Manchester United valde bort de meriterade namnen.
De valde trygghet, kontinuitet och att följa den röda tråd man haft i mer än ett kvarts sekel.
David Moyes är inte rätt man att ersätta Alex Ferguson.
Problemet för Manchester United: Det fanns inget rätt val.

Hade någon för fyra-fem år sedan att Manchester United skulle ersätta sir Alex Ferguson med en tränare som aldrig vunnit en titel och aldrig lett ett lag i Champions League hade jag avfärdat det.
Otänkbart.
Det diskuterades ofta om vilka tränare som kunde drömma om att kunna fylla ut Fergusons kostym. Det pratades om namn som José Mourinho, Ottmar Hitzfeld, Fabio Capello, men det slutade ofta med att man konstaterade att ”ingen kan ersätta honom”.
När Rio Ferdinand fick frågan för några år sedan, svarade han:
– Den jag kommer på att tänka på som har auran är José Mourinho.
Det hade varit det naturliga. Välja ett stort, aktat namn, en tränare vars cv medförde respekt och status.
Men var det möjligt? Fanns ens det spåret?
Nej, egentligen inte.
Jag tror att Pep Guardiola – onekligen ett stort, aktat namn – hade varit en given kandidat om han varit tillgänglig. I höstas skrev engelska och spanska tidningar att Alex Ferguson träffat Guardiola i New York för att diskutera möjligheten att efterträda skotten den dagen han steg av. Det framstår idag som mer än påhittade rubriker.
Men bakom denne var kandidaterna få.
José Mourinhos aktier har sjunkit i värde sedan peaken 2010. Manuel Pellegrini – som jag slagit ett slag för – har aldrig varit riktigt aktuell. Jupp Heynckes anses vara för gammal.
Jag anser visserligen att Heynckes hade kunnat bli en mjuk övergång. Med en historisk trippel (?) i bagaget hade Bayern-tränaren kommit in när han stod på toppen av sin karriär. Han hade kunnat göra ett par, tre år och sedan lämnat över till någon som inte behövts brottas med samma direkta jämförelse med Alex Ferguson.

Manchester United valde ett annat spår.
De ville bygga vidare på samma grundvärden, samma typ ledarskap. Istället för en José Mourinho som förvandlat alla sina klubbar till en one man-show (med sig själv i centrum) har man gått på en tränare med integritet och patos.
De valde skotten som är en nedskalad version av Alex Ferguson. David Moyes har samma bakgrund som rödnosen från Govan. Han kommer från Partick (”på andra sidan floden”). Han har liknande arbetarklassrötter. Han har, också, från tidig ålder lära sig att kämpa, att hårt arbete lönar sig.
Manchester United valde kontinuitet.
De har sett vad tålamod har betytt under Alex Fergusons ledning. Ingen vet vad som hänt om skotten från sparken där i början av januari 1990 när det framfördes krav på det. David Moyes har visat att han är en tränare som vill arbeta långsiktigt. Han stannade elva år i Everton trots att han fått lukrativa erbjudanden under resans gång.
Manchester United valde det skotska spåret.
Det här är en klubb som formats av den store sir Matt Busby. Alex Ferguson förvandlade en slumrande jätte till ett miljardimperium under 1990-talet och in på 2000-talet. Nu ska David Moyes föra det skotska arvet vidare.
Manchester United valde, framför allt, Alex Fergusons adept.

Ferguson har hela tiden varit involverad i arbetet kring vem som ska efterträda honom. För många år sedan lanserade han Carlos Queiroz, men denne föll bort efter att han misslyckats i både Real Madrid och Portugals landslag. Sedan talade han varmt om José Mourinho. Men denne svalnade när han själv svärtade ned sin image med bråk, utspel och ögonpetningar.
David Moyes är en annan som Alex Ferguson haft ett gott öga till. 1999 intervjuade han Moyes om att bli assisterande tränare i Manchester United. Jobbet gick till Steve McClaren, men Moyes tvekade inte att använda landsmannen som bollplank. I början av 2000 hade David Moyes fått ett jobberbjudande från Sheffield Wednesday. Han tränade Preston North End, en flytt till Sheffield hade varit ett steg uppåt i karriären. Han slog numret till Ferguson. En timme senare satt han på kontoret på Carrington framför Manchester United-tränaren.
– Vi satt där och gick igenom trupper – Alex kände till allihop – och han rådde mig att inte ta det, säger David Moyes i The Times.
Han lydde.
Istället hamnade han i Everton två år senare. Där blev han kvar.
Alla har kunnat se hans framgångsrika arbete. Hur han förvandlat en bottenklubb till en ständig utmanare om Europaplatser. En gång tog han laget till Champions League-kval. De var en domartavla från att slå ut Villarreal och nå gruppspelet. Vem vet vad det hade kunnat betyda för Everton.
Alex Ferguson har flera gånger hyllat Moyes. När han bestämt sig för att kliva av tränarstolen efter nästan 27 år var det ingen tvekan om vem han ville se som sin efterträdare.
– Alex var väldigt tydlig med sin rekommendation, säger Avie Glazer i ett uttalande.
Ta det som ett tecken på att Alex Ferguson ser fram emot att arbeta med Moyes från sin nya roll som direktör.

Alex Fergusons avsked lämnar ett enormt vakuum efter sig. Glöm Eric Cantona, David Beckham, Paul Scholes, Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo. I drygt 20 år är det Alexander Chapman Ferguson som varit den största stjärnan och viktigaste aktören på Old Trafford.
Vem är bra nog att ersätta en av historiens största tränare?
Inte David Moyes.
Inte någon annan heller för den delen.
Manchester United kommer förstås inte att tyna bort och bli ett mediokert mittengäng inom överskådlig framtid. De har sitt varumärke och sina intäktsströmmar som garanterar att de kan köpa sig tillbaka till toppen om de skulle misslyckas kapitalt.
Men klubben har förlorat sin främsta konkurrensfördel, tränaren som gav dem de där lilla extra jämfört med konkurrenterna.
Problemet är att det inte fanns något rätt val när man ska hitta en ersättare till sir Alex Ferguson.

DAVID MOYES STÖRSTA UTMANINGAR

Auktoriteten
Det spelar ingen roll vem Manchester United har köpt in. Alla som anländer till klubben vet vem som bestämmer. Alex Ferguson har aldrig tvekat på att skicka i väg en stjärna om han känt att det gynnar laget.
Han har aldrig tvekat på att bänka en stjärna. Dimitar Berbatov måste vara unik i toppfotbollen i och med att han var en bänkad skyttekung. Han ledde skytteligan i Premier League, men spenderade ändå stora delar av våren 2011 på bänken.
Att ta beslutet är visserligen modigt, men det kan vem som helst göra. Även du och jag kunde se att Berbatov inte passade i toppmatcher. Problemet är att vi aldrig skulle få acceptans hos spelaren. Hade Berbatov satt sig snällt på bänken utan att skapa problem i en annan klubb? Under en annan tränare? Jag tvivlar.
Hade någon annan manager i världen kunnat lösa Wayne Rooney-krisen hösten 2010 på ett lika friktionsfritt som Alex Ferguson? Ena dagen ville klubbens största stjärna lämna in en transferbegäran. Nästa dag satt han på en presskonferens och var ångerfull.

Det är här titlarna kommer in i bilden. Har man vunnit stora titlar, kan man visa upp en Champions League-seger har man alltid ett sparkapital.
Dels börjar man på ”plus” hos spelargruppen, dels har man något att falla tillbaka på om resultaten börjar sina.
Jämför man David Moyes situation med hur en relativt oprövad Alex Ferguson kom
till klubben 1986 missar man målet.
Då, på den tiden, var managern automatiskt en auktoritet. Spelarna var stjärnor, men inte alls samma globala affischnamn som idag. På dessa 25 år har toppfotbollen skruvats upp tio varv, blivit en annan sport. 1986 tjänade de bästa spelarna drygt en miljon kronor om året. Nu tjänar de tre miljoner kronor i veckan. Dessa unga, egocentriska mångmiljonärer lyssnar inte till vem som helst. Att hålla spelare 1-11 på bra humör är inte det största problemet. Det största problemet är de övriga 20 i truppen som inte får starta. Kolla på hur Chelseas rutinerade stjärnor jagade bort André Villas-Boas.

David Moyes måste snabbt skaffa sig den sortens status som gör att han kan ta obekväma beslut.
Han sätts omgående på prov gällande Wayne Rooney. De båda har en historia i Everton och var inte bästa vänner när Rooney skrev på för Manchester United. Är Rooney beredd att stanna under Moyes? Är han beredd att ta samma roll som under Ferguson, ibland offensivt hot, ibland defensivspecialist?

Taktiken
David Moyes är en ytterst kompetent manager. Han är minutiöst noggrann när det gäller detaljer. Men hans uppdrag i Everton skiljer sig jämfört med det i Manchester United.
David Moyes har alltid varit en reaktionär tränare. Han är duktig på att hitta sätt att neutralisera motståndare, som när han plockade bort David Silva i ett möte med Manchester City eller när han låste Uniteds kantspel förra våren.
Everton har varit en effektiv lagmaskin, men haft problem med att vara spelförande. Deras spel har alltid varit enkelt och rakt. Från tiden när de hade Thomas Gravesen och Lee Carsley på mitten till idag när det handlar mycket om långa bollar mot Marouane Fellainis kalufs.
När Everton tog sig till Champions League 2005 gjorde tabelljumbon Southampton lika många mål som laget (45).
I Manchester United kommer han inte att kunna anpassa sig efter motståndet. Motståndarna kommer att anpassa sig efter honom. Är han tillräckligt skicklig på att skapa ett spelförande lag? Det här har varit en av de egenskaper som José Mourinho brottats med och aldrig riktigt hanterat.
Defensivt är David Moyes, med engelska mått mätt, en fulländad tränare. Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen.
Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad. Där måste han utveckla sig.

David Moyes måste lära sig att rotera och rotera rätt. Alex Ferguson har varit roteringens okrönte konung. Nitton gånger av tjugo har han känt av när det är läge att vila en spelare – och fått rätt. Det är fingertoppskänsla.
Moyes har inte ställts inför samma problematik i Everton.

Fylla tomrummet
Det är svårt att beskriva Alex Fergusons storhet som tränare. Förutom att han är så komplett man kan bli (man-management, matchcoachning, taktiska matchplaner, värvningar, scouting, talangutvecklare, visionär, klubbyggare och så vidare), kan man lyssna till den kloke Roberto Martínez. I en intervju i The Times sätter han fingret på det som är så svårt att värdera:
– Det jag känner är att varje gång man möter Manchester United spelar man mot en mentalitet.
– Du kan förbereda dig taktiskt, tekniskt, fysiskt, men det du inte kan förbereda dig för är hur du ska besegra mentaliteten. Den vinnarmentaliteten är vad som har skiljt Alex Ferguson från alla andra tränare i världen.
Hur skapar man en sådan vinnarinstinkt? Hur kanaliserar man den till sina spelare? Ingen vet med säkerhet eftersom det är vad alla världens tränare försöker klura ut.
Förmågan att vända matcher, att avgöra sent och aldrig ge upp har jag alltid härlett till Alex Ferguson.
Ingen spelare har ens tänkt tanken på att ge upp eftersom det finns en högröd, frustande tjur vid sidlinjen som är beredd med hårtorken om han ser minsta tendens till lathet.
Den känslan är svår att skapa.

Alex Fergusons never-say-die-attityd har satt sig i väggarna på Old Trafford. Det är vedertaget. Men hur starkt sitter det kvar den dagen han lämnar? Det vet vi inte. Kanske fortsätter United att vända matcher som om ingenting hänt, kanske kommer de att tappa den förmågan.
Ryan Giggs och Rio Ferdinand kan och kommer att agera kulturbärare något år till, men vad händer när de har lagt skorna på hyllan?
Då vilar mycket av ansvaret på David Moyes.
Det ska bli så intressant att se om han klarar det.