassa kontringslägen.
Arsenal gjorde första halvlekens enda mål. Laurent Koscielny och Per Mertesacker flyttade upp på en frispark och samarbetade som om de lekte firma Adams/Bould.
Andra halvleken var tämligen händelsefattig. Arsenal satsade på att kontrollspela och bevaka sitt 1–0-resultat genom att få längd på anfallen. Fulham skapade några kvitteringslägen, närmast var högerbacken Stanislav Manolev som satte 1–1, men var (korrekt) avvinkad för offside.
I slutminuterna fick Andre Marriner för sig att ta ett kompensationsbeslut och ge Olivier Giroud rött kort för att ha träffat Manolev med dobbarna. Väl hårt, jag utgår från att de överklagar beslutet.

Arsenal kopplar ett allt fastare grepp om Champions League-platserna. Nu har laget tagit 29 av 36 poäng på de tolv senaste matcherna.