Alex Ferguson går i pension.
Det känns overkligt att skriva den meningen. Det kommer kännas konstigt när Premier League drar i gång i augusti utan den hetlevrade skotten.
Fotbollsvärlden har blivit fattigare.
Arbetarklassonen från Govan har bjudit på så många minnen, så många ögonblick som vi bär med oss resten av våra liv.
Här har jag samlat mina bästa Fergie-historier.
Det handlar om oförglömliga citat, utbrott, sparkade skor, sparkade spelare, kastat porslin, utslängda festdeltagare och bråken med media. 

Hur det hela började
Visste ni att Manchester United blev tvungna att fejka en skotsk accent för att värva Alex Ferguson? Förre ordföranden Martin Edwards berättar om samtalet från United-direktören Mike Edelson till Aberdeen som skulle förändra klubben för alltid:
– Vi var tvunga att åtminstone få prata med Alex och eventuellt träffa oss. Så vi slog samtalet där Mike la till sig med en skotsk accent och bad om att bli kopplad till Alex.
– Jag kunde inte gärna ringa och säga: ”Hello, det är Martin Edwards från Manchester United, kan jag få prata med Alex Ferguson?”.
– Mike räckte över luren till mig, vi hade ett kort snack och han sa att han var intresserad. Vi körde upp till Skottland, mötte Alex på en servicestation och åkte sedan till hans svägerskas hus. Vi pratade inte villkor. Dagen efter flög vi upp till Aberdeen och gjorde klart allt.
– Det var ingen tvekan om vem jag ville ha för jobbet och styrelsen behövde inte övertygas. Alex var vårt förstaval.

Första segern – tack vare en dansk
Minns ni Danmarks underbara lag i VM 1986? I så fall kommer ni säkert ihåg ytterbacken John Sivebaek. Det var han som ordnade Alex Fergusons första seger i Manchester United.
Ferguson tog som bekant över den 6 november 1986, men starten blev ingen succé. Det började med 0-2-förlust mot Oxford, en klubb som senare ramlat ur Football League. Det dröjde till den 22 november innan första segern kom. Hemma mot Queens Park Rangers. 1-0 blev det efter mål av Sivebaek (som senare blev spelaragent).
– Jag kommer inte ihåg så mycket av det förutom att det var en frispark från 20 yards. Det var ett stort mål eftersom det gav Alex hans första vinst och det var också stort för mig för jag gjorde inte så många mål, säger John Sivebaek.
Tacken för målet? Sivebaek såldes till St Étienne sommaren därpå.

Football – bloody hell
Manchester United hade gjort det omöjliga redan i semifinalen genom att vände 0-2 borta mot Juventus till seger 3-2. Men när Bayern München ledde med 1-0 i Champions League-finalen och klockan började ticka mot tilläggstid hade till och med Alex Ferguson börjat ge upp.
– Yeah, I thought it was over, sa han efteråt.
Det var det inte. Inhopparen Teddy Sheringham kvitterade och i slutsekunderna styrde en annan inhoppare, Ole Gunnar Solskjaer, in segermålet, 2-1.
När Alex Ferguson, salig som ett barn på julafton, intervjuades efteråt av Gabriel Clarke levererade han ett odödligt citat.
– Football…BLOODY HELL!
I nästa andetag samlade han sig och förklarade det som räddat hans lag så många gånger:
– We never gave in. And that’s what won it.

Fergie-time
Det här med att aldrig ge upp är ju ett av Manchester Uniteds och Alex Fergusons adelsmärken. Det är omöjligt att hålla räkningen på alla sena mål som klubben gjort genom åren. ”Fergie-time” är ett begrepp i fotbollsvärlden.
Var kommer den styrkan ifrån?
Jag minns hur Gary Neville förklarade förmågan med orden: ”Vi har hela tiden övertygelsen om att vi kommer att få en sista målchans. Även om vi spelat dåligt så tvivlar vi aldrig på att vi får ett sista läge”.
Det där är så mycket lättare sagt än gjort. Tusentals tränare pratar varje dag om att ”aldrig ge upp”, om att ”fortsätta i 90 minuter”. Väldigt få klarar av det.
Det finns en Manchester United-vändning som är mer illustrativ än den i Champions League-finalen. Framför allt för att den lade grunden till det som senare skulle bli en del av klubbens dna. Den inträffade den 10 april 1993.
Manchester United hade inte vunnit ligan på 26 år, men den här dagen stod de på tröskeln till den historiska, första Premier League-pokalen. Nu hade de hamnat i underläge sedan Paul Ince orsakat en straff.
Matchen var inne på stopptid när Steve Bruce nickade in 1–1. I sjätte tilläggsminuten dök Bruce upp igen och nickade in 2–1. Bilderna där Brian Kidd glider ned på knä inne på planen är klassiska.

Ferguson som party pooper
Den här händelsen har ingen utomstående fått se – och de som var iblandade hoppades att de hade sluppit.
Manchester United slogs med Leeds United om titeln 1992. De hade precis förlorat sin andra raka match, det var två omgångar kvar av ligan, när Lee Sharpe fick för sig att det var en bra idé att anordna en hemmafest. Ryan Giggs var där och ett gäng tjejer. Det gick bra – tills Alex Ferguson stormade in i huset.
Ryan Giggs berättade senare:
– Jag öppnade Sharpeys dörr. Jag höll en flaska vin och det fanns ingen återvändo.
Alex Ferguson gick bärsärkar och slängde ut alla festdeltagare utom de som lyckats gömma sig i en garderob.
– Det tillhör klubbens historia hur chefen fick ett tips om våra planer, men det var inte förrän för några år sedan jag fick reda på att det var av min egen mamma, berättade Ryan Giggs.
Om Alex Fergusons vrede har han förklarat:
– Han gick runt i huset som en oxe i en porslinsaffär. Han var röd i ansiktet av ilska, en okontrollerbar naturkraft.

Lee Sharpe berättade många år senare öppenhjärtigt om händelsen. Han tror sig ha fått den ”värsta hårtorken” som någonsin skådats:
”He (Ferguson) came in, sat us down, Giggsy on the end of the settee, me on the armchair a few feet away, then subjected us to the father, no, the grandfather of all hairdryers. It was industrial strength; he could have dried the hair of a battalion of the Chinese army. His face was an awesome colour; you wouldn’t know a face could turn that crimson. He leaned into us so he was an inch from our faces and tore shreds off us.”

Bland spelarna är medvetna om att Alex Ferguson får reda på allt. Han har ett gäng ”tipsare” som kontaktar tränaren om de ser spelare som är ute på krogen. Tack vare skottens ställning har det blivit status att tipsa honom. Roy Keane har berättat om att det inte gick att komma undan med någonting. En gång på en träning fick han frågan av Ferguson om han varit ute kvällen innan.
– Jag tog en öl, men det blev inte sent, svarade Keane.
– Jaså? Så du menar att du inte steg in i en taxi klockan halv två vid Deansgate?

Hårtorken
”Hårtorken”, vid sidan av tuggummi, blivit ett av Alex Fergusons kännetecken. Det var förre storspelaren Mark Hughes som myntade uttrycket efter att själv ha blivit utsatt för utskällningar som gav utslag på Richter-skalan.
Alex Ferguson har berättat att hårtorken har följt med honom hela karriären, från första tränarjobbet i East Stirling. Det understryks av anfallaren Bobby McCulley som erkände: ”Jag har aldrig varit rädd för någon förut, men den där Ferguson är en skrämmande jävel”. Själv säger Ferguson om hårtorkarna:
– There are a lot of myths. One of the papers once claimed that I used to go behind the stand at East Stirlingshire and practise screaming. But there’s an element of truth in it. The hairdryer thing was started by Sparky, he owned up to it after he left. I can understand that because of my policy in the dressing room.
Ferguson hävdar att han inte är långsint, även om vissa spelarförsäljningar viskar om motsatsen.
– If I have an argument with a player on a match day, next day it’s all forgotten.

Rio Ferdinand berättade en gång om hårtorken att spelarna som utsätts första gången blir chockade:
– In the old days, players would expect to get hammered by the manager,’ said Ferdinand. ’But they’re not as thick-skinned any more. These young foreign kids come in and when the manager lets off, it’s like, ”Whoah! Where did that come from? That’s not allowed”. I’ve seen them turn pink, and black guys turn white. It’s not pretty, it’s unbelievable!

Ferguson hävdade 2008 att han dragit ut sladden till hårtorken (”jag är som en kissemisse nu”), men jag tvivlar på att klev in i omklädningsrummet efter 1-6 mot City och jamade som en katt…

Hårtorken som inte behövdes
En av de mest minnesvärda matcherna under Premier League-eran är för mig mötet mellan Tottenham och Manchester United i september 2001.
Spurs ledde den här matchen med 3-0 i paus. United var helt utspelat, fullständigt förnedrat. I pausen var de bara inne i omklädningsrummet i fem minuter. Sedan gick samma elva spelare ut på planen och ställde sig och väntade in hemmalaget. När matchen var över hade de vänt till seger, 5-3.

Jag undrade alltid vad Alex Ferguson sagt i omklädningsrummet den dagen. Lät han hårtorken gå på hörvarv? Var han högröd i ansiktet? Sparkade han skor omkring sig i omklädningsrummet?
Nej.
När han fick frågan för ett par år sedan hävdade han själv att han inte alls slagit på hårtorken. Istället hade han knappt sagt någonting, utan kort och gott konstaterat:
– You know what you got to do. Do it!
Beckham, van Nistelrooy och resten lyssnade uppenbarligen för knappt en timme senare hade de fullbordat den mäktigaste vändningen som Premier League upplevt.

Psykkriget med Kevin Keegan
”Mind games”, psykologisk krigsföring är något många tränare ägnar sig åt. Ingen behärskar det lika bra som Alex Ferguson. Fråga Rafael Benítez. Han försökte ge sig på sir Alex i januari 2009 när Liverpool ledde ligan. Han läste upp ett handskrivet brev inför den samlade presskåren och sedan vann hans lag inte en match på en månad. Ferguson svarade inte ens på attacken. Hans lag gick om Liverpool i tabellen och tog ligatiteln i stället.

Samma sak hände 1996 när Newcastle-tränaren Kevin Keegan tappade fattningen. Han hade förmodligen tröttnat på Fergusons ”passningar” och halvskrek rätt in i kameran:
– I will love it if we beat them!
Alex Ferguson fick förstås sista ordet. Newcastle klappade ihop, Manchester United drack champagne ur Premier League-bucklan senare på våren.

Bråken med spelarna
Har man Alex Fergusons svansföring är det ofrånkomligt att det ibland går överstyr. Vid några tillfällen har ”smockan hängt i luften”. Det urartade inte när han kastade porslin på Gordon Strachan på 80-talet (”han lyssnade inte till instruktionerna”), men det var nära en gång när han skällde ut Peter Schmeichel i omklädningsrummet. Ferguson har berättat:
– Han lutade sig fram emot mig och spelarna höll nästan för ögonen. Jag tänkte: ”Om han slår mig är jag död”.

Den i särklass mest kända incidenten är den som inträffade den 15 februari 2003. Det var då världens mest kända tränare sparkade en sko i huvudet på världens mest kända spelare.
Manchester United hade precis förlorat i FA-cupen hemma mot Arsenal (0-2 efter att Ryan Giggs gjort en horribel miss vid ställningen 0-0). United låg långt efter i ligan, och Ferguson var pressad. David Beckham hade börjat hamna i onåd. Ferguson var frustrerad över mittfältarens livsstil med inslag av kändisfester. Han stormade in i omklädningsrummet och väl där sparkade han till en fotbollssko. Den träffade över ögat på Beckham. Efteråt har det framkommit att medspelarna fick gå emellan kombattanterna.
Ferguson försökte tona ned bråket i efterhand:
– Contrary to reports, David Beckham did not have two stitches – it was a graze which was dealt with by the doctor. It was a freakish incident. If I tried it 100 or a million times it couldn’t happen again. If I could, I would have carried on playing.
När Beckhams eget team gick emot tränaren med ett statement var sprickan total:
– David did not want stitches at first, but two hours after the game, blood was still dripping from the wound and the club doctor visited David’s house and fixed two steri-strips to stop the bleeding.

Beckham skrev senare i sin självbiografi:
”There was a boot on the floor. He swung his leg and kicked it,” Beckham wrote. ”At me? At the wall? It could have been anywhere, he was that angry now. I felt a sting just over my left eye, where the boot had hit me. I put one hand up to it and found myself wiping blood away off my eyebrow. I went for the gaffer. I don’t know if I’ve ever lost control like that in my life before. A couple of the lads stood up. I was grabbed by Giggsy first, then by Gary (Neville) and Ruud van Nistelrooy. Suddenly, it was like some mad scene out of a gangster movie.” 

Tre månader senare var David Beckham i praktiken klar för Real Madrid.

Sparkade stjärnor
David Beckham är inte den enda stjärnan som kommit på kant med Alex Ferguson. Det som är gemensamt med alla dessa bråk är att spelaren aldrig har vunnit.
Jaap Stam skrev i sin självbiografi att United-spelare uppmanats att filma i Europamatcher. Det dröjde inte många dagar innan han var såld till Lazio.
Roy Keane sågade lagkamraterna i en intervju med egna tv-kanalen MUTV. Ferguson stoppade intervjun från att sändas och sparkade lagkaptenen.
Ruud van Nistelrooy lackade ur när han bänkades i Ligacupfinalen 2006. Han skeppades iväg till Real Madrid och fick därefter se United ta tre raka ligatitlar.

När andra klubbar behandlar sina stjärnor som gudar har Uniteds envåldshärskare aldrig tvekat på att visa vem som bestämmer.
Ingen spelare är större än klubben. Ingen spelare är ens större än tränaren.

Bråken med media
Media har stor makt, inte minst i England. Alex Ferguson är en av få, kanske den enda, som har ännu större. Hur kan man annars förklara hur han är den enda managern som tillåts stifta sina egna lagar och regler. Han bojkottade BBC under flera år trots att det tydligt står i avtalen att tränarna måste vara tillgängliga för intervjuer för sändande bolag.
Bråket med BBC är vida känt. Alex Ferguson bojkottade kanalen i sju år efter att de gjort en granskande tv-dokumentär om sonen Jason som arbetar som agent. Alex Ferguson var rasande över innehållet, men kunde aldrig peka på vilka uppgifter som inte stämde.
Men bråket med BBC började tidigare.
2002 tog BBC beslutet att visa tidigare okända tv-bilder på när Alex Ferguson skällde ut legendariske tv-kommentatorn John Motson. Bakgrunden var att Roy Keane i en match mot Middlesbrough dragit på sig ett rött kort i slutskedet. Det var Keanes tredje utvisning på de 14 senaste matcherna. Motson gjorde sitt jobb och frågade om incidenten, om Keane skulle få något form av straff. Ferguson slog bakut.
– You’ve no right to ask that question, John. You´re out of order. You know full well my ruling on that.
– Right, that’s the interview finished. I’m going to cancel that interview, the whole fucking lot of it. Cancel it, right? Fucking make sure that does not go out, John.
John Motson försökte lugna ned Ferguson, men United-tränaren gick sin väg och levererade en klassisk line:
– You’re not getting in again, right – you know the fucking rules here.

Alex Fergusons sätt att agera mot medierna är unikt. Hade någon annan tränare – oavsett om vi pratar om Arsène Wenger, José Mourinho eller Roberto Martínez – gjort samma sak hade han blivit fullständigt överkörd av pressen. Ferguson har kunnat köra sina härskarmetoder utan några reprimander.
Som i våras när han fångades av tv-kamerorna när han försökte stänga av en reporter som frågat om Ryan Giggs. Det var AP:s reporter Rob Harris som inför Champions League-finalen undrade hur viktig Ryan Giggs var. Giggs var precis föremål för den otrohetsstorm som drabbade stjärnan i våras och Alex Ferguson ville inte ha några frågor om veteranen.
Han vände sig till presschefen Karen Shotbolt:
– Ban him on Friday.

Berbatov i baksätet
Av alla transferhistorier som inträffat på deadline day kan Manchester Uniteds köp av Dimitar Berbatov var det allra mest galna.
Tottenham hade gett Manchester City tillåtelse att tala med bulgaren. När denne steg på planet i London trodde han att han skulle träffa representanter för Manchester City. Men när han landade på flygplatsen i Manchester stod Alex Ferguson där och tog emot honom.
För att undgå uppmärksamhet ska Ferguson ha stuvat in Berbatov i baksätet och täckt över honom med en filt. Taxi driver Ferguson körde till Carrington där de gjorde klart affären.
Dimitar Berbatov berättade senare:
– I am flattered that he (Sir Alex) gave me so much of his time. He personally came to pick me up at the airport. It was a shock to me, but it was a pleasure to get to know him.

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min tidigare blogg på Eurosport.